Femte premissen: Eftersom sanningen är en och odelbar och följaktligen bara finns på en plats kommer världen att bestå av eller kännetecknas av brist. Brist på klarhet och förnuft, brist på sanning. Detta blir också ett slags självuppfyllande profetia, för vetenskapen handlar om att söka Sanningen. Om det målet vore uppnått, om vi hade tillgång till sanningen, kunde alla som arbetar med vetenskap pensioneras. Och det accepterar ju ingen, för det vore förödande. Alltså är människan dömd till ett liv i brist och avsaknad. Punkt fem handlar om verkligheten som brist. Den handlar om den bristontologi som Deleuze vänder sig mot. Om själva utgångspunkten för det vetenskapliga projektet, premisserna för sökande efter kunskap, men lika mycket om bevakandet av gränser. Om jag pekar på något som jag menar är sant och det strider mot det du håller för sant måste frågan om vem som sitter inne med sanningen avgöras på något sätt, för båda kan inte ha rätt. Kunskap är en högst begränsad resurs. Tänker man så är det som upplagt för strid. Och idag mer än någonsin. Konkurrens driver kvalitet för det tar oss alla närmare sanningen. Så ser också meriteringssystemet inom akademin ut idag. Men vad fäller avgörandet när två lösningar, tankar, kunskaper står mot varandra? Om det handlar nästa punkt.
Sjätte premissen: Logiken är kungsvägen till sanning. Teori föregår praktik. I enlighet med Platons tankar är idéernas värld den högsta och mest fulländade. Och enda vägen att nå dit upp (till platsen varifrån Sanningen sipprar ner) är att med hjälp av tanken, logiken och det sunda förnuftet resonera sig fram till kunskapen. Om man sedan finner stöd för teorin i empiri, iakttagelser och erfarenheter, då är saken avgjord. Fast vad händer om flera har formulerat en logiskt hållbar tes som har stöd i empiri? Detta händer ofta i vardagen, för det är så människans vardag ser ut. Kultur är till sin natur kontextbunden och därför relativ. Därför finns inte ett enda, bästa svar på några frågor om kultur. Det finns bara olika, mer eller mindre användbara svar. Och samma gäller i enlighet med ovan anförda argument även för kunskap och vetenskap. Vägen till vetande och akademisk karriär handlar om och går ut på att försöka förgöra sin motståndare. I teorin handlar det bara om argument, det är dessa som ska krossas, med bättre logik och säkrare evidens. I praktiken och eftersom människor inte är mer än människor, handlar kampen dock lika ofta om motståndarens rykte som klok och förnuftig. Kunskap är förkroppsligad, den anses vara någons och har ett ursprung. Därför hänger vetande intimt samman med den vetande. I teorin är kunskap fristående och forskning har ingenting med subjektivitet att göra, men vetenskap handlar i praktiken sällan bara om kunskap, det handlar lika mycket om individers kamp för erkännande av resultaten av deras forskning.
Sjunde premissen: handlar om övertygelsen om att alla problem har en lösning, den bästa. Därför uppstår överallt kamp om vems lösning som är den bästa. Därför strider olika vetenskapsgrenar mot varandra. Det enligt många mest ansedda Nobelpriset är det som delas ut (till max tre individer) för insatser inom fysiken. Inte sällan delas priset ut till forskare som på teoretisk väg har formulerat kunskaper som sedan på experimentell väg bekräftats. Nobelpriset i fysik 2013 tilldelades följdriktigt Higgs, som (inte utan stridigheter), tillsammans med Englert utsetts till upphovsman till teorin som förklarar hur massa skapas, vilken nu bekräftats av experiment utförda i den partikelaccelerator som finns i Cern. Ovanstående punkter leder mig fram till förståelse för debattens primat inom vetenskapen. Debatten som verktyg i kunskapssökandet utgår från och motiveras med rådande syn på kunskap. Därför vill jag testa samtalet, som bygger på helt andra premisser, för att gjuta nytt liv i vetenskapen och för att vädra ut unkenheten. Men för att samtalet ska fungera som det är tänkt och för att resultatet ska bli konstruktivt krävs att man bryter mot premisserna som hindrar akademiskt ny-tänkande.
Åttonde premissen: All kunskap har ett mål, vilket gör att tänkandets cirkel sluts. Individer söker, med hjälp av logik och i kamp med andra individer, Sanningen. Och när målet uppnåtts kan geniet hyllas, den som gav oss sanningen. Därifrån kan kunskapen sedan spridas och alla kan slå sig till ro. Målet med sådan vetenskap är ytterst att hitta en teori som knyter samman allt vetande och som kan förklara allt. En teori som är någons och som gör att den individen blir odödlig. Einstein ägnade halva sitt liv åt att söka den tanken, teorin som skulle förklara allt. Fast det ledde bara till nya frågor. Och betänk här att det handlar om fysiken, som är en ovanligt entydig vetenskap. Handlar forskningen om kultur inser man snabbt att vetenskapliga konventioner, i alla fall om de strävar efter en enhetlig vetenskapssyn, är förkastliga. Därför vänder sig Deleuze mot alla sådana strävanden, riktar kritik mot själva grunden för den syn på kunskap och vetande som vetenskapen utgår från och bygger på. Han bryter dock inte mot premisserna för att vara obstinat, för att han själv vill lansera en egen, alternativ Sanning. Deleuze jobbar inte så. Hans syn på kunskap är en annan. Tillsammans med Guattari undersökte han världen. Och deras arbete handlade om att skapa verktyg som kan användas av andra för att fortsätta det arbete som påbörjades av dem. Lika lite som världen är skillnad och kunskap fast och statisk; allt förändras i kollektiva, icke-linjära processer av ömsesidig tillblivelse. Förståelse för kultur och undersökningar av förutsättningar för förändring handlar om att lära sig se rörelsen och förstå dynamiken. Kulturvetenskapen som jag skissar på handlar om att skapa en aktuell verktygslåda som innehåller det människan behöver för att hantera verklighetens komplexitet, motsägelsefullhet och inneboende dynamik. Sanning är helt enkelt ett hopplöst begrepp, för det är en del av den helhet som allt och alla finns och verkar i. Sanning är inget i sig och därför behövs det samtal för att lära sig bättre förstå vad som fungerar.
Åttonde premissen: All kunskap har ett mål, vilket gör att tänkandets cirkel sluts. Individer söker, med hjälp av logik och i kamp med andra individer, Sanningen. Och när målet uppnåtts kan geniet hyllas, den som gav oss sanningen. Därifrån kan kunskapen sedan spridas och alla kan slå sig till ro. Målet med sådan vetenskap är ytterst att hitta en teori som knyter samman allt vetande och som kan förklara allt. En teori som är någons och som gör att den individen blir odödlig. Einstein ägnade halva sitt liv åt att söka den tanken, teorin som skulle förklara allt. Fast det ledde bara till nya frågor. Och betänk här att det handlar om fysiken, som är en ovanligt entydig vetenskap. Handlar forskningen om kultur inser man snabbt att vetenskapliga konventioner, i alla fall om de strävar efter en enhetlig vetenskapssyn, är förkastliga. Därför vänder sig Deleuze mot alla sådana strävanden, riktar kritik mot själva grunden för den syn på kunskap och vetande som vetenskapen utgår från och bygger på. Han bryter dock inte mot premisserna för att vara obstinat, för att han själv vill lansera en egen, alternativ Sanning. Deleuze jobbar inte så. Hans syn på kunskap är en annan. Tillsammans med Guattari undersökte han världen. Och deras arbete handlade om att skapa verktyg som kan användas av andra för att fortsätta det arbete som påbörjades av dem. Lika lite som världen är skillnad och kunskap fast och statisk; allt förändras i kollektiva, icke-linjära processer av ömsesidig tillblivelse. Förståelse för kultur och undersökningar av förutsättningar för förändring handlar om att lära sig se rörelsen och förstå dynamiken. Kulturvetenskapen som jag skissar på handlar om att skapa en aktuell verktygslåda som innehåller det människan behöver för att hantera verklighetens komplexitet, motsägelsefullhet och inneboende dynamik. Sanning är helt enkelt ett hopplöst begrepp, för det är en del av den helhet som allt och alla finns och verkar i. Sanning är inget i sig och därför behövs det samtal för att lära sig bättre förstå vad som fungerar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar