Utvecklingsmoral, Almedalen och ett annat samhälle

Jag är inte så intresserad av att diskutera realpolitik, mina kompetenser och intressen kommer inte till sin rätt där, i den typen av frågor. Jag intresserar mig för förutsättningarna för realpolitiken, för själva den mylla som vardagen och politiken växer fram ur. Det som gör politiken möjlig, det som påverkar politiken, det intresserar mig. De stora dragen, den underliggande logiken och incitamenten. Jag vill förstå systemet, skulle man kunna säga, för sådan kunskap behövs också, och minst lika mycket. Den kunskapen är inte lika direkt och ger inte samma uppmärksamhet, men den är desto mer giltig. För det spelar ingen roll hur mycket vi människor än suktar efter kunskap om vad som är bäst att göra här och nu. Ingen kan veta det, för det är inte så samhällen fungerar. 

Politikerna i Almedalen står i rampljuset och talar om vad som måste göras, om sina satsningar och om framtiden. Som om det vore upp till dem. Och journalisterna jublar, för här finns stoff att omvandla till säljande nyheter. Statsvetarna, som på senare tid seglat upp som akademins superkändisar, vänder och vrider inte bara på orden, de frotterar sig också med både medierna och makthavarna. TV är där, och ger utrymme till sådana som Per Schlingmann. Hans (helt ogrundade) framtidsfantasier presenteras som sanningar, som om vi redan var där, som om alla redan hade en 3D-printer där hemma, som producerar allt som alla rimligen kan begära. Som om det vore så enkelt, som om framtiden bestämdes i Almedalen, av dem som syns och låter mest. Framtiden bestäms inte i Almedalen. Det som händer i Almedalen, oavsett hur stor uppmärksamhet utspelen får och trots att det fläskas på med stora rubriker, tenderar att stanna i Almedalen.

Framtiden skapas av dig om och av mig, i vardagen, kontinuerligt. Det vi och våra kollektiva handlingar som borde analyseras, inte politikernas ord och strategier. Det viktiga är inte vad vi vill och vad vi säger, utan vad vi gör, varje dag. Där, genom vardagliga, kollektiva, handlingar skapas framtiden. Det är du och jag som befinner oss i centrum, det är vi som har makten, men inte på det sätt vi kanske tror. Det är vi som ger SD stöd att säga det som vi sedan kan fördöma. Och det är vi som ser till att anrika bokhandlar tvingas stänga, för att vi säger en sak men gör något annat. Läser en klok krönika om det i SvD, av Jan Söderqvist, som skriver.

Det finns i princip inga stora beslut. Vad som däremot finns är oändligt många små beslut som tillsammans bildar någonting som väldigt mycket liknar, och som i praktiken även fungerar som det där stora beslutet. Om jag vore ensam i landet om att lockas av de digitala alternativen, skulle den traditionella bokhandelns problem vara relativt hanterbara. Men så är tydligen inte fallet. Konsumenterna har makten. Och utövar den. Det gäller över hela linjen i alla branscher.

Men då måste vi ju också ta ansvar och sluta gnälla. Och vad gäller, till exempel, barnarbete och usla förhållanden i asiatiska låglöneländer är ditt ansvar större än mitt, vill jag påstå. Om du väljer att köpa en handsydd läderboll på bensinmacken eller en kavaj för några hundralappar från någon av de gräsliga kedjebutikerna i gallerian i närheten, kan du inte gå omkring och inbilla dig att dina fyndvaror är tillverkade av välmående, fackföreningsanslutna tanter i Tyskland.

Så funkar det inte. Vi får exakt det vi betalar för.

Hedengrens bokhandel på Stureplan i Stockholm tvingas stänga, om det har det skrivits en hel del på det senaste. Den typen av frågor passar dock inte riktigt för Almedalen, där det ska vara enkelt, svart eller vitt. Där debatten har företräde framför samtalet. Fast det är en avgörande fråga, för kulturen och i förlängningen även för skolan. Sambanden är komplexa, men allt hänger ihop. Det är det enda vi vet, att allt och alla hänger ihop. Ingen kan veta hur, för sambanden är komplexa och förbindelselänkarna ofta dolda. En som skriver klokt om detta aktuella och viktiga ämne är forskaren och bloggaren Rasmus Fleischer.

Så hur ska Hedengrens räddas? Genom att konsumenterna tar sitt ansvar, lyder det vanligaste svaret, exempelvis i ett populärt upprop på Facebook till stöd för Hedengrens. "Folk måste lära sig betala." Folk?

På samma nivå lägger sig DN:s kulturredaktör Björn Wiman (DN 17/6): “enda sättet att rädda bokhandeln är att vi börjar göra det igen" - handlar böcker på Hedengrens, alltså. “Enda sättet?" Björn Wiman borde veta bättre. Självklart finns det andra sätt att rädda bokhandeln än att “vi" gemensamt beslutar oss för att donera en extra hundralapp varje gång vi köper en bok. Ärligt talat: Tror nån att det kommer att hända? Att individuell konsumentmakt är en långsiktigt hållbar väg att rädda Hedengrens och andra bokhandlar?

Bara för att det är uteblivna bokköp och det faktum att människor säger sig värna en sak, men i handling gör något annat betyder inte att den enda vägen tillbaka är att människor slutar handla på nätet. Den typen av tänkande visar på problemet vi har att brottas med, vilket är ett linjärt tänkande där det ena alltid leder till det andra och där det antas finnas en BÄSTA väg fram. Därför finns Almedalen, för att den drömmen hålles vid liv av alt fler och för att allt färre orkar bry sig, för att det är enklare att luta sig tillbaka och låta sig underhållas av färgstarka figurer som talar om för oss vad vi ska göra och vad som är bäst. Det finns aldrig en enda väg, det finns alltid många olika vägar.

Under loppet av 1900-talet genomfördes en lång rad kulturpolitiska räddningsaktioner för olika slags institutioner. Kanske fanns det då någon Björn Wiman som menade att “enda sättet" att rädda symfoniorkestrarna skulle vara att “vi" fortsatte att betala allt högre priser för konsertbiljetter. Dessbättre fanns det då andra som hade större visioner. Symfoniorkestrar och teatrar överlever i dag till stor del med hjälp av offentliga bidrag, vilket jag misstänker att även Björn Wiman ser som en självklarhet.

Vore det en klok idé med kulturpolitiskt stöd till bokhandlar? Saken är åtminstone värd att diskutera. Stödet kan ta sig en rad olika former. Det behöver inte nödvändigtvis handla om direkta bidrag till särskilt framstående bokhandlar. Någonting sådan existerar dock redan i mindre skala. På förslag av Litteraturutredningen infördes ett stöd till litterära evenemang i bokhandeln som delas ut av Kulturrådet.

En enklare väg skulle vara att återinföra de fasta bokpriserna, vilket i ett slag skulle förändra konkurrensen med nätbokhandeln. Systemet tillämpas redan i halva Europa, inklusive Tyskland, Frankrike och Norge. Förlaget sätter ett pris och under viss tid är det detta pris som gäller, såväl på nätet som i butik. När bokhandlarna inte kan konkurrera med priset, tvingas de i stället satsa på utbud och urval. Visst kan det leda till högre bokpriser överlag, men det råder inget tvivel om att prisregleringen bidrar till att rädda bokhandlare med brett utbud. Det har bekräftats av forskning och bekräftas på nytt av mig varje gång jag återvänder från Berlin med en resväska som blivit flera kilo tyngre. Så visst går frågan att lösa även utan att moralisera över att bokköpare i dagsläget väljer att spara hundralappar.

Om vi bryr oss om det litterära systemet måste vi se bortom privatmoralen. Vi måste tala om litteraturpolitik.

Litteraturpolitik, håller med om att det är en angelägen fråga. Liksom en kunskapspolitik, istället för en populistisk skolpolitik. Och det leder mig över till det jag tänkte skriva om, det som väckte min lust att blogga och det jag funderat på sedan Stefan Löfvens tal i måndags. Ordet UTVECKLINGSMORAL kan sägas sammanfatta allt som sagts ovan, om Almedalen, om kultur, framtiden och om förutsättningarna för förändring. Ordet utvecklingsmoral, som lanserades i Almedalen och som passar perfekt in i den logik som där vuxit fram, säger väldigt mycket om politiken och om samhället. Det är ett ord som handlar om kultur, för det fångar tidsandan och rådande logik på ett tydligt sätt.

Socialdemokraternas underliggande budskap är att politik handlar om moral, och visst ligger det en hel del i det, för det finns som sagt ingen annan än vi själva att skylla på när utvecklingen går i en problematisk riktning. Om och när den trevliga närbutiken som räddar oss när något tar slut tvingas lägga ner är det sällan av illvilja, det är oftast en konsekvens av att vi väljer att handla göra våra mesta inköp någon annanstans. Samhällsutveckling handlar om moral, för det är vi som gör det vi gör med eller mot varandra, inte någon annan. Men att lägga ansvaret för utvecklingen hos oss, att som politiker tala till oss som att det är vi som är orsaken till problemen är att skylla ifrån sig. För det finns som sagt många olika vägar att gå och det är bara den som tror att det finns en enda väg som reagerar som S och Löfven.

Individer måste ta ett större ansvar, menar Löfven. Det han säger då är att den som väljer fel får skylla sig själv, inte bara för det hen gör utan även för det alla andra gör. Det är en tanke som bygger på en logik som hävdar att det är upp till dig och mig att bli vår egen lyckas smed, och den som inte lyckas får skylla sig själv. Det är med andra ord en farlig väg att gå.

Ökat personligt ansvar, vad innebär det, egentligen, för dig och för mig och för politiken? Det innebär att politikerna kan fortsätta stå i Almedalen och tala om framtiden och den enda vägen, och när det inte blir som politikerna vill kan man skylla på folket, som saknar moral. När skolan inte utvecklas i rätt riktning är det inte politikernas fel, det är ditt och mitt fel, det är vi som får skylla oss själva och som straffas för att vi inte följde den enda möjliga väg som stakats ut av partierna som kämpar om vår röst.

En annan politik är möjlig. Kulturen är komplex och därför finns aldrig en väg. Du och jag är inte oskyldiga, ingen kan skylla ifrån sig. Men det betyder inte att det är vårt fel och att det bara är vi som kan vända utvecklingen. Om politikerna tog sitt ansvar, och istället för att måna om mediebilden, istället för att sitta längst fram i publiken på Allsång på Skansen eller mingla i Almedalen, faktiskt tog beslut som skapar förutsättningar för en annan utveckling (som till exempel det förslag Fleischer presenterar), skulle ett annat samhälle vara möjligt.