Medmänsklighet

Den som säger att något inte går har alltid övertaget. Det mesta går att sabotera. Jag återkommer ofta till tanken att kultur inte går att styra eller kontrollera, men det är en sanning med modifikation. Den som så vill kan alltid sätta sig på tvären, kasta grus i maskineriet eller obstruera. Hindra utveckling går alltid, för  det krävs handling för att driva en process i en speciell riktning, kollektiv handling. Och den som inte vill kan låta bli eller kan avstå från att prestera maximalt.

Det mångkulturella samhället är en sådan företeelse, idé eller dröm. Alla vill inte se den förverkligad. Idag finns till och med ett politiskt parti som skapats enkom för att mobilisera motstånd mot mångfald. Försvararna av det mångkulturella samhället -- alla vi som insett att mänskligheten är den helhet som alla är del av, vi som insett att nationsgränser är kulturella konstruktioner och att det inte finns några mänskliga raser, bara människor -- har ytterst lite att sätta emot. Förverkligandet av det mångkulturella samhället kräver aktiva insatser, förståelse, solidaritet och medmänsklighet.

Det som säger att det inte går, att mångkultur är omöjligt, värnar sig och sitt, gör sig själv till norm och räds allt som är annorlunda. Hen är också del av samma mänsklighet, men inte av samma gemenskap som jag. Vi må vara medborgare i samma land, men vi delar inte människosyn och våra respektive drömmar om framtiden är väsensskilda.

Vad är det ens, det mångkulturella, finns det dem som säger. Som om det handlade om ett val, som om det vore politisk propaganda. Det mångkulturella är synonymt med det mänskliga. Mångkultur är utgångsläget som vi har att hantera, inte en utopi där det råder evig lycka.

Mångkultur är möjligt om tillräckligt många vill. För det handlar om saker vi gör med och mot varandra. Går det inte är det ett tecken på bristande medmänsklighet i samhället. Det handlar om dig och mig, om vad vi gör, om vårt samhälle och om vad vi tillsammans är beredda att göra för att hantera situationen. Visar vi medmänsklighet, inte bara i ord utan även i handling, så går det. Lätt är det på inget sätt, men det är på inget sätt svårare än att få ihop det där berömda livspusslet. Ingen skulle avstå från att uppfostra sina barn för att det var svårt. Därför går det, om fler bara väljer att ändra inställning till frågan.

Drömmen om enkla lösningar och den naiva tron på att vetenskapen ska lösa alla problem är andra hinder, hinder som ligger djupt inbäddade i kulturen och som därför även finns inom oss alla. Komplexiteten övergår förnuftet och är ofattbar. Det handlar liksom ifråga om naturlagarna om förutsättningar för liv, inte om något man kan välja eller välja bort. Komplexiteten är som den är och den bryr sig föga om hur människorna ser på saken. Vi kan även här välja att försöka förstå, eller anklaga budbäraren och fortsätta drömma. Och här liksom i fallet med det mångkulturella samhället har den som inte vill ett försprång.

Dumheten vinner, om vi som vill se något annat och bättre förverkligas inte agerar och gör vad vi kan för att hindra dumheten. Dumheten är ingen väg fram, den är en återvändsgränd, vilket bevisats gång på gång genom historien. Där finns hopp, i den insikten. SD gör framsteg i opinionsundersökningarna och utövar inflytande över andra partier, men grunden för den politiken är dumhet. Förr eller senare faller den på eget grepp.

Medmänsklighet, allt handlar om medmänsklighet, om vad vi människor gör med varandra.