Tillit och kvalitet

Högskolan är, eller borde vara, en plats varifrån kunskapen, som hela samhället och alla dess delar är beroende av, växer och frodas. Står inte kunskapen i centrum är det inget universitet! Överges den principen bör verksamheten läggas ner. Det är omöjligt att få allt. Att reglera och kontrollera med hänvisning till skattebetalarnas berättigade krav att allmänna medel används klokt är oklokt och går på tvärs mot kunskapen. Därför välkomnar jag tankarna om tillit i och delat ansvar för akademin som Helene Hellmark Knutsson och Ardalan Shekarabi nu lyfter.

Tillit är ett ord som det skrattats åt. Ett ord som ansetts allt för osäkert att bygga något varaktigt och högkvalitativt på. Kontroll, ledning och system för målsäkring har förts fram som det nya, moderna och kloka sättet att styra alla verksamheter. New Public Management, menade Jan Björklund, är vägen som till lyckan bär. Det lovades bättre kvalitet, mer effektivitet och lägre kostnader. En mirakelmedicin helt enkelt. Nästan för bra för att vara sant ... eller vänta nu. Det är och har alltid varit för bra för att vara sant. Kunskap och akademisk kvalitet kan inte tvingas fram, det spelar ingen roll hur mycket ledning och disciplin som tvingas fram eller hur hårt effektiviteten drivs. Kunskap är som kärlek, en nåd man bara ödmjukt kan hoppas på. En ömtålig kvalitet som aldrig kan garanteras.

Utan ömsesidig tillit, tid att tänka och möjlighet att utbyta tankar, utan förståelse för misslyckanden och i avsaknad av frihet, kan ingen kunskap eller verklig kvalitet uppstå. Skratta gärna, jag är van vid att avfärdas som knäppgök, men stanna sedan upp och tänker efter på allvar; Varför är det så roligt, och vad är det som är roligt egentligen? Att jag säger att tillit är en nödvändighet för hållbarhet och att tid för eftertanke är en förutsättning för att komma fram till kloka beslut? Den som avfärdar tillit som flum är i gott sällskap och kommer att färdas mot undergången i första klass tillsammans med många likasinnade som lägger pannan i djupa veck och som säger sig inse allvaret och behovet av regler, kontroll och effektivitet. Vi kan vänta tills det är för sent, absolut. Men verklig kunskap kommer aldrig att uppstå med nuvarande syn på högskolan. Tillit är osäkert och det finns inga genvägar till kvalitet, men det är så det är. Det går att styra, kontrollera och effektivisera högskolan, bevisligen, men det leder inte till bättre kunskaper. Är det KUNSKAP vi vill ha måste akademin bli en plats där kunskap kan växa. Därför blir jag glad när jag läser vad Hellmark Knutsson och
Shekarabi skriver.

Den senaste tiden har det förts en offentlig debatt om ledning och styrning av universitet och högskolor, där linjestyrning och kollegialitet ibland betraktas som varandras motsatser. Vi menar att moderna universitet och högskolor behöver båda delarna – och vi ser ingen motsättning emellan dem.

Äntligen ett steg i rätt riktning. Högskolan behöver både en kompetent och handlingskraftig ledning och ett akademiskt kollegium, samt kunskapstörstande studenter. Både och, inte antingen eller. Samverkan och gemenskap, förståelse och ömsesidig tillit. Det är grogrunden för kunskap och utveckling. Högskolan är inte en service- eller tillverkningsenhet, det är något helt annat, en akademisk institution med en stolt historia och ett värdefullt arv att förvalta. Människan har skapat kunskap i tusentals år på ett hållbart sätt och i samklang med människorna och samhället. Näringslivets historia är en helt annan och visst har det varit en framgångsrik verksamhet, men den har ett pris och därför är det olyckligt att ersätta fungerande akademiska principer med en logik hämtad från näringslivet som utan att tveka offrar människor, mångfald och miljö för kortsiktiga ekonomiska vinster. Kunskap och utbildning är långsiktiga investeringar, inte kortsiktiga vinstdrivande företag, vilket New Public Management förvandlar högskolan till.

Sveriges universitet och högskolor är den största statliga arbetsgivaren med omkring 60 000 anställda. Vi har även närmare 400 000 studenter i Sverige som måste känna sig trygga med att de får en utbildning av hög kvalitet. Det krävs för att vi ska kunna konkurrera med kunskap och inte med låga löner, vilket är en förutsättning för den svenska modellen som vi måste fortsätta att utveckla. I debatten påpekas ofta att den statliga styrningen behöver bli mer ändamålsenlig. Vi delar den bilden.

Det finns ett behov av mindre detaljstyrning och mer tillit i styrningsformerna. Samtidigt måste det finnas en klar strategisk kapacitet och ett tydligt ansvarsutkrävande. Bara så får vi starka och ansvarstagande universitet och högskolor.

Mindre detaljstyrning, mer tillit, långsiktighet och tydligare ansvar. Att som rektorn på Karolinska avgå är inte vad jag menar med att ta ansvar. Om det är möjligt att bara lämna sin post är det ingen ansvarsfull position, och ersättningen ska vara därefter. Det är en syn på ansvar hämtad från näringslivet där topparnas ersättningar ökar ju sämre man gör det för personalen. När doktorer, docenter och professorer reduceras till verktyg i ledningens händer går det oundvikligen ut över kunskapen och kvaliteten. Anser sig Sverige inte kunna lita på landets högst utbildade är det inte kunskapen som står i centrum längre och då är högskolan ingen högskola längre. Det går inte att både ha kakan och samtidigt äta den!

Styrningen av universitet och högskolor vilar på två grundprinciper – kollegialitet och linjestyrning. Kollegialiteten garanterar specialistkunskap inom respektive område och säkerställer hög kvalitet i verksamheten. Lärarna, forskarna och studenterna har ett grundläggande och i hög grad gemensamt ansvar för kvaliteten i utbildning och forskning. Det är också en grundläggande princip att forskningen granskas kritiskt och prövas av forskarna själva.

Det är angeläget att värna om den akademiska friheten som i grunden är en frihet för individen att avgöra frågor om innehåll och metoder i framför allt forskning men till del också i undervisning. För att möjliggöra detta måste staten visa tillit till universitet och högskolor och garantera deras självständighet.

Tillit och tid att tänka, samt frihet att följa kunskapen dit den tar forskaren. Och förståelse för att sökande efter ny kunskap i okänd terräng ibland leder in i återvändsgränder. Det är grunden för an sund akademi, igår, idag och i framtiden. Gemensamt ansvar handlar om att stanna kvar och fortsätta kämpa, inte om ett den som kan tar pengarna och sticker. Kunskap är en angelägenhet för alla och det är kring den som ledningen, forskarna, lärarna och studenterna måste mötas. Alla har ett individuellt ansvar för att göra vad den kan för att bidra till utvecklingen, att skylla ifrån sig eller lägga ansvaret på någon annan leder inte till bättre kunskap. Studenten i centrum är en tanke lika förödande för kunskapen som starka ledningar som fokuserar på resultat. Är inte kunskapen i centrum är det ingen akademi, punkt!

Inom högre utbildning måste strategiskt arbete kunna kombineras med kollegialitet och studentinflytande. Det här tredelade ansvaret skiljer sig mot förhållandena inom andra myndigheter och företag.

För att säkerställa studentinflytandet har regeringen gett i uppdrag till Universitetskanslersämbetet (UKÄ) att kartlägga och analysera studentinflytandets förutsättningar efter kårobligatoriets avskaffande och vad som behövs för ett starkt och oberoende studentinflytande.

Fast kartlägga och analysera ser jag inte som en väg fram. Först måste vi ju veta vad vi menar med studentinflytande. Idag agerar SFS som ett slags fackförening som förhandlar med ledningen om lärarnas arbetsmetoder. Studenterna använder sitt inflytande till att driva frågan om obligatorisk pedagogikutbildning för alla lärare, inte tillsammans med lärarna utan över huvudet på lärarna. Det är så långt från samverkan man kan komma. I det korta perspektivet och särskilt om det är effektivitet man prioriterar och antalet poäng och examina som räknas kanske det är rätt väg att gå, men är det kunskap och verklig, akademisk kvalitet man vill ha är nuvarande system fullkomligt förödande. Därför välkomnar jag förslagen som nu luftas, för det sätter kunskapen i centrum på ett helt annat sätt än Björklunds närmast kunskapsfientliga forsknings- och utbildningsideologi som resulterade i Pisa-ras och macciariniskandaler (helt i linje med utvecklingen i näringslivet där höga chefer avgår i snabb takt och skandalerna avlöser varandra).

Det är viktigt att skapa goda förutsättningar för ett effektivt och välfungerande ledarskap vid universitet och högskolor, som har förmåga att fatta svåra beslut och göra strategiska prioriteringar. Regeringen har gett Statskontoret i uppdrag att kartlägga, analysera och i vissa delar lämna förslag kring hur staten styr sina myndigheter. Uppdraget fokuserar på hur administrativa krav kan minskas, hur medarbetarnas kompetens bättre kan tas till vara och hur ledarnas kompetens inom staten kan utvecklas. Detaljstyrningen måste minska och mer tillitsbaserad styrning införas. Detta gäller inte minst inom universitet och högskolor.

Jag tror knappt det är sant. Ord som tillit, minskning av administration, medarbetares kompetens som ska tas till vara och minskad detaljstyrning låter som ord från en svunnen tid. Fortfarande återstår det så klart massor innan visionen är verklighet och akademin är en AKADEMI igen, innan kunskapen verkligen står i centrum och vi kan börja hoppas på att utvecklingen vänder, men det är en bra början. Jag känner ett litet hopp börja spira, även om jag är luttrad. 

Det ställs höga krav på effektivitet i statliga verksamheter, och det är rimligt. Medborgarna måste kunna kräva ett ansvarsfullt och effektivt utnyttjande av våra gemensamma resurser. Detta gäller i samma utsträckning för universitet och högskolor som för andra myndigheter. Regeringen inväntar nu därför dels remissvaren på Ledningsutredningens betänkande, dels resultatet av Statskontorets kartläggning av den statliga styrningen.

Fast kunskapskvalitet och effektivitet är två ord som inte passar ihop. Kunskapsprocesser kan inte skyndas på och det finns inga genvägar till bättre vetande. Tillit till forskarna och akademisk frihet handlar om att tro på dem som sysslar med samhällets viktigaste uppgift: Kunskapen.

En ändamålsenlig styrning av universitet och högskolor, där linjestyrning och kollegialitet kompletterar varandra, skapar förutsättningar för starka och ansvarstagande lärosäten med hög kvalitet i både utbildning och forskning. Det är genom att satsa på kunskap och kompetensförsörjning som vi stärker den svenska modellen – och stärker Sverige.

Människor i ett samhälle kompletterar varandra. Därför är växande klyftor ett allvarligt hot mot samhällets långsiktiga hållbarhet. Satsningar på kunskap är satsningar på samverkan. Bara tillsammans kan vi bygga en värld där alla kan och får komma till sin rätt. Endast genom att lita på varandra och ge varandra frihet kan en framtid där det blir bättre för fler skapas.