Smedjan är ett s.k. extra curriculum-program som löper vid sidan av de ordinarie studierna. Programmet riktar sig till dig som vill utveckla en egen idé, dig som vill göra skillnad i samhället, eller bara skaffa dig nya färdigheter och öka sin anställningsbarhet. Du får lära dig nya metoder för att identifiera och ta dig an olika utmaningar inom ditt fält eller i samhället i stort, allt detta utifrån de kunskaper som du tagit till dig genom din utbildning.En gång i veckan möts gruppen för att lyssna på inspirationsföreläsningar och diskutera olika frågor som är tänkta att hjälpa studenterna i sin utveckling. Verksamheten ligger som sagt utanför ordinarie studiegång, och det handlar om tre timmar varje vecka. Det handlar alltså om ovanligt dedikerade och intresserade studenter med eget driv. Jag överraskades av den goda stämningen, och det var detta som fick mig att tänka och vilja skriva. Varför agerar inte alla studenter på detta sätt? Varför är inte högskolan en kreativ mötesplats där kunskapen och lärandet står i centrum, där det är högt i tak, och där nyfikenheten och viljan att lära för livet utgår drivkraften för både lärare och studenter? Varför är Smedjan och studenterna som väljer att komma dit och följa det programmet undantaget och inte regeln? Hur ser vi på kunskap och lärande idag?
Genom detta får du hjälp att nå din fulla potential, ta ansvar för ditt arbete och ditt privatliv och ta dig an såväl stora som små utmaningar på ett hållbart sätt. Här kan du förädla kunskap och bli en aktiv samhällsmedborgare.
I min vanliga verksamhet som lärare har jag fått vänja mig vid att bemöta frågor av typen: "Vad vill du ha egentligen?", när jag underkänner hemtentasvar som i princip är en upprepning eller återberättelse av innehållet i boken, och som dessutom är skrivet på ett språk som bara delvis går att förstå. Jag vill inte ha någonting specifikt. Det finns inget facit på den typen av frågor som ska tentas av på kurserna jag undervisar på. Jag vill läsa och bedöma texter som fungerar som underlag för att avgöra vad studenten kan och hur innehållet i kurslitteraturen förstås. Jag är lärare för att jag vill lära, inte för att dela ut poäng eller dra studenter genom utbildningen som de själva valt och som ingen tvingar dem att gå. Alldeles för ofta känns det i min yrkesvardag som jag är den ende i föreläsningssalen eller seminarierummet som faktiskt är där för kunskapen och lärandet. När jag tittar upp från föreläsningsanteckningarna möts jag lite för ofta av sovande studenter, eller störs av mummel från studenter som samtalar om annat. På seminarier är det legio att studenter sitter med armarna i kors och förväntar sig att jag ska ge dem svar. När jag ber dem diskutera innehållet vill de ha frågor, annars blir det för svårt. Alla agerar inte så, men alldeles för många för att det ska kunna sägas vara acceptabelt. Jag känner mig alldeles för ofta som ett hinder i vägen, alternativt som en tomte som inte vet vad jag talar om när jag inte har snabba, tydliga svar på frågor som kräver tid att svara på och förståelse för komplexiteten samt framförallt en genuin vilja att faktiskt veta från den som ställer frågan.
I utvärderingarna står det ofta nedlåtande saker om mig som person. När jag inte delar med mig av eller ens använder PowerPoints används det som argument för att försöka ifrågasätta både min pedagogiska förmåga och mina mänskliga kvaliteter. Studenterna anser sig inte få den hjälp de anser sig ha rätt till, för att klara sina poäng. Det sägs att jag är orättvis när jag underkänner, och när jag förklarar varför "tycker" en del att de svarat. "Så här brukar vi göra", "Ingen annan har klagat på mitt språk", och så vidare. Det är min vardag jag beskriver. En akademisk vardag som på många olika sätt är väldigt mycket mindre akademisk idag än när jag började som lärare. Att vara "snäll", hjälpsam (det vill säga underlätta och svara på frågor av typen vad man ska läsa, vad som är viktigt eller om man verkligen ska läsa HELA boken) eller underhållande och rolig i föreläsningssalen, har aldrig varit något jag strävat efter. Jag blev lärare för att jag vill arbeta med lärande och kunskapsutveckling. Istället måste jag vara noga med att påpeka att svaren måste vara skrivna på begriplig svenska och att man INTE får plagiera, annars blir det mitt fel och jag får skit: "Det har ingen sagt!".
Som sagt, det har kommit att bli min vanliga vardag att möta och tvingas hantera studenter som inte riktigt verkar veta varför de läser på högskolan eller vad det innebär att vara student och bedriva självständiga studier på en högre nivå. Igår var ett undantag, och så länge jag bara får vara med om liknande upplevelser ibland orkar jag kämpa vidare, för det där andra är naturligtvis inte hållbart. Tyvärr ger mig systemet jag verkar i inte stöd i arbetet med och försvaret för kunskapen. Det är allt för fixerat vid mål, planer och det som är mätbart och går att räkna och jämföra. Kunskap är dock något helt annat. Det är inte ett innehåll som går att överföra från läraren till studenten. Kunskap kräver ömsesidigt engagemang, eget driv och en verklig vilja att lära och insikt om vad som krävs av en för att kunskap ska utvecklas (och inte bara upprepas). Det var en närmast berusande känsla som uppfyllde mig när jag förstod att studenterna jag mötte igår läste på högskolan av just de rätta skälen.
I mötet med intresserade studenter som sitter tysta, som möter ens blick med värme och som dessutom ställer initierade frågor som dels visar att de lyssnar, dels att de verkligen vill förstå. Eller bara en sådan liten sak som att gruppen reagerar på ett litteraturtips jag gav genom att glatt anteckna namn och titel, istället för att himla med ögonen eller fråga om de ska läsa den boken också. Det värmer, inspirerar och gör mig mer närvarande som föreläsare. Med sådana studenter känner jag mig trygg och kan jag improvisera, fördjupa och skapa något viktigt i mötet mellan. Och när jag får mail och stoppas i korridoren dagen efter av studenter som var med och som vill tacka för en intressant föreläsning blir jag rörd, tacksam, glad och varm ända in i hjärtat. Det var inte min förtjänst att ni är nöjda och lärde er något,vill jag säga. Det är jag som ska tacka, för att jag fick uppleva något som jag upplever alldeles för sällan på högskolan idag. Om ni tyckte det var givande och att jag var bra så handlar det om att vi kunde mötas i kunskapen, att jag ostörd fick möjlighet att koncentrera mig till 100 procent på innehållet, istället för på formen, eller på att försöka sälja in kunskapen, övertyga studenterna om att det jag talar om är viktigt (trots att det tydligt framgår av kursplanen till kursen de av egen fri vilja sökt och blivit antagna till). Jag blir en bättre lärare, och kan egentligen bara vara en HÖGSKOLElärare om jag möts av intresse och en vilja att lära sig det jag talar om.
Lärande är en relation och ett förhållningssätt. För att högskolan ska kunna vara en högskola och verksamheten som bedrivs ska kunna hålla en nivå värdig högskolan krävs att den där relationen värnas av alla inblandade. Det är och kan aldrig vara lärarens ansvar att dra hela lasset. Hur ska man kunna koncentrera sig på kunskapen och kvaliteten om man samtidigt måste fokusera på att vara underhållande? Om jag ger studenterna det studenterna vill ha: PowerPoints som beskriver innehållet, helst i förväg, blir det lättare för dem att klara tentan, men kvaliteten i lärandet utarmas. Kvalificerade kunskaper kan man bara tillägna sig genom hårt arbete, inte genom att curlas. Det betyder inte att jag gör det svårt för studenterna, att jag är sträng, butter eller opedagogisk. Jag svarar omgående på alla mail och frågor jag får som rör kunskap och som har en trevlig ton. Jag vill hjälpa studerandena att LÄRA, inte underlätta arbetet med tentan. Och jag har hur mycket tid som helst över för det. Tyvärr är det sällan jag får sådana frågor. Jag får däremot en massa frågor från studenter som tycker att deras betyg är "orättvist" eller "fel", utan någon som helst argumentation. Du får fixa detta, känns det som de vill säga. Nej, det tänker jag inte göra. Jag underkänner ingen lättvindigt, och om studenterna har synpunkter på mina kompetenser får de höra av sig till mina chefer.
Jag kan bara bli en bra lärare tillsammans med studenter som vill lära, för det är för kunskapen jag blev lärare, för att jag ville lära. Och vill man inte det kan man aldrig bli en student som presterar godtagbara resultat på högskolan. Att vara lärare är inte en individuell egenskap som läraren har och som sprider ljus över studenterna. Lärare är något som händer mellan, och det kräver ömsesidig omsorg. Jag kommer att bära med mig känslan från igår länge, länge. Tänk om det ändå var så vardagen såg ut och fungerade. Då skulle jag lära mig något också i min roll som lärare.
Lärande är en relation och ett förhållningssätt. För att högskolan ska kunna vara en högskola och verksamheten som bedrivs ska kunna hålla en nivå värdig högskolan krävs att den där relationen värnas av alla inblandade. Det är och kan aldrig vara lärarens ansvar att dra hela lasset. Hur ska man kunna koncentrera sig på kunskapen och kvaliteten om man samtidigt måste fokusera på att vara underhållande? Om jag ger studenterna det studenterna vill ha: PowerPoints som beskriver innehållet, helst i förväg, blir det lättare för dem att klara tentan, men kvaliteten i lärandet utarmas. Kvalificerade kunskaper kan man bara tillägna sig genom hårt arbete, inte genom att curlas. Det betyder inte att jag gör det svårt för studenterna, att jag är sträng, butter eller opedagogisk. Jag svarar omgående på alla mail och frågor jag får som rör kunskap och som har en trevlig ton. Jag vill hjälpa studerandena att LÄRA, inte underlätta arbetet med tentan. Och jag har hur mycket tid som helst över för det. Tyvärr är det sällan jag får sådana frågor. Jag får däremot en massa frågor från studenter som tycker att deras betyg är "orättvist" eller "fel", utan någon som helst argumentation. Du får fixa detta, känns det som de vill säga. Nej, det tänker jag inte göra. Jag underkänner ingen lättvindigt, och om studenterna har synpunkter på mina kompetenser får de höra av sig till mina chefer.
Jag kan bara bli en bra lärare tillsammans med studenter som vill lära, för det är för kunskapen jag blev lärare, för att jag ville lära. Och vill man inte det kan man aldrig bli en student som presterar godtagbara resultat på högskolan. Att vara lärare är inte en individuell egenskap som läraren har och som sprider ljus över studenterna. Lärare är något som händer mellan, och det kräver ömsesidig omsorg. Jag kommer att bära med mig känslan från igår länge, länge. Tänk om det ändå var så vardagen såg ut och fungerade. Då skulle jag lära mig något också i min roll som lärare.
5 kommentarer:
Tänker du dig det här med lärande som en relation att det handlar om ungefär samma tänk som populariserad kvantfysik? Du talar ju hela tiden om att kunskap, lärande osv skapas mellan.
Jag läste i somras några böcker av Lynne McTaggart, bl a Fältet och Bandet. Det är uppenbart att hon skulle svälja ditt tänk om mellanrummens betydelse. Hon skriver om verkligheten som energi, vågor och partiklar. Allt skapande av verklighet utgår från intentioner, relationer och allt meningsfullt skapas i mellanrummet mellan all materia. Ja, det handlar om det där typiska och förenklade tolkingarna av vad slutsatserna av kvantfysiska rön kan innebära för vår verklighetsuppfattning.
Skiljer sig ditt tänk på någon väsentligt punkt från det där, på vilket sätt i så fall?
/Eva
Jag har inte läst så mycket av den typen av böcker Eva, men har hyfsad koll. Vill tro att mitt sätt att tänka kring mellanrum skiljer sig från populariseringarna av kvantmekaniken. Skillnaden skulle då handla om att jag inte tar kvantmekaniken bokstavligt, jag ser den inte som en manual.
Jag vill rikta uppmärksamhet mot mellanrummen för att kunskap är en relation. Vetande handlar om ömsesidighet och kommunikation, liksom språk. Människa är något man blir tillsammans med andra. Det är en aspekt som behöver uppmärksammas mer, annars utarmas kunskapen och blir till information som så effektivt som möjligt ska överföras från en till en annan.
OK, din syn på den typen av böcker verkar inte så positiv, det kan jag ju förstå. (En docent vill väl inte bli påkommen med att läsa sådant "trams"?!) Men just hennes var väldigt intressanta. Som jag tolkar ditt svar så tror du att det handlar om att följa manualer och att tolka bokstavligt. Det är raka motsatsen till vad jag uppfattat att hon gör. Hon skriver ju knappt om annat än relationer, kommunikation och kreativitet och att detta uppstår i mellanrummen. Om detta skriver också Martin Buber.
Men det verkar som att det bara är jag som ser dessa kopplingar eller så har jag missuppfattat allt och det vill jag bara inte tro. Eller så är det bara för trivialt för att ägna det någon uppmärksamhet. Som Buber säger så tillför han inte något nytt med sitt skrivande. Han bara visar på en verklighet (mellanvarat) som alla egentligen redan känner till men som sällan eller nästan aldrig uppmärksammas. Han "öppnar ett fönster" som han uttrycker det, och visar på verkligheten därute för den som också vill erfara det.
/Eva
"En docent vill väl inte bli påkommen med att läsa sådant "trams"?!". Vad menar du? Är det din bild av mig?
Nej, det är definitivt inte min bild av dig att du skulle vara arrogant på något sätt. Men samtidigt kan jag tänka mig att det är lätt hänt att generalisera och snabbt dra slutsatser om det föreställda innehållet i och värdet av böcker av en viss genre. Och det i synnerhet om de med rätta har dåligt rykte i kretsar där man sysslar med seriös vetenskap.
/Eva
Skicka en kommentar