Ateism är också en tro

Det sägs att vi lever i en sekulär värld, men nog finns det fortfarande saker som är heliga? Samhället och tillvaron är fylld av saker som behandlas med lika stor vördnad och som lika lite får ifrågasättas som gud. Övertygelsen om att det inte finns någon gud, till exempel. Eller tillväxten. Mänskliga rättigheter sägs vara heliga och okränkbara, men endast så länge de inte krockar med äganderätten och begäret efter att tjäna pengar. Evidens ska vi ha sägs det, och ingen hävdar något annat. Men vad är evidens och hur vet vi att den går att lita på? Hur vet vi det vi det? Faktum är att det gör vi inte, vi tror. Det sekulära samhället bygger lika mycket som kyrkan på tro. Att förneka tron och avfärda gud, att ihärdigt föra fram ateismen som den enda vägen är lika mycket en missionerande handling som Jehovas vittnens verksamhet på landets pendelstationer. Varför kan vi inte bara acceptera tro som en del av livet och en aspekt av samhället? Jag håller med Marcus Dunberg. Jag är också trött på högljudda ateister. Det är inte lösningen på våra problem, förnekelse och polemik leder inte till något gott.

Gudsförnekarna blir allt mer sturska och högljudda. Ateisterna, de malligaste av människor, tar varje chans att informera oss andra runt matsals- och mötesborden om deras icke-tro. ”Jag är ÖVERTYGAD ateist.” Så det så.

Richard Dawkins och Humanisterna är övertygade ateister. De vet, eller är i alla fall övertygade. Lika övertygade, och ibland mer övertygade än de troende som de går till storms mot. Varifrån kommer viljan att ta ställning i just denna fråga? Vad vill man uppnå genom att gå samman i en förening för dem som INTE tror. Det är något som skaver. Detta att förenas i övertygelsen om något man inte tror på låter bakvänt. Övertygad ateism är en negation av kyrkan, och därför är rörelsen en spegelbild av det man förnekar. Ateismen är slav under religionen den förnekar existensen av. Det är allt annat än den rörelse framåt som företrädarna själva ser sin övertygelse som.

Inget är så enkelt att försvara som ateism. Att i Sverige år 2016 stoltsera med sin icke-tro är som att sitta Vatikanen och hojta att man är katolik. På sin sida har gudsförnekarna vetenskapen. All tro avfärdas med vaga hänvisningar till Darwin, Big bang och evolutionen. Fakta. Punkt. Dessutom – se bara på allt elände som religionen ställer till med. Och alla katolska präster är pedofiler. Och så elaka KD som vill förbjuda homosexualitet, eller? Bevisbördan ligger alltid på den som tror. Förklara dig!

Jag är den förste att hålla med om att kyrkan har mycket att göra upp med. Bland annat därför har jag gått ur kyrkan. Och jag tror inte på gud, men jag är inte ateist. Jag är inte ÖVERTYGAD. Min hållning till det mesta är agnostisk, och det gäller både i teologiska och vetenskapliga frågor, liksom i relation till mig själv. Ju mer jag läser, lär och forskar, desto mer övertygad blir jag om att det är tvärsäkerheten, kravet på klarhet och viljan att veta säkert som är problemet. Det gäller i både politiken, religionen och vetenskapen. Tvärsäkerheten är lika förkastlig var den än förekommer. Livet är allt för komplext, öppet och osäkert för att det ska gå att veta säkert. Och debatterna som kravet på klarhet leder till är förödande för allt vad intellektuell utveckling heter. Nej -- Jo, nej -- jo! Fundamentaliser i alla läger förenas i sin oresonliga vägran att lyssna, tänka efter och utbyta tankar och erfarenheter. Det spelar ingen roll vad övertygelsen handlar om, det är tvärsäkerheten som förenar dem och utgör problemet.

Låt mig därför informera om följande: Jag är INTE ateist. Mitt förhållande till gud är gott och oproblematiskt och har varit så ända sedan kyrkans barnkör och söndagsskola. Många skolkamrater deltog slentrianmässigt, utom de med föräldrar som var ”kommunister”. Vi var inte kommunister så till kyrkan gick vi. I alla fall några gånger per år. Ett par söndagsgudstjänster. Alltid på julafton. Ibland till julottan om man orkade upp. Jag tyckte det var trivsamt om än stundom långtråkigt. Vid ett tillfälle smusslade jag ner Monopol-sedlar i kollekten. Plågad av dåligt samvete erkände jag brottet för min mor varpå jag fick gå till prästgården, ringa på och be om ursäkt. Kanske får jag anledning att återkomma till den anekdoten när jag skriver en krönika om barnuppfostran. Och varje kväll mumlade jag den fina bönen ”Gud som haver barnen kär” tillsammans med någon av mina föräldrar. Det gav en känsla av trygghet.

Jag är som sagt heller inte ateist, men jag gick i söndagsskola tillsammans med många andra. Mina föräldrar är inte troende, men det hände att vi gick i kyrkan. Mormor gjorde det så ofta hon kunde och hennes krucifix hänger ovanför min säng där hemma, som en påminnelse om henne, men också för att jag tror på ett liv i Jesu efterföljd. Budskapet som finns i bibeln och berättelserna om Jesus inspirerar, oavsett om det finns en gud eller inte. Nu är det länge sedan jag var i kyrkan, men jag har träffat många präster genom åren som jag haft givande samtal med. Ödmjuka präster och biskopar som K G Hammar har gjort mycket positivt och deras tankar om samhället är kloka. Kärleksbudskapet omfamnar jag livshållningen att vända andra kinden till. Det jag kan om religion har jag lärt mig genom egna studier och på en kurs i religionsvetenskap på Göteborgs universitet. Efter lite övertalning från mina föräldrar åkte jag på konfirmationsläger en sommar i slutet av 1970-talet. Där upptäckte jag kraften i religionen. Det skrämde mig att se hur många som förändrades där på lägret, under de där veckorna. En efter en deltog allt mer regelbundet i bönestunderna. Jag förstod inte varför med drogs med i rörelsen. Det var som någon manipulerade min hjärna. Hade lägret inte tagit slut där och då och hade jag inte bott långt från kyrkan hade jag nog värvats. Jag tackar min lyckliga stjärna för det inte blev så, för jag var inte redo. Jag kände min indoktrinerad. Inte för att någon tvingade mig till något eller för att det utövades påtryckningar, utan för att kraften i gemenskapen var så stark. Idag vet jag bättre var jag står, och kan hantera ämnet på ett annat sätt. Jag vet vem jag är och väljer själv vad jag ska tro och inte. Nu kan jag närma mig frågan om tro och finner teologi oerhört stimulerande och intellektuellt utmanande.

Detta har gjort att gud eller tro inte är något främmande eller obekvämt för mig. Jag känner mig hemma i kyrkor och religiösa rum, oavsett var de ligger eller vilken religion som utövas där. Jag tror också att kontakten med kyrkan bidrog till att utveckla både min empati och moralkompass. Jag kan inte släppa tanken på att de malliga gudsförnekarna är samma människor som aldrig råkat ut för något allvarligt i livet. Inga trauman och inte allt för mycket motstånd.

Mina barn gick liksom jag i kyrkans barntimmar. Och jag känner mig liksom Dunberg bekväm i kyrkan och finner utbytet med präster och teologer givande. Kyrkan har inte monopol på etik och moral, men där finns en vana och en lång tradition att inspireras av och samtala med. Kristendomens kärleksbudskap kan man tro på utan att tro på gud. Detta missar gudsförnekarna och de fundamentalistiska ateisterna, för de är så fixerade vid sitt förnekande att de missar det som är vacker och positivt i religionen. Jag väljer att tro på olika saker, på meningen med livet och på människan. Och jag agerar som om det vore sant, utan att fundera så mycket på hur det är egentligen med dessa saker. Jag är som sagt agnostiker, jag är osäker. Därför tror jag. Inte på gud, men på ett liv i Jesu efterföljd. För jag vet att om många agerar i enlighet med den gyllene regeln, och om fler, oftare vänder andra kinden till, om vi möter och behandlar de utsätta som människor liksom du och jag, så får vi ett bättre samhälle. Hur det är egentligen vet ändå ingen. Verkligheten är allt för mångtydig för att det ska gå att komma fram till ett enda bestämt svar om något. Övertygad är jag dock inte, men jag tror och jag söker efter svar som fungerar. Jag vägrar slå mig till ro. Världen förändras och allt och alla är med i samma kreativa tillblivelseprocess. Även gud förändras. Teologi är inte en exakt vetenskap och det handlar inte om att slaviskt följa bibelns bokstav. Om det är något som utmärker kristendomen så är det förändring, anpassning och rörelse. Fundamentalisterna far alltså med osanning, för själva fundamentet de hänvisar till vilar på lösan sand. Vetenskaplig fundamentalism är inte lika rörlig och där finns det fundament att luta sig mot, men även där sker förändringar. Även sanningen är föränderlig, och det är detta som är vetenskapens fundament, att allt alltid kan bli bättre. Verklig vetenskap bevisar inget, den sysslar med falsifiering. Vetenskap når aldrig fram. Det finns inget mål, bara rörelse. Förändring. Kreativ, processuell, tillblivelse.

När jag nu har egna barn vill jag att de ska bli bekväma med gud. Vi läser ”Gud som haver barnen kär” nästan varje kväll och ibland går vill till kyrkan och tänder ett ljus för ”farmor” och ”morbror Pipo” som bor i himlen. Mina barn, som genom sin argentinska mor är katoliker, bär kors runt halsen som de fick när de döptes. De andra barnen på förskolan tycker sonens potenta silverkors i tjock kedja är ”cool” och vill ha likadant. Och eftersom vi bor på Östermalm har vi förmånen att gå på en förskola där terminsavslutningarna sker i kyrkan. Jag skriver ”Östermalm” därför att i Stockholms mer progressiva innerstadsdelar har jag förstått att detta är ett kontroversiellt ämne. För mig är det kontroversiellt att inte gå till kyrkan och sjunga ”En vänlig grönskas rika dräkt”.

Kyrkan erbjuder värdighet och är mästare på ceremonier. Psalmen; En vänlig grönskas rika dräkt, eller; I denna ljuva sommartid, är vackra sånger. Vad är problemet? Varför kan vi inte använda kyrkan, och ta del av det kyrkan kan erbjuda? Varför ser vi det som ett hot? Fundamentalismen är det som spökar. Fundamentalismen är problemet, tvärsäkerheten. Den enda vägens riddare, oavsett vart de vill, är det vi måste göra upp med, alla vi som tror på samtalets, utbytets, öppenhetens och kreativitetens värde. Alla vi som inte är färdiga, som vill upptäcka fler sidor av livet och tillvaron. Alla vi som tror på solidaritet, gemenskap och hållbarhet. Varför skulle man inte kunna tänka sig att flytta runt mellan samfundens lokaler vid avslutningar och högtider? Gör vi upp med fundamentaismen blir det inget problem, för då behandlas alla religioner lika. Utan fundamentalism kan vi diskutera saker som slöjor, gud och andra frågor som fundamentalisterna anser sig äga SVARET på. Möten över gränser främjar integration. Vetenskapen ger oss svar på vissa frågor, religionen ger oss svar på andra. Alla behövs och ingen sitter inne med det enda svaret eller vet allt. Vad är vi rädda för? Vad är det som är hotfullt egentligen? Den sommartid nu kommer, vad är hotfullt med att sjunga den tillsammans i en lokal där människor sjungit tillsammans i generationer? Och varför skulle vi inte kunna sjunga andra sånger, i andra lokaler, tillsammans? Det enda hindret mot en sådan utveckling, mot öppenhet och solidaritet, är fundamentalismen, alla former av fundamentalism.

Jag har svårt och se det negativa i att ge sina barn ett komfortabelt förhållande till gud och tro. Vad de malliga ateisterna inte förstår är att relationen med gud inte kräver något. Du kan gå till kyrkan varje vecka eller var tionde år. Det finns ingen närvaroplikt. Väl där är du fri att tänka vilka tankar du vill. De behöver inte motivera eller förklara detta för någon. Det finns alltså ingen motsättning mellan tro på gud och tro på vetenskaplig fakta. Finns gud? Det är en icke-fråga och helt irrelevant.

Faktum är att ingen vet svaret på frågan om gud eller livets mening. Ingen vet, för ingen kan veta bestämt. Den som hävdar något annat är fundamentalist, och vad säger att just hen har rätt? Det finns ju så många olika svar och alla hävdar lika bestämt att just de har rätt. Där debatten är norm tvingas fler bli tvärsäkra och fundamentalismen blir norm. Det är ett problem att ta på allvar. Inget gott kan komma ur konfrontationer mellan två läger som båda anser sig titta inne med SANNINGEN.

Jag är troende, för jag tror inte på gud. Jag tror inte på något absolut eller bestämt, något evigt eller perfekt. Jag tror på människan, på hållbarhet och framtiden. Jag tror på ett liv i Jesu efterföljd. Även om ingenting av det det jag vet om världen ger mig skäl att tro så väljer jag att tro, och hoppas. Jag är öppen för att ändra mig om det mesta. För jag vet att världen inte är, den blir och förändras. Fundamentalismen i alla dess upptänkliga former ser jag som det största hotet mot livet på jorden. Det är när vi tror vi vet som vi är som mest sårbara. En mening som börjar med; forskning visar, det står i Bibeln/Koranen/ eller vilken text man nu hänvisar till, kan aldrig sluta på ett bra sätt. Jag tror … är en öppning till samtal, utbyte, dialog. Jag tror … är första steget på vägen som leder till hållbarhet. Tror jag i alla fall.