Sturmark, tro och vetande

I söndagens DN skriver Christer Sturmark (ännu) ett reaktivt inlägg där det tydligt framgår vad han står för och tror på, men där han uttrycker sig svepande om det han kritiserar. Vad vill han och Humanisterna uppnå undrar jag? Framförallt undrar jag hur någon som passionerat talar för vetenskapens överlägsenhet väljer att så pass svepande avfärda det som kritiseras. Jag har helt enkelt svårt att ta det han skriver på allvar.

Vi lever i en tid när vetenskap och teknologi skänkt människosläktet både hälsa och välstånd av aldrig tidigare skådat slag. Vi lever också i en tid när somliga människor är så trosvissa, så övertygade om sina egna absoluta sanningar att de är beredda att göra livet till ett helvete för andra och själva gå i döden för sina sanningsanspråk. I en sådan tid bör vi stanna upp och reflektera över kunskapens gränser.

Behovet av att stanna upp och reflektera skriver jag så klart under på. Över kunskapen och kunskapens gränser funderar jag hela tiden. Vad är det att veta, och vad menas med kunskap. Sturmarks kunskapsbegrepp handlar tydligt om naturvetenskap. Någon annan kunskap accepteras inte riktigt som kunskap. Paradoxalt nog går Sturmark ofta till storms mot humaniora. Kvalitativ, tolkande, hermeneutisk vetenskap vars kunskapsmål är att förstå människan i vidare bemärkelse, kulturvetenskap och analyser av makt och diskurser, är närmast ett rött skynke för Sturmark som okritiskt hyllar naturvetenskapen. Inte särskilt vetenskapligt kan jag tycka, och jag förstår inte riktigt vad han vill med sin text.

Faktum är att 1900-talets filosofisk-matematiska och naturvetenskapliga utveckling ofta har handlat om att identifiera principiella gränser för vetandet och att identifiera verklighetens inneboende gränsvärden.

Viktigt, och detta är frågor som jag ständigt återkommer till. Vad är möjligt att veta, och hur vet vi det vi anser oss veta? Var går gränsen och är den absolut? När jag reflekterar över kunskapsfrågan landar jag i att det finns tre områden eller sfärer, med mer eller mindre tydliga gränser. Dels det undersökta och vetbara, dels det som bara går att ana sig till och som inte går att nå säker kunskap om (eftersom det handlar om saker som är vaga till sin natur eller föränderliga och mångtydiga), dels det som inte går att veta något om. Grovt vill jag dela in världen på detta sätt, och naturvetenskapen sysslar med det vetbara, kulturvetenskapen med det vaga och teologin med det som inte går att veta något om. För mig är det viktigt att poängtera att alla tre kompetenserna behövs. Jag tycker det är problematiskt att göra som Sturmark och idealisera det ena framför det andra. Det är detta min tveksamhet mot Humanisterna bottnar i. Det är detta jag menar med att ateismen ofta liknar kyrkan mer än den tror och vill acceptera. Och det blir väldigt tydligt i denna artikel.

Albert Einsteins speciella relativitetsteori identifierade en gräns för hastigheten, nämligen ljusets hastighet. När vi närmar oss denna absoluta hastighetsgräns blir det allt svårare att accelerera till högre hastigheter. För att göra det sista rycket upp till ljushastigheten skulle det krävas oändligt mycket energi. Gränsen går inte att överträda och när vi närmar oss den uppträder tid och rum på ett sätt som strider mot våra intuitioner. 

Einstein vidareutvecklade sin teori till den allmänna relativitetsteorin som firade 100 år förra året. Den omdefinierade vår verklighetsuppfattning på ett sätt som ännu inte har fått fäste hos de flesta människor. Vi uppfattar fortfarande rummet som bestående av tre dimensioner och tiden som något annat, separat från rummet. Detta är en pre-einsteinsk världsbild, Einstein visade ju att rummet och tiden i själva verket är samma sak, bara olika aspekter på den fyrdimensionella rumtiden. Denna rumtid kan dessutom krökas, och det som vi uppfattar som gravitation är inget annat än en krökt rumtid. Tiden är den fjärde dimensionen i denna rumtid, omöjlig för våra hjärnor att intuitivt uppleva som en fjärde dimension. 

Tiden som en rumslig dimension kan enklast förstås genom en analogi: Föreställ dig att det existerar en tvådimensionell värld, där tvådimensionella varelser lever i ett plan. De förnimmer längd och bredd, men inget djup. Allt som existerar för dem, existerar i detta plan. Anta att du som tredimensionell varelse vill försöka introducera ett tredimensionellt objekt för dem, till exempel ett klot. Om du håller upp det ovanför eller under deras tvådimensionella plan, kommer de inte att se det. Du måste föra klotet genom deras plan för att de ska uppfatta det. Men vad ser de? En cirkel som först växer och när den nått sin största storlek kommer att minska igen och försvinna. De uppfattar således ett tvådimensionellt objekt, en cirkel, som förändras med tiden. Det vi uppfattar som en tredje dimension uppfattar de som tid. På ett liknande sätt menar Einstein att tiden är en del av en fyrdimensionell rumtid, som våra hjärnor inte intuitivt kan begripa annat än genom analogier som denna.

Och? Detta är inga nyheter, och mig veterligen är det ingen som säger emot. Jag är också fascinerad över Einsteins teorier och funderar ofta över detta att rummet och tiden är två aspekter av samma sak. Men varför denna utläggning, här? På vilket sätt hör denna högst summariska beskrivning av relativitetsteorierna hemma i en artikel som hamnar om vetenskap kontra religion att göra? En sanning (eller lögn) blir inte mer sann för att den upprepas. Vill man UTBYTA kunskap och förståelse är det en dålig strategi att upprepa det man vet. Jag har som sagt inget att invända mot varken Einstein eller det Sturmark säger här, men som öppning av ett samtal om kunskapens gränser finner jag det djupt problematiskt för vi befinner oss i den svåra situation vi befinner oss i för att vi inte är överens. Religiösa fundamentalister och bokstavstroende (som jag undrar hur många de är egentligen. Hur många tror på allvar att Gud skapade världen på sex dagar?) är ju lika övertygade om att deras "sanningar" är de rätta. Jag är redan övertygad och har inget att invända, så för mig blir genomgången aningen tröttande. Det Sturmark föreläser om är gårdagens nyheter. Kom till saken, tänker jag. Sluta mansplaina.

1900-talets stora fysikrevolution, upptäckten av kvantfysiken, introducerade också principiella gränser för den mänskliga kunskapen. Werner Heisenbergs osäkerhetsprincip stipulerar att vi aldrig med precision kan bestämma en partikels läge och hastighet samtidigt. Ju mer exakt vi bestämmer hastigheten, desto sämre precision i lägesbestämningen och vice versa. Vid en första anblick tycks detta vara trivialt; vår mätutrustning kanske inte är tillräckligt bra? Det kanske bara är en tidsfråga innan vi kan mäta mer precist? Tyvärr inte, vilket också har bekräftats experimentellt. Heisenbergs osäkerhetsprincip beskriver en inneboende obestämbarhet i själva materiens natur. Osäkerheten ligger således inte i våra mätmetoder, utan i verkligheten själv.

Sturmark fortsätter att undervisa. Det är som han inte riktigt kan tygla sin hängivenhet. Fast han talar utförligt om självklarheter för de redan invigda och därför växer min irritation. Jag vill veta vad Sturmark har på hjärtat egentligen, jag varken vill eller behöver, bli undervisad om saker jag redan vet och aldrig skulle drömma om att ifrågasätta. Jag stör mig dessutom på att det som sägs presenteras som Sanningen, som något som aldrig kommer att kunna ifrågasättas, vilket är en ovetenskaplig inställning till vetenskapen. Det brukar framhållas att vetenskapen ändrar uppfattning medan religionen är statisk, det är så jag läser Humanisternas idéprogram, men här framställs vetenskapen som något som bara kan vara på ett enda sätt. Som sagt, jag ifrågasätter ingenting, men den som sjunger vetenskapens lov och som framhåller den vetenskapliga METODEN som utgångspunkt borde inte skriva som Sturmark. Särskilt inte om han vill nå och vinna över religiösa (och andra) fundamentalister för sig sak. Det skaver och jag förstår som sagt inte vad han vill uppnå, egentligen.

Kvantfysiken har tyvärr ofta missbrukats i olika new age-sammanhang som tar den till intäkt för allt från kollektiva medvetanden och synkronicitet till att ”allt hänger ihop”. Kvantfysiken ger inga belägg för något av detta, det är i själva verket bara pseudovetenskapliga och spekulativa fantasier. Det är givetvis frestande och eggande att spekulera i denna riktning, men kvantfysiken ger inte mer belägg för detta än förekomsten av gula blommor i trädgården ger belägg för liv på andra planeter (vilket givetvis kan existera oavsett dessa blommor).

Här tangeras intressanta saker, men det blir tyvärr inte mer än så. Vad menar Sturmark med New age, kollektiva medvetanden och synkretism. Jag svävar i ovisshet och skulle gärna vilja veta mer, särskilt med tanke på att jag undervisats så pass grundligt i saker jag redan vet. På vilket sätt är det fria fantasier att säga att allt hänger ihop, vilket är en tanke jag brukar använda? Jag menar inte att jag kan bevisa att det är så, och jag gör heller inget annat än påminner om det. För mig är den tanken ett redskap för analys och ett verktyg att tänka med. Vetenskapen lär att alla består av stjärnstoff och att livet på jorden delar ursprung. Kultur förenar dessutom alla människor eftersom det inte finns några vattentäta skott. Jag spekulerar inte, jag tänker. Det jag kan visa visar jag och det andra är jag tydlig med är resultat av tolkning, och det som ligger bortom horisonten kan man bara spekulera kring och reflektera över. Är mana bara tydlig med vad som är vad förstår jag inte vad problemet är. Jag får känslan av att Sturmark tror att alla är lika hängivet övertygade om allt de säger som han är och att han därför ser motståndare och fiender där jag ser tänkare som har en annan, och ibland en felaktig eller dåligt underbyggd, uppfattning. Vad menas med att det är "frestande och eggande att spekulera i denna riktning"? Så länge man spekulerar och är tydlig med det förstår jag inte varför det skulle vara problematiskt. Vem talar han om och syftar på? Det är ett högst svepande påstående och ett otydligt utpekande. Han identifierar en fiende som han krossar med naturvetenskapliga sanningar, men om han på allvar menar att den vetenskapliga metoden är den enda rätta borde han i konsekvensens namn använda den även på den och det han kritiserar. Det kanske kommer …

Ända sedan Platon har vi [oklart vem vi är här?] filosofiskt skiljt på kunskap och åsikter. Platon definierade kunskap som något man tror med goda skäl, som dessutom är sant. Men hur ska vi veta att något ”definitivt” är sant? Naturvetenskaperna strävar efter sanning, men vi kan aldrig vara helt säkra (i strikt kunskapsteoretisk betydelse) på att vi når denna sanning. [Vi igen. Vem åsyftas? Humanisterna, eller alla människor, alla utövare av vetenskap?] Naturvetenskaperna arbetar med beskrivande modeller av verkligheten och evidens för dessa modeller. Det är därför naturvetenskapliga teorier i alltid är provisoriska (därmed inte sagt att vetenskapliga tillämpningar är provisoriska). Detta betyder inte att alla beskrivningar av verkligheten är likvärdiga. Det är alltid evidensen som avgör om en beskrivning är rimlig eller inte, och därmed om vi bör tro på den eller inte.

Ordet vi är ett retoriskt grepp som fångar in och pekar ut. Ända sedan Platon har vi ... vilka vi? Platon var den tidiga kristendomens store auktoritet, Platon och Aristoteles. Så vad menar Sturmark egentligen? Hur ser han på Platons idévärld och dess relation till sinnevärlden? Och hur förhåller sig Platon till Einstein och Heisenberg? Behöver man verkligen hämta stöd från Platon för att skilja mellan kunskap och åsikt? Jag ser det snarare som ett problem att Platon dyker upp i texten, för Sturmark visar hur beroende han är av auktoriteter. Auktoriteter som dessutom inte kan (får?) ifrågasättas. Tyvärr slarvar Sturmark över det centrala, som handlar om beskrivande modeller, evidens och provisoriska teorier. Där finns ju något verkligt viktigt att tala om och reflektera över. Vad innebär det att "arbeta med beskrivande modeller", vad menas , med evidens? Är det självklart, är vetenskapen överens? Vad är poängen och styrkan med "provisoriska" teorier? Hur provisorisk är Platon, och anser Sturmark att hans texter är lika viktiga, vetenskapliga och vederhäftiga som Einstens och Heisenbergs? Dessutom undrar jag vem som inte ställer upp på det Sturmark och Platon hävdar? Vem riktar sig texten till, och vem vänder den sig mot?

Länge trodde man att det åtminstone fanns ett privilegierat område där det som var sant också kunde bevisas, nämligen matematiken. I ett matematiskt system kan vi härleda sanna teorem ur axiom. Så länge en härledning är korrekt genomförd kan ett teorem aldrig senare visas vara falskt inom systemet. Att alla sanna satser skulle kunna härledas sågs som en självklarhet, men var i början på 1900-talet ännu inte strikt bevisat. Matematikern David Hilbert såg detta som ett av de viktigaste återstående bevisen, så att man sedan kunde lägga detta ”självklara” antagande till handlingarna.

Ännu en personteckning, ännu en redogörelse. Varför, och vem tänker sig Sturmark att han skriver för? Vad vill han uppnå?

Men drömmen om att ett matematiskt system skulle kunna bevisa alla sanna satser inom systemet krossades av matematikern Kurt Gödel 1930. Hans ofullständighetsteorem visade inte bara att drömmen om ett sådant bevis var omöjligt; han visade den för matematiker djupt stötande insikten att det i ett godtyckligt matematiskt system (tillräckligt komplext för att inbegripa aritmetiken) alltid finns sanna satser som inte är bevisbara inom systemet. Det finns alltså sanna men obevisbara satser. Gödel visade således att sanning inte är ekvivalent med härledbarhet. De matematiska teorem som vi i allmänhet tillämpar i olika sammanhang kan dock bevisas, så det finns ingen anledning till oro. Men Gödels slutsatser var ett fundamentalt slag mot den sedan antiken närda matematiska drömmen om fullständighet.

Gödel, ännu en man att beundra. Och ännu fler frågor. Sanning är inget som går att bevisa, men det betyder inte att sanningen inte existerar. Vad får det för implikationer utanför matematiken, i vetenskapen, politiken, samhället? Hur ska vi människor förhålla oss i vardagen till det Sturmark tar upp. Humanisterna är ju en sammanslutning vars syfte är att "främja den sekulära humanismen som livsåskådning". Jag har svårt att se vad det som artikeln handlat om hittills har med den humanism som Humanisterna företräder att göra. Vad ska vi dra för slutsatser av Einsten, Heisenberg, Platon, Hilbert och Gödel? Hur tänker Sturmark? Jag läser texten mest som en samling beundrande personporträtt av kanoniserade tänkare som läsaren förväntas acceptera som auktoriteter, och Sturmark agerar som profeten som för deras budskap vidare. Texten är också polemisk, fast det är fortsatt oklart vem den riktar sig mot, för vem är det som står bakom och försvarar den postmodernism som Sturmark går till storms mot?  

Även Gödels bevis har kidnappats av pseudovetenskapliga och postmoderna idéströmningar som vill hävda att ”alla sanningar är relativa”, ”vi kommer aldrig kunna beskriva alla fenomen i universum, somligt kommer alltid att vara höljt i mystik” eller ”våra hjärnor kommer aldrig att kunna simuleras av en dator”.

Jag betraktar mig som postmodernist, men jag håller med om det Sturmark skriver och jag känner inte igen mig i beskrivningen. Hur vetenskapliga är då Sturmarks angrepp? De är minst sagt svepande och vederlägger inga verkliga teser som knyts till verkliga forskare som jobbar med postmoderna teorier. Det finns ett begrepp för den retorik och de argument som Sturmark använder sig av: Strawman. Man skapar sig en bild som man sedan angriper och nedgör. Det ser snyggt ut och det stärker bilden av att författaren vet vad hen talar om. Men just här har Sturmark inte på fötterna, för vem talar han om? Med tanke på hans beskrivning av motståndaren borde jag känna mig anklagad, men jag blir bara förbryllad för jag förstår inte vad Sturmark är motståndare till egentligen? Jag vet bara vad han tror på och för fram som ovedersägliga sanningar, och där är jag helt med honom.

Inget av detta följer av Gödels ofullständighetsteorem; de fenomen i universum som kan beskrivas matematiskt kan mycket väl vara beskrivna av den delmängd av matematiken som är bevisbar. Dessutom avgörs inte sanningen hos en matematisk beskrivning av fysiken av huruvida den är matematiskt härledningsbar eller inte, utan huruvida den korresponderar med verkligheten eller inte. Ekvationen E=mc2 är sann om och endast om energimängden verkligen är ekvivalent med massan gånger ljusets hastighet i kvadrat. (Dessutom: Om påståendet ”Alla sanningar är relativa” vore sant så är det självupphävande, eftersom påståendet då är relativt och därmed godtyckligt.)
Den genom Hollywoodfilmen ”The imitation game” uppmärksammande Alan Turing har också bidragit till att identifiera kunskapens gränser genom sitt arbete om beräkningsbarhet, som är besläktat med Gödels resultat. Turing brukar räknas som datavetenskapens fader och hans arbete (”On computable numbers” 1936) visar att det också finns principiella gränser för vad en dator kan beräkna, oberoende av datorns hastighet eller minneskapacitet. Alan Turing var ateist och homosexuell i en tid när ateism ansågs anstötligt och homosexualitet var olagligt. Turing dömdes till kemisk kastrering och tog sitt liv 1954, bara 41 år gammal.

Men vem hävdar det Sturmark här vederlägger? Vem lutar sig mot Gödel och Einstein för att "bevisa"  det som inte är möjligt att bevisa. Jag vet ingen som gör det och Sturmark upplyser mig inte. Jag förväntas lita på hans ord. Hur vetenskapligt är det? Upproret mot alla uttryck för blind auktoritetstro trodde jag var en av grundbultarna i Humanisternas idéprogram. 

Einstein, Gödel, Heisenberg och Turing är några av de tänkare under 1900-talet som identifierade principiella gränser i verklighetens och kunskapens natur. Finns det fler, ännu inte identifierade gränser för den mänskliga kunskapen? Givetvis finns kognitiva gränser, våra hjärnor har en begränsad kapacitet, men dessa gränser är bara praktiska. Kanske kan vi i framtiden skapa en artificiell superintelligens som kan sträcka sig bortom våra kognitiva mänskliga gränser. Men de teoretiska kunskapsgränserna rår inte ens en sådan superintelligens på.

Så är det troligen. Kunskapen har en gräns. Fast frågan kvarstår. Hur ska vi förhålla oss till det som ligger i gränslandet, och det som ligger bortom det vetbaras gräns? Människan är och fungerar som människan gör, det finns det evidens för. Och människan söker mönster och vill veta, även vad som finns bortom det vetbaras gräns. Det kan ingen vetenskapsman i världen ändra på. Ska vi komma tillrätta med den problematik som Sturmark adresserar och som har med pseudovetenskaplighet och fundamentalism att göra måste vi acceptera människan som människan är och möta hen där. Då krävs förståelse både för längtan efter svar på omöjliga frågor och fallenheten att lyssna på karismatiska män som predikar den enda sanningens och vägens primat. En fundamentalism kan inte utrotas med en annan, för det är att släcka eld med bensin. Min sanning är den rätta! nej det är min! Du har fel, nej det är du som inte vet vad du talar om! Debatten leder bara till fördjupad konflikt. Vill Humanisterna bli tagna på allvar håller det inte att göra som Sturmark och hylla sina egna auktoriteter samtidigt som man med svepande argument, kategoriskt avfärdar fienden. Med denna retorik når Sturmark bara de redan "frälsta", för motståndaren känner varken igen sig eller känner sig tilltalad, och argumenten som kritiken bygger på går inte att bemöta.

Kunskapens gränser påbjuder ödmjukhet. Men upplysningens fiender, såsom de kommer till uttryck i olika former runt om i vår värld just nu, visar inga tecken på ödmjukhet.

Fast det gör sannerligen inte Sturmark heller. I alla fall inte här i denna artikel. Vem är fiende mot upplysningen? Och är upplysningen verkligen omöjlig att vara kritisk till? Är det inte vetenskapens fundament att vara just kritisk? Jag förstår verkligen inte vad Sturmark menar eller vad han vill uppnå.

Kunskap om världen och den vetenskapliga metoden spelar ingen roll för vilka trossatser som odlas inom den trosvissa fanatismens ramar. Trosvisshet kan förvisso vara en stark och positiv drivkraft, men om den saknar koppling till evidens blir den godtycklig och farlig. Problemet med upplysningens fiender är inte att de struntar i kunskapens gränser utan att de struntar i kunskap.

Ja, den som struntar i kunskap är verkligen ute och cyklar. Problemet är att det dels är den enklaste sak i världen att vederlägga den som saknar evidens, dels handlar fundamentalism sällan om saker som faller inom det vetbaras domän. Religionen sysslar med det som ligger bortom fysiken, är upptagen med det som bara kan nås och förstås genom tro. Jag är den förste att skriva under på kritiken mot alla former av fundamentalism och bokstavstroende, och jag stödjer Sturmark i hans och Humanisternas strävan att skapa en sekulär humanism. Men jag tycker inte att de är särskilt övertygande, och efter att ha läst Sturmarks artikel har jag fler frågor än jag hade innan. Jag finner långt bättre svar och konstruktiva tankar, samt vägar fram och mer öppenhjärtiga inbjudningar till samtal om dessa frågor i teologin så som den praktiseras idag. Hur ser Sturmark på den saken och på religion som INTE är fundamentalistisk, vilket är den förkrossande majoriteten av alla troende? Och jag vet fortfarande inte vem eller vad han syftar på när han talar om postmodernism?

Vi ska akta oss för pseudovetenskapliga feltolkningar av Gödel och kvantfysiken. Det är möjligt att vi kommer att identifiera fler teoretiska och principiella gränser för den mänskliga kunskapen, men i övrigt ska vi sträva efter att förklara och förstå världen med hjälp av just denna vetenskap, med nyfikenhet och förundran som ledstjärna.

Jag håller med, men ser inte särskilt mycket av förundran i detta inlägg av Sturmark. Eller det gör jag, men det är en förundran som gränsar till beundran, inför auktoriteter som inte får ifrågasättas. Hur öppen för kritik är han egentligen och hur konsekvent är Sturmark i sin egen vetenskaplighet? Jag vet inte, och artikeln väcker lite för många frågor för att jag ska kunna bilda mig en uppfattning i frågan.