Deleuze, Proust och kultur som tecken

Dagens Under Strecket tar sin utgångspunkt i den berömda Madeleinekakan, uppblött i lindblomste, från boken På spaning efter den tid som flytt. Jag har inte läst Marcel Prousts romansvit men jag är ändå bekant med den där kakan och den explosion av minnen som den ger upphov till. Hur ska tecknet som kakan kan uppfattas som tolkas? Här finns många olika vägar att gå, men jag håller med artikelförfattaren Mats Dahllöv (masterstudent i estetik vid Uppsala universitet) om att Gilles Deleuze tankar om tecken som ett slags verktyg att tänka kring möjliga framtider med hjälp av, snarare än som inspiration till utforskande av minnet, är den mest fruktbara. 

Deleuze bok om Proust Proust och tecken finns nu utgiven på svenska. Följande citat från bokens förord, skrivet av Anders Johansson, lockar inte bara till läsning, det är liksom tecknet också ett slags verktyg att tänka vidare med, inte bara om boken utan om världen, kulturen, kunskap och framtiden.

Proust och tecknen är ironiskt nog ett filosofiskt argument för konstens överlägsenhet. Sällan har någon argumenterat bättre och vackrare för litteraturens kraft att överskrida det rådande. Eller bättre formulerat: sällan har någon lika elegant brutit ner gränsen mellan det som är och det som kunde vara, mellan subjektet och objektet. Om detta virtuella förhållande kan erfaras av varje Proust-läsare, så blir det aktuellt och begreppsligt först hos Deleuze.

Litteraturens och konstens kraft att överskrida, att trigga fantasin och mana till skapande handling. Det är meningen och värdet inte bara med konst utan även med humaniora. Kulturvetenskap är framförallt vetenskapen om det som skulle kunna bli. Det som är eller det som har hänt är inte så viktigt eftersom hela livet, samhället och världen handlar om det som komma ska, om det vi gör med och mot varandra. Deleuze ger oss verktyg att skapa något nytt med, hjälper oss tänka och övar oss i analys och kritiskt tänkande. Dahllöv skriver ...

Gilles Deleuze framstår alltmer som en av efterkrigstidens viktigaste franska filosofer. Under sin levnad uppmärksammades han främst för sina samarbeten med psykoanalytikern Félix Guattari. I ”L’Anti-Œdipe” (Anti-Oidipus, 1972) gick de till angrepp mot den samtidsdominerande psykoanalysen, som de menade var alltför familjecentrerad och där begäret förstods som grundat i en brist. I stället lanserade de en begärets filosofi, där begäret i sig var skapande och där det sociala och politiska, snarare än familjen, var det väsentliga. Boken mottogs som 68-revoltens filosofiska uttryck.

Brist eller skapande? Synen på begäret är en intellektuell vattendelare. Begär man av saknad, eller för att man vill ha något nytt och annorlunda? Strävar kulturen efter att återställa ett förlorat jämviktsförhållande, eller förändras den som konsekvens av människors drömmar, om en bättre värld, omsatt i kollektiv handling? Forskning som tar sin utgångspunkt brist och längtan utgår från att det finns en absolut sanning möjlig att gräva fram och lyfta upp i ljuset. Forskning som tar sin utgångspunkt i tanken om att mening är skapad och kan förändras riktar sig mot framtiden och det som kan komma att bli, om tillräckligt många vill och agerar tillsammans. Samtalet som jag skrev om igår är en väg fram, ett sätt att omsätta Deleuze teorier i handling.

I dag framstår dock doktorsavhandlingen ”Différence et répétition” (Skillnad och upprepning, 1968) som Deleuzes huvudverk. Med en tour de force genom filosofihistoria och naturvetenskap skapar Deleuze en skillnadens metafysik. Skillnad, menar Deleuze, har i regel förståtts som något negativt och sekundärt: en skillnad från eller mellan något. Mot detta ställer Deleuze en primär och skapande skillnad, det som ligger bakom och ger upphov till världen och tingen.

Skillnad handlar inte om något som finns mellan, menar Deleuze. Det som finns mellan är inte bara ett passivt medium, det är en aktör i eget namn. Skillnad är en del av helheten, skillnad är resultatet av en akt av skapande. Skillnad är något i sig och inget som bara går att upptäcka genom jämförelser. Skillnad mellan vi och dem är till exempel skapad. Titta på diskussionerna som pågår på sociala nätverk, det är inte svårt att hitta exempel på tankar som är varianter på teman vi är si och de andra är så. Svenskhet, vad det nu är, betraktas som normen och alla andra som avvikare. Det sättet att tänka är en konsekvens av tanken på ett slags passiv skillnad, skillnad som något som bara går att iaktta i efterhand. Skillnad som ett aktivt och skapande moment i kulturen ger upphov till andra tolkningar, till mer konstruktiva sätt att förstå vad som händer i mötet mellan människor. Alla är olika, på skilda sätt, och det är detta som gör kultur, förändring och skapande av en bättre och mer hållbar värld möjlig.    

Vi möter någonting i världen, ett tecken, och det tvingar oss att tänka.

Det är den andre som tvingar mig att se och upptäcka mig själv, om jag vågar möta hen. Om jag istället utgår från att jag är normen, det sanna och det rätta, kommer den andres olikhet att framstå som ett hot, eller som något pikant i tillvaron. Är hen annorlunda i grunden, eller handlar skillnaden mellan grupper om vad vi gör och hur vi agerar? Det är en brännande aktuell fråga. Är skillnaden ett hot, ett tecken på en brist på något som gått förlorat? Eller är skillnaden något vi kan bygga framtiden på. Svenskhet är ett sammelsurium av influenser hämtade utifrån, en komplex helhet stadd i ständig förändring. Så har det alltid varit, ingen kultur är ren eller enhetlig. Kultur är något komplext och föränderligt, just eftersom skillnad är en egenskap inom kulturen, inte något som uppstår mellan kulturer.

Enligt Deleuze är detta huvudtemat hos Proust. Det centrala kapitlet i ”Différence et répétition”, ”Bilden av tänkandet”, har samma tema. Denna bild av tänkandet ställer Deleuze i skarp kontrast till den gängse filosofiska. Enligt den senare är tänkandet en enkel och rationell metod som tillsammans med tänkarens goda vilja leder fram till sanningen. Hos Proust är det i stället ett tecken eller en sanning vi möter som tvingar oss att tänka: tänkandet som äventyr snarare än ofarlig metod. Proust insisterar på att idéerna som intellektet utformat endast äger en logisk möjlighet till sanning, de saknar djupet och nödvändigheten som utmärker sanningarna som har sin grund i det upplevda. Idéerna finns inte färdiga att appliceras på verkligheten, vägen till idéerna går genom verkligheten. Tänkandet kommer alltid efter mötet med tecknen.

Först möter vi världen, sedan skapar vi förklaringarna av det vi såg och upplevde. Om vi inser att det är så vi och tänkandet fungerar öppnas en rad möjligheter till skapande av alternativa framtider, för det tvingar oss att bryta med den linjära tids- och framstegsuppfattningen. Framtiden följer inte kausalt av det som en gång var, den skapas av oss här och nu. Framtiden är öppen och aldrig given. Därför är tecknen vi möter inte ankare till det förflutna, utan ballonger att hålla fast vid som pekar mot framtiden. Sanningen är inget som upptäcks genom studier av verkligheten, det är verkligheter som skapas genom studier av "sanningen". Tecken finns överallt. Tecken är flyktlinjer, om vi väljer att se på dem som sådana!

Men de sinnliga tecknen manar inte bara till tänkande och sökande, slutligen manar de till det konstnärliga skapandet. Redan berättarens första möten med konsten indikerar detta. Kompositören Vinteuils sista musikstycke, som berättaren hör framföras i romansvitens femte del, uppenbarar sig som ett slags syntes av madeleinekakan och kyrktornen. Konsten erbjuder en möjlighet att kliva ut ur oss själva och träda in i andra världar, kvalitativt annorlunda – en absolut skillnad i förhållande till allt annat berättaren upplever. Det som var omöjligt i kärleken är möjligt i konsten.

Konst och kultur är aldrig givna på förhand, de är både skapade och skapelsefrämjande. Konst och kultur har med fantasi att göra. Om det är något som samtiden lider brist på är det fantasi och förmågan att skapa. Det krävs evidens för att något ska hända idag. Säker kunskap och absolut visshet om att det som ska göras verkligen kommer att kunna realiseras, måste inhämtas innan någon får göra något. Handlingsförlamningen sprider sig och allt fler gör allt mindre olika saker. Endast det bästa är gott nog, och det bästa är en eller ett, aldrig flera eller olika. Xenofobin finns inbyggd eller är ett resultat av strävan efter sanning, skulle man kunna säga. Därför behövs mer humaniora, mer konst, för det är kungsvägen till nya och konstruktiva tankar om skillnad. Skillnad är något som ska bejakas, för det är där som uppslag till nya vägar fram finns. Världen förändras och vi med den. Inget är sig någonsin likt. Därför är alla minnen falska. Ett minne har ytterst lite med det som hände att göra, det viktiga är vad vi gör med det idag och framöver. Därför handlar tolkning inte om att passivt söka sanning, utan om att skapa förklaringar som fungerar. 

Om tecken och tänkandet står i fokus i första 
delen av Deleuzes studie, är romancykelns enhet det centrala i del två, ”Den litterära maskinen”. Här läser Deleuze Proust med en tydlig poststrukturalistisk blick, där verket motsätter sig varje idé om organisk enhet eller tydlig logik. Mot logos ställs anti-logos. På spaning är ett nät av förbindelseleder mellan människor, ting och upplevelser där allt 
befinner sig på samma plan. Som Kristoffer Leandoer lyfter fram i sin vackra essäbok ”Jag. Du. Vi. En bok om Proust” (1998) så möter läsaren verket i ögonhöjd. Storheten ligger i att romancykelns närmast oöverblickbara universum saknar fast struktur och tydlig kronologi – precis som livet självt. Det finns, om man så vill, inget gudsperspektiv som övervakar helheten. Allt detta kan synas motsägas av den systematisering som sker i ”Den återfunna tiden”, där romanens tema och enhet uppenbaras som Tidens. Men, framhåller Deleuze, tiden innebär just denna frånvaro av struktur.

Enhetlighet är en fåfäng dröm. Verkligheten är en komplex helhet eller väv av förbindelser, utan centrum, utan riktning. Kultur är förändring och skillnad. Allt som händer sker på insidan, som är en oöverblickbar helhet. Jag och du, vi och alla andra interagerar med varandra inom ramen för denna helhet. Det finns inga absoluta gränser mellan som kan försvaras. Allt sådant tal handlar också om skapande, men om skapande av antagonistisk skillnad. När SD säger sig värna kulturers särart och att det bästa sättet att göra det på är att hålla kulturer isär så är det bara ett sätt att hål fast vid en omöjlig dröm om en ett etniskt rent Sverige. SDs politik bygger tydligt på en bristontologi.

Jag vill se och kämpar för en flödesontologi eller en relationsontologi som ser skillnad inom kulturer, snarare än mellan dem. Jag är inte lik dig och vi liknar inte dem, men det är alltid mer som förenar oss alla än som skiljer oss åt. Vi står med andra ord inför ett val: Ska vi odla skillnaderna, eller ska vi överbrygga dem och se dem som verktyg och flyktlinjer i skapandet av något nytt och bättre för alla? En samvetsfråga lika mycket som en fråga om kunskap och sanning. Det handlar också om att se relationen mellan makt och vetande, som alltid handlar om att skapa skillnad.

Avsaknaden av enhet och struktur utmärker även romanens berättare tillika hjälte. Jaget återfinns utspritt bland de i tingen begravda sinnes­intrycken. Detsamma gäller kärleken: att sluta älska Albertine innebär döden för ett av berättarens många jag – en kärlek som i sin tur endast är en upprepning av Swanns kärlek till demimonden Odette. Som Anders Johansson framhåller i sitt initierade förord är det inte ett stärkt subjekt som finns vid romanens slutpunkt utan snarare ett upplöst.

Här hörs ekon av Indisk vishet, av jaget som del av en större helhet. Jag är del av min släkt, som är del av samhället, som är del av mänskligheten, som är del av livet på jorden, som är del av universum. Jag blir till i samspel mellan kropp och tanke, men även av teknologi. Allt består av molekyler, som består av atomer som består av kvarkar som består av ... Det finns inget absolut jag, bara sammanhållna helheter, eller assemblage och multipliciteter för att använda några av alla de begrepp som Deleuze skapat för att hjälpa oss tänka. Genom att acceptera att jag består av delar och att om delarna inte aktivt hålls samman löses jaget upp, infinner sig förhoppningsvis en ödmjukhet inför världen, medmänniskorna och livet. Och med utgångspunkt i den skapade känslan kan en ny och mer hållbar värld skapas, om tillräckligt många vill och agerar.

I brist på tydlig struktur får stilen en essentiell funktion: ”ett absolut sätt att se på världen”, som Flaubert uttryckte det. Om Flaubert tecknar en yttre verklighet där alla ting befinner sig på samma nivå utan hierarkier, gör Proust detsamma för en värld som också är en inre värld. Eller som Deleuze formulerar det: ”Det är i anti-Logosstilens meanderlopp och ringar som verket tar de omvägar som krävs för att samla ihop de slutliga bitarna, och i olika hastigheter för med sig de fragment som alla hör till ett särskilt sammanhang, eller alls inte hör till ett sammanhang, eller inte hör till ett sammanhang annat än stilens.”

”Proust och tecknen” framhålls emellanåt som den första moderna Proust-studien. Som sådan utgör den inte bara en fascinerande analys, den är också en av Deleuzes mest charmanta böcker och en utmärkt ingång till hans filosofi. För i lika hög grad som det är en bok om Proust är det en bok av Deleuze, och som hans andra monografier utmärks den av en märklig sammansmältning av subjekt och objekt, mellan Deleuze och Proust. Stundvis får man känslan av en maskerad Deleuze som talar genom Proust i egen sak.

Och är det inte till syvende och sist just detta som Proust menar med sin idé om verket som ett optiskt instrument i vilket läsaren kan läsa sig själv och finna sanningar hos sig själv? Deleuzes bok fungerar som ett inspirerande exempel på att detta inte endast behöver gälla ens egna liv och upplevelser. Det kan vidgas mer än så. Till en bild av tänkandet, av ett icke-hierarkiskt universum.

Konst och kultur kan också fungera som optiska instrument, vilka kan användas för att skapa bilder och föreställningar om alternativa framtider. Humaniora handlar om att lära sig se och förstå inte bara tänkandet som sådant, utan även dess makt och skapande förmåga. Humaniora handlar om att förstå och förlösa kraften i det mänskliga, som på inget sätt är given. Lika lite som framtiden är något bestämt är du och jag predestinerade till något. Vi skapar oss själva och varandra lika mycket som vi skapar framtiden. En Madeleinekaka kan användas som verktyg för skapande, eller en Understreckare, en bok av Deleze ... vad som helst som fungerar kan göras något av!