Kanada och Trudeau visar (kanske) vägen

Hittar en intressant artikel i DN. En hoppfull text om hållbarhet, skriven av Sverker Sörlin. En vacker och närmast poetisk text. Som verkligt angelägna texter om människor, samhället, kultur och framtiden bör vara. Verkligt viktiga ämnen får inte reduceras till formler och siffror, för det riktar fokus mot annat än det frågan handlar om. Hållbarhet är ett komplext problem och komplexa problem kan bara lösas med svar som är minst lika komplexa. Problemet med hållbarhet är att frågan allt för ofta reduceras, delas upp i delproblem och att arbetet läggs ut på entreprenad. Överblicken går förlorad i jakten på kontroll och problemet riskerar att bli större ju mer resurser som läggs på att hitta lösningar. Risken är att samhällsmaskineriet tar oss problemfritt och med minimal friktion mot, undergången. Påminner om Facit, som var ett av den svenska industrins flaggskepp. Man byggde världens bästa mekaniska räkneapparater, fick hybris och förlorade kontakten med omvärlden och insåg för sent hotet från elektroniska räkneapparater. Nokia agerade på samma sätt, och drabbades lika motvilligt av samma nesliga problem. Det enda människan lär sig av historien är att människan inget lär av historien. Det måste inte vara så, men det blir allt för ofta så. Kanske inte denna gång. Låt oss hoppas, låt oss lyssna på vad Sörlin har att säga. Han skriver.

Första gången jag besökte Kanada, 1984, träffade jag antropologer vid University of Alberta i Edmonton. De studerade brändernas kulturhistoria. Nordamerikas urbefolkningar har aktivt använt eld i årtusenden och till stora delar skapat kontinentens prärielandskap. Tidigare under 1900-talet debatterade geografer och ekologer om det var möjligt för människor att skapa landskap av sådan mäktighet. Svaret var ja. De visste vad de gjorde och de utvecklade en livsform för det.

Människans påverkan på naturen är inte stor, den är oöverblickbar. Genom årtusenden har människans olika ingrepp i miljön, direkt och indirekt, skapat den natur vi idag betraktar som naturlig. Sanningen är dock att nästan inget är naturligt, allt är på ett eller annat sätt ett resultat av ömsesidig påverkan. Det finns med andra ord ingen natur där ute och kultur här inne, det finns bara ett enda interagerande komplex som både påverkar och påverkas. Varken kulturen eller naturen går att kontrollera, allt och alla följer med samtidigt som delarna påverkar tillblivelsens riktning. Förstår vi det inser vi hur viktigt det är med ödmjukhet.

Under denna vår har jag arbetat vid University of British Columbia, Albertas grannprovins i väster. Kanske världens vackraste campus, på musqueamfolkets mark längst ute på en halvö, högt över Fraser Rivers delta ut mot Stilla havet och med kustbergens krans av snöklädda toppar bakom Vancouvers skyskrapor, byggda med inflödande kinesiskt kapital.

Det är en underlig vår. Det regnar knappt alls. Redan i april var det 25 grader varmt. Ett El Niño-år, visserligen. Men så här har det varit i flera år nu, får jag höra. Det är klimatet. Och det är oljeprisraset. Kanada är just nu ett av världens mest intressanta länder att följa. En framgångsrik välfärdsdemokrati med världsledande skolresultat, stor invandring, lyckad integration, avancerad, offentlig sjukvård. Samtidigt ett land som skälver i sina grundvalar. Landets nya liberala regering, ledd av den mångsidige Justin Trudeau – humanist, lärare, ingenjörsstudent, geograf, tv-personlighet – försöker navigera mellan en alltmer desperat oljeindustri å ena sidan och en växande ung, urban opinion som vill låta oljan stanna i marken.

En intressant tid att leva i. Och med leva menar jag inte följa med och som lydig konsument låta sig förströs av det rika utbudet och sälja sin själ på Facebook och andra sociala nätverk. Det är intressant för att mänskligheten står inför en enorm utmaning där alla både kan och måste göra vad de kan för att allt det vi lärt oss ta för givet inte ska gå om intet. Problemen är å ena sidan större än vad många tror och å andra sidan är åtgärderna som kan och måste göras enklare än de flesta anar. Problemet handlar om svårigheten som människan har att hantera det faktum att mänskligheten är en integrerad del av livet på jorden. Människans intellektuella förmåga är stor, men samtidigt begränsad. Det gäller både på individnivå, gruppnivå och nationsnivå. Vissa klarar sig bättre är andra även om de flesta är som folk och länder är mest. Kanada verkar vara ett land som lyckats bra på många olika sätt, och landets ledare framstår som ett föredöme.

Och just nu en politisk idéfabrik för en ny epok. Liberalerna och det närmast socialdemokratiska New Democratic Party, med Naomi Klein som affischnamn, vill på federal nivå arbeta sig bort från fossilbränslena. Jag hörde Klein tala på UBC häromveckan om sitt och sina anhängares ”Leap”-manifest. Ett stort språng mot ett nytt klimatneutralt samhälle. För en skandinav låter det sympatiskt, hemtrevligt realistiskt, nästan som Ernst Wigforss, eller Keynes, fast översatt till ett nytt århundrade.

Naomi Klein är klok och har kämpat för hållbarhet i ordets alla aspeker under många år. Jag har inte läst Leap-manifestet, men det borde jag nog. Ett klimatneutralt samhälle är inte en fråga om, utan när. Klarar vi inte den utmaningen finns snart inget samhälle att leva i. Utmaningen är inspirerande på många olika sätt, dels för att det är på riktigt, dels för att människorna som engagerar sig är kloka och inspirerande. I jämförelse med förströelsen som de stora sociala plattformarna på nätet erbjuder är klimatfrågan och arbetet med hållbarhet en intellektuell resa som ger omgående belöning. Det ser jag som en förutsättning för att lyckas. Om arbetet inte ger något i det korta loppet kommer jordens framtid att ligga i händerna på några få entusiaster, vilket inte är hållbart. We are all in this together!

Hon söker ett samförstånd kring en nationell idé. Snarare än ”håller tal” samtalar hon med sin stora publik. Pekar på hur smarta statliga stöd kan skapa en allians mellan civilsamhälle och stora infrastrukturer. Hon vill se kommunalt ägande av energibolag och anläggningar. Offentliga stimulanser för sol och vind. Samtidigt som subventionerna av fossilbränslena ska dras ned. En ordnad reträtt från det hopplösa utan att hamna i det politiskt omöjliga. En fossilfri ekonomi till år 2050, alltså ungefär vad den svenska miljömålsberedningen har i uppdrag att föreslå. Inte enkelt ens i Sverige, men förstås snäppet knepigare i en oljestat…

Klart Klein samtalar, snarare än håller tal. Samtal är vägen fram. Engagerande och lyssnade samtal som bygger på ömsesidig respekt och en gemensam vilja att lära av varandra. Samtal är ett slags evolutionär tillblivelseprocess. Och evolution bygger på och drivs framåt mellan två principer eller handlingar. Den ena är utkastandet av uppslag och den andra är sorterandet och bedömningen, samt det begränsade utrymmet som gör att överflödet av förslag alltid hålls konstant. Dessa två principer är fristående från varandra, den ena handen vet INTE vad den andra gör. Det är viktigt! Sorteringen sker mellan uppslag, och sortering och utrymmes(bristen) som verkar i mellanrummet avgör vad som blir framgångsrikt. Därför karakteriseras samtalet av upprepade försök och gemensam utvärdering, inom ramen för en avgränsad kontext. Och det är helheten som fäller avgörande, ingen enskild del. Därför är det betydelselöst vem som kläcker idén. Samtalet bygger på ett gemensamt kontrakt som garanterar ömsesidigheten. Alla delar är lika mycket värda och ska ha äran av framgången, om resultatet blir framgångsrikt vill säga, och några garantier för det finns aldrig. Därför både krävs och främjas ödmjukhet av samtalet och samtalandet. Kunskapen som utvecklas på det sättet är kollektiv och därför angelägen för fler, och den är mer hållbar eftersom det inte räcker att vinna, resultatet måste hålla sträck över tid, annars handlar det inte om resultatet av ett kunskapssamtal. Kanada är definitivt något viktigt på spåret.

”Leap” och Kanadas reformvilliga – med stjärnor som Leonard Cohen, Neil Young, Ellen Page, Alanis Morrisette, författare som Michael Ondaatje och miljögurun David Suzuki bland undertecknarna – lyfter fram den offentliga investeringen som politisk idé. Investeringen uttalar ett förhållande till handling och framtid. En demokrati som skall arbeta sig bort från fossilregimen måste upphöra att investera i den. Flytta pengar, engagemang, uppmärksamhet till framtidens lösningar.

Pengar har en sällsynt förmåga till agens. Därför är det så viktigt att pengar aldrig blir målet. Pengar måste alltid vara ett medel, annars kommer samhället aldrig att bli hållbart. När och där pengar och tillväxt är det överordnade målet är risken överhängande att etik, moral och socialt ansvar får stryka på foten. Kulturvetare ser och förstår detta. Vi har fått känna av konsekvenserna av rådande ekonomism in på bara skinnet, för när universitet och högskolor skall pressas in i mallen är det oss man skär ner på. Vi är inte lönsamma, och det finns ingen efterfrågan på våra kunskaper, hävdar tunga och inflytelserika ekonomiska aktörer. Kanske vi ser en vändning nu? Kanske är det Kanada som visar vägen? Etik, moral, hållbarhet och socialt ansvar är frågor som faller inom humanioras expertområde. Det är frågor som vårdas och kunskaper som utvecklas inom kulturvetenskaperna. Vem bör man lyssna på, om det är ett hållbart samhälle där så många som möjligt kan finna sig en plats och få utlopp för sin kreativitet och vilja att bidra till helheten, Svenskt Näringsliv som håller korrumperade storföretag bakom ryggen, eller Humanister och Kulturvetare som utan bonusar kämpar för att upprätthålla och sprida kunskaper om hur människors levda liv, samhällen och kultur fungerar? Konstnärer och filosofer som ser och förstår och som redan har folkets öra, viktigt att de tar till orda, och det gör de i Kanada. Hur nödvändig är tillväxten, egentligen? Och är den värd priset vi som samhälle får betala för den? Är det klokt och långsiktigt hållbart att göra pengar till ett mål, istället för ett medel?

Albertas välstånd har fallit med oljepriset. Men hela jättelandet dras med. Exportinkomsterna och valutan som båda störtdykt. Arbetspendlarna från Quebec och det lilla Newfoundland som blivit arbetslösa. Byggbolag i British Columbia, till vars hamnar fossilintressena vill dra pipeliner för naturgas och olja, men BC-regeringen har hittills varit kallsinnig.

Pengar känner ingen lojalitet med någon eller något. Pengarna är sig själva nog. Pengar är ingen grund att stå på, det kan bara miljön och kulturen vara. Och över miljön och kulturen har vi människor makt, om vi väljer att se det så och agerar i enlighet med vad vi tror på. Oljekrisen som idag handlar om att priserna faller visar oss detta, men bara om vi väljer att se. Tyvärr lever vi i en kulturförnekande kultur, kanske för att vi bländats av pengarnas glans. Lyssnar vi på Kanada och drar lärdom av hur de tänker och agerar minskar risken att vi hamnar i samma läge. Kanske kan vi arbeta tillsammans, för problemen som Kanada brottas med är inte kanadensiska problem, utan djupt mänskliga, universella problem. We are all in this together!

Provinser ställs mot varandra och de politiska partierna slits isär. I Alberta där NDP bildar regering gör man allt man kan för att stoppa Leap. Att vägra pipeliner är enkelt i Toronto, möjligt i Vancouver men politiskt självmord i Edmonton och Calgary. Därför grälar alla med alla i kanadensisk politik och medan Naomi Kleins make och medförfattare till ”Leap”, filmaren Avi Lewis, nämnts som möjlig ny ledare för NDP – den sittande skall bytas ut inom två år – ses paret som landsförrädare av partikamraterna i Alberta.

Hur hamnade vi här? Det finns en gigantisk elefant mitt i samhället. Den stavas: Ekonomismen! Samhällets accelererande ekonomisering som vänder oss alla mot varandra. Som föröder allt och alla i sin väg. Som kommit att bli sitt eget syfte. Och vi flockas likt ångestridna heroinister vid de smutsiga ekonomiska flödena, i hopp om att få en klunk av "ungdomselixiret". Förnekelsen känner inga gränser när den där elefanten kommer på tal. Det är och får aldrig uppfattas som att pengarna är problemet. Det är ju de fattigas fel, bostadsbristen, de sjukas eller flyktingarnas. Där har vi det, det är FLYKTINGARNAS fel. Vi stänger gränserna, hindrar dem från att söka asyl. Vi bär oss åt som svin. För vi har ju den heliga ekonomin att skydda. Vi gör bara det vi måste, följer bara order. Ekot av mänsklighetens allra mörkaste tider ljuder igen. Fast det var så klart aldrig långt borta. Pengar, eller snarare rädslan för att förlora pengar gör detta med oss och med samhället, får att inte se den där elefanten. Pengar blåser under människans primitiva sidor, tar över tankeförmågan och plockar fram det sämsta hos individen. Pengar gör massor av saker med oss och det som händer i Alberta är en av alla dessa saker. När ska vi lärs oss se och göra vad vi måste?

I detta politiska landskap är de rasande skogsbränderna mycket mer än en katastrof med tiotusentals evakuerade. Fort McMurray – fyrahundra mil från Ottawa och hundrasextio från Vancouver – har (hade…) en folkmängd tre gånger så stor som Kirunas men är precis lika ensidigt uppbyggd kring en enda resurs. Bränderna kan knytas till den globala uppvärmningen. I hela Nordamerika blir skogsbränderna större och mer frekventa. US Forest Service, grundad på 1800-talet, har visat att av de tio mest branddrabbade åren har fem infallit under det senaste årtiondet. Analys av tiotusen år gamla sjösediment i Alaska visar att de trettio senaste åren varit ”unika” i brandintensitet. Brandsäsongen har förlängts med flera veckor; när branden startade var det 33 grader varmt, nästan tjugo grader mer än normalt.

Bland fossilekonomins många moraliska paradoxer tillhör Fort McMurray de märkligaste. En stad vars välstånd helt och hållet vilar på den globala uppvärmningen som den samtidigt ihärdigt underblåser – och som nu drabbar staden själv likt en biblisk hemsökelse. Men som många redan påpekat i den kanadensiska debatten: Fort McMurrays existens är beroende av en fossilregim vars efterfrågan finns på andra håll. Hela Kanadas, även USA:s, ja, hela världens sammanflätade fossilekonomier, har skapat den bisarra subkontinent, stor som Florida, kallad ”the tar sands”, tjärsanden, där kvadratmil efter kvadratmil systematiskt förstörs för att det finns en efterfrågan på lågvärdiga petroleumprodukter. Det är inte Albertas invånare som förgör världen, utan vi andra som förgör Alberta.

Allt och alla hänger ihop! Vad världen behöver är både andra ledare och en annan syn på ledarskap och uppfattning om vad som är eftertraktade ledaregenskaper. Problemen vi har att brottas med bottnar delvis i föreställningen om vad som kännetecknar gott och eftertraktat ledarskap. För att bli ledare idag krävs inte bara att man är kompetent, har kunskaper, erfarenhet och är lojal med den organisation man ska leda. Det är vad som krävs för att komma ifråga som kandidat till posten som ledare. För att bli utsedd till ledare inom rådande paradigm krävs att man dessutom (och detta är viktigare än allt annat) uppfyller följande egenskaper: Handlingskraft, att man kan peka med hela handen och få saker gjorda. Förmågan att utföra även det omöjliga, eller åtminstone tänja på gränserna för det möjliga. Karisma och individuell utstrålning.

Ledaregenskaperna, det som anses vara vad som krävs för att styra, är en viktig förklaring till världens problem. Rådande föreställningar går nämligen på tvärs mot vad vi vet om världen. Vi vet att människan blir människa genom dialog, inte bara med andra människor utan även med naturen. Men att vara ledare handlar om att delegera, inte om att kommunicera. Och ledare förväntas övervinna begränsningar, istället för att finna vägar att anpassa sig efter dem, vilket på sikt uppenbart är klokare. Vidare krävs av ledaren att han (eller i undantagsfallet hon) lever upp till myten om det autonoma subjektet.

Vi får helt enkelt de ledare vi förtjänar! Hög tid att inse det, att vad som krävs är inte nya ledare. Vad som krävs är nya ledaregenskaper. Nya ideal för ledning, som lägger större betoning på dialog eller samtal. En god ledare är en ledare som lyssnar mer på sina kritiker än på dem som håller med. En god ledare erkänner sina svagheter och hämtar in kunskap och kompetens från dem som har de bästa kunskaperna och de mest användbara kompetenserna, även om det går på tvärs mot allt vad organisationen gjort sig känd för. En god ledare inser och planerar mer för tider av kris, kaos och katastrof än för perioder av stabilitet. Och en god ledare, slutligen, inser sin del och sin relativa obetydlighet, i den komplexa helhet som han eller hon ingår i.

Bara så uppnår vi långsiktig hållbarhet. Kunskaperna har vi, och just nu när vi befinner oss mitt i krisen är tiden mogen för att ta steget. Frågan är om vi vill? Att vi kan, det råder det ingen tvekan om! Om bara tillräckligt många vill och agerar i enlighet med denna önskan finns inget som kan stoppa en sådan utveckling. Och kanske är krisen i Kanada och Justin Trudeau ett tecken på att något sådan? Framtiden får utvisa hur det blir.

Kanada är i dag ett land i sorg, vanmakt och förvirring därför att en möjlig ny världsordning som genom en historiens ironi ställts mot en till synes undergångsdömd. Parisavtalets existentiella val har just här, just nu plötsligt visat sig högst påtagligt och verkar inte längre möjligt att skjuta upp. Det är Kanada i dag – kanske Norge i morgon, Irak på fredag, och sedan vem? Hur detta globala dominospel kommer att sluta vet ingen.
Den optimistiska tolkningen av katastrofen är att den kan skynda på övergången till en postfossil framtid. För det krävs inte bara självövervinnelse och mod i Alberta. Det krävs också att provinsen får stöd från resten av landet. Ottawa borde förmodligen, just precis, börja investera – med skattebetalarnas pengar i en ny ekonomi, ett nytt samhällskontrakt. Men den pessimistiska tolkningen är tyvärr inte mindre osannolik: att solidariteten, och investeringarna, tvärtom tar sig uttryck i en återuppbyggnad utan förändring och att Alberta i sitt betryck får gehör för sina krav på subventionerade pipeliner som den senaste tiden satts i vänteläge.

Framtiden är öppen. Det finns inga garantier. Men det betyder att det lika gärna kan bli bra som det kan bli dåligt. Där finns den lilla gnutta hopp som vi måste lära oss se och värna. Vi får den framtid vi förtjänar, inte den framtid vi vill ha eller hoppas på. Det är vi som är med och skapar framtiden genom våra handlingar. Väljer vi att blunda för det som händer i Kanada är risken stor att Sverige står på tur.

Därför bör vi ge akt på Alberta. Ur röken och askan kan en ny tid stiga fram, som en lysande frisk Fågel Fenix. På papperet är det möjligt, det finns kunnande, rikedom, fantasi nog. Men i verkligheten? Landets historia och identitet är djupt förbunden med resursekonomin. Ett bakslag i Alberta skulle ge en förlamande och tragisk signal till resten av världen. Nämligen att det i praktiken inte går att lämna fossilregimen frivilligt och i förtid.

Snart sagt allt vi gör idag utgår på ett eller annat sätt från olja. Konsumtion förutsätter transporter, inte bara av kunder till och från affärerna. Utbudet som vi vant oss att välja och vraka från kommer från jordens alla hörn, och detta förutsätter olja. Varor måste förflyttas, men oljan används även till väldigt mycket annat. Konstgödning är köttindustrin beroende av, den tillverkas av olja. Plast, och så vidare, och så vidare, snart sagt allt utgår från olja. Utan olja stannar världen, åtminstone för ett tag. Det finns inga garantier för att mänskligheten lyckas hitta någon lika användbar produkt som kan ersätta oljan. Problemet är att olja är en ändlig resurs, att ekonomin bygger på ständig och ökande tillväxt, och att det idag finns ytterst få och underutvecklade alternativ till oljan. Man kan lugnt säga att mänskligheten målat in sig i ett hörn här.

Då skulle slutsatsen bli att det bara är marknaden som kan tvinga marknaden att ändra väg. Att politiken slutar fungera inför det genuint svåra. Att klimatkamp inte följer logiken för heliga krig, där allianser av villiga kan bildas för att utplåna det onda. Utan att den tvärtom är som ett sjukt party, med oljan och kolet som drog – där bara de dumma går hem tidigt eftersom den stora huvudvärken dagen efter ändå drabbar alla, de sunda lika väl som sybariterna.

Gränsen mellan det som är naturligt och det som är skapat har aldrig varit skarp, men den är mer uppluckrad idag än någonsin. Förändringstakten ökar när kraven på effektivisering accelererar. Människans önskan efter ... vad det nu är, blir starkare och starkare. Längtan efter lycka och mening är en stark kraft, som när den växlats upp genom globala, kollektiva processer har agens nog att omforma både livet, naturen och klimatet. Ingen och inget undgår påverkan. Din kropp och min kropp håller på att förändras på samma sätt som allt annat. Därför borde vi tala mer om samverkan, mer om det som händer mellan och mer om vilken framtid vi vill ha. För framtiden skapas idag, här och nu, av oss. En annan framtid är alltid möjlig, om tillräckligt många ser, förstår och vill, samt gör vad som krävs. Men för att nå dit, för att kunna skapa en BÄTTRE värld måste vi samtala mer med varandra om vad det är vi vill.

Detta är Kanadas elddop, den första stora demokratin på väg in i Antropocens politik. Justin Trudeau har en chans att visa oss alla en väg. Med sin haidatatuering på armen – hans pappa Pierre Trudeau adopterades av haidafolket – kan han stiga fram som en värdig förvaltare av urtida kanadensisk kunskap och ur brand skapa en långsiktigt hållbar livsform.

Lärande, som är vad klimathotet tvingar fram, handlar varken om att hålla med eller om att strykas medhårs, det handlar om att utveckla ny kunskap, om att utmana och utmanas. Det handlar om kris och utveckling. Och ja, det gör ont när knoppar brister, annars skulle våren inte tveka. Men om våren tvekade, om den som ska föda räds smärtan som är en del av livet, stannar evolutionsprocessen upp och utvecklingen upphör. Väjer vi för det obehagliga skjuter vi bara problemen framför oss. Lärande är liksom hållbarhet en ständigt pågående livskris, kunskap är resultatet av övervinnande av motstånd, inte någon harmlös underhållning och förströelse i väntan på examen. Kanske är det nu det vänder. Kanske. Hoppas!