lördag 19 januari 2019

Köpare, säljare eller solidarisk medmänniska?

Med åren har vissa teman kommit att utkristallisera sig här på Flyktlinjer. Vissa frågor och problem återkommer jag till oftare än andra. Idag kände jag ett behov av att återvända till ett av dem, nämligen frågan om vad man identifierar sig med; köparen, säljaren eller solidariteten med medmänniskorna, och vilken etik som går att härleda till respektive val.

När jag växte upp talades det om vikten av arbetsetik och jag fick lära mig att sparsamhet var en dygd. Idag präglas samhället av en konsumtionsetik. Vi uppmanas att konsumera, för det driver välstånd. Vi har tillsammans bestämt att så ska det vara. Det är inte givet att det är enda, eller ens bästa sättet att organisera ett långsiktigt hållbart samhälle på. Det har bara blivit så för att vi kollektivt agerar som om det vore den enda vägen fram. Väldigt mycket av det vi talar om och tänker på termer av varande handlar i själva verket om handlande och är resultatet av görande. Om tillräckligt många vill och agerar på andra sätt är ett annat samhälle alltid möjligt. Fast då krävs av oss att vi reflekterar mer och agerar annorlunda.

För en kulturvetare är mäklarannonser enormt intressanta. Analyserar man dem blottläggs samhällets underliggande etik och grundläggande värderingar. Det blir uppenbart att samhället förändrats sedan jag var ung när jag läser följande: Låt oss sälja så får du bästa pris! Alla har sett annonserna och den som har en bostadsrätt har kanske lekt med tanken. Tänk om det går att få ut mer än jag gav. Tänk om priserna ökat. Tänk om jag blir rik. Tänk om. Tänk efter! Vad bygger vi för samhälle om och när vi tänker och agerar så? Vilken värld bygger vi för våra barn? Vilken etik får vi på köpet?

Tänk om vi agerade annorlunda. Tänk om vi byggde ett samhälle, en ekonomi, och en värld, som utgick från att alla var köpare, istället för säljare. Idag vill vi ha budgivning, konkurrens och priser som går uppåt. För att vi kollektivt identifierar oss med säljarparten i arrangemanget. Att köpa har blivit ett nödvändigt ont. Det är säljare vi är. Och det skapar etiska regler. Det ger avtryck i kulturen. Konsekvenserna får vi leva med, tillsammans. Hur då? Det är väl bra att bostaden blivit ett slags sparande? Bra, för den som säljer, om och när försäljningen genererar vinst.

Alla affärsuppgörelser består av både en säljare och en köpare. Vem är det som köper? Varifrån kommer vinsten och pengarna, för de uppstår ju inte ur tomma intet och kommer alla till del (vore det så skulle vi få hyperinflation)? Det liksom allt annat i dagens sköna, nya värld, skapas med bankernas hjälp. Och de tjänar pengar på att vi lånar. Mäklarna lever på att vi köper och säljer, eftersom de tar procent på priset. Det är vi som köparsäljare betraktat som betalar. Det är vi som skapar denna kultur och som får leva med konsekvenserna. Säljaretiken drar isär samhället, för den ökar klyftorna. Säljarkulturen får oss att tro att vi är smarta när vi ökar värdet på det tak över huvudet som vi är beroende av. Vi ökar värdet på något som inte är värt något egentligen, annat än just som tak över huvudet. Och en låg månadskostnad, om huset och föreningen är välskött vill säga. Mäklarna och bankerna jublar, och vi räknar pengarna vi tjänat och konkurrerar med andra säljare om vem som kommer längst i boendekarriären.

Ett annat samhälle är möjligt. Ett köparsamhälle med en köparetik. Mäklare skulle kunna hjälpa köpare att hitta den bästa lägenheten till det lägsta priset. Det skulle leda till andra konsekvenser än dem vi ser idag med den säljaretik som råder. Köparetiken skulle leda till att samhället får en annan bas att stå på. Den basen, byggd på köparens logik, skulle leda till eftertänksamhet och hushållande med resurser. Det skulle resultera i ett samhälle där man bryr sig om varandra. För alla är ju både köpare och säljare och tjänar på att leva tillsammans med solidariska medmänniskor. Köparetiken skulle leda till minskad kollektiv lånebörda, och barnen skulle få det lättare att komma in på bostadsmarknaden. Mäklarannonserna skulle bli färre, och andra verksamheter skulle kunna flytta in i lokalerna. Kanske en bokhandel, en kötthandlare som säljer lokalt producerade ekologiskt producerade varor eller ett café där man kan träffas för att samtala om samtiden och framtiden.

Köparetiken är mycket mer långsiktigt hållbar. Det är i korthet vad jag vill säga.

1 kommentar:

Alan Ford sa...

Köpa-sälja= marknad = jämvikt (osynliga handen )

Det är den klassiska schemat hur system är konstruerad och ideologisk cementerad.
Men innan den blir kulturellt adapterad måste den vinna allmän acceptans och få ”liv”.
Som alla vet att på 60 talet med ”million programmet”bostads frågan löstes på kort tid och den var initierad av staten dvs bostads politiken. Även de som lånade till egna hem har betalat av sina lån tack vare inflation,ränteavdrag och andra incitament. I Jugoslaviska experimentet var samma sak .
Företag kooperativ (OOUR- organisation av gemensamt organiserad arbete ) avsatte del av ”vinsten” till bostadsfonder med vilka man byggde bostäder som var redan betalda och ”hyran” bestod av underhåll och förvaltning avgift som var symbolisk. De som vill bygga eget fick räntefria lån till material och resten sköte de själva. Efter den ”nationella frigörelse”blev de ägare till sina bostäder,fabriker och arbetsplatser blev privatiserade därmed skapades första ackumulationen.
I Sveriges fall den urbana andra kapitalackumulering (första med industri baroner och kyrka) började på 90 talet med politiska förändringar som anammades av nya generationer som var inte införstådda med det finstilta i den nya kontraktet. Anm. även nya politiska oligarki skriver kontrakt men inte med medborgare utan sinsemellan (pacta sunt servanda-avtal ska hållas).
Det intressanta med utvecklingen är att staten som kapitalets representant har minskat skuld och är solid men medborgarna är skuldsatta upp till öronen som begränsar vidare ackumulation. Tillväxt är nödvändigt, inflations mål,skattesänkning och hela politikens innehåll koncentreras till att rädda mitten väljare som central figur och med vilken varje regering faller eller står.
Frågan är: är det politiska makten som bestämmer hur kulturell utveckling går eller kulturen kan kan på egen hand lösa de politiska förehavanden som en form av överbyggnad,ideologi och produkt av produktions förhållanden ?
Gramscis svar är jakande att med ”kulturell hegemoni” går att förändra samhällsförhållandena dock Marx doktrin lär att det är produktionsförhållandena ”bestämmer”(styr,påverkar,influerar) samhällsförhållandena.
Vi är mitt i det hela (kulturen) som skapas på ett bestämd sätt i materiel aspekt och kan vi omdana den utan att inte beröra den grund som den basers på ?
Med andra ord,ska vi ytskikt renovera,totalrenovera eller riva och börja från grunden?
Varje medborgare, generation,organisation,företag individuellt måste ta ställning till det och handla efter det.

predrag