Samproduktion av kunskap, för Sverige mot framtiden

En annan högskola är möjlig, liksom ett annat samhälle. Vill bara tillräckligt många människor att det ska bli annorlunda kommer det att bli så. Det är bara det att alla verkligen måste vilja. Samhället är det statistiska resultatet av allt och alla, ingen styr över helheten, eller också styr alla. Vi kan tänka lite som vi vill, men poängen är att samhället växer fram mellan och att det är en helhet som består av mer än någon förstår och kan greppa. Därför är strävan efter kontroll inte bara fåfäng, den är dessutom skadlig, för den ger sken av att det skulle gå att styra. Tron på att kontroll är möjligt leder till att chefer kan kräva fantasilöner, och att anställda betraktas som utbytbara kuggar vilka upphandlas i klump och till lägsta pris. Och när kontrollen inte fungerar får chefen gå, med ett avgångsvederlag. Alternativet hade varit att erkänna att hela systemet bygger på ett felaktigt grundantagande. Ett annat samhälle är möjligt, ett samhälle som ligger mer i linje med hur verkligheten och kulturen fungerar. Ett samhälle där man erkänt att kontroll och styrning är omöjligt, i alla fall mot på förhand definierade mål. Ett mer integrerat samhälle där chefer visserligen har ansvar och högre lön (men inte väsensskild från de anställdas), men där alla i samhället och dess organisationer betraktas som lika viktiga, och där ansvaret för verksamheterna är utspritt på alla i både med och motgång.

Syndabockstänkandet är förkastligt, och det är enkelt att visa, dels att det är just vad det handlar om, dels att det inte fungerar, dels att det leder till att klyftorna ökar och till att samhället riskerar att lösas upp när människor vänds mot varandra. Problemet är alla orimliga förväntningar som nuvarande system bygger på. Kunskapen finns men den hakar inte riktigt i och sprids därför inte som den borde. Därför följer jag med spänning det som händer kring högskolan, som jag ser som navet i kunskapsnationen Sverige. I DN i veckan kom ett svar från KK-stiftelsen, på en tidigare artikel från TCO som handlade om matchningsproblematik.

Eva Nordmark skriver att nyckeln är att satsa på de yrkesverksammas möjligheter till vidareutbildning. Samtidigt målar näringsminister Mikael Damberg upp en dyster bild av Sveriges utmaningar i regeringens nyindustrialiseringsstrategi. Globalisering, digitalisering och jakt på konkurrensfördelar driver på industrins redan höga omställningstakt; svenska företag har flyttat ut sin tillverkning, forskning och utveckling; tillväxtekonomierna konkurrerar allt mer med ett högre kunskapsinnehåll och Sverige har i flera index tappat försprånget till andra länder, som rör sig snabbare och i flera fall springer om oss.

Likt en människa som håller på att drunkna flaxar Sverige vilt med armarna och gör vad man kan för att rädda det som räddas går. Tyvärr är lösningarna som förs fram alldeles för enkla, det krävs snabba resultat, och det får inte kosta. Billigare, bättre, snabbare fungerar aldrig i praktiken, det är de skrupellösa försäljarnas argument. Sverige är i händerna på människor som ser framgångsrika ut och lika självsäkert som telefonförsäljarna på stan lockar ansvariga att köpa just deras fantastiska lösning. Fast så länge vi vill ha allt utan att betala något, så länge skatten ska sänkas servicen öka, är vi inne i en spiral som pekar nedåt. Detta drabbar högskolan (och all annan offentlig verksamhet) hårt, vilket är djupt olyckligt för kunskap är ingen vara. Kunskap är grunden för hela samhällets överlevnad och den måste spridas brett bland en befolkning som verkligen bryr sig om den och vill lära sig mer, för att en kunskapsnation ska kunna växa fram. Läget är allvarligt, och det krävs extraordinära åtgärder. Särskilt svårt är det dock inte. Tricket är att inte trassla in sig mer. Problemen ska inte lösas, utan upplösas.

Den dystra bilden till trots, det finns redan fungerande lösningar på industrins utmaningar. Men det krävs att Mikael Damberg och ministern för högre utbildning och forskning Helene Hellmark Knutsson agerar tillsammans om det ska få en rejäl och välbehövlig effekt för hela landet.

Tillsammans är nyckelordet. Bara genom att agera tillsammans kan ett hållbart kunskapssamhälle byggas. Och det är inte bara ministrar och företagsledare som måste agera tillsammans. Lösningen på problemen som samhället står inför måste komma inifrån och underifrån. Och högskolan är en lämplig plats att börja. Men då måste synen på högskolan ändras. Högskolan är idag, i ansvariga politikers ögon, en plats man passerar. Nuvarande utbildningspolitik bygger på att fler ska passera snabbare genom högskolan, och det tror man är möjligt utan kunskapskvaliteten påverkas. Man vill ha mer utbildning, snabbare och billigare. Hallå! Välkommen till verkligheten. Kunskap fungerar inte så. Ska Sverige kunna bli en kunskapsnation måste vi skaffa oss en annan syn på kunskap, och ändra uppfattning om högskolan, dess roll och vad det är för typ av plats. Jag vill se högskolan som samhällets nav, en plats i centrum där människor möts för att tillsammans utveckla kunskap. Bara så kan en kunskapsnation byggas, underifrån och mellan, med KUNSKAPEN i centrum. Utbildning och forskning är en investering. Framtiden börjar på högskolan, och jag befinner mig mitt i den. Därför denna or, därför denna omsorg. Jag talar inte i egen sak och värnar inte min egen position, det ör kunskapen och samhällets långsiktiga hållbarhet jag bryr mig om. 

KK-stiftelsen finansierar forskning och kompetensutveckling på avancerad nivå, under förutsättning att näringslivet aktivt bidrar till ett värde minst lika stort som KK-stiftelsens. Vi ser i undersökning efter undersökning att forskningen kommer till nytta och kompetensutvecklingen för redan utbildade blir relevant för näringslivets utmaningar.

Tanken är god, och grundinställningen är bra och hållbar. Men relationen mellan parterna är inte självklart optimal. När jag läser på Svenskt Näringslivs hemsida ser jag många tecken på att högskolan ses som en underordnad verksamhet. När företagen inte hittar rätt kompetens anser Svenskt Näringsliv att det är högskolans fel. Näringslivet har en hög svansföring och ser sig som samhällets nav, men det är en förödande inställning för ett lans som vill bli en kunskapsnation. Kunskap är inte något man kan beställa fram och upphandla i konkurrens. Högskolan är inte näringslivets kunskapsbank eller utvecklingsenhet. Högskolan kan och får inte underordnas näringslivet. Alla aktörer i samhället måste inse att ett land bara kan byggas underifrån och tillsammans. Ingen är mer värd eller viktigare än någon annan. Hittar företagen inte rätt kompetens kan det lika gärna vara fel på företagen. Med kunskapen i centrum kan ingen aktör diktera villkoren eller tilldelas tolkningsföreträde. Bara genom samverkan mellan likar kan ett hållbart samhälle byggas. Lyckligtvis är det bara Svenskt Näringsliv som driver den här linjen, väldigt många företag i Sverige idag, tänker annorlunda och samverkar med högskolans forskare och studenter.

Stora och små företag över hela landet samproducerar redan med de nya universiteten och högskolorna, som exempelvis Volvo, Saab, Tetra Pak, Bombardier, Sandvik, Atlas Copco, Astra Zeneca, Ljunghäll AB; Lundbergs Pressgjuteri AB, RagnSells, ABB, Ericsson, Mönsterås metal, Eskilstuna Elektronikpartner, Nya Arvika Gjuteri, AB Bruzaholms Bruk, Bryne AB, Husqvarna, Scania och SKF.

För att säkra denna för Sverige nödvändiga kompetensförsörjning bör lärosätena tilldelas riktade forskningsresurser och ett särskilt utbildningsuppdrag. Kompetensutveckling för yrkesverksamma akademiker bör ses som lärosätenas egentliga tredje uppgift. Den tid är förbi då forskning och utbildning endast var en fråga för den egna sektorn.

Jag tror på samverkan, men vill se kunskapen i centrum. Därför tror jag inte på riktade insatser, målstyrning eller kvalitetsarbete. Kvalitet är inget man jobbar med. Kvalitet är resultatet av ett väl utfört arbete. Därför tror jag på grundforskning, på en högskola som är lika autonom som näringslivet och som på riktigt kan agera som likvärdig part i samverkan. Högskolans uppgift är att forska och utbilda, alla i hela samhället. Högskolan är en plats där man ägnar sig är kunskapsutveckling tillsammans. Det borde vara en plats att återvända till, att hämta inspiration från. Högskolan är allas angelägenhet, inte ett verktyg i strävan efter lönsamhet. Näringslivet har massor att lära, och det har högskolan också. Näringslivet kan och ska inte få det men vill ha, utan det man behöver. Och forskarna vet inte allt, de kan och bör lära sig av företagen och andra samhällsaktörer. Därför tror jag på grundforskning och samverkan, inte på tillämpad, målstyrd "forskning". Högskolan ska inte ägna sig åt produktutveckling, utan åt kunskapsutveckling. Och kunskapen ska omsättas i samhället och komma alla till godo, inte låsas in bakom företagens ibland rent paranoida sekretessmurar. Med kunskapen i centrum och öppenhet, utbyte och samtal över gränser kan företag och forskare lära av varandra, tillsammans med medborgarna. Så tänker jag, bara så kan en kunskapsnation byggas, och därför håller jag bara delvis med artikelförfattarna. 

Det är så vi bäst parerar utmaningarna, får jobben att stanna och stärker Sveriges konkurrenskraft.

Sverige står inför stora utmaningar, men så länge vi fokuserar på konkurrenskraft och lönsamhet är risken stor att inget av det kommer att förverkligas. Bara med kunskapen i centrum och med ödmjukhet inför kulturens komplexitet och framtidens fundamentala öppenhet, kan ett hållbart samhälle byggas, underifrån och tillsammans, av kunskap och med gemensamma ansträngningar.