Humaniora är nödvändigt, inte nyttigt

Forskningspropositionen väcker en rad frågor och ger upphov till olika typer av reflektioner. Till exempel: Hur ser politikerna på humanioras roll i akademin och samhället? Vad är tanken att humaniora ska bidra med? Här är ambitionen att tänka vidare kring och samtala med debattinlägget i SvD som Jonas Ingvarsson (Biträdande professor i Medier, estetik och berättande, Högskolan i Skövde, och medförfattare till tankesmedjan Humtanks rapport ”Humanioras pris och värde”) skrivit, om forskningens frihet och humanioras roll(er).

Vi som är verksamma inom humaniorasektorn känner viss tillförsikt efter den rödgröna regeringens första forskningsproposition. Vi vill förstås gärna se att de förhållandevis omfattande skrivningarna om behovet av humanioraperspektiv på de stora samhällsfrågorna utgör ett svar på ett nytt opinionsläge. Redan i propositionens första stycke listas tre globala utmaningar – miljö, digitalisering och hälsa. Dessa sammanfaller väl med tre framväxande fokusområden inom humanistisk forskning: medicinsk, digital och grön humaniora.

Det talas ofta om hur viktigt humaniora är. Tyvärr stannar det ofta där, i talet om hur oerhört viktigt det är med humaniora. Konstigt vore det väl annars. Humaniora är vetenskapen om människan, om mänsklighetens egenskaper, förutsättningar, hinder och möjligheter, i historien och framtiden. I teorin är det enkelt och alla är överens om värdet och betydelsen. På vägen från tanke till handling händer dock väldigt ofta saker som gör att det fina talet inte riktigt får det förväntade genomslaget i praktiken. Kanske är det just för att "alla" är överens och nyttan otvetydig, i teorin, som det uppstår i praktiken. Det som anses fullkomligt självklart kan lätt uppfattas som ett slags formalitet som det räcker att vänta på för att nyttan ska realiseras i handling. Paradoxalt nog behövs forskning om denna kulturens inneboende logik för att problemen ska kunna förstås och åtgärdas. Ett humanioras moment 22, alltså. Det låter dock onekligen bra och det finns alltid hopp.

Detta är ju något att notera med tillförsikt, samtidigt som vi måste våga ta diskussionen om räddningen står att finna i att sätta olika adjektiv framför huvudverksamheten ”humaniora”. Vad händer med dem som inte kan eller vill inordna sina forskningsrön under dessa rubriker? Vad händer med den forskning som med bibehållen hög kvalitet och integritet bedrivs vid sidan av trender och nyttopåbud?

Ska forskningen ge oss kunskaper, eller vad är uppdraget? En sak som man lätt glömmer och som sällan talas om är det faktum att den som är forskarutbildad har kostat samhället väldigt mycket pengar. Det är både cyniskt och en dålig investering att inte ha en plan eller i alla fall en tanke om vad det ska bli av den som disputerat. När någon skrivit en avhandling i ett humanistiskt ämne är det angeläget både för den nyblivne doktorn och för samhället att kunskaperna kommer till användning, antingen i akademin eller det omgivande samhället. Forskning ska enligt lagen vara fri, men staten har ändå kontroll över hur många som disputerar och vad man väljer att satsa skattepengar på. Jag efterlyser större uppmärksamhet kring detta. Det kan inte vara rimligt att forskarna själva ska behöva argumentera för sitt berättigande. Den som väljer att satsa på forskning lägger många, många år av sitt liv på verksamheten. Samhället har både ett behov och ett ansvar, åtminstone att diskutera frågan och visa förståelse för reaktionerna som olika förslag väcker. Om Sverige har ambitionen att bli en verklig kunskapsnation måste man ha en plan för hur komplexiteten som alla system ger upphov till ska hanteras. Att sticka huvudet i sanden leder till att kunskapen utarmas och till att pengar slängs i sjön. För att nu inte tala om behandlingen av dedikerade, uthålliga, kunniga människor med en dokumenterad förmåga till kritiskt, självständigt arbete. Växer det fram en föreställning om att kunskap endast har ett omedelbart, kortsiktigt, värde hotar det akademins själva fundament, vilket förr eller senare kommer att gå ut över all kunskap i hela samhället. Kunskapen måste vara i centrum, och ha ett egenvärde. Har den inte det ekar talet om Sverige som en kunskapsnation ihåligt och tomt.

Detta nyttiggörande av forskningen markeras också med förslaget att komplettera kvalitetsindikatorerna för lärosätenas resurstilldelning (som utgörs av citeringar, publiceringar och förmåga att attrahera externa forskningsmedel) med bedömning av forskares samverkan med det omgivande samhället.

Det talas ofta om forskares eller forskningens samverkan med det omgivande samhället, men jag hör sällan eller aldrig något om det om givande samhällets samverkan med forskare eller forskningen. En relation är alltid ömsesidig, annars är det ingen relation. Här tror jag illusionen om geniet spökar, föreställningen om att forskare är exceptionella människor med exceptionella problemlösningsegenskaper som antas kunna spridas från akademin ut i samhället. Forskare är dock helt vanliga människor med en osedvanlig förmåga att fokusera på ett ämne och en ovanlig förmåga till uthållighet. Visst ger det kunskaper, men det handlar inte om robotar som kan programmeras. För att samhället ska kunna få ut något av investeringen och forskningens nytta ska kunna förlösas krävs samverkan, och den måste vara dubbelriktad. Vi borde tala mycket med om samhällets samverkan med forskare och forskningen. Forskare svarar inte på frågor. Forskare utvecklar kunskap, och den kunskapen blir bättre och nyttigare om den skapas i samverkan. Det är dock lärare sagt än gjort, för det krävs både kunskap och förståelse från båda sidor. Om ansvaret helt och hållet ligger på forskaren är det inte samverkan det handlar om, utan stöd- och hjälpverksamhet. En tjänst som upphandlas, eller som förväntas bli utförd. Kunskap är dock inget soloprojekt! Om den ömsesidiga förståelsen saknas påverkar det forskningens resultat och kunskapens kvalitet menligt.

Och just i begreppet ”samverkan” finner jag en av propositionens viktigaste utmaningar. Jag har i annat sammanhang (DN Debatt 1/11 2014) argumenterat för att universiteten måste finna mekanismer för att uppmuntra den del av samverkansuppdraget som en gång i tiden kallades för ”tredje uppgiften”; det vill säga forskarnas kommunikation med en bredare allmänhet. Men med tanke på att regeringen kommer att utgå från innovationskontoret Vinnovas definitioner, får man anta att man med ”samverkan” menar entreprenörs- och innovationsdriven verksamhet. I någon mån betyder det likafullt att externa medel in i verksamheten blir kvalitetsgrundande (eftersom många innovationsdrivna projekt innebär att näringslivets kapital flyter in i verksamheten).

Bloggandet är mitt sätt att sprida kunskap, men den aspekten av forskning och utbildning (tänker på kommunikationen med det om givande samhället) talas det inte om. Samhället, politiker och företrädare för näringslivet måste bli mycket bättre på att lyssna på forskare. Tredje uppgiften skulle kunna vara del av tjänsten som forskare: Forskning, undervisning och kommunikation. Fast om spridningen av kunskap eller kommunikationen ska kontrolleras och vara stöpt i en form, följas upp och jämföras, kommer det inte att fungera. Som sagt, forskare är också människor, inte robotar som kan styras av program. Forskare är heller inga tjänare som kan dirigeras att göra än det ena än det andra i enlighet politiker och andra makthavares nycker. Kunskap växer ur ömsesidig respekt, både för varandra och för kunskapen. Forskare har (oftast) ett driv och vill göra saker, men om det inte finns förståelse för förutsättningarna och intresse för olika människors olika behov och möjligheter påverkar det kunskapen menligt.

Allvarligare är kanske att det också innebär en risk att humaniora och samhällskunskap ånyo sätts på undantag. Många humanistiska forskare har känt sig förfördelade av det bibliometriska system som mäter framför allt antalet publikationer i vetenskapliga tidskrifter och internationella citeringar av dessa. Nu finns det alltså en risk att även propositionens föreställning om vad ”samverkan” innebär ska drabba den humanistiska forskning som inte är entreprenöriell eller innovativ (i gängse mening). Med detta inte sagt att humanistisk forskning inte kan eller bör vara innovativ (begreppet har dessutom många innebörder, som just en humanist kan behöva reda ut), men det är oerhört viktigt att få en indikator på hur begreppet samverkan kommer att uppfattas, mätas och premieras. Under 2017 kommer regeringens förslag på hur samverkansuppdraget ska värderas gå ut på remiss. Då gäller det för inblandade aktörer att vara på tårna.

Forskning är inte en enda verksamhet, en och den samma över hela linjen. Olika typer av kunskap kräver olika typer av förutsättningar och förlåtelser. Och det gäller hela vägen från studier på grundnivå, över forskarutbildningen och även efter. När forskningen tvingas in i en rigid form som passar vissa kommer dessa ämnen att framstå som mer välfungerande, produktiva och nyttiga, medan ämnena och kunskaperna som inte passar in i mallen får problem och framstår som onyttiga och problematiska. Humaniora passar in i den senare kategorin, vilket säger mer om synen på kunskap idag än på nyttan med humaniora. Förstår man inte detta blir det svårt att skapa, dels en fungerande akademi, dels ett kunskapssamhälle. Det är allmänt bekant för humanister och kulturvetare, och andra med intresse för dess frågor, att det som mäts och värderas kommer att påverka utfallet. Är det ANTALET citeringar och artiklar som räknas är det vad man får. Kunskap har dock ingenting me dasken, utom i den bästa av världar. Forskare är också människor, och idag bedöms vetenskaplig kvalitet (på allvar och ofattbart nog) genom att studera VAR man publicerar sig och hur MÅNGA artiklar man publicerat, samt hur mycket externa medel man lyckats dra in. En sådan syn på kunskap är förödande för allt vad bildning heter. Eftersom innehållet betraktas som ett slags formalitet är det inte intressant att diskutera det. När en artikel diskuteras på ett seminarium idag, om det nu sker (för den som knäckt publiceringskoden verkar varken ha tid eller intresse av att diskutera innehållet. All tid och fokus läggs på att producera text och putsa på forskarens CV och det personliga varumärket) handlar synpunkterna om vad som krävs för att bli PUBLICERAD, inte om innehållets kunskapsvärde. Bedömningskompetensen utarmas och allt handlar om siffror, förenklingar (eller snarare förvrängningar) och allt mindre om KUNSKAP. Jag tror humanister har lättare att se detta då det lite grand ligger i ämnets natur. Det skulle kunna leda till att man lyssnar mer på humanister eller till att humanioras värde ökar, men tyvärr skyller man snarare på budbäraren och anklagar hen för att sprida dålig stämning. Det är olyckligt på så många olika sätt.

En annan aspekt av samverkansuppdraget är den att all humanistisk forskning kanske inte lämpar sig för forskningskommunikation. Jag är en stark tillskyndare av ”tredje uppgiften”, men jag omfamnar också med viss stolthet det förkättrade elfenbenstornet (men låt oss för naturvårdens skull kalla det för ”kontrolltorn” i stället). Vi måste kommunicera vår forskning, men också kommunicera att det finns forskning som inte är så enkel – eller kanske ens möjlig – att kommunicera. Detta gäller ju ingenjörer också. Tack gode Gud för att inte varenda skruv, mutter och koppling som forskas fram på Chalmers och KTH kommer till vår kännedom. Samhällsnytta inom akademisk forskning syns inte alltid som ett enkelt orsak–verkan-samband.

Jag reagerar också på att ansvaret för att min forskning ska förstås helt och hållet läggs på mig. Förklara så jag förstår, förenkla, förtydliga och så vidare, säger allt fler studenter. Ett samhälle som sätter sig med armarna i kors och väntar på att få kunskapen serverad kan aldrig bli ett kunskapssamhälle. Om passivt mottagande av information blir normen som forskarna förväntas förhålla sig till leder det till att även forskningen på sikt utarmas. Forskare måste få ägna sig ostört åt sin forskning, måste få söka kunskapen där den finns och på kunskapens egna premisser. Om samhället inte förstår resultatet är det ohållbart att ensidigt skylla detta på forskarna. Det handlar återigen om samverkan och ömsesidighet. Jag menar inte att allmänheten och samhället passivt ska hänföras åt forskarna, jag är som sagt för samverkan och är också en varm anhängare och passionerad utövare av den tredje uppgiften, men kunskapskedjan kan aldrig bli starkare än dess svagaste länk. Utan en kunnig och intresserad allmänhet som dels utmanar forskarna genom att ställa initierade och utmanande frågor, dels förmedlar insikterna till andra, kan verklig, viktig, högkvalitativ kunskap aldrig produceras. Kunskap är inget soloprojekt, som sagt. Kunskapsutveckling kan varken delegeras till ett fåtal eller upphandlas i konkurrens. Kunskap kräver ömsesidig förståelse för verksamheten och kollektivt engagemang.

Så. Symbolvärdet av propositionens markeringar ska inte underskattas – skrivningen framhåller med emfas behovet av forskning inom humaniora och samhällsvetenskap för att möta samtidens utmaningar. Det finns anledning för oss inom humaniora och samhällsforskning att hälsa många av propositionens markeringar med optimism och tillförsikt. Samtidigt finns det alltså orsak till viss besinning, då propositionen innehåller en del frågetecken och möjligen också några orosmoln.

Hur fri kommer forskningen att vara?

Det som oroar mig är att propositionen och forskningspolitiken ska bli tomma ord. Det finns en uppenbar risk att utbildningspolitiken utvecklas i samma riktning som arbetsmarknadspolitiken och att vi får ett slags kunskapens motsvarighet till arbetslinjen, där politikerna lovar saker som ingen kan lova och sedan skyller på forskarna när det förväntade men orimliga resultatet uteblir. Utan förståelse för kunskapens karaktär, kunskapsutvecklingens förutsättningar, betydelsen av allas ansvar och det faktum att ingen människa (hur excellent hen än är) är en ö. Kunskap uppstår och utvecklas mellan människor, den är inget i sig och går därför inte att mäta, jämföra eller konkurrera om. Kunskap kräver ömsesidig förståelse och kollektiv omsorg. Kunskapsnationen Sverige bygger vi tillsammans! Det är ett gemensamt projekt som varken kan kvalitetssäkras eller målstyras. Förståelse för detta saknar jag i propositionen och det oroar mig. Jag instämmer i Ingvarssons fråga: Hur fri kommer forskningen att tillåtas vara? Det är en viktig fråga för är forskningen inte fri är det inte forskning utan något annat som forskarna sysslar med. Oklart vad. Det är KUNSKAP samhället behöver, inte antalet citeringar och publikationer (man får det man räknar och fokuserar på). Forskning är en investering och kunskap ska användas för att skapa pengar och mervärde, inte tvärtom.