Utbildningsfundamentalismens fallgropar

Mats Alvesson skrev en debattartikel i veckan, om skolan. Den väckte många tankar, i olika läger. En ganska slarvig text, skriven i affekt. Men ändå tänkvärd, och bara det faktum att den fungerade som underlag för fler artiklar om skolan gör den värdefull.

Alvesson skriver om en utbildningsfundamentalism som även jag ofta återkommer till i mina analyser av samhället och den kontrollkultur som växer och frodas i hela västvärlden. En blind tro på att det går att objektivt bedöma någon annans kunskaper och kompetenser, en ogrundad övertygelse om att en examen eller ett intyg är lösningen på alla problem. Jag tror inte det, för jag ser snarare en utarmning av kunskapen i samhället. Det går väldigt lätt inflation i utbildning. På pappret ser allt ut att vara frid och fröjd, men i praktiken sänks kraven för att tillgodose systemets krav på ständigt bättre SIFFROR.

Det krävs experter för snart sagt allt i samhället. Ingen litar på någon annan och bara den som kan visa upp erforderliga papper tas på allvar, inte sällan så till den milda grad att expertens faktiska kunskaper inte ens prövas. Det viktiga är att experten är expert, inte vad hen gör eller vad resultatet av arbetet blir. Alvessons artikeln väcker ryggmärgsreaktioner och mobiliserar försvar för skolans nuvarande organisation, kunskapssyn och kriterier för vad som är en bra lärare. Alvesson må ha skrivit en slarvig debattartikel, men han är en internationellt erkänd forskare. Och hans bärande tankar bemöts inte, hans analys av problemen i den svenska skolan, bemöts inte. Diskussionen om den svenska skolans innehåll och organisering uteblir. Lena Rickardsson skriver i sitt svar till exempel följande.

Din slutsats om det du kallar utbildningsfundamentalism ser jag som ett direkt hot mot skolans uppdrag. Utan utbildade lärare i skolan ges inte alla elever rätt förutsättningar att inhämta och utveckla kunskaper och värden. Det är okunnigt att inte inse det för att använda ditt eget uttryck.

Utbildning är bra, alldeles oavsett hur den ser ut eller till vad den används?! Hur kan en representant för lärarkåren på allvar hävda något sådant, det förstår jag inte. Det om något skadar skolan. Jag vänder mig starkt mot den synen på utbildning, som fokuserar på form istället för på innehåll. För det innebär att man tvingas acceptera att alla med en examen alltid är bättre än den som saknar en sådan. Och det kan ingen hävda. Rickardssons omsorg om skolan betvivlar jag inte, men ett ogrundat och illa genomtänkt försvar för en samhällsbärande organisation kan mycket väl göra mer skada än nytta.

Alvesson hävdar ju inte att dåliga lärare ska undervisa, han pekar på ett allvarligt problem i det svenska utbildningssystemet, som företrädare för skolan borde vara de första att ta på allvar. Skolans anseende står och faller med innehållet, och där råder allvarlig kris. Det Rickardsson och andra glömmer eller bortser ifrån är att svensk skola klarade sig utmärkt i internationella jämförelser, ända fram till att man började införa de krav som idag förs fram som den enda lösningen på problemen, som alltså uppstod efter att skolsystemet reformerades.

Jag menar inte att utbildning är dåligt, inte alls, men jag håller med Alvesson om att det finns en osund och kontraproduktiv utbildningsfundamentalism i Sverige idag, som hotar att förvärra problemen. Göran Brante försvarar det Alvesson kritiserar, men eftersom han gör det lika slarvigt som Alvesson bevisar han därigenom rimligheten i det han säger sig ha belägg för inte stämmer. Han skriver till exempel följande.

Utan att hävda att utbildning alltid är bäst (Freinet är exempel på en självlärd person inom pedagogik), vill jag mena att icke-utbildade personer som arbetar som lärare kan ha bristande kunskaper om yrkets ingående delar, vilket kan få oönskade effekter för de barn som undervisas.

Vem försvarar okunniga eller dåliga lärares rätt att undervisa? Ingen som värnar kunskapen, och det förutsätter jag verkligen att alla gör. Alvesson  gör det i alla fall definitivt, för det är den han försvarar. Hans kritiker och de som besvarar debattartikeln försvarar däremot den blinda utbildningsfundamentalism som Alvesson vill debattera. Brante skriver ju dessutom att det finns många goda exempel på duktiga lärare som saknar formell utbildning.

Ingen försvarar lärare utan kunskaper, lärare utan erfarenhet. Ingen vill ha lärare som inte klarar uppdraget. Som jag ser det handlar debatten om form kontra innehåll. Och jag håller med Alvesson om att formen helt överskuggar innehållet i dagens system, det system som försvaras av dem som svarar på debattartikeln. Det är som om Alvesson inte erkänns rätten att uttala sig om skolan, för att han saknar lärarutbildning. Att han är en organisationsforskare med mångårig erfarenhet av undervisning räcker inte, för den som ska uttala sig om skolan måste vara pedagog och kunna uppvisa papper på det. Ingen annan lyssnas på, ingen annan får uttala sig.

Skolan angår alla och därför borde allas röster vara lika mycket värda. Att stänga in kunskapen och lärandet i en miljö där alla har samma kunskaper, samma utbildning och samma syn på vad som är bra och vad som är dåligt, riskerar att leda till intellektuell inavel. Det byggs murar, pinkas revir och krävs rättning i leden. Den synen på kunskap sprider sig i samhället och det riskerar att leda till ett stängt samhälle där experternas ord väger tyngre, oavsett vad experten säger. För att experten är expert. Vi får en självrefererande skola som inte utvecklas, där gamla sanningar försvaras och ingen tillåts utmana auktoriteterna på området.

Jag kämpar för en levande skola där kunskapen och lärandet står i centrum. Därför instämmer jag i Alvessons kritik av den utbildningsfundamentalism som även jag ser som ett allvarligt problem för ett långsiktigt hållbart samhälle där skolan utgör basen. Det är inte poäng och examina det kommer an på, det är kunskap, engagemang och lyhördhet. Kritiskt tänkande, analys och öppenhet för andra sätt att se på saker och ting. Skolan ska inte fokusera på betyg och examina. Genomströmning är ett uselt mått på kunskap, liksom bibliometri och rangordning av såväl människor som institutioner.

Bara genom att sätta kunskapen i centrum kan skolan räddas!