Värdet av en egen plats

Hur påverkas arbetet och den intellektuella utvecklingen av arkitekturen? Om den frågan handlar en tänkvärd artikel i Sydsvenska Dagbladet, skriven av Jenny Maria Nilsson. Omgivningen påverkar oss mer än vi anar, mer än det går att förstå. Sammanhang spelar roll men går aldrig att kontrollera, därtill är sammanhangen allt för komplexa och består av allt för många kända och okända parametrar. Vi kan bara anpassa oss. Öppna kontorslandskap är i ropet idag, ofta som ett krav uppifrån, som ett försök att kontrollera det okontrollerbara. På min högskola har alla fortfarande egna kontor, men hur länge till? Som lärare och forskare är det något jag fasar för. Att bli av med mitt rum och berövas möjligheten att stänga dörren om mig vore förödande. Utan en plats där jag kan ha papper, böcker och annat liggande som jag vill. Utan egen stol och garanterad avskildhet, om jag vill och när jag vill skulle jag bli en annan och resultatet av mitt arbete skulle påverkas menligt.

Angående arkitektur så har jag ett favoritcitat. Winston Churchill sa 1943: ”Vi formar våra byggnader och sedan formar de oss”. Lägg till något som den brittiske filosofen John Ruskin poängterade: om vi vill veta sanningen om ett samhälle bör vi studera dess konst och ingen konst är väl tydligare än byggnadskonsten som är skriven längsmed gatorna.

Det är inget radikalt påstående att de miljöer vi satt vår prägel på säger något om nutida ideal, men här är ett citat till, av litteraturkritikern Jean Starobinski: ”Ty människan anlägger den mask och den utstyrsel som förflyttar henne till den framtid hon strävar efter”. Inte endast samtidens idéer syns utan vi försöker forma våra omgivningar med hänsyn till det vi önskar bli.

För mig är arbetsplatsen helig. Det är där jag tänker, skriver, läser, det vill säga gör det jag avlönas för. Jag måste veta och kunna kontrollera miljön, i alla fall till viss del, annars kommer resultatet att bli sämre. Inte så att jag bara kan arbeta på en enda plats, men jag behöver kunna känna mig säker på att veta. Det är känslan av överblick jag efterlyser. Jag kan inte vara jag och komma till min rätt om jag inte tillåts ha kontroll över arbetsplatsens utformning. På min arbetsplats har jag det, men så ser det inte ut överallt. Det oroar mig. Vart är vi på väg? Hur ser vi på den fysiska arbetsmiljön och vad prioriteras idag?

Aktivitetsbaserade till exempel, det är vad några hoppas att vi kan vara, eller att vi delvis redan är, och rummens utformning kan stötta detta drag i oss. Vad betyder "aktivitetsbaserade" om man sätter det bredvid ordet "arbetsplatser"? I stället för att anställda har en fast arbetsplats så förvaras de egna sakerna i ett skåp och varje morgon måste ett nytt tillgängligt skrivbord hittas. Adjektiv som använts för att sälja in aktivitetsbaserad ordning – läs oordning – är flexibel och kommunikation men också substantivet demokrati används: rum ska inte hämma eller avgöra människans rutiner och arbete utan följa och förstärka vår förmåga till mångsidighet.

Jag är inte på arbetsplatsen varje dag och jag är på mitt rum hela tiden. En avgörande parameter för trivseln och för att jag ska fungera optimalt är flexibilitet och omväxling. Jag sitter på kaféer, jobbar hemma, jag rör på mig ständigt. Utan fasta punkter i tillvaron skulle flexibiliteten och känslan av kontroll över arbetet gå förlorad. I en aktivitetsbaserad miljö skulle jag berövas tryggheten, överblicken och självbestämmandet. Jag skulle förlora känslan av tillhörighet. Både jag och mitt arbete skulle förändras i grunden. Därför oroar det mig att se hur utvecklingen drar i den riktningen.

Oordning är en passande huvudrubrik på diverse trender som pågått sedan 1950-talet, till exempel dekonstruktion och relativism. Alltihop härrör ur viljan att bryta upp, omvälva och avslöja stela system som i sin tur förstelnar oss. När Ylva Johansson (S) var skolminister i mitten av 1990-talet sa hon: ”Vi vill inte ha lärare som står och undervisar vid katedern. Vi vill ha elever som söker sin kunskap själva.” Ett dumt yttrande, men utifrån en sympatisk längtan efter en Neo – huvudpersonen i filmen "The Matrix" från 1999. Neo personifierar idealet i trenden jag diskuterar: han spelar inte på givna villkor, han är den utvalde som behärskar systemet och omskapar det.

För mig är det strukturen som erbjuder frihet och flexibilitet. Ordningen skapar utrymme för improvisation. Jag behöver rutiner som jag kan frångå för att känna frihet. Mitt arbete är kreativt och handlar om skapande. Jag står aldrig vid en kateder och rabblar upp saker och skrivandet är på inget sätt mekaniskt. Mitt arbete som akademiker handlar om att skapa ordning ur kaos, handlar om att förstå oordningens logik och förutsättningarna som finns för förändring. Bryts tillvaron upp för att någon annan gjort sig föreställningar om vad jag ska göra och vad som främjar min kreativitet kan jag inte prestera på topp. Får jag inte bestämma över hur jag ska göra kommer jag inte att kunna använda kunskaperna och kompetenserna jag skaffat mig under utbildningen. Akademiskt arbete kan inte tvingas fram eller styras mot på förhand uppgjorda mål. Ändå är det just vad vi gör. Styr och ställer med  den högre utbildningen och landets högst utbildade.

”Disruptiv innovation” kallas det på näringslivsprosa, uppfinningar som stör eller förskjuter etablerade marknader och allianser; den som skapar en marknad tar många gånger andelarna på den. Det Ylva Johansson önskade, tror jag, är omskapande och behärskande små nytänkande entreprenörer – genier att skicka rätt ut i världen för BNP-höjande verksamhet. Sådana genier blir reklampelare för det system de kom ur och för de politiker som införde det. Vår tillvaro genomsyras av sådan vilja till personlig marknadsföring. 

Vi är benägna att ta genvägar – minsta möjliga insats för högsta möjliga utdelning. Att frambringa ett rejält och framgångsrikt skolsystem med ett jämlikt bildningsideal medför stor möda för politiker och skolpersonal men bringar kortsiktigt mindre stjärnglans till de berördas varumärken än jippon och pedagogiska experiment. I pr-avseende är det bättre att bygga Turning Torso än att lösa bostadskrisen. Vem vill verka utan att synas, när det blivit avgörande att synas för att alls verka?

Den logiken hotar att bli skolans och utbildningssystemets död. Det byggs monument istället för att värna akademiska världen och ta hand om den uppväxande generationen. Dekonstruktionen av akademin skylls på postrukturalismen, men det är en skenmanöver. Filosofin är inte disruptiv, det är politiken och ledningsfilosofin som är det. I den allt mer desperata jakten på vinster och ökad BNP är snart ingenting heligt. Och att lyssna på andra ses som ett tecken på svaghet, även om dem som vill bli lyssnade på är landets högst utbildade. Därför lanseras allt djärvare och radikalare idéer allt oftare. Resultat förväntas komma snabbare och ekonomins roll blir allt viktigare, vilket gör att fler möjligheter att testa nya saker öppnas upp. Syns man inte finns man inte. Prestera, prestera, prestera är mantrat som idag upprepas så ofta att vi snart inte vet eller bryr oss om vad som presteras, bara det går att mäta och konkurrera om. Resultat, visa resultat. Mot bättre vetande låter vi det tänkandet bryta in i skolans och forskningens värld. För att ekonomin så kräver, inte för att det finns otvetydig forskning som visar att det är bra att styra och ställa med lärare och akademiker.

Vi har ett varumärkessamhälle och därjämte en norm som säger att det i sig är fint att vara nydanande och framtidsorienterad, en norm som säger: ”klättra inte upp på jättars axlar – jättarna ger inte utsikt utan skymmer solen: fäll dem i stället!” Plussa på med en ytlig beundran för entreprenörskap och uppfattningen att utveckling kommer av ständig konkurrensutsättning av individer och organisationer. Resultatet blir ett klimat som inte bara tillåter ogynnsamma omständigheter, utan uppmuntrar till det.

Framåt, uppåt, utåt. Om kvastarna ska sopa bra får man inte slarva med skaften, själv Blå Tåget på 1970-talet. Och som det sopas idag. I jakten på effektivitet får alla finnas sig i att bråkas med. Löner kan sänkas, ackord kan fyllas på och timtilldelning för undervisning minskas. När det visar sig att kunskap och beprövad erfarenhet står i vägen för reformerna fälls jättarna. När verkligheten ska rättas efter kartan tvingas alla anstränga sig. Istället för att stanna upp och lyssna, tänka efter och reflektera, samtala och försöka förstå dels vad som är ett bra mål, dels vad som främjar en önskad utveckling, fälls jättarna på vars axlar vi och vårt samhälle står på. Och dagens rivningshysteri är minst lika omvälvande som socialdemokraternas omvandling av stadskärnorna på 60- och 70-talen. Jakten på ekonomisk vinst förblindar och därför betraktas visselblåsare som ett hot. Är ni inte med är ni mot.

I Niagara, Malmö högskolas nya byggnad på Nordenskiöldsgatan i Västra hamnen, har aktivitetsbaserade arbetsplatser införts. Här är några kritiska röster ur en artikel i ETC (23/10 2015): ”Det är ingen högskola. Det är ett museum”, säger Jean Hudson, professor i lingvistik. Malin Isaksson, lektor i freds- och konfliktvetenskap, berättar om kollegor med utmattningssyndrom och ångest inför arbetsplatsen. Caitlin Dwyer, utbytesstudent från Australien, påpekar att borden att plugga vid är för få i förhållande till eleverna.
Fastighetschef Birgitta Wikman kommenterar klagomålen med att det är bra att röra på sig och berättar att några anställda: ”säger att de inte vill byta tillbaka till slutna rum.” Slutna rum? Satt personalen i fängelse förr? Är individuella kontor per se förtryckande? Tvärtom, slutna rum är egna rum och sådana innebär ofta bättre möjligheter att verka i men har även en vidare symbolisk innebörd; den Virginia Woolf skriver om i essän ”Ett eget rum” – ett varaktigt, säkert och för individen organiserat eget utrymme ger större potential för integritet i arbetet.

jag sitter i mitt rum och skriver detta. Mitt alldeles egna rum, där min ordning råder och där jag bestämmer. Här kan jag stänga dörren om mig och jag vet alltid vad som väntar mig när jag kommer hit. Här finns böcker och arkivet med studenternas prestationer. Papper, inlämningar, anteckningar och datorn. Här får jag ordna tillvaron. Vill jag kan jag lämna rummet. Jag kan sätta mig i fiket eller ta en tur till stan. Poängen är att jag bestämmer och kan följa mitt humör och ordna tillvaron optimalt för kraven som arbetet ställer. Arbetets krav, inte arbetsledningens. Det är en avgörande skillnad. Jag vet vad jag behöver för att bli en bra lärare, en bra forskare. Jag har genom åren lärt mig hur jag bäst kommer till min rätt. Om jag skulle tvingas underordna mig vad kollegorna på Malmö högskola tvingats underordna sig, efter krav uppifrån, skulle det går ut över kvaliteten i arbetet. Utan forskarens integritet, finns ingen akademisk kvalitet. Ett eget rum är inte ett slutet rum, det är en egen plats.

Och till och med när det känns bra skadar bristen på egna rum personers uppmärksamhet. Den brittiske organisationspsykologen Matthew Davis har sammanställt mer än hundra studier om kontorsmiljöer: öppna kontorslandskap kan utöva en lockelse på medarbetare – man upplever sig som en del av ett mer tillbakalutat, innovativt företag men produktivitet och tillfredsställelse minskar jämfört med vanliga kontor.

Vad är mitt uppdrag? Vad ska jag som akademiker göra på jobbet? Producera kunskap och främja lärande. Forskningen verkar vara entydig. Öppna lösningar hämmar allt som akademin sägs stå för, eller i alla fall det vi tidigare sagt att den ska stå för. Snille och smak. Utan tillfredsställelse, utan kontroll och förutsägbarhet i arbetet sjunker kvaliteten. Vad har vi då vunnit? En budget i balans är ingenting värt om produktionen saknar betydelse. Besparingar kan snabbt bli till kostnader om det som skapas i akademin inte är akademiskt. Med öppna ögon och mot bättre vetande är det dit vi är på väg. Jag är i alla fall rädd för det. 

I ett internmejl från Malmö Högskola står: ”Det är viktigt att lärare ska ha tillgång till sina böcker på arbetsplatsen. Böckerna skapar dessutom en trivsam atmosfär och signalerar till besökare vad verksamheten handlar om.” Signalerar? Tanken förs till genrebilder, den sort som illustrerar lättsamma artiklar; en stereotyp i genren är välstrukna människor, klädda i pastellfärger som minglar i öppna ljusgårdar där idéer föds och blandas med andra idéer oberoende av de hjärnor idéerna kom ur.

I ytterligare ett internmejl, om högskolans ljusstakar vid advent, meddelas: ”Placeringen är gjord så det blir symmetriskt från utsidan, så vänligen flytta inte på ljusstakarna”. Faran är att en miljö som värnar om attribut, rekvisita och representation skapas – något professor Mats Alvesson beskriver i en artikel i Svenska Dagbladet (18/8 2014): ”Vi får vad jag kallar för tomhetens triumf – fina skyltfönster medan substans, praktik och resultat blir mindre viktiga och får stryka på foten.”

Tar mig för pannan. Landets högt utbildade. Internationellt meriterade och ansedda forskare reduceras till obetydliga kuggar i ett större maskineri som strävar mot mål som vanligt dödliga inte förstår. Akademin liknar på det sättet allt mer scientologin, där sanningen avslöjas steg för steg och där bara ledningen har tillgång till det mest hemliga. Tomheten och meningslösheten som finns där bakom skynket är allt för plågsam att erkänna för den som kämpat sig ända fram dit och som försakat allt för nå dithän. Därför kan utvecklingen fortgå. Alla kontrollerar varandra och lögnen hålls vid liv. Och när forskarna inte tas på allvar ligger fältet fritt för fortsatt och accelererad utveckling i den riktningen.

Vår art dras till enkla lösningar, vi faller för rök och speglar om det paketerats förföriskt och vi har svårt att förstå vad som ger vad. En ordnad yta – fernissa, sipprar knappast neråt; samhällets institutioner kräver sunda fundament som står emot nedbrytande samhällstrender. God förvaltning helt enkelt och det är en osynlig konst, alla samhällets inrättningar tjänar inte på marknadsregler utan mår bäst av den redbarhet som kompetent och långsiktig skötsel ger.

Förvaltning är ett viktigt ord, ett annat är kropp och ett tredje makt. Allt som kan digitaliseras, kommer att digitaliseras sägs det: tekniken omformar människan men vi fortsätter att vara analoga. (I alla fall också.) Vi är omoderna på så vis att vi har kroppar som fordrar mat och utrymme, och i våra kroppar finns hjärnor som kräver organisation och tystnad för koncentration. Sjukskrivningstalen i Sverige ökar, aktivitetsbaserade arbetsplatser tycks kunna bidra till utmattningsdepressioner. De anställda på högskolan har en upplevelse av förlorad makt och det stämmer: makt har förflyttats från medarbetare till ledning. Budskapet är: Du är utbytbar, lämna inga spår. Att det inte är görligt att ta det ansvar som är ålagt en på arbetsplatsen ger stressjukdomar.

Vår sköna nya värld, så här ser den ut. Plötsligt framstår Macciarins experimenterande med plaststrupar inte riktigt lika galet. Skillnaden mellan införandet av New Public Management och försöken att ersätta levande vävnad med konstgjort material är inte en artskillnad utan en gradskillnad. Människor är analoga, men världen vi skapar för att tjäna mer pengar och det vi gör för att värna BNP-siffrorna är digital. Öppna kontorslandskap har bara en fördel, om nu inte den fashiga ytan betraktas som ett värde i sig, är det är sänkta lokalkostnader. Det är därför egna rum byts ut till gemensamma utrymmen. Det kostar pengar att upplåta utrymme för anställda. Fast det talar vi inte om, för då får vi svara på en massa frågor som inte har några svar. Talar vi om det tvingas vi tala om en hel massa andra beslut som tagit på samma grund. Därför fortsätter vi förneka. Därför triumferar tomheten och därför segrar dumheten. För kunskap tar tid och tänkande kräver förståelse och äter resurser. Vi väljer att inte se, inte tala, inte lyssna. Vi skjuter på budbäraren och fortsätter på den inslagna vägen.    

Mitt intryck är, sedan jag började granska frågan, att en våg där arbetsplatser görs om på detta vis sveper över landet. Företagsledningar argumenterar för att de behöver flexibla lokaler: ingen har råd att betala hyra för illa använda kvadratmeter.

Men, öppna kontorslandskap och aktivitetsbaserade arbetsplatser är ingen bra lösning på det problemet. I flera fall, som exempelvis med Helsingborgs Dagblads redaktion, har man fått överge det aktivitetsbaserade konceptet: medarbetare ägnade sig åt att finna en plats att arbeta på snarare än åt att arbeta.

Mest effektiv blir den arbetsmiljö där det beaktas hur våra kroppar och hjärnor fungerar och personalen har inflytande på sin tillvaro: det är inte enbart ljusstakarna som ska störas så lite som möjligt.

Kunskap om hur människor fungerar finns. Kunskap om kultur och insikt om vad som främjar hållbarhet i ordets alla betydelser existerar i sinnevärlden, är inte science fiction. Problemet är bara att kunskapen går på tvärs mot vad vi vill se, vill höra och säga. Därför lyssnar vi inte, ser vi inte och talar vi inte. Därför segrar dumheten och triumferar tomheten. För att människan är en sorgligt inkomplett varelse som dessutom förnekar sig själv. I jakten på pengar offras allt, till och med det som på sikt är förutsättningen för att säkerställa kassaflödet. Ett eget rum, för unga att bygga sin framtid på och för arbetare att skapa optimala förutsättningar för att kunna komma till sin rätt. Hur kunde det förvandlas till en subversiv tanke? Vart är vi på väg?