Viljan att veta, kvalitet och drömmen om att bli bäst

På väg till Stockholm. Ska tala och vara moderator för en konferens som vänder sig till ledare i högskolan. Dagen börjar inte bra. Tåget inställt, var informationen jag möttes av på stationen. Efter en stund klarnade det. Mitt tåg som skulle gått 05.55 är idag sammankopplat med det tåg som skulle gå klockan 06.00. Och 06.10 lämnar vi centralstationen. Tydligen ett stort växelfel i Järna. Nåväl, jag ska hinna ändå. Tågtider är dock i dag ett högst relativt begrepp, en ambition, inget man kan lita på. Jag ska tala om kvalitet i högre utbildning, utifrån lektorernas perspektiv. Mellan ledningen och studenterna. Kåre Bremer ska tala om ledarskapsutredningen, liksom Johan Alfors om dagens studenter. Ett intressant och viktigt uppdrag. Tänker på detta med kvalitetssäkring. Tanken på att kvalitet skulle kunna vara något man kan garantera framstår, inte minst med tanke på hur denna dag börjat, som fria fantasier. Ändå är det ett spel man på fullt allvar förväntas spela med i. Även i högre utbildning, som är en verksamhet långt mer komplex än forskning och undervisning. Frågorna är många, och förändringshastigheten stor. Stopp! Stanna, och låt oss tänka efter före. Det kommer att bli mitt huvudbudskap på konferensen.

Världsledande förväntas alla sträva efter att bli idag. Det är det enda godtagbara målet, inom alla områden. Allt annat anses vara defensivt. Vad är det för tänkande egentligen? Det luktar manligt omklädningsrum lång väg. Det leder tankarna till den starkes rätt, risktagande på hög nivå och resursslöseri. Det bor runt nio miljarder människor på jorden. Hur stor skillnad finns det mellan olika individer av den mänskliga rasen? Vad innebär det att vara bäst, med tanke på dessa premisser. Hur skulle det se ut om man arrangerade OS, och bara lät dem med kapacitet att vara världsbäst fick delta? Det vore fullkomligt orimligt, och även om alla vet att någon blir bäst så vet alla också att det är omöjligt att veta exakt vem som vinner, på förhand. Och samma gäller för excellens, genialitet och världsledande kunskapssproduktion. Ingen kan veta på förhand, och om bara de som tidigt visar talang kommer ifråga för satsningar misslyckas man, kapitalt. Ändå ska högskolans verksamhet till varje pris kvalitetssäkras. Fast det har inte så mycket med kvalitet att göra, det handlar mer om ekonomi, om hur mycket av kostnaderna som kan skäras ner på utan att verksamheten blir lidande. Därför detta tal om att vi ska (måste) bli världsledande.

Min utgångspunkt är en helt annan. Kunskap kan aldrig beställas fram, ny och världsledande kunskap kan aldrig nås genom att sätta upp det som ett mål. Det är en nåd att stilla bedja om. Kunskap växer inte där man vill, den växer där den kan, när den kan och så länge det fungerar. Kunskap kommer i skov, ofta som ett resultat av slumpen. Liksom tågförseningar och annat strul, som ekonomer och administratörer fått för sig går att organisera bort. Är kunskapen inte ny och visste man på förhand vore det ingen kunskap. Per definition. Viljan att veta och att ha kontroll över kunskapsprocessen är en paradox. Det är något annat man far efter, och missförståndet som vi nu ser konsekvenserna av och kommer att få leva med långe härrör sig från ett tidigt led i tankekedjan. En hint om var problemet finns hittar jag i regeringens SOU2012:20), där återfinns följande skrivning/definition.

Kvalitetssäkring inom forskning och utveckling innebär att undersöka om en verksamhet eller produkt uppfyller en i förväg bestämd kvalitet. Vanligtvis indelas begreppet kvalitet i strukturkvalitet, processkvalitet och resultatkvalitet. Strukturkvalitet avser kvaliteten på de resurser man har till sitt förfogande. Det kan vara antal anställda och deras utbildningsnivå, lämpligheten i lokalerna samt är den tekniska utrustningen adekvat? Processkvalitet avser hur man har lyckats att nå målgruppen samt det numeriska antalet av olika ingående parametrar i undersökningen. Resultatkvalitet beskriver om man har lyckats påverka, förändra det man hade som sitt yttersta mål. Resultatmålet är viktigast men samtidigt oftast svårast att mäta. I kvalitetssäkringsarbete nöjer man sig ibland med att enbart beskriva strukturkvalitet och processkvalitet.

"En i förväg bestämd kvalitet", redan här börjar tänkandet falla sönder. Hur kan man veta att målet är uppfyllt när det man söker är nytt, oprövat och ofta helt oväntat, vilket all grundforskning handlar om? Det går inte, per definition. Strukturkvalitet, visst inga problem. Processkvalitet, här börjar problemen. Tänker på favoritexemplet Viagra, som är ett forskningsmässigt misslyckande. Målet, att hitta en ny hjärtmedicin uppfylldes inte. Däremot upptäckte man att biverkningarna kunde användas kreativt. Och det går stick i stäv mot kvalitetssäkringens premisser och mål. Paradoxen borde vara uppenbar. Resultatkvalitet lider av samma grundläggande problem. Och detta vet man, för skrivningen om resultatmålet säger ju att: Det som är viktigast är svårast att mäta. Varför ska man mäta? För att så är det bestämt. Det kanske fungerar på andra oråden i samhället, men att försöka tvinga in forskare och universitetslärare i en sådan struktur är dömt att misslyckas.

Det är ett välkänt faktum inom vetenskapen att små fel inledningsvis under processens gång kan leda till enorma och katastrofala konsekvenser längre fram. Läs igen: "viktigast men samtidigt svårast att mäta". Reflektera, gör om, gör rätt. Forskning måste vara en fri och öppen process av sökande, annars är det per definition inte forskning. Ny kunskap kan inte beställas fram, för då är den inte ny. Det är en omöjlig ekvation, en paradox och samtidigt något djupt mänskligt. Att vilja ha kakan, samtidigt som man har den kvar. Drömmen om en perpetum mobile är tankar och strävanden som löper som en röd tråd genom hela mänskligheten. Slutsats: Det enda vi lär av historien är att vi aldrig lär av historien. Vi vet, men vi använder inte kunskapen. Det är vad jag menar med, Viljan-att-veta-paradoxen.

Kunskap är en kollektiv skapelseprocess där det krävs öppenhet och prestigelöshet, slump och tillförsikt för att komma vidare. Flyktlinjer dyker upp när tiden och klimatet är moget, aldrig på beställning. Virtualisering är ett begrepp hämtat från Daniel Miller, som fångar det som händer när verkligheten börjar ses som en serie förvrängningar av modeller som skapats utifrån ett önskat läge och för att nå ett mål. Om tanken överförs till Högskolesverige kan man säga följande: Utgångspunkten och villkoren, själva modellen av verkligheten, ifrågasätts inte. Det handlar om föreställningen om en global konkurrens och vikten av att placera sig i topp eller hinna först. När tanken slagit rot i samhället blir det viktigare att följa och agera enligt modellerna, än enligt vad som faktiskt sker, erfarenhet och vad man kan observera. Verkligheten får rätta sig efter kartan. Och så har vi skapat en schizofren situation som saknar kontakt med verkligheten. När det steget väl är taget kan modellerna leva sitt eget liv och spridas. Slumpens roll underskattas konsekvent. Det oväntat oväntade förnekas, överallt. Ända tills verkligheten gör sig påmind, och det gör den oftast enligt plan, men det finns inga garantier. Målsäkringsarbeten invaggar alla, mot bättre vetande, i en falsk känsla av trygghet. Och då kan man utlova att man ska bli excellent och världsledande. Men man glömmer att excellens är något som skapas i vardagen, här och nu. Det har inget med gamla meriter att göra. Därför tenderar excellenta forskningsmiljöer att byggas kring välbetalda forskare med framtiden bakom sig. Morgondagens excellens finns per definition inte ännu, och den kan bara upptäckas i efterhand. Det är bara så det är. Därför är viljan-att-veta en paradox och kvalitetssäkring en omöjligt dröm.

När skall denna insikt styra satsningarna på forskning? När skall man överge alla de omöjliga visionerna och målen. När skall man satsa på Strukturkvalitet, och sedan hoppas på det bästa. Bara så utnyttjas resurserna mest effektivt. Idag ser strategin ut sådan att man skapar nöd i akademin, och arrangerar för konkurrens. Alla vet att det inte är på riktigt, och de som har gamla meriter att leva på klagar inte. Och vi kan bygga vidare på äreminnet över fornstora dagar. Jag ropar inte efter mer resurser. Jag vill bara ha lite större marginaler, lite mer tillit och framförallt förståelse för att tänkande tar tid och kräver tålamod. Strävan efter excellens fokuserar gränser och triggar jämförelse, det måste mätas, vägas och debatteras. Det tar resurser och stjäl fokus från kärnverksamheten, och leder till sämre kunskap. Inte bättre. Maktkamp och strider om resurser främjas, vilket är förödande för all kunskapsproduktion. Återkommer med fler tankar, för nu måste jag förbereda min presentation.