Hjärnan, kroppen, kunskap och hållbarhet

Vid den här tiden på året och innan jul brukar magen krångla. Trodde länge att det inte skulle bli så i år, för arbetsbördan har sett lite annorlunda ut och stressen har inte varit riktigt lika stor som den brukar. Jag har verkligen tänkt på att inte pressa mig och ta på mig mer än jag kan hantera. Men för två veckor sedan kickade magkatarren in och systemet sände diffusa signaler till hjärnan som skapar oro över att det är något allvarligare än att ett intellektuellt arbetsår som gör sig fysiskt påmint, vilket förvärrar situationen i mag/tarmkanalen. Redan det är allvarligt nog, att kroppen hamnar i olag på grund av arbetet. Jag är inte ensam, det vet jag även om detta är saker man inte riktigt talar om. Kroppen gör sig påmind på många olika sätt och det är omöjligt att inte se och höra att många lider i det tysta. Andra pressar sig över gränsen och deras tomma rum talar sitt tydliga språk och påminner om att något är fundamentalt fel i akademin, och inte bara där. Jag tror faktiskt att jag och mina kollegor är lyckligt lottade. Det är värre på många andra håll. Men nu är det i akademin jag befinner mig och jag funderar över på vilket sätt dagens organisering av utbildning gynnar kunskapen och den intellektuella utvecklingen i landet? Även studenterna mår dåligt. Det sägs vara en ekonomisk nödvändighet, men på sikt hotas även ekonomin.

En rubrik i tidningen fångar mitt intresse: Det är dags att tänka på hjärnan. Det är bara att hålla med. Hjärnan är också en del av kroppen, som samverkar med resten och med kontexten som människan lever i. Allt och alla hänger ihop. På väg till jobbet påverkas jag av känslan att inte kunna lita på tågen. Rätt som det är ställs turer in och idag anses en försening på tio minuter inte vara en försening. Även om jag planerar för detta och varje dag räknar det som en bonus om jag kommer i tid så sliter det på kroppen och hjärnan, för jobbet är pressande nog även utan oron över att inte komma fram i tid. Det ena ger det andra så klart, för om pressen var mindre på jobbet skulle tågstrul inte irritera och störa så mycket. Allt och alla hänger ihop och tänker vi inte på hjärnan är det inte bara jag och du som blir lidande, utan alla och allt. 

Oftast när forskarvärlden upptäcker något nytt, brukar vi vara hyfsat snabba på att ta till oss de nya rönen. Så fick till exempel rapporterna om att motion kan minska sjukskrivningar arbetsgivare att investera i friskvård. Och kommer det vetenskapliga studier som visar på nya sätt att förebygga hjärtsjukdom eller cancer, så försöker vi följa råden.

Så är det. Men på vilket sätt använder vi insikten? För att undanröja grundproblemen, eller för att anpassa oss och vår livsstil till systemet vi verkar i så att vi kan fortsätta presentera på topp? Drar vi lärdom och använder kunskapen för att öka hälsan och livskvaliteten, eller används kunskapen för att minska sjukskrivningstalen? En samvetsfråga. Är vårt sätt att leva hållbart? Är det människan som ska anpassa sig efter systemen, eller systemen som ska anpassa sig efter människan? Och hur står det till med kunskapen och den intellektuella förmågan, egentligen? Att ha tillgång till kunskap är en sak, att kunna använda den klokt en helt annan.

Men när det gäller studier om hur hjärnan fungerar är det som att vi inte riktigt vill ta till oss resultaten.

– För många tar det emot, de ser hjärnan som en svart box, som något svårt som de tror vi vet väldigt litet om. De har bättre koll på hur mobilen fungerar än den egna hjärnan. Men det finns hur mycket studier som helst, hjärnkunskap är inte magi. Kunde vi anpassa oss själva och samhället efter hur vår hjärna faktiskt fungerar skulle vi arbeta smartare och må väldigt mycket bättre. Men det skulle också kräva stora strukturella förändringar. 

Det säger Katarina Gospic, 28-årig läkare och hjärnforskare, vars doktorsavhandling från i fjol bland annat handlade om vad som sker i hjärnan då vi fattar beslut.

Kunskapssamhället talas det om, men det är inte människans kunskap om sig själv och samhället begreppet syftar på, det är ekonomin. Sverige och svenskarna konkurrerar inte med kroppsarbete längre sägs det, vi konkurrerar med kunskap och kreativitet. Okej, men hur smart är det egentligen att pressa systemet och dess delar till det yttersta som vi gör idag? Hjärnan är en del av kroppen, och kroppen är del av samhället. Kulturen uppstår mellan och samproduceras med resten av helheten. Kunskap om vad som händer när beslut tas är viktig kunskap, avgörande kunskap för allas vår långsiktiga överlevnad. Kan vi inte ta till oss och hantera kunskapen, om det brister i kritisk, analytisk förmåga, saknas en stabil grund av bildning att luta sig mot och hämta stöd från kan allt vi vant oss att ta för givet snabbt tas ifrån oss.

Nu har hon skrivit en populärvetenskaplig bok om saken, ”Välj rätt! en guide till bra beslut”. En bok som hon hoppas ska göra att vi tar hjärnforskningens nya rön på större allvar. För med bättre kunskap om hur hjärnan fungerar och större insikt i vilka krafter som styr oss, kommer vi att kunna bli mer nöjda med de val vi gör. Det är hon övertygad om.

Fast i ett annat samhälle, ett samhälle som mer och tydligare än vårt, anpassats efter hur människan verkligen fungerar behövs inte den typen av böcker. I ett sådant samhälle finns tid att tänka efter, tid att mötas och större förståelse för misstag. Jag säger inte att boken inte behövs, för det gör den, men inte i första hand för dig och mig. Politiker och andra beslutsfattare och makthavare behöver boken och dess kunskaper. Samhället behöver kunskapen om hjärnan för att anpassa systemen och organiseringen efter människan, istället för tvärt om. 

Den tekniska utvecklingen har gått i rasande fart, men vår hjärna är densamma som för 40 000 år sedan. Tar vi inte hänsyn till våra stenålderskopplingar i hjärnan blir de beslut vi fattar både irrationella och svårbegripliga.

Jo, det ser vi prov på överallt och hela tiden. Fördumningen av samhället och utarmningen av kulturen är ett hot fullt i paritet med klimatförändringarna. Samhället håller i effektivitetens och vinstjaktens namn på att avhumaniseras. Kunskap förväxlas med information och mänskliga kroppar och hjärnor betraktas allt mer som ett hinder, istället för utgångspunkter och möjligheter. Donald Trump är ett tecken i skyn som få förstår att tyda. Han är sinnebilden för allt som är fel med samtiden. Vi sågar av den gren vi sitter på för att få ved att elda med så vi kan värma oss. Ändliga resurser förbrukas i en svindlande takt och haven fylls av plats, medan partiledarna debatterar med varandra om vem som har rätt och vem som har fel utan att komma fram till något, för i grund och botten vill alla ungefär samma sak: Behålla  makten, för maktens skull. Politik är inte längre att vilja något. Politik handlar om makt och inflytande, om att polera på det egna varumärket, om att profilera sig och sticka ut. Allt handlar om att vara någon. Den mänskliga hjärnan söker mönster och vill förstå, den räds det okända. Därför är allt invandrarnas fel och enkla lösningar är bättre än lösningar som fungerar, trots att vi vet att det inte stämmer. Människans intellektuella kapacitet är fantastisk, men i ett system som inte är anpassat efter människan förvandlas irrationella och svårbegripliga beslut till kloka och önskvärda. Sanningen är allt för smärtsam att ta in, och dessutom finns varken tid eller resurser att hantera kunskapen. Mot bättre vetande fortsätter vi därför på den inslagna vägen tills det inte längre finns någon väg kvar att fortsätta på. Människans hjärna fungerar så, det visar forskning. 

Ett exempel är, menar Katarina, att vi fortsätter att bygga öppna kontorslandskap, trots att forskning visat att vi inte kan koncentrera oss på en enda arbetsuppgift i sådana miljöer. I stället tvingas vi använda vår smartaste hjärndel, pannloben, till att stänga ute alla distraktioner. I en amerikansk studie blev arbetarna avbrutna var elfte minut, drygt fyrtio gånger på en arbetsdag. Varje gång tog det uppemot tjugofem minuter att komma tillbaka till den ursprungliga uppgiften.

– Räknar man ihop den tiden verkar det som att arbetarna aldrig riktigt var helt fokuserade på sin arbetsuppgift.

När högskolan ska spara pengar, eller locka till sig studenter för att garantera sig egen ekonomiska överlevnad, tas beslut som är ekonomiskt och kortsiktigt rationella med hänvisning till forskning som ger stöd åt beslutet, istället för att undersöka saken förutsättningslöst och med hänsyn till faktiska förhållanden och mänskliga utgångspunkter. Kunskapen i centrum borde innebära människan och den långsiktiga hållbarheten i centrum, men istället får vi, mot bättre vetande, mer av samma som försatt oss i problemen som vi brottas med. Suboptimering är vad vi sysslar med för att vinna personliga fördelar i vår kollektiva jakt mot undergången. Tid att tänka finns inte. Därför kan vi lika gärna tjäna pengar genom att sänka hyrorna och bygga nya, fräcka, öppna kontorslandskap. Att det går ut över kunskapens kvalitet orkar ingen bry sig om. 

Ett annat exempel på vår ovilja att ta till oss hjärnforskningens rön är att vi sover för litet och accepterar – ja, till och med tycker att det är coolt – att jobba över många timmar i sträck. Trots att alla studier visar att ju fler timmar vi jobbar, desto sämre presterar vi.

– Det är helt ologiskt. Men att jobba länge ger prestige och tyngd. När Europas toppolitiker härom­året möttes för att fatta viktiga beslut om ekonomin beskrevs det hur vissa av mötena varade ända till fyra på morgonen innan krispaketen kunde presenteras.

– Antar man att politiker vaknar klockan sju innebär det att personerna som fattade väldigt viktiga beslut för Europas ekonomi inte hade sovit på 21 timmar! Efter 21 timmar utan sömn fungerar vår hjärna på en ödlas nivå. Är det vettigt att överlåta viktiga beslut till reptilhjärnan?

Det var så viktigt att snabbt få till det där beslutet som skulle rädda planeten. Det var uppenbarligen viktigare att få till beslutet och skriva under det, än att rädda planeten. Ännu ett exempel på suboptimering. Sedan skyller vi på Miljöpartiets språkrör och ser till att de åker ur riksdagen, och Vänsterpartiet anklagas för att inte leva i verkligheten. Så kan vi behålla kakan och äta den samtidigt. Jimmie Åkesson skyller på utlänningarna. Det räcker inte att ha kapaciteten, den måste användas också. Ett kunskapssamhälle kan aldrig växa fram i ett sammanhang där man inte tar hänsyn till hur människor faktiskt fungerar. Själv sover jag inte så mycket som jag borde, för det är enda sättet att skapa marginaler i tillvaron och få lite lugn och ro på jobbet. Det är inte hållbart i längden, men jag vet ingen annan väg att gå.

Eller ta det här med miljonbonusar, som många företag delar ut till chefspersoner, trots att forskning visar att pengar försämrar den intellektuella prestationen.

– När personer som ställs inför utmaningar som kräver tankekraft motiveras med pengar, presterar de sämre. Den som redan tjänar miljoner kommer inte att göra ett bättre jobb, vara mer motiverad eller bli lyckligare av att få några miljoner till, konstaterar Katarina Gospic.

Det behövs inte forskning för att visa att det är på det sättet, det räcker att öppna ekonomibilagan i dagens tidning. Mer pengar till cheferna stärker bara deras makt och den makten används för att stärka deras makt och öka deras rikedom, på alla andras bekostnad. Och Donald Trump och andra som tänker (eller vad man nu ska kalla det) stöttar dem i deras kamp för att öka chansen att själva få del av rikedomen. Pengar sipprar inte ner i systemet, rikedom sugs uppåt. Mot bättre vetande utarbetas fler och mer elaborerade bonusprogram till eliten, istället för att dra lärdom och använda den kunskap som finns.

– Annorlunda är det om man har monotona arbetsuppgifter. Om vi tog hänsyn till hur våra belöningssystem i hjärnan fungerar, skulle vi fördela bonusarna till dem som tjänar sämst. Då skulle prestation, produktion och lönsamhet öka.

Och helt obegripligt är det, tycker Katarina, att man drar ned på skolgymnastiken när det finns ett så starkt vetenskapligt stöd för att eleverna blir bättre på både matematik och läsning genom fysisk träning. Konditionsträning leder exempelvis till att vi får bättre kopplingar i pannloben, vilket sannolikt är förklaringen till att tränade personer är överlägsna otränade i impulskontroll, planeringsförmåga, reaktionshastighet, arbetsminne och simultanförmåga. [...]

Fördumningen av samhället ökar exponentiellt på den ekonomiska vinsten som nedskärningarna, effektiviseringarna och skattelättnaderna innebär. På pappret och i teorin fungerar allt som en klocka. Det är människan som är problemet. Den tanken är inte långt borta. Accepterar vi redan idag att leva i ett system som gör oss sjuka och får oss att underprestera, accepterar vi snart även tanken på att det är oss det är fel på. Maskinerna kommer inte att ta över, det är människan som ger upp och säljer sin själ i ett sista förtvivlat försök att hålla den omöjliga drömmen vid liv. Likt flickan med svavelstickorna i H C Andersens saga eldar vi upp det enda vi har för att överleva, när vi i själva verket borde göra om systemet och anpassa det efter kunskapen vi har om hur människan fungerar.

Jag promenerar. Försöker gå minst tolv, men gärna tjugo, tusen steg om dagen. Jag gör det för att jag mår bra av det, för min egen skull. Inte för att vinna fördelar i konkurrensen som utbildningssystemet tvingar in alla i som befinner sig där. Konkurrens driver kvalitet sägs det, men jag ser inga tecken på det. Lika lite som jag ser att så kallade besparingar leder till att det blir bättre. Allt och alla hänger ihop och det finns inga genvägar.  

– Jag tycker inte det sjukvårdssystem vi har är det som bäst främjar hälsa hos patienten. Man ser inte helheten, utan bara kortsiktigt. Om människor fick hjälp att lägga om livsstil och vi kunde skapa bra arbetsplatser med mindre stress, skulle 90 procent av all sjuklighet kunna förhindras.

Om det fanns tid att tänka och om systemen anpassades efter människan istället för tvärtom skulle alla få det bättre och samhället skulle bli mer hållbart, vilket är en förutsättning för framväxten av ett verkligt kunskapssamhälle. Kunskapen kommer inte först, den växer fram som en konsekvens av att förutsättningarna är de rätta. Kunskap är en indikation på att människan gör rätt. Vetande är belöningen för väl utfört arbete och en konsekvens av kloka beslut. Utbildning är en nödvändig investering, inte en kostnad som vi idag, mot bättre vetande, fått för oss.