Varför satsas på teknikutveckling?

Idag ska jag spela in föreläsningar till en grundkurs i företagsekonomi, på temat organisation och organisering. Funderar därför på vilka olika skäl som finns att satsa på teknik och digitalisering i allmänhet. Jag är ingen teknikmotståndare, men jag är kritisk till att så många barn kastas ut med badvattnet i omorganisationen och ser med fasa på den naiva framtidsoptimism som teknikutvecklingen drivs framåt av. Som alltid behövs det balans, och jag har svårt att se varför man ska laga något som inte är sönder.

En anledning till att samhället digitaliseras är att det finns en utbredd teknikfascination, man gör det för utmaningens skull och för att man kan. Det ser jag som ett dåligt skäl att bygga tekniska lösningar. Vad är meningen med att riva ut och skapa nytt om det gamla fungerade, och vad är riskerna med det nya? Optimismen hotar att slå över i hybris som utgör en allvarlig och uppenbar risk att mindre hållbara beslut klubbas igenom och att steg som inte kan göras ogjorda tas. Jag förespråkar en försiktighetsprincip. En utveckling som leder till okända risker och nya problem som kräver nya tekniska lösningar kan knappast kallas utveckling.

En annan anledning handlar om effektivisering, för att ”spara” tid och resurser. I teorin är det svårt att vara kritisk till den tanken, men i praktiken finner jag den problematisk; inte för att jag är mot effektivisering eller tidsbesparingar, utan för att det saknas en plan för vad man ska göra med överskottet och den intjänade tiden. Det har sparats tid och resurser länge och effektivisering är en process som pågått lika länge som det funnits samhällen. Vad ska man göra med vinsterna och vem ska de tillfalla? Om jag som anställd ständigt tvingas prestera mer i takt med att det införs nya tekniska system och lösningar är ju min situation den samma; what's in it for me? Det finns en risk att oron ökar i samhället, att människor känner sig hotade och inte vågar vara kritiska. Tid är det enda vi människor har och det viktiga är vad vi gör med den tid vi  har. Effektiviseringar och tidsbesparingar för effektiviseringens och tidsbesparingens skull leder bara till att det arbete som utför går snabbare och till att fler riskerar att bli arbetslösa. Det kanske inte måste vara så, och jag vill inte vara naiv i min kritik, men utan plan för hur vinsterna ska fördelas mellan medborgarna väljer jag att inta ett kritiskt förhållningssätt till detta skäl att utveckla teknik.

Viss teknisk utveckling bedriv för att man inte komma efter i utvecklingen, för att man är orolig över att andra kommit längre; ett slags kapprustning alltså. Det är ett bedrägligt skäl att diva på utvecklingen eftersom det bygger på antaganden och föreställningar om framtiden. Och i kombination med avsaknaden av en plan för fördelningen av vinsterna med teknikutvecklingen eldas processen på och hotar att ta fokus från annat som är viktigare; som människors hälsa, demokratin och tilliten i samhället. Det finns en risk att oron för det okända och misstron mot de andra ökar, vilket leder till att det växer fram ett fiktivt behov av mer utveckling som leder till ökad oro.

Teknisk utveckling som drivs av att man inte litar på människan; utveckling som handlar om att man vill försöka eliminera den så kallade mänskliga faktorn oroar mig mycket. Det är inte bara ny teknik som implementeras i samhället, i samma process utvecklas en teknisk ekonomisk rationalitet som är antihumanistisk. Om man inte litar på människan kan lösningen aldrig vara att eliminera eller bortrationalisera; hur fick vi för oss att det är en väg framåt? Visst kan man tjäna pengar på att avskaffa humaniora och avskeda människor, men vad ska man då med ny teknik till?

Kanske handlar det om att man betraktar teknik som en autonom entitet; det vill säga, man uppfattar teknologin som en artificiell intelligens redan idag, som inte skapas utan upptäcks. Detta skäl att utveckla ny teknik gränsar till religiös dyrkan av ett slags högre makt. Det är en utveckling som drivs framåt av en inre röst som får människor att offra sig själva för att blidka den tekniska guden. Jag tror varken att det finns någon teleologi eller att utveckling ska eller ska stoppas. Jag tror på försiktighet och kritisk medvetenhet, och så länge det saknas en plan för vad man ska göra med alla ekonomiska vinster och den intjänade tiden väljer jag att streta emot och inta ett kritiskt förhållningssätt.

Jag tycker det ska bli roligt att spela in filmer och ansvara för kursen, men jag oroas samtidigt över vad som händer när man flyttar kunskap från människor till system, vilket i praktiken är vad teknikutvecklingen handlar om. Allt fler system och relationer automatiseras, för kvalitetens skull; men vad menar man med kvalitet egentligen? Vad är det för norm som skapas och som människor och det mänskliga sedan jämförs mot? Ligger det i mänsklighetens intresse att avveckla egenskaper och kompetenser för att maskiner kan göra samma sak snabbare, billigare och med jämnare och kanske högre kvalitet? Jag förstår hur teknikoptimisterna tänker och det verkar inte vara en prioriterad aspekt att diskutera, därmed framstår det som att utvecklingen är teleologisk och att det enda man kan göra är att acceptera det oundvikliga och följa med i den så kallade utvecklingen.

Tekniken utgör inget hot, det är människors aningslöshet och överskattning av sin egen förmåga som är det verkliga hotet och som gör att jag väljer att kämpa emot även om kampen förs i motvind. Jag vill dels kunna se mig själv i spegeln och kunna säga att jag gjorde vad jag kunde för att rädda mänskligheten, dels ger kampen för humaniora och humanism mitt liv mening. Jag använder teknik varje dag och är beroende av den, men det betyder inte att jag måste dyrka eller förhålla mig totalt okritisk till den.