Igår tog vi en tur med båt i Hamburgs hamn. Oj, oj, oj vad stort det är! Docka efter docka, och enorma containerfartyg. Att se det med egna ögon ger en förståelse för hur mycket gods och varor som fraktas över haven och vad konsumtionssamhället behöver för att hållas igång. Ju mer tillväxt, desto fler fartyg. Varje container representerar dessutom arbete och varor som måste tas någonstans ifrån. En enkel båttur kan, rätt använd och med lite reflektion ge kunskaper om ekonomi, kultur och globaliseringens konsekvenser. Att resa är att lära, skulle kan kunna säga. Om man vill och förstår att det kan fungera så.
Hittar en text jag skrev 2011, om skolan, som fortfarande är aktuell. Den kanske kan visa hur långsamt det går att förändra, även om alla ser att det finns problem och trots att många säger sig vilja se en förändring.
Ett samhälle som inte lyckas rekrytera sina bästa krafter till läraryrket är ett samhälle på väg ut på ett farlig sluttande plan. Sverige (och resten av västvärlden) är med stormsteg på väg in i en sådan situation (det är i alla fall så jag läser följande artikel om situationen i skolan). Det är minst sagt alarmerande, men det finns ingen enkel lösning på problemet, därtill är det allt för komplext. Kanske är det där det brister? Man letar efter en enkel lösning på ett problem som inte har någon sådan. Det är inte ovanligt. Kulturvetenskapen visar exempel på detta gång på gång. Tillvaron passar mycket sällan in i någon modell, därtill är den allt för komplex och motsägelsefull.
Vad är kunskap och forskning, det är en viktig fråga allt för sällan ställd, på allvar. Det beror på vem man frågar, när man frågar och vad det är man vill uppnå. Men i debatten om skolan framstår det som om det fanns ett, och ett enda, svar på den frågan. Och så länge som det påståendet eller antagandet inte går att ifrågasätta kommer utbildningssystemet att dras med problem.
Alarmerande och en del av problemet med krisen i skolan är att kunskap allt mer kommit att anta formen av ett diplom. I vetenskapsvärlden räknar man citeringar, och hyser en from förhoppning om att det säger något om innehållet, vilket på inget sätt är självklart. Och regeringen vill ha svenska Nobelpristagare, men om det är målet med att skapa världens bästa skola, inte en lyckosam konsekvens av kärnverksamheten, då visar man bara att ytan, insignierna är viktigare än innehållet. Detta är i högsta grad kontraproduktivt. Högskolans uppgift i samhället, blir med detta synsätt, inte att sprida kunskap, utan att producera helårsprestationer och examina. Eftersom det är vad man mäter och intresserar sig för, det som premieras, ja då är det vad man får. Speciellt som högskolan får betalt för antalet poäng som rapporteras in i Ladoc, och antalet examina som tas ut av studenterna. Målet är med andra ord överordnat vägen dit.
Detta tänkande finns inte bara i skolans värld och inom forskningen, det genomsyrar hela samhället. Problemen syns bara extra tydligt i skolan, men allt fler verksamheter organiseras, eller tvimgas organisera sig efter principen att toppen av isberget är viktigare än all den is som finns under vattenytan. Bara det som syns räknas. Som sagt fenomenet finns överallt, fotbollssverige vill ha fler Zlatan, på bekostnad av bredden. Det gör att föräldrar och tränare tvingas slita som djur, utan att få uppmärksamhet. Musikexporten, de få fixstjärnorna som drar in pengar till stadskassan är vad som är intresant. Vägen dit, bland annat den kommunala musikskolan skär man ner på och sågar däärmed av den gren man sitter på. Nobelpris är på samma sätt överordnade grundskolan. Mönstret är tydligt, överallt går det att hitta exempel på hur topparna, spetsarna och grädden på moset är vad man ägnar intresse, på bekostnad av den nödvändiga bas varifrån eliten inom respektive område hämtas. Målet är viktigare än vägen dit.
Ansvaret för kunskapande har härigenom kommit att delegeras nedåt i hierarkin, till alla dem som finns och verkar i grundskolan och som varken får stöd eller uppskattning. Hur kan man tro att det skulle kunna främja kunskapsutveckling? Och när det blir problem, när skolan inte producerar enligt plan, då drar man in på resurserna. Men skapar elitskolor där dem som redan visat sig ha förmågan får tillgång till allt mer av den krympande summan som satsas på skolan. Grundskolans uppgift är att producera högskolebehöriga studenter, och högskolornas är att producera examina, och så vidare upp till professorsnivå. Först där börjar den som utbildar sig kunna åtnjuta lite respekt, om man är excellent vill säga. Excellens är det enda som räknas. Ansvaret ligger härigenom ständigt på en nivå under den som tar åt sig äran för arbetet.
Rankning av högskolor och universitet är ett hett debattämne, men ingen har kunnat visa att det som mäts och premieras där är vad som leder till ett bättre samhälle. Det är ständigt samma skolor som ligger i topp, och det går aldrig att utesluta att det beror på att de just ligger i topp. Eftersom de anses vara de bästa kommer de bästa studenterna att söka sig dit, de som redan innan visat sig vara dugliga och som har det väl förspänt hemifrån. Men då handlar det inte om utbildning, då handlar det om att förvalta kapital. De skolor som däremot sysslar med utbildning, det vill säga sliter med omotiverade studenter från studieovana hem, vilket kostar både pengar och möda, de blir av med resurser. Slutsats: Åt den som har skall vara givet. Och alla vi som verkligen vill göra en insats i samhället, alla vi som finner mening och tillfredställese i att undervisa även dem som kommer från mindre väl förspända utgångslägen, vi ses över axeln. Vi betraktas som skit.
Detta är inte hållbart, det är en väg mot undergång. Och för varje år som går utan att man gör något åt grundproblemet kommer vi närmare den situation då det inte finns någon återvändo. Det är kanske inte så himla sexigt att satsa på grundskolan eller regionala högskolor, men det är nödvändigt. Vill man se världen från Mount Everest topp måste man förbereda sig noga, och det krävs hårt arbete, av många i vars händer man lägger sitt liv. Samma gäller för skolan. Vill man ha vetenskaplig excellens finns det ingen genväg, och heller inga garantier. Det är inget mål som går att bryta ner i delmål. Det är ingen process som går att effektivisera. Man måste ge, utan att förvänta sig något tillbaka, och man måste lita på att alla gör sitt jobb. Viktigast av allt, man måste visa alla som är med i processen samma uppmärksamhet och uppskattning. Kanske man till och med måste visa dem som befinner i längst ner mest uppskattning. Det är ur basen som excellensen kommer. Betänk att Zlatan växte upp i Rosengård, och inte på Lidingö. Samma gäller för kunskap och inlelligens, den finns överallt och det går aldrig på förhand att veta var eller när den skall blomma ut. Därför måste man satsa på hela utbildningssystemet, men inte för att uppnå målet om excellens. Man måste satsa på skolan för att det är viktigt, excellens kan man bara hysa en from förhoppning om. Men om de bästa krafterna känner sig uppskattade där kan man vara ganska säker på att ecellens kommer att kunna skördas längre fram.
Dagens skolpolitik ser ut precis tvärt om. Den är en illa formulerad order, som dessutom tilldelas den som för lägsta kostnad kan utföra arbetet. Kunskap kan inte produceras enligt ekonomiska modeller. Kunskapsprocesser kan inte optimeras. Det går inte att effektivisera skolan.
När skall ansvariga politiker förstå det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar