Utbildningsekonomins kvalitetsparadox

Ekonomi, brukar jag säga, är ett enormt kraftfullt verktyg för att förändra. En fantastisk uppfinning som mänskligheten skapat och som tjänat människan väl. Samtidigt är ekonomiseringen av allt fler områden av livet och samhället ett gissel som till och med hotar att förgöra samhället, och i ännu högre grad naturen och i förlängningen (om inget görs) livet på planeten jorden. Lite för ofta är det som att ekonomi betraktas som en oundviklig konsekvens, som den enda vägen. Och när nu allt fler områden av samhället ekonomiseras saknas skydd mot baksidorna och beredskap att möta problemet. Tanken på den enda vägen, den bästa vägen, kommer med ett pris. Därför återvänder jag även idag till skolans och utbildningens värld, och utgångspunkten för reflektion är en artikel i Tidningen Curie, vars titel är: Priset för att underkänna en student. Texten är skriven av Magnus P. Ängsal, som skriver,

Vad kostar egentligen en student? Jonas Ingvarsson från Humtank har tagit reda på vilka prislappar som gäller för studenter i olika ämnesområden, pedagogiskt uppställda i en debattartikel i senaste Universitetsläraren (3/2016). För den som gör sig bekymmer om den humanistiska utbildningens ekonomiska villkor är det dyster läsning. Humtank, där jag representerar Göteborgs universitet, fokuserar i år på kvalitet i utbildning, och artikeln är förstås ett led i detta angelägna arbete.

Kvalitet är ett lustigt ord, som täcker nästan allt och snart sagt ingenting, vill jag hävda. Det blir allt tydligare att kvalitet bara är ett ord som används för att försvara besluten som tas av ekonomiska hänseenden. Det försäkras oss att nedskärningarna, eller besparingarna som är det ord ekonomiansvariga och politiker väljer att använda, inte ska drabba kvaliteten. Paradoxalt nog var det dock i samband med att man började tala om kvalitet i den högre utbildning som problemen började visa sig. Och kvalitet började man tala om i samband med att man införde en allt tydligare ekonomistyrning av verksamheten. Ju fler problem som visade sig, desto tydligare och mer ihärdigt blev talet om kvalitet. Före 1991 ägnade man sig åt högre utbildning och forskning på universiteten i Sverige, och efter 1991 har man allt mer kommit att ägna sig åt styrning, kontroll och kvalitetssäkring. Utfallet är djupt deprimerande och kvalitet är på väg att bara bli ett ord. Det oroar mig, och det gör mig deprimerad, för samtidigt som jag verkligen värnar högskolans akademiska kvaliteter tvingas jag ägna allt mer av min tid som lektor åt uppgifter som jag av erfarenhet vet inte leder till bättre kvalitet. Allt mer av den tid jag får betalt för ägnas åt uppgifter vars enda funktion är att garantera kvaliteten som uppgifterna stjäl tid från. Det finns en gigantisk elefant i rummet: Genomströmningen, som endast införts av ett enda skäl och det är ekonomiskt. Frågan vi måste ställa oss är om ekonomiseringen verkligen leder till högre AKADEMISK kvalitet, eller om det bara leder till effektivisering av högskolans ekonomi, och naturligtvis om den ens gör det? Att läsa Ingvarssons siffror är plågsamt och illa nog, men,  

Det finns en annan aspekt på de ekonomiska betingelserna som borde diskuteras mer. Resurstilldelningen i högre utbildning bygger ju oavsett ämne på att den ansvariga institutionen kasserar in en varierande stor andel pengar (”helårsprestation”) först när studenten avslutat kursen med minst godkänt resultat. 

Kan ha sina fördelar. Lärarna motiveras att hålla studenterna aktiva och intresserade för att ämnets ekonomiska grundvalar inte ska ryckas undan. Det går inte an att söla och överlåta hela jobbet åt studenter som i värsta fall träffar sin lärare högst ett par, tre gånger i veckan.
Å andra sidan står det klart att modellen är förödande särskilt för små ämnen med få studenter, vilket Humtanks Fanny Forsberg Lundell och jag skrev om i en debattartikel i SvD i vintras. Den lärare som inser att färre godkända studenter på sikt är ett hot mot den egna månadslönen sänker kanske ribban en aning hellre än att fortsätta underkänna svaga studentprestationer. Det är bara mänskligt, alltför mänskligt.

Ingen lärare erkänner att hen skulle sänka kraven, och det tror jag att ytterst få gör. Fast det är inte det som är problemet med ekonomiseringen, kvalitetssänkningens effekter handlar inte om det, att lärarna lättvindigt släpper igenom arbeten som inte skulle godkänts annars. Det är i alla fall ett fall ett problem på marginalen. Ekonomiseringens effekter är andra och dess konsekvenser långt mer subtila än någon mätning i världen kan ge evidens för. Ekonomiseringen av den högre utbildningen påverkar både lärare och studenter och tvingar fram andra hänsyn än intellektuella. Ekonomistyrningen leder till att andra parametrar hamnar i fokus än de rent vetenskapliga, och det handlar om små och för den enskilde läraren och eleven knappt märkbara förskjutningar. På sikt, långt senare, visar sig problemen och då är det oftast enklare att skylla på lata, bakåtsträvande lärare, studenters bristande förmåga eller intresse, eller maktrelationen mellan kollegium och linje. Människans perception fungerar så, den hakar upp sig på det som sticker ut, reagerar på det som går att mäta. Och kvalitet är omöjligt att mäta på något objektivt sätt, för kvalitet är till sin natur ett vagt begrepp. Ekonomiseringen påverkar högskolan, liksom samhället, på ett långt mer genomgripande sätt än vad någon mätning i världen kan visa. Ekonominstyrningen vänder studenter mot lärare och linje mot kollegium. Ingen vill att det ska bli så, och ingen gör det med berått mod, men det blir så. Elefanten i rummet påverkar alla, och det går ut över den akademiska kvaliteten, högskolans själ om man vill.

Men peng för poäng-systemet bär på en mer djupgående problematik: idén att läraren behöver ha ett ekonomiskt hot dinglande över sig som ett damoklessvärd, för annars utför hon inte sina sysslor så bra som hon kan, annars förnyar hon inte sin undervisning, anpassar den inte efter nya tider och varierande inlärningsstilar. I dagens system förutsätts den akademiska läraren vara en homo oeconomicus, någon som rationellt kalkylerar utifrån ekonomiska villkor, inte en person som driven av ämneskärlek och pedagogisk iver vill förmå studenterna att höja sig till nivåer de själva inte trodde vara möjliga. Han måste hållas på halster av ständigt återkommande utvärderingar och inspektioner av genomströmning och retention. Tagna för sig är dessa mått för all del indikatorer – på något. Vad de betyder i termer av innehållslig kvalitet är djupt osäkert.

Som humanvetenskaplig forskare gör det ont att se konsekvenserna, och det faktum att man som humanist allt som oftast avfärdas eller ifrågasätts eftersom ens forskning inte alltid ser ut som forskningen inom naturvetenskapen, mönstervetenskapen, blir till salt i såren. Och frustrationen växer på kvadraten av den oro som alt fler ger uttryck för utan att se det humanioraforskare ser med hjälp av sina analytiska verktyg. Lösningen på problemen som de flesta är överens om finns är är flera och inte särskilt komplicerade, men de är omöjliga att sätta i verket så länge som den dominerande och normerande synen på lärare och studenter är att vi skulle vara homo oeconomicus, vilket det inte finns vetenskapliga stöd för. Det är en grundpremiss idag och kritik mot det som "alla" tar för givet kommer aldrig att tas emot med blida ögon. För humanistiskt skolade forskare och forskare som studerar kultur är detta inga nyheter, men det gör det som sagt inte mindre plågsamt. Och mer av samma vara som försatt oss i problemen vi brottas med leder inte till att den akademiska kvaliteten värnas och utvecklas, tvärtom.

Insikten är nedslående: statsmakterna saknar tilltro till den akademiska lärarens professionalitet bortom ekonomiska nyttokalkyler. Ylva Hasselberg har fördjupat resonemangen i den förträffliga boken Vem vill leva i kunskapssamhället? Bland politiker verkar en insikt ha börjat spira om vad det i grunden planekonomiska new public management-tänkandet leder till, det har talats om nya sätt att reglera pengaflödet till vårdsektorn. Diskussionen måste intensifieras vad det gäller högre utbildning, i synnerhet som principerna för resurstilldelning i akademisk undervisning gäller alla ämnesområden.

Är det kunskap vi vill att högskolan ska producera måste KUNSKAPEN placeras i centrum på ett helt annat sätt än vad som är fallet idag. Kunskapen och lärandet kan och får inte betraktas som en fråga om ekonomi eller som ett resultat som går att kvalitets- och målsäkra. Ekonomer förfogar över fantastiska verktyg, en liksom med alla verktyg kommer deras nytta inte enbart an på hur fantastiska de är, utan på till vad och var de används. En skiktröntgenapparat är ett fantastiskt verktyg som gett oss enormt viktiga kunskaper om hjärnan, men det kan inte användas till något anat än de ändamål de skapats för. Samma gäller ekonomin och ekonomerna. Bara för att man skapat ett verktyg och förfogar över kunskaper om dess funktion betyder inte att man vet allt.

Kvalitet i forskning och högre utbildning drivs framåt av sådant som främjar kunskapsutveckling och lärande, inget annat. Och vem är bäst skickad att veta något om hur människor och kultur fungerar än forskare som utvecklat verktyg för det och som förfogar över sådana kunskaper? Frågan är retorisk, och den ställs med en trött suck. Hur långe orkar jag upprepa denna typ av självklarheter? Hur länge står jag ut med att mötas med himlade ögon, ogrundad och fördomsfull kritik och ren illvilja, trots att det jag säger gång på gång visar sig stämma? Hur länga orkar humanvetenskapliga forskare kämpa i motvind och under hopplösa förhållanden som går ut över kvaliteten i verksamheten? Hur länge kan man stå vid sidan av och tålmodigt tvingas lyssna på långa utläggningar av felaktigheter som presenteras som självklarheter, utan att tappa tålamodet? Jag orkar ett tag till, för jag väljer att följa kunskapen och det jag tror på.

Jag är humanist och jag tror på människan trots att just nu ytterst lite evidens finns för trons relevans. Jag tror och hoppas, för alternativet är att helt ge upp och lägga mig platt för marknadskrafterna, och då kan jag lika gärna ta livet av mig. Jag tror på människan för alternativet är värre och underblåser allt det jag inte tror på, allt det jag fasar för.