En rolig, jobbig eller stimulerande skola?

Hittar (ännu) en artikel om skolan. Ämnet är angeläget och outtömligt. Skolan ska självklart engagera, annars levde vi inte i ett kunskapssamhälle, (eller i alla fall inte i ett samhälle som aspirerade på att vara ett kunskapssamhälle).  Denna gång är det Gabriel Heller Sahlgren (Nationalekonom, doktorand vid London School of Economics och knuten till Institutet för Näringslivsforskning), som skrivit många gånger tidigare om den svenska skolan. Inte alltid i linje med hur jag ser på saken, men att vara överens är överskattat och kan aldrig vara målet. En levande och dynamisk samhällsdebatt måste kunna rymma olika ståndpunkter, liksom för övrigt en levande och kunskapsfrämjande skola. Debattinlägget handlar om drivkraften bakom verklig kunskapsutveckling.

Under valåret 2014 rådde hysteri kring de fallande elevprestationerna i Sverige. I kölvattnet av de dystra Pisaresultaten som presenterades i december 2013 debatterades frågan flitigare än någonsin och skolan seglade upp som den viktigaste frågan på dagordningen. 

Tyvärr har debatten dock dominerats av pseudofrågor, som vinster och resultatstyrning. Som jag tidigare har beskrivit finns det i princip ingen empiri som tyder på att detta ligger bakom fallet. Invandringen har haft en viktig effekt, men förklarar inte hela försämringen.
En av de viktigaste faktorerna är sannolikt i stället den nya skolkulturen och dess medföljande pedagogiska metoder. Sedan 90-talet har elevinflytandet och andelen självständigt arbete ökat markant i den svenska skolan. Idén är att undervisningen måste bli roligare och mer demokratisk.

Skola och utbildning är enormt komplexa frågor som det inte går att tydligt svara antingen eller om, vilket gör att Sahlgrens inlägg tappar i pregnans. Ingen vet vad som är testresultatens verkliga, yttersta orsak. Det är min inställning i frågan. Det finns inte ett svar! Att raset uteslutande skulle handla om elevinflytande och pedagogiska metoder, är helt enkelt inte korrekt. Det är en hänsynslös förenkling. Sahlgren använder resultaten för att driva opinion för sin syn på vad som främjar kunskapsutveckling. Och hans syn ligger i linje med Svenskt Näringslivs syn på utbildning. Att isolera skolan från resten av samhället är djupt orättvist och helt felaktigt. Skolan är en integrerad del av samhället och kulturen. Sedan 1990-talet har det hänt ENORMT mycket mer i samhället och världen än det Sahlgren pekar på här och väljer att bygga sin kritik på. Det är ovetenskapligt att välja ut två aspekter av allt som hänt i skolan, politiken, samhället och på arbetsmarknaden både här hemma och i resten av världen. Sedan Sverige låg i topp i förhållande till andra länder har både Sverige och omvärlden förändrats i grunden. Att undervisning blir roligare och mer demokratisk kan aldrig vara fel (eller rätt) per se. Sedan är det en annan sak om det fungerar, så klart. Sahlgren har dock bilden klar för sig.

Grundidéerna har flera hundra år på nacken men började implementeras i Sverige efter andra världskriget, i kölvattnet av Nazitysklands effektiva indoktrinering av ungdomar i skolan. Med Hitlers spöke som drivkraft påbörjades vandringen från Caligulas auktoritet i klassrummet till dagens eget arbete och elevinflytande.

Anspråken som reses här är minst sagt stora. Eftersom evidens och empiri är viktigt för Sahlgren undrar jag var underlaget för denna analys står att finna? Kausalitet ifråga om kultur och samhällsutveckling är hopplöst svårt att otvetydigt uttala sig om, och det brukar sägas att den som först plockar fram hitlerkortet har förlorat debatten … Det finns liksom ingen rim eller reson i inlägget. Om det är i denna riktning debatten om skolan är på väg kommer problemen aldrig att kunna finna en lösning.

Problemet är bara att dessa ”progressiva” metoder är dåliga på att förmedla kunskaper. Forskning finner att traditionell pedagogik genererar avsevärt bättre resultat, samtidigt som progressiva idéer har lett till snabba resultatfall likt det Sverige har bevittnat.

Det må vara som Sahgren hävdar, forskning på området indikerar onekligen det. Men är det verkligen så att forskningen otvetydigt visar att det är just de progressiva metoderna i sig som leder till ras? Är det uteslutet att raset inte är ett resultat av andra förändringar i samhället? Är det verkligen ställt bortom varje rimligt tvivel att det endast är pedagogiken som leder till resultaten som forskningen visar? Hur kontrollerar man den saken, hur rensas resultatet från övriga parametrar, som samhällsomställningen, kris i ekonomin, bostadsbubbla, kommunalisering av skolan, nya störmoment i klassrummet såsom smart phones och så vidare? Synen på kunskap har förändrats i samhället som helhet och förändringarna av högskolan som inleddes i början av 1990-talet har slagit igenom fullt. Arbetslivet ser idag helt annorlunda än det gjorde då. Att bestämt hävda att det försämrade resultatet i skolan enbart handlar om en speciell pedagogik är en anklagelse mot lärarkåren som helhet som jag skulle vilja se belagd på ett helt annat sätt än det Sahlgren här presterar. Vore det som han hävdar skulle Sveriges lärarkår vara totalt inkompetent, och det finns det inget stöd för i forskningen. Däremot finns det gott om stöd för att den synen på lärarna odlas bland företrädare för näringslivet. En mer plausibel förklaring till Sahlgrens och andras kritik mot skolan är att man utnyttjar situationen för att kritisera något man inte gillar, vilket är vad intressenter från många olika håll gjort sedan 1990-talet. Och detta att lärarna ständigt kritiseras för än det ena än det andra är en lika trolig förklaring till raset. Hur ska man kunna arbeta med en så pass komplex verksamhet som lärande och kunskapsutveckling om man har ögonen på sig och hela tiden kritiseras för saker som ligger utanför ens egen kontroll? Ett samhälle som inte står bakom lärarkåren och visar den tillbörlig uppskattning kan aldrig bli en kunskapsnation. Även om det finns andra och bättre pedagogiska metoder än dem Sahlgren kritiserar så är det en alldeles för enkel förklaring till problemen.

Hjärnforskning finner också att hårt jobb, repetition och memorering – som knappast är förknippat med glädje – är oumbärliga nycklar till inlärning.

Det tror jag stämmer, men det är en falsk motsättning som här ställs upp. Även om det inte bevisar något vill jag påpeka att jag tyckte skolan var dödligt tråkig när jag gick på högstadiet, även utan hårt arbete, repetition och memorering. Jag läste inga läxor, tänkte på annat när läraren talade och pluggade inte till proven. Betygen blev därefter, men faktum är att jag lärde mig massor. Och när jag sedan, efter några år i arbetslivet, tog mig samman och verkligen började plugga, tyckte jag det var just det hårda arbetet, receptionerna och memoreringarna som var det roliga. Sahlgren verkar hävda att skolan måste vara tråkig för att den ska leda till inlärning och kunskapsutveckling, men han visar ingen forskning som stödjer just det. Jag håller självklart med om att roligt i sig aldrig kan vara ett värde. Allt är inte roligt, men få saker är mer tillfredsställande än att övervinna hinder och svårigheter. Och när man väl fått smak för den saken vill man ha mer. Den aspekten av begreppet rolig, missar Sahlgren. Gör han det medvetet? Det låter så enkelt när han radar upp empiri och pekar på evidens. Liksom Jan Björklund gjorde hänvisar han dessutom till hjärnforskning, som om svaret fanns där. Som om hjärnan inte var en del av kroppen, kulturen och samhället. Skolfrågan är långt mer komplex än han låter påskina. Rolig är ett lika mångtydigt begrepp som evidens, empiri, kunskap, kultur och pedagogik.

Att skolan måste bli ”roligare” för att höja kunskaperna är därför totalt nonsens. Snarare finner studier att metoder som gör eleverna mindre glada ofta genererar högre resultat, till exempel centrala prov.

Att göra skolan tråkig torde inte leda till något positivt, för det är bara ännu en enkel lösning på ett komplext problem som inte är ett isolerat skolproblem. Skolan är en integrerad del av samhället, liksom samhället är en integrerad del av skolan. Det finns inga vattentäta skott mellan. Därför finns inga enkla lösningar. Både skolfrågan och lärandet måste tas på djupaste allvar, av både elever, studenter, lärare, forskare, medborgare, politiker och företrädare för näringslivet. Och det gäller även för debattörer som vill bli lyssnade på. Att reducera problemet på det sätt som Sahlgren gör riskerar att leda till att problemen befästs, för vem vill bli lärare i ett samhälle som behandlar lärarna på det nedlåtande sätt som här och på många andra ställen visas prov på? Det må finnas hur mycket forskning om än det ena än det andra, men utan lärare i klassrummet som känner tillfredsställelse, tillit och som är beredda att axla ansvaret, finns ingen skola. Många studier visar att lärare (sjuksköterskor, poliser och andra som arbetar inom den offentligt finansierade sektorn) funderar på att sluta. Och jag förstår dem och känner den största tacksamhet mot alla lärare som vill och orkar, trots att Sahlgren och andra visar ett sådant förakt för lärarna som grupp och skolan som verksamhet.

Men progressivismen fortsätter trots detta att nå nya höjder för varje dag som går. Nu ska en kommunal skola utan klassrum snart invigas, med ledord bestående av ”kommunikation, kollaboration, kreativitet och kritiskt tänkande”. Som hämtat från en handbok i hur man kör kunskaperna i botten, alltså. Man har tydligen ingenting lärt från Ross Tensta gymnasiets misslyckanden. 

En kommunal skola är just bara en (kommunal) skola, den är inte synonym med svensk skola i sin helhet. Och även om den vore det förändras skolan knappast dag för dag, varken i ena eller andra riktningen. Vad är problemet med ledorden? Kommunikation, kollaboration, kreativitet och kritiskt tänkande brukar annars vara vad som efterlyses, särskilt inom näringslivet. Självklart är orden i sig ingen lösning, men det är knappast deras motsats heller. Ingen kan få mig att tro att grunden för en fungerande skola skulle vara avsaknad av kommunikation, kollaboration, kreativitet. Och okritiskt tänkande var just vad som banade väg för händelserna i Tyskland på 1930-talet. Oklart dessutom vem man är här? Alla pedagoger? Ansvariga pedagoger? Eller alla som inte tänker som Sahlgren? Att uttrycka sig svepande och ovetenskapligt är lika problematiskt som det som kritiseras i artikeln. Ett samhälle där det är acceptabelt är inget kunskapssamhälle, och i ett sådant samhälle kan ingen lärare eller pedagogik i världen lyckas.

Vi är inte ensamma om denna utveckling. Exempelvis har även beslutsfattare i Finland, vars skola karaktäriserats av traditionell pedagogik och lärarauktoritet, rätt länge försökt driva på i en mer progressiv riktning. Detta har sannolikt också bidragit till landets resultatfall under senare år. Nu har man dessutom infört en ny läroplan som ämnar skapa mer glädje i inlärningen med hjälp av, ja, ännu mer progressivism.

Indelningen i traditionell pedagogik och progressiv är (också) väldigt enkel. Det är att reducera ett komplext problem till ännu en missvisande dikotomi. Hur menar Sahlgren att dagens skola skulle förändras, menar han på allvar att om lärarna bara inför en "traditionell pedagogik" (vad nu det är?!) och blir mer auktoritära så förändras allt i ett slag? Hur skulle det kunna kompensera för dagens förändrade syn på uppfostran och föräldraroll? För ett helt annorlunda samhälle, med helt andra krav på alla? Hur kompenserar det för oron för att bli arbetslös och utblottad? Är det självklart att en traditionell pedagogik fungerar i ett modernt, ekonomiserat och effektiviserat samhälle? En "återgång" (fast det finns inga vägar tillbaka) till en "traditionell" pedagogik låter som en fåfäng och hopplös önskedröm. Det finns ingen enkel lösning som skulle kunna råda bot på effekterna av alla nedskärningar som drabbat skolan sedan Sverige låg i topp på utbildningskartan. Det faktum att förutsättningarna för lärarna att göra ett bra jobb har förändrats dramatiskt nämner Sahlgren ingenting om. Kanske för att bilden av att det skulle vara enkelt då blir svår att hålla fast vid. 

Det är som att skolvärlden befinner sig i en masspsykos: man ignorerar all empiri som finner att metoderna inte fungerar och fortsätter att driva på i samma riktning, som bara leder oss längre och längre ner i avgrunden.

Jag är övertygad om att det ligger en hel del i det Sahlgren säger, men sättet han säger det på gör att jag ser hans inlägg mer som ett hot mot skolan och kunskapsutvecklingen i Sverige, än som en lösning. Han använder skolan för att kritisera saker som jag misstänker inte har så mycket med skolan att göra. Kritiken liknar den som riktas mot forskning som förknippas med begreppen poststrukturalism och postkolonialism, som av kritikerna anses vara degenererande och ovetenskaplig. Också den debatten är polariserad, förenklad och bygger på lösan grund och på enstaka exempel som det extrapoleras från på ett både hänsynslöst och missvisande sätt. Debatten i sig är ett tydligt tecken på den kunskapskris som drabbat samhället som helhet, men som skolan ensam anklagas för. Så bygger man inte en kunskapsnation! Debatter som handlar om rätt eller fel är förödande för all verkligt intellektuell utveckling. Det är aldrig så så enkelt, och den som mot bättre vetande hävdar det är mer del av problemet än lösningen.

Att Skolkommissionens delbetänkande som presenterades igår i princip helt ignorerar progressivismens betydelse är därför inte speciellt förvånande, utan visar bara hur djupt rotat problemet är.

Ingen tvekan om att svensk skola har problem, men varken lösningen eller problemet handlar uteslutande om skolan. Skolan är en spegelbild av samhället och ingen kan svära sig fri om kunskapsutvecklingen i ett land går i stå. Och att skylla på lärarna leder inte till något gott. Skola och kunskapsutveckling är frågor som inte kan debatteras, för debatten förenklar, fördummar och förvärrar problemen. 

För att ta skolan ur psykosens grepp måste politiker helt enkelt börja inse att det inte finns några genvägar till högre kunskaper. Hårt jobb och inlärning, inte glädje eller välbefinnande, måste ligga i fokus. I varje fall om de är seriösa med att vilja återställa Sveriges fallna status som kunskapsnation.

En kunskapsnation kan aldrig byggas på oresonlig kritik, den kan bara byggas på kunskap och ett utbrett intresse för lärande i hela samhället. Och utan förståelse för frågans komplexitet kommer krisen att förvärras. Progressivism låter kanske bra i de kretsar Sahlgren rör sig i, men hans syn på vad som är problemet och lösningen på det samma lämnar en hel del övrigt att önska. Påståendet om att skolan lider av psykos avslöjar dessutom mer om Sahlgren och hans syn på lärarna än om hur det verkligen ser ut i den svenska skolan.