Lyckliga i alla VÅRA dagar

Läser i DN, på kulturdebatt, en artikel av Torbjörn Tännsjö, som väcker tankar. I artikeln reflekteras över framtiden, en tänkt framtid där utilitarismens vision om största möjliga lycka realiserats fullt ut. För att drömmen ska kunna realiseras måste människorna stiga åt sidan menar Tännsjö, eller han ser i alla fall inga problem med en sådan utveckling. Vi bör, menar han, omfamna och driva på utvecklingen av genmanipulerade humanoider och robotar som är bättre än människor på att leva lyckliga, som bättre kan förvalta lyckan. 

Fast vad är det för lycka som ska förvaltas? Vad menas med lycka? Eftersom utgångspunkten för Tännsjö är mänsklig menar han rimligen att en antropocentrisk lycka är universell. Som jag ser det är människan synnerligen dålig på det här med lycka, för är det något som kännetecknar människan är det att hen aldrig kan slå sig till ro och njuta. Och just detta visar även Tännsjö prov på i sin artikel där tanken är att visionen om största möjliga lycka ska realiseras genom att människan bygger maskiner som är bättre än människan på att vara och förvalta lycka. Det är ett lyckobegrepp jag har fruktansvärt svårt för eftersom det är en ouppnåelig lycka, en idealiserad bild av lycka. En lycka som kommer sedan, antingen i livet efter detta som vissa företrädare för kyrkan hävdar, eller i en avlägsen framtid i som i Tännsjös fall.

Lycka är ett av människor skapat begrepp. Lycka är ett mänskligt projekt. Koltrasten som sjunger utanför fönstret, katten som sovit på balkongen i natt eller hunden som är ute på morgonpromenad med matte och som sedan lägger sig och sover på soffan medan människorna jagar iväg till arbetet där de sliter och stressar för att få pengar till den där semestern som man längtat efter i ett helt år ... Vem är lyckligast, och vad är lycka egentligen? Heroinisten som efter att ha fått uppleva euforin som ruset ger, och sedan ägnar sina dagar och nätter åt att jaga pengar för att köpa nästa fix, som ändå aldrig kommer att bli en lika stor lyckoupplevelse som den första, vad skiljer hen från resten av mänskligheten som i sin strävan efter verklig lycka sliter ut sig i konkurrensen med andra som söker samma sak? Är det ens relevant att tala om lycka utan för människornas värld? Drömmen om lycka är till syvende og sidst en kulturellt skapad, mänsklig föreställning. Artikeln väcker massor av frågor och sätter igång en flodvåg av tankar.

Existentiella frågor är allmängiltiga och lättbegripliga men svårbesvarade. Personligen har jag kommit fram till något jag brukar uttrycka så här (till exempel i min bok ”Filosofisk tröst”). Vår individuella död är av godo, mänsklighetens upphörande det yttersta onda. Detta innebär en viss förenkling, men är ändå i huvudsak vad jag tänker.

Vår individuella död är instrumentellt värdefull. Det är bra att vi träder tillbaka till förmån för nya generationer, som kan se världen med nya friska ögon, har jag tänkt. Livet går vidare! Så tryggt att veta. Efter mig kommer andra glada varelser, som bättre än jag, då jag blivit gammal och trött, kan njuta av sina liv. Utbytet är en förutsättning för en dynamisk fortsättning av mänsklighetens historia.

Jag tänker precis tvärt om. Min individuella död är av ondo, för den innebär att mitt liv och mina möjligheter att uppleva och utforska livet är slut. Mänsklighetens upphörande är inget jag ägnar en tanke, för livet är alltid här och nu, aldrig där och då. Det är detta som gör livet så värdefullt, att det inte går i repris och att det gäller att ta vara på den tid vi har. Livet har inget egenvärde, det har bara det värde, den lycka och mening som man ger det. Alla tankar och drömmar som sträcker sig bortom livets, det individuella livets, horisont är fåfänga fantasier som påverkar tillvaron negativt. Den som tänker på och drömmer om det som kommer sedan kan bevisligen fås att göra fruktansvärda saker, för det högre godas skull eller för att hen är övertygad om att det väntar belöningar på andra sidan.

Denna glädje över att bli utbytt är emellertid villkorlig. Det gäller att det verkligen finnas andra som tar över när jag dör, och som verkligen är mer begåvade på att leva ett gott liv än vad jag själv är. Detta är av den yttersta vikt.

Varför då? Förstår inte? När jag är död finns jag inte mer, så vad spelar det då för roll om det finns någon som tar över, och vad är det som ska tas över? Med tanke på vad mänskligheten sysslar med och hur människan påverkar resten av livet på jorden ser jag inte självklara fördelar med att arvet förs vidare. Det menar nu inte heller Tännsjö, men jag förstår ändå inte.

Som bekant håller inte alla med mig när jag hävdar att det är viktigt att livet går vidare. Jag har hänvisat till Georg Henrik von Wright, som menade att det var ”en pipa snus” om mänskligheten går under. Han tänker så här. Visst kan det vara kämpigt för den sista generationen då allt hopp är ute. Men kämpigt är det oavsett när allt ta slut. Och då allt är över finns ingen där som kan klaga. Men därmed finns inget moraliskt kollektivt existentiellt problem.

Han hade fel. Det är dåligt, det är dåligt från en mera opersonlig utgångspunkt, att det inte finns några som tar över och njuter av livet, menar jag. Vi inser att det är dåligt, om vi som filosofen Henry Sidgwick har uttryckt saken, ställer oss på universums ståndpunkt. Det här är inte platsen att försöka motivera denna uppfattning. Låg mig i stället, för resonemangets skull, ta den för given. Det yttersta onda är slutet på alltihop.

Njuta är liksom lycka mänskliga påfund. Jag ser längre än. Jag har anammat en posthumanistiskt ståndpunkt och försöker konsekvent se bortom min och mänsklighetens snäva horisont. I relation till universum är människan noll och inget, för människan lever på en skärva av en skärva av universum, där mänskligheten levt ett ögonblick av ett ögonblick. Vår lycka och njutning betyder ingenting utifrån universums ståndpunkt, särskilt inte om man betänker priset som resten av livet på jorden fått betala för vår att ett försvinnande litet fåtal av oss människor ska få privilegiet att på andras bekostnad få uppleva lycka. Dessutom är vi ändå inte nöjda. Vi vill ha mer, mer, mer, snabbare och billigare. 

Men vad betyder ”slutet på alltihop”? Är det förfärliga att det inte mer finnas människor? Så är det lätt att slarvigt uttrycka sig. Jag har för enkelhets skull ofta gjort det. Men det är sakligt sett en otillåten förenkling.

Den som fruktar att ”alltihop” snart ska få ett slut, är ofta inriktad på olika existentiella kollektiva hot av vad man kunde kalla en negativ karaktär. Jag tänker på sådant som kärnvapenkrig, global uppvärmning till en punkt då inga högre livsformer finns kvar på vårt klot. Till detta kommer eventuella kollisioner med asteroider ...

Vi bör ta sådana negativa hot på stort allvar. Också då sannolikheten för något enstaka sådant hot är låg bör vi beakta det, eftersom väldiga värden samtidigt står på spel. Vi bör vara beredda att betala ett högt pris i form av vår bekvämlighet, om det är ett sätt att också bara något litet reducera risken för dessa hot.

Det finns emellertid en helt annan typ av hot, då vi talar om ”vår” fortsatta ”mänskliga” existens på klotet. Vi kan tala om dem som positiva. Tänk om vi utplånas, men inte tillsammans med allt kännande och tänkande liv, utan i samband med att ”högre” livsformer uppkommer och tar vår plats. Tänk om ”aliens” av något slag ersätter oss. Det kan låta hotfullt. Men vore det verkligen förskräckligt?

Jag skulle säga att det varken är hotfullt eller förskräckligt. Lika lite som yttre hot i form av asteroider är det. Livet är fyllt av sådana hot redan, både för oss som individer och för samhället vi lever i. Det är hot mot vår lycka och vår möjlighet att njuta, det utgör hot mot livet som vi lärt oss känna det och mot våra drömmar. Det är dock ett antropocentriskt sätt att se på saken, ett högst egoistiskt sätt att resonera. Livet på jorden skulle må bättre om människorna inte fanns, så är målet största möjliga lycka vore det ingen katastrof om mänskligheten upphörde existera. Jag förstår heller inte varför aliens skulle ERSÄTTA människan? Vad bygger den tanken på egentligen? Är det inte bara en fåfäng strävan efter att bygga monument över sin egen förträfflighet. Att ersätta människan vore lika illa som att fortsätta människans hänsynslösa exploatering av jorden, dess resurser och resten av livet på planeten. Människan är en del av livet på jorden. Försvinner människan är det inget mer med det, som jag ser det.

Den diskussion som i dag förs kring avancerad genterapi och utopiska former av artificiell intelligens utgår ifrån att det vore förskräckligt om mänskligheten på detta sätt gick under. Det vore förskräckligt om vi byttes ut på några varelser, såsom genmodifierade fortsättningar av oss själva eller radikalt annorlunda, artificiellt tänkande och kännande, robotar.

Så här skriver till exempel Stephen Hawking, Max Tegmark med flera i en uppmärksammad artikel i The Independent: ”Det kan ligga nära till hands att avvisa som ren science fiction föreställningen om överlägset intelligenta maskiner /.../ detta skulle i så fall vara vårt potentiellt värsta misstag i hela vår historia (1 maj, 2004, min övers.)

Jag har citatet från Olle Häggströms bok ”Here be dragons” (2016) och Häggström tycks dela författarnas oro. Men stämmer det att det vore av ondo om ”vi” på detta sätt förlorade kontrollen? Bör vi verkligen frukta dessa positiva existentiella hot?

Det jag aldrig kommer att förstå är hur dessa män resonerar?! Det finns helt andra sätt att närma sig frågan. Tänker närmast på Donna Haraway, som utforskar möjligheten med mänskligt liv i harmoni med resten av livet på jorden. Männen som Tännsjö tänker på delar i grunden hans syn på liv och lycka, och det jag ser är en ologisk rädsla för döden, i kombination med en uråldrig dröm om att skapa något beständigt. Jag ser olika uttryck för en manlig längtan efter kontroll, över livet. Det är män som bygger maskiner, som drömmer om människans kolonisering av universum, som söker makt och världsherravälde. Och det skrämmer mig att se hur lite man reflekterar över det som är här och nu, hur lite man bryr sig om livet som sådant, innebörden i att vara vid liv. Det finns ett ord för drömmarna som Tännsjö och de andra ger röst åt och det är HYBRIS. 

Människan, som vi känner henne (oss) har bara funnits i något hundratusentals år. Vår historia utgör ett kort ögonblick, ställd mot universums. Arter blandas och kommer och går. Det är klart att vi hur som helst skulle komma att ersättas av andra, alldeles bortsett ifrån teknikutvecklingen. Men när vi talar om genmodifierade människor eller tänkande och kännande robotar är det inte en ”naturlig” succession det handlar om. Det handlar om att vi, som den första arten med en säregen förmåga, själva kan göra slut på oss och placera något annat i vårt ställe. Det handlar om ett positivt hot mot vår existens riktat av oss själva mot oss själva.

De två främsta medlen som skulle kunna komma ifråga, tycks vara just genterapi med effekter som går i arv (vi skapar en genetiskt annorlunda, en transhuman varelse, med förmågor vi saknar), eller ännu mera radikalt, vi skapar tänkande och kännande apparater, med en helt annorlunda ”hårdvara” än vår, vilka är oss överlägsna.

Vår omedelbara och ogenomtänkta reaktion, då detta framtidsscenario kommer på tal, brukar vara just fasa. Hur ska det gå för oss? Hur ska dessa överlägsna varelser komma att behandla oss? Så tycktes Hawkins med flera tänka i citatet ovan. Så tänker Häggström.

Tännsjö menar att han till skillnad från "alla" andra skådat ljuset. Att känna fasa är irrationellt, menar han. fast jag känner inte fasa, jag bara skakar på huvudet åt dumheterna. Varför skulle människan bygga maskiner som tar över? Vad är poängen att skapa människor som är överlägsna oss i biologiskt avseende? Varför överhuvudtaget ägna sig åt den typen av drömmar? varför inte försöka lära sig vara nöjd med vad man har och försöka njuta av livet här och nu och så länge det varar? Det finns inte två sätt att förhålla sig till ämnet, det finns en hel massa olika sätt. Donna Haraway tänker till exempel helt annorlunda än både Tännsjö och Hawkins. Lycka kan uppnås på olika sätt, antingen genom att förändra världen, eller genom att ändra inställning till den och anpassa sina förväntningar efter rådande omständigheter. Det ser uppenbarligen inte Tännsjö som ett alternativ. Lycka är något som kommer utifrån, något som går att mäta objektivt och som kan växa eller krympa. Så tänker inte jag. Lycka är ett subjektivt begrepp, en mänsklig känsla. Varken mer eller mindre, och det är på inget sätt självklart att jakten på lycka leder till lycka, i alla fall inte till största möjliga lycka.

En så märklig och missriktad form av inlevelse, kan man tycka. I vilken mening är de genmanipulerade varelserna, eller de artificiella intelligenserna, ”de” och våra barnbarns barnbarn ”vi”? Kunde vi inte lika gärna identifiera oss med ”de andra”?

Detta instämmer jag i, här har Tännsjö en poäng. Jag skriver inte mot honom, jag tänker med hans ord och debattartikel. Vi är ett begrepp jag vill reservera för oss som lever här och nu och som kan kommunicera med varandra, och vi kan självklart identifiera oss med de andra. Det är väl vad kyrkan predikat sedan urminnes tider, att vi ska identifiera oss med Gud? Vad är nytt med det?

Det har vi kanske svårt för att göra rent psykologiskt. Men vår moraliska fantasi stakar inte ut gränserna för vad som är önskvärt. Anta att vi verkligen kan ersätta människorna med varelser som är klokare, mer förmögna att leva i fred och harmoni med varandra, och långt mera uppfinningsrika och med en stor aptit på livet. Anta att de kan leva långt bättre liv än de liv vi lever, anta att de långt bättre än vi kan hantera olika negativa existentiella hot, varför skulle då inte ”vi” träda tillbaka för dem?

Jag tycker det är klart att det är vad som i den situationen bör hända.

Fast handlar det om genmanipulerade varelser eller maskiner är det ju något som människor skapat, och varför i herrans namn skulle människan skapa något som gör människan obsolet, som "vi" måste träda tillbaka inför? Vem kommer ens på tanken? Jag är nu inte naiv, jag vet att sådan forskning pågår. Men jag förstår inte varför, jag ser det som ett långt allvarligare hot mot livet än asteroider och annat.

Någon tänker kanske så här. Vi är överlägsna andra djur i intellektuellt hänseende. Vi brukar vår överlägsenhet till att använda andra djur som våra slavar, för vårt nöje, i form av sällskapsdjur eller på cirkus, och ytterst som föda. Vad hindrar att de varelser vi frambragt, som är överlägsna oss i så många avseenden, kommer att bruka oss på samma sätt? Och visst vore det förfärligt att bli till slav, sällskap och till sist föda?

Men har vi lagt oss vinn om att göra varelser, som är överlägsna oss i både intellektuellt och känslomässigt hänseende, är det svårt att tro att de skulle bruka oss med samma brutalitet som vi brukar djur. Det är svårt att tro att artificiella intelligenser ens skulle ha något nöje av oss, än mindre någon aptit på oss. Mest troligt är väl att de skulle göra slut på oss, eller ge några av oss en plats där vi kunde trivas med vår tillvaro (i något slags reservat).

Instämmer även i detta, men förstår fortfarande inte varför människan skulle skapa något sådant. Om vår påstådda intelligens används till det är det inte särskilt intelligent. Liksom lycka är intelligens ett ord skapat av människan, och det är bara utifrån ett antropocentriskt perspektiv som det går att föra en diskussion om frågan på det sättet. Jag är som sagt posthumanist, och tänker med utgångspunkt från och med hänsyn tagen till livet på jorden och inte exklusivt till människan. 

Eller är det alltför optimistiskt att tänka att de skulle behandla oss bättre än vi behandlar djur? Men, återigen, måste vi inte i så fall tänka, vilka är vi, och vilka är de, då vi talar om generationer långt fram i tiden. Visst är det illa om mänskliga varelser skulle komma att behandlas som slavar och njutas som föda av dessa av oss skapade överlägsna varelser – men inte värre än att vi redan nu behandlar andra kännande djur som slavar och njuter dem som föda! Om vi känner en sådan fasa inför vad som kan komma att hända våra barnbarns barnbarn borde vi redan nu börja bry oss om hur vi behandlar andra kännande djur än människor.

De negativa hoten mot vår existens är högst reella. Vi bör anstränga oss för att minimera dem. De positiva hoten bör vi snarare se på med tillförsikt.

Jag gissar att det börjar med genetiskt förbättrade varelser, som förhoppningsvis inte bara är kapabla att leva bättre och i mer harmoni med varandra än vad vi gör, utan också är glada och nöjda med sina liv. De är troligen bättre, inte sämre, än vi på att skilja mellan rätt och fel handlande. Utvecklingen kommer att fortsätta med artificiella intelligenser, successivt i mindre och mindre format, men med hög sensibilitet, klok kreativitet, gott handlag och obetydliga anspråk på ändliga resurser. Genom deras konstruktion – det är nu kloka maskiner som konstruerar ännu klokare maskiner – kommer det att skapas utrymme för en exponentiell tillväxt av antalet glada varelser i universum, vilka lever i ömsesidig symbios, utan att ställa sig i vägen för varandra. Tänk dig en gnistrande stjärnhimmel, där varje ljus som blinkar mot dig är en lycksalig robot. Och bakom varje ljus, nya himlar.

Det är svårt att se att det i en framtid finns plats för sådana som vi. Mycket talar för att vi dukar under för olika negativa existentiella hot. Gör vi inte det så skulle vi, med eller utan teknikutveckling, så småningom komma att bytas ut genom en ”normal” evolutionär process. Låt oss därför, innan det är för sent, glädjas med alla dem som en dag förhoppningsvis, då alla negativa existentiella hot är avvärjda, ska komma att ta vår plats i universum och förvalta den bättre än vad vi någonsin förmått göra.

Är det inte att gå över ån för att hämta vatten att söka lyckan i en avlägsen framtid, och dessutom hos varelser som skapats för att vara bättre än människan på att uppleva lycka? Varför inte rikta blicken mot det som är här och nu, mot det vi har och mot den tid vi har? Varför jaga lyckan bortom horisonten, likt jakten på den där hinken med guld som enligt sagan finns vid foten av regnbågen? Lyckan finns här och nu, om vi bara stannar upp och känner efter. Om vi bara lär oss uppskatta den.