Skolans själ är allas angelägenhet

Skolkommissionens betänkande har uppmärksammats på olika sätt. Skolan väcker känslor, och det är bra. Allt som sägs och tycks om skolan är dock inte bra, men att skolan och skolans roll debatteras är positivt även om samtal vore ett mer konstruktivt sätt att hantera en så pass komplex verksamhet som skolan. Alternativet vore tystnad, och det leder inte till utveckling, lärande och kunskap. Ett samhälle som är likgiltigt inför skolan och den högre utbildningen kommer aldrig att kunna bli en kunskapsnation. Som utgångspunkt för dagens reflektioner använder jag Johannes Åmans text som publicerades i DN förra veckan och där frågan om skolans själ diskuteras.

Det svenska skolsystemet har förlorat sin själ. Så löd det lite överraskande omdömet från Andreas Schleicher när han för ett år sedan presenterade OECD:s analys av den svenska skolans kris. Som den drivande kraften bakom Pisaundersökningarna förväntades Schleicher hålla sig till kalla fakta – men så kom plötsligt liknelsen om den förlorade själen.

Kalla fakta skrämmer mig. Jag högaktar Schleicher för att han inte höll sig till kalla fakta. Ett levande samhälle och en skola som främjar lärande handlar varken om KALLA eller FAKTA, den handlar om kunskap och lärande. Kunskap är alltid öppen för förändring och både är flexibel och kräver flexibilitet. Lärande handlar om människor i samverkan och om kultur. En skola utan själ är ingen SKOLA, den har förvandlats till något annat. En informationskanal, en faktabank, ett uppslagsverk. Vems information är det som förmedlas och med vilka syften, undrar jag? Kunskap är något annat. Kunskap förenar och utvecklar. Kunskap kräver engagemang och omsorg. Skolans själ är alls och ingens för den uppstår mellan, i samtal och utbyten om vad skolan är och vem den ska vara ämnad för. Jag tror det är just den typen av diskussioner som kan få det svenska skolsystemet på fötter igen, diskussioner vars utgångspunkt är insikten om att något vitalt gått förlorat. För att rädda skola behövs något annat än den typ av åtgärder och förslag som gör sig bra på en presskonferens eller som fungerar för att vinna en debatt i Agenda.

En som fastnade för Schleichers bildspråk var Skolverkets generaldirektör Anna Ekström. När hon på måndagen framträdde i rollen som Skolkommissionens ordförande citerade hon Pisa-chefens ord och tycktes själv se dem som en viktig ledstjärna.

I mina öron låter det både klokt och hoppfullt. Skolan behöver besjälas. Skolan behöver bli en plats där man beundrar mänsklighetens samlade kunskaper och förundras över allt som vi inte vet. Kunskap är fantastiskt att få jobba med, och den som får förtroendet att göra det har ett viktigt uppdrag att fylla, ett ansvar att axla. Och för att lärare och elever ska kunna mötas med kunskapen i centrum måste det finnas något där att mötas i, och detta något tror jag måste betraktas som ett slags själ för att vi ska kunna gjuta liv i skolan igen.

Men kan ett helt lands skolsystem ha en själ? Och är det en statlig kommitté som ska hitta den om den har tappats bort? 

Inte direkt. Vad skolan åstadkommer hänger förstås på människorna som arbetar i den, på skolledares, lärares och elevers dagliga slit. Finns känslan av mening och riktning på den nivån så kommer också de goda resultaten.

Det är inte Skolkommissionen ska ska finna själen. Kommissionens uppdrag är att identifiera problem och föreslå åtgärder. Och sedan är det allas ansvar och uppgift att skapa en miljö där skolans själ kan växa fram. Själen är skolans, inte statens, inte lärarnas, rektorernas, politikernas, näringslivets eller någon annans. Det är för att skolan kommit att betraktas som någons som allt fler gått vilse och fokuserar på annat än kunskapen och lärandet. Själen uppstår mellan och förändras i samspelet. Skolan själ är en ömtålig kvalitet som inte går att tvinga fram eller designa för någons ändamål. Den svenska skolan är som en allvarligt sjuk människa som kämpar för att hålla livsanden vid liv. Skolans själ är något ömtåligt och värdefullt som man bara kan hoppas på och måste förhålla sig ödmjuk inför.

Anna Ekström och Skolkommissionen, som i går presenterade sitt första delbetänkande, är dock något viktigt på spåren. Visst finns det enskilda skolor som fungerar väl och lärare som hängivet arbetar för att alla elever ska nå goda resultat. Men som system fungerar inte den svenska skolan. 

Det är olyckligt att blanda samma enskilda skolor med SKOLAN, och det var ju dess själ som Schleicher talade om. Skolan är en kropp, en sammanhållen helhet. Det räcker inte att enskilda organ mår bra och kan överleva. Själen finns i helheten, mellan och på insidan. Det blir allt tydligare för mig att det är där det brister. Allt för ofta blandas dessa saker samman. I jakten på den bästa skolan utgår man från enskilda delar och förväntar sig att svaret finns där, i det friska. Själen finns dock i helheten. Själen handlar lika mycket om det fysiskt mätbara som det handlar om kultur och människorna. Skolans själ påverkas av känslan som eleverna och lärarna har i magen när de går till klassrummet, liksom av samhällets syn på lärarna och lärande. Skolan själ finns i regeringskansliet, i landets kommunfullmäktige och i friskolornas styrelserum. Själen går inte att ta på, men den finns där och den visar sig genom utfallet, resultatet. Inte i det mätbara. Själen handlar inte om betyg, ekonomi eller Pisa, utan om kunskap. Resultat kan manipuleras. Vill man går det att skapa en vacker fasad. Den som är intresserad av skolan av andra skäl än kunskapen vill mäta och kontrollera, för det är så man gör när man bevakar sina intressen. Och det är precis så som själen går förlorad. Vill man som individ behålla hälsan finns inga genvägar. Det enda som fungerar är motion och en balanserad kost i kombination med socialt utbyte och intellektuell stimulans. Bryr man sig bara om hur det ser ut finns det en massa olika tekniker och substanser att ta till, men förr eller senare kommer verkligheten ikapp en. Skolans själ har sakta kvävts av stressade elever, av lärare som känner sig otillräckliga, oönskade och besvärliga när de reser berättigade krav på tillit, ansvar, auktoritet, anseende och arbetsro. Och skolans livslust har kvävts av politikers nedskärningar och bolagsstyrelsers iskalla krav på ekonomisk avkastning. Kunskap kan bara växa i en miljö där det finns tid, plats och förståelse för vad som krävs och om lärare och elever känner sig respekterade, sedda och förstådda. Skolans själ kan bara lockas fram, den lever sitt eget liv och kan inte styras.

Efter att ansvaret för lärarna flyttades från staten till kommunerna i början av 1990-talet släpptes snart också greppet om finansieringen. I stället för särskilda anslag till skolan fick kommunerna statsbidragen som en påse pengar att använda till vad de själva önskade.

Pengar är viktiga, men det går inte att köpa sig en själ. Resultat kan köpas, men inte en själ. Därför kommer ekonomiska satsningar aldrig att vara nog för att återupprätta den svenska skolans rykte som kunskapsskola. Det handlar inte om det som går att räkna eller mäta, utan om något mycket mer ömtåligt, vagt och värdefullt. Skolans problem är inte ett och därför kan lösningen på problemen heller inte vara en eller ett.

Skolkommissionen har ännu inte färdiga förslag men pekar ut en riktning: staten måste ta större ansvar för skolfinansieringen. Antingen genom en nationellt bestämd resursfördelningsmodell eller genom ett särskilt sektorsbidrag för skolan. 

En annan förändring på 1990-talet som bidrog till att bryta upp det gamla enhetliga svenska skolsystemet var friskolereformen. Kommissionen ansluter sig till den tidigare Friskolekommitténs slutsats att skolvalet och de fristående skolorna har kommit för att stanna. Men den är oroad över tendensen att elever med likartad bakgrund söker sig till samma skolor. 

En möjlighet som tas upp i betänkandet är att skolvalet skulle kunna göras obligatoriskt. Om alla måste välja så minskar förhoppningsvis risken att det främst blir de redan privilegierade som utnyttjar systemets fördelar. 

En annan idé som tas upp är att kommuner, friskolor och rektorer skulle kunna åläggas att försöka skapa en social blandning av elever. 

Värt att pröva, men finns det en själ bland alla dessa systemtekniska förslag? Jag tror det. För bakom reformidéerna finns en enkel grundtanke som skulle kunna betyda mycket som samlande vision och gemensam kompass. 

Jag håller inte med. Skolans själ är något annat en dessa enskildheter. Det räcker inte med reformer, enkla grundtankar, visioner eller en gemensam kompass. Skolans själv finns i helheten. Alla förslag av denna karaktär och som bygger på den kunskapssynen indikerar att man letar efter något som man både vet vad det är och var det finns, vilket aldrig kommer att resultera i att skolan återfinner sin själ. Själen är inte en eller ett, är inget bestämt som går att kontrollera eller operationalisera. Skolans själ är något mycket mer svårfångat än vad dagens skoldebatt ger sken av. När jag talade i Stockholm förra veckan använde jag en bild som jag ofta återkommer till och som jag tycker på ett vackert sätt illustrerar vad jag far efter. Det är en saga jag hörde som barn. Den handlar om Kejsaren av Kina, världens mäktigaste härskare. Han kan få allt han vill. När han hör en näktergal som sjunger särdeles vackert beordrar han därför att den ska fångas in och sättas i bur så att kejsaren kan lyssna på sången i sitt palats. Hans order uppfylls, men inte hans önskan. Näktergalen sjunger nämligen inte. Vad kejsaren än gör förblir den skönsjungande fågeln tyst. Det spelar ingen roll att kejsaren har all makt och förfogar över världens bästa verktyg och alla resurser. Det han önskar går nämligen inte att få, inte på det sätt som kejsaren vill. Näktergalen sjunger bara i frihet ute i skogen. Vill kejsaren höra fågelns sång måste han acceptera och anpassa sig efter förutsättningarna. Samma gäller för skolan och därför tilltalas jag av Schleichers tanke. Det är i själen skolans problem står att finna, i avsaknaden av en själ, och för att finna den krävs mer än att lärarna undervisar mer eller att man lättar den administrativa bördan. Det krävs mer än kepsar av och mobiltelefonförbud. Det finns inga enkla lösningar och så länge vi ledar efter sådana kommer skolans själ att vara förlorad.

Jag tolkar bilden av den förlorade själen som att skolan blivit en plats där många känner sig ensamma och förvirrade. Staten drog sig först tillbaka och försökte sedan fjärrstyra utan att riktigt få grepp om vad som hände ute i skolorna. 

Samtidigt kände sig lärarna på en gång svikna av staten och ifrågasatta av medier och föräldrar. Och längst ned på golvet satt eleverna och undrade vad som var meningen med alltihop. Hur ska de mystiska betygskriterierna tolkas? Vad förväntar sig läraren, egentligen? 

Ja, detta är tecken på den förlorade själen. Skolan är inte en plats där kunskapen och lärandet står i centrum, och hur skulle den kunna vara det när samhället i övrigt varken bryr sig om skolan eller kunskapen? När snart sagt allt handlar om att så effektivt och billigt som möjligt nå ett snabbt resultat som kan jämföras. Så länge alla skyller på varandra istället för att se sin egen del i den uppkomna situationen, så länge kunskapen inte uppskattas mer än den gör, och så länge skoldebatten handlar om vad som gick snett eller vad som är den bästa åtgärden kommer skolans själ att ligga i en dvala som vi bara innerligt kan hoppas att den går att väcka till liv igen.

Om systemkrisens kärna ligger i isolering och vilsenhet så borde statens skolpolitiska huvuduppgift vara att få systemets olika delar att hitta varandra och börja dra åt samma håll. 

Fast problemet är inte ett skolproblem, det är ett samhällsproblem. Skolans förlorade själ en en fatal förlust för hela samhället. Först när vi inser det och agerar med den insikten som utgångspunkt för samtalen som behöver hållas, inte bara i skolan och politiken utan i samhället som helhet, kan en skola värd namnet växa fram. Medierna har ett ansvar, de groteskt överbetalda ledarna i näringslivet och alla föräldrar, har ett ansvar. Skolan är ett vitalt organ i samhällskroppen och själen står att finna någonstans emellan. Själen är inget i sig och därför kan den inte kvalitetssäkras eller skapas genom målinriktade åtgärder. Skolans själv måste vi förtjäna, den uppstår där och när förutsättningarna är tillräckligt gynnsamma. 

Genom att återta en del av kontrollen över resurserna skulle staten både praktiskt bidra till mer likvärdiga ekonomiska förutsättningar och principiellt betona värderingen att varje elev räknas och har rätt till en god utbildning. 

Så länge det behöver betonas har vi och skolan problem. Ett land där staten kontrollerar och måste betona att varje elev räknas och har rätten till god utbildning kan aldrig bli en kunskapsnation. Ett land som söker genvägar och som är fixerade vid kostnader samt är mer intresserade av mätresultat och hur man står sig i relation till andra länder än av kunskapsutveckling och lärande kan aldrig bli en kunskapsnation. Alfred Nobel skapade inte sin stiftelse för att bli berömd eller för att dela ut medaljer och prissummor, han gjorde det för att han värnade kunskapen. Och till det han ville värna räknade han fred och litteratur, inte ekonomi. Läser vi Alfred Nobels testamente hittar vi ledtrådar till hur vi skulle kunna väcka skolans själ till liv igen.

Starkare styrning av resurserna bör bli en del av svaret. Att få skolsystemets olika delar att samverka och utbyta erfarenheter är en svårare utmaning. Sådant sker visserligen redan lokalt och inom enskilda statliga projekt som Matematiklyftet. Men Skolkommissionen har rätt i att det i dag finns ett glapp mellan staten och den lokala nivån. 

Skolan behöver resurser, det håller jag med om, men framförallt behöver lärare och elever arbetsro. Kontroller, utvärderingar och styrning leder till att klimatet där kunskapen förväntas växa föröds. Lägg därtill stressen och pressen, samhällets ogina inställning till lärarna och de usla förutsättningarna för lärande och det borde inte vara svårt att förstå att skolans själ håller på att dö. Enskilda åtgärder kanske kan fungera som konstgjord andning under ett tag, men det räcker inte för att hålla patienten vid liv. Vi är alla del av själen och dess liv hänger på våra prioriteringar och vårt kollektiva sätt att se på kunskap och på skolans roll i samhället. Är utbildning en kostnad eller en investering? Det spelar roll hur vi ser på den saken, det är ingen obetydlig fråga.  

Det viktiga är dock inte formen, om en ny regional mellannivå ska skapas eller inte, utan att Skolsverige åter besjälas av en gemensam strävan, av en passion för lärandet och för att varje elev ska bli sedd och få det stöd som krävs för att nå längre. 

Det finns inga genvägar, men det räcker inte att Skolsverige besjälas, för skolans själ är del av samhällets själ. Vi har alla ett ansvar och vi får liksom kejsaren av Kina inte det vi önskar oss, utan det vi förtjänar. Skolans problem är våra problem, inte politikernas, skolkommissionens, lärarnas eller eleverna. Vi sitter alla i samma båt, och det är vi som måste ro om vi ska komma någon vart. Skolans själ växer ut vår passion för kunskap och vår gemensamma vilja att lära. Och med lära menar jag för livet, inte för betygen eller för nästa mandatperiod, ranking eller kvartalsrapport. Skolan är en vital del av samhället och allt och alla både påverkar och påverkas av det som händer där. Skolans förlorade själ är vår förlorade själ.

Om den delen av Skolkommissionens budskap når fram till såväl lärare och elever som myndigheter och politiker, så finns det hopp.

Så länge det finns liv finns det hopp. Och jag väljer att hoppas även om läget är allvarligt och det ser mörkt ut, samtidigt som jag gör vad jag kan för att väcka skolans själ till liv, för att hålla lusten att lära levande och för att främja kunskapsutvecklingen i Sverige.