Antropocentriska (manliga) utopier

Igår skrev jag om Torbjörn Tännsjös tankar och lycka som ett slags teleologisk process. Det finns paralleller mellan den texten och författaren Torbjörn Elenskys understreckare på SvD. Båda texterna handlar om ett slags utopier, det är i alla fall så jag läser Tännsjö, som talar om en framtid där maskiner likt ett slags Hegelsk världsande tagit lyckan till den högsta stadium. Utgångspunkten för Elensky är Thomas Mores bok Utopia.

Framtiden har alltid engagerat människor; vad ska hända och vart är vi på väg, är eviga frågor. Lika gamla som människans föreställningsförmåga. Framtiden finns inte, den går inte att räkna på. Likt evolutionen saknar den riktning. Att människan tror eller menar sig veta vad som ska hända är och förblir ett tankeexperiment, som säger mer om den som uttalar sig och hens samtid än om det som verkligen kommer att hända. Evolutionen och framtiden är öppna, icke-linjära processer. när Tännsjö tänker sig att maskinerna kommer att ta över, och att maskinerna kommer att ägna sig åt att ta lyckan till nya höjder extrapolerar han från sin högst personliga utgångspunkt och glömmer att det inte finns någon teleologi? Tännsjö vet lite lite som alla andra vad som kommer att hända. Hans dröm är en utopi. När nu människorna inte klarar av att vara lyckliga kommer maskinerna i framtiden att lyckas. Fast han glömmer att lycka är en mänsklig uppfinning. Hans framtid är en antropocentrisk dröm som bygger på att människan är skapelsens krona, vilket historien gång på gång visat är en livsfarlig tro. Tanken på att (bygga maskiner för att) hjälpa den oundvikliga utvecklingen på traven är en idé med obehagliga implikationer.

Framtiden blir som den blir, inte som människan tänker sig eller tror. Scenariot att multiresistenta bakterier tar död på mänskligheten är lika troligt, eller att en galen diktator skapar ett vapen som förgör livet på jorden. Poängen är att ingen vet, ingen kan veta. Alla utgår från sin tid, sin verklighet, sina intressen och perspektiv. När Hollywood skapar filmer om hot mot jorden är det alltid USA som räddar mänskligheten, och det är alltid USA som aliens besöker. Och Olof Rudbeck d. ä. skriver i sin bok Atlantica att Sverige är identiskt med Atlantis. Tänk vilken lyckosam slump det är att just lycka (som är Tännsjös intresse) är den mänskliga känsla som maskinerna kommer att utveckla. Varför inte girighet, eller totalt ointresse för något annat än sin egen överlevnad?

Två myter präglar i princip alla ideo­logier: den bakåtriktade guldålders­myten, och den framåtriktade utopin. Ibland kan dessa sammanfalla, så att ett storslaget förflutet projiceras som möjligt att återupprätta som framtida utopi. Det kan vara mer eller mindre uttalat, men ytterst är det en typ av utopi – alltså ett samhälle där man själv fått ordna allt till det bästa – som är målet för nästan alla politiska ideologier, även om de flesta inte är beredda att döda sina motståndare för att tvinga fram just sin egen lyckovision. Istället fogar sig kommunister likaväl som nyliberaler, social­demokrater och vanliga liberaler i den representativa demokratins överideologiska ramverk, även om det knappast är någon naturlag att det tillståndet ska vara för evigt.

Frågar man ingenjörer kommer maskinerna att ta över. Kommunisterna drömmer om proletariatets diktatur och nyliberaler ser kapitalismen som historiens slutpunkt. Poängen är att när utopin nåtts sker ingen utveckling. Det ligger i sakens natur, för utopin är drömmen om det fulländade. Det är och förblir en dröm, för verkligheten är inte beskaffad på det sättet. Verkligheten förändras hela tiden och evolutionen pågår ständigt i mellanrummet. Därför kommer evolutionen aldrig fram, den fortsätter utan mål. Dinosaurierna regerade världen under miljoner år. Sedan hände något. Förhållandena förändrades snabbt och oväntat, vilket öppnade upp möjligheter för mer anpassningsbara livsformer. Det kan hända igen. Det oväntat oväntade är inte undantaget, det är regeln.

Åtskilliga är de som genom årtusendena har gjort upp planer för det perfekta samhället – staden som ska vara en jordisk version av en himmelsk före­bild eller den fulländat rättvisa staten som med ofelbar klokhet administrerar lyckan åt alla sina medborgare. Den mest kände är fortfarande Platon, vars beskrivning av idealstaten inspirerat många senare variationer på temat, men till denna vision av en stat utan flöjtmusik, och styrd av visa filosofer, har senare kommit olika kristna versioner, såväl som mera sentida socialistiska och kommunistiska. Medeltiden och renässansen präglades av återkommande försök att bygga perfekta samhällen, utifrån närmast geometriska idéer, som fick sina skönaste bestående uttryck i vissa italienska renässansstäder – idéer vars sena efterföljare under 1900-talet blev till både arkitektplanerade idealstäder som Chandigarh i Indien, eller Brasilia i Brasilien, och det svenska miljonprogrammet.

Drömmen om utopin är med oss genom hela den mänskliga historien, fast just benämningen utopia ­myntades för exakt 500 år sedan, av den engelske advokaten, statsmannen och humanisten sir ­Thomas More; sedan 1935 även helgonförklarad av katolska kyrkan (och utsedd till politikernas skyddshelgon), då det gått 400 år efter att han avrättades av Henrik VIII för att han motsatte sig den engelska reformationen. Thomas More var en renässansmänniska som levde mitt i sin tids intellektuella och politiska stormvirvlar. Personlig vän med Erasmus av Rotterdam, som han brevväxlade med under många år, och som lordkansler inblandad i turerna kring Henrik VIII, hans hustrubyten och den engels­ka reformationen. [...]

Utopier säger alltid mer om sin samtid, kontext och upphovsperson än om framtiden som den beskriver. Lockelsen i att beskriva framtiden ligger i att ingen kan kontrollera sanningshalten i påståendena eller rimligheten i drömmarna. Det kanske låter som jag är kritisk till utopier eller till Torbjörn Tännsjö, men det är jag inte. Det jag är kritisk till är anspråken som reses och förhoppningarna som så lätt knyts till utopierna, anspråken med vilka idéerna förs fram och anammas. Min poäng är att INGEN vet, att ingen KAN veta och att framtiden är öppen. Utopier är bedrägliga i sin lockelse som utövar enorm kraft på människor. Därför är jag kritisk till dem. Det är för hållbarhetens skull jag kritiskt granskar Tännsjös tankar om lycka, för jag ser fler risker än förtjänster med människans strävan efter lycka. Jag tror mer på tanken om frigörelse från begär efter, bland annat lycka. Liv är lidande hävdar Buddisterna och inser man det och släpper taget om begären kan man uppnå frid och förundras över livets mångfald och evolutionens öppenhet. Det är ingen utopi, det är en livshållning som kan praktiseras här och nu.

Det finns några återkommande drag i många utopier, vare sig de vilar på religiös eller politisk grund (de båda sakerna kan i och för sig flyta samman, inte minst tidigare i historien) som förekommer också hos Thomas More, och till dem hör alltså det helt centrala avskaffandet av privategendom, liksom den stora förändringen av människan. Den nya människan i utopierna är inte egoistisk, hon drivs inte av lägre lustar, är inte svartsjuk, girig, ­avundsjuk eller över huvud taget dålig på något sätt. Könsrelationerna är harmoniska, och alla delar allt lika. Kommunister såväl som kristna grupper har genomgående haft precis samma vision om detta. En vision som inte någonsin visat sig vara levbar i längden.

Bland historiska utopier ser jag personligen Charles Fouriers som den mest framsynta. Omöjlig att realisera, bygger den på att folket ska bo i stora palats, som Versailles – jämför här återigen hur vissa förortsområden planerats, samt Södra ­stationsområdet i Stockholm; Bofills båge är en ­sen­tida arvtagare till Fouriers så kallade falangstär, palatset där folket skulle bo. Men Fourier räknar även med människans lust, han tror inte den kan avskaffas, utan menar tvärtom att den ska utnyttjas, så att alla får möjligheten att välja de uppgifter som bäst passar deras sinnelag. Övertron på det planerande förnuftet är lika stort som i andra utopier, men den räknar åtminstone också med våra lägre drifter, till skillnad från praktiskt taget alla andra.

Påminner om maskinerna som vet vad lycka är ... och om riskerna som lurar i marginalen och som vi inte ser emedan vi är fullt upptagna med att realisera drömmen om det perfekta samhället. Framtiden går inte att planera för, den kan man bara närma sig med ett mer eller mindre öppet sinne. Påminner om det statligt sanktionerade projektet att plantera ekar på Visingsö, som var ambitiöst och framsynt i sin samtid. Tyvärr byggdes inte båtar av trä när ekarna klara för avverkning. Gång på gång, på gång, på gång genom mänsklighetens historia har verkligheten överträffat människans högst begränsade fantasiförmåga. Det kommer att hända igen, för vi lever inte i de yttersta dagarna. Evolutionen går obönhörligen vidare och den bryr sig föga om människans planer. 

Utopin är drömmen om det konfliktlösa samhället. Om ett postpolitiskt tillstånd då allt som återstår är att administrera de uppnådda framgångarna. Alla utopier har det gemensamt att de utgår från att den nya staten kommer att vara ett hem för nya männi­skor, som inte längre drivs av vare sig lust, girighet eller någon annan lägre känsla. Men det är också på det som utopierna stupar.

Tännsjö är i gott sällskap. Drömmen om det konfliktlösa samhället som befolkas av nya (genmanipulerade) människor, eller av maskiner (som är människans förlängning, vilket bara är ännu en variant på en manlig dröm om att skapa liv), är lika gammal som människan. Lika svårt att ta in som tanken på att universum är oändligt verkar det vara att inse att verkligheten inte präglas av harmoni, linearitet eller statiska tillstånd av lycka. Det är och förblir utopier. Kampen för hållbarhet är däremot ingen utopi, för den tar sin utgångspunkt i tanken om att det handlar om en utmaning man aldrig blir färdig med eftersom framtiden är öppenhet, verkligheten föränderlig och utvecklingen icke-linjär. Tanken om hållbarhet som jag jobbar med och tror på handlar inte om framtiden, den handlar om det som är här och nu. Hållbarhet bygger inte på att människan är si eller så, för människan är som människan är. Det måste vara utgångspunkten för allt hållbart hållbarhetsarbete. 

Den mänskliga sexualiteten är ytterst det som gör att inget idealsamhälle kan fungera, för lusten att fortplanta sig och allt som hör till det – behovet av tillgångar så att man kan attrahera lämplig partner, och sedan försörja avkomman de många år den är skyddslös – och den konkurrens som hänger samman med detta det mest grundläggande, gör, vågar jag påstå, att det konfliktlösa, postpolitiska samhället aldrig kommer att uppnås. Människan behöver svängrum också för sin egoism.

Detta måste vi ta hänsyn och förhålla oss till i arbetet med hållbarhet, men det är ett arbete som ingen kan leda. Vi följer alla med, och det enda man kan göra är att försöka göra det man kan, när och där man kan det och så länge man kan och det fungerar. Hållbarhetsarbete blir hållbart först när många människor inser att historien inte har någon teleologi och när insikten om att evolutionen bryr sig föga om människan sjunker in. Först när, och om det överhuvudtaget blir så, människan inser sin obetydlighet, kommer att hållbart hållbarhetsarbete att kunna bära frukt. Det kan lika gärna inte bli så. Därför gör jag vad jag kan, för att det spelar roll även om min roll är liten. Jag vet inte vad som ska hända, men det gör ingen annan heller.  

Utopin, som Thomas More gav oss namnet på för 500 år sedan, må alltså vara en omöjlig dröm om ett konfliktfritt samhälle. Men den kan också vara en värdefull inspirationskälla, en målbild, som kan väcka folk ur deras letargi och ge den tändande gnistan till ett språng framåt, särskilt i tider av politiskt stillastående, då eliterna befäster sina positioner i godhetens namn. Hittills har vi sett hur populister och extremister tar plats tack vare eliternas aristokratisering. Men kanske är det faktiskt snart dags för några utopister också, som kan formulera framåtsyftande visioner som väcker något slags hopp. Utan drömmar, hur omöjliga de än är, stannar vi inte bara upp, utan sjunker tillbaka.

Utopier är bara farliga om de förs fram som sanningar eller om de tvingas på människor. Så länge utopierna betraktas som inspirerande tankefigurer eller som kartor att orientera sig i verkligheten efter, så länge de förs fram med försiktighet och ödmjukhet, välkomnar jag dem. Som underlag för konstruktiva samtal om möjliga framtider är utopier definitivt att föredra fram för dystopier. Min vision om hållbarhet, mitt förslag på verktyg för att hantera utmaningen, är samtal. Jag tror på samtalet, för det handlar om att vara närvarande, om att lyssna och bygga relationer. Samtalet har inget mål, det kan man bara låta sig uppslukas av och följa med. Ingen styr över det och det kräver ömsesidig respekt för att bli konstruktivt. Man måste inte vara överens för att samtala, men vill man bli lyssnad på måste man lyssna själv. Samtalet är som evolutionen, utan respekt för rådande (föränderliga) förutsättningar stannar det upp och dör ut. Samtalet tar oss dit samtalet tar oss, inte dit någon eller båda av oss vill.