Resande

Hemma igen. Inte lika varmt, och skönt att sova i sin egen säng. Idag regnar det, eller kommer i alla fall skurar. Svensk sommar i ett nötskal. Föredrar sol och (lagom) värme, men det är ändå växlingarna som är det viktigaste. Rörelsen, skillnaden och spelet mellan kontinuitet och förändring. Nomadologi är inte bara filosofi, det är eller kan i alla fall vara en livshållning också. Tänker på resande. Tar vara på tiden hemma, innan det bär iväg igen. Först (troligen) resa med bil hemma i Sverige och sedan, som avslutning på årets semester, en vecka i New York.

Vad är det att semestra, att resa? Läser en intressant artikel på Under Strecket om det, av Merete Mazzarella. Den handlar om en bok på temat, av

Professorn Ilan Stavans och journalisten 
Joshua Ellison är två amerikaner som är övertygade om att vårt resande har deklinerat, att det har blivit mer robotlikt, att dess spänning har blivit mer mekanisk, för att inte säga programmerad. Att vi ständigt ser nya saker utan att något längre känns nytt på riktigt. I sin bok ”Reclaiming Travel” (Att åter­erövra resandet, Duke University Press, 168 s) vädjar de om att fler igen skulle våga vara resenärer snarare än turister.

Mitt resande känns inte robotlikt, även om jag så klart är turist. Jag reser jämt. Mitt liv består av lika mycket resande som det innehåller hemmatillvaro, som är delad mellan två platser, Lerum och Guldheden. Jag arbetar i Trollhättan och det blir en hel del resande i jobbet. Konferenser, uppdrag Kick-Off, studiebesök och så vidare. Jag sover ytterst sällan en hel vecka i samma säng. Jag är i rörelse och har så varit så länge jag kan minnas. Som barn reste vi, till Malmö, Öland, Skaraborg och andra platser i Sverige. Familjen packades in i bubblan och så drog vi iväg. Nästan varje helg åkte vi någonstans. Och på semestern återvände vi till Italien och Österrike, men var även i andra länder och platser i Europa. Till Danmark var vi flera gånger om året. Mitt liv har fortsatt på det sättet. Som doktorand delade jag min tid mellan hemmet i Stenkullen utanför Göteborg och Umeå. Tågresan som företogs en gång i veckan tåg 15 timmar. Först när jag slutade resa, efter sex år kunde jag känna att det var ganska skönt att bara pendla en timme till jobbet.

Att läsa är också att resa, i tid och till platser man både varit på och kanske vill åka till. Fantasin utvecklas av resande, men aldrig självklart eller per definition. Resande kan vara robotlikt och föga utvecklande. Orden turist och industri säger liksom allt. All-inclusive, kryssningar där allt är lagt till rätta och där man på tryggt avstånd från allt som är levande kan se saker som man annars inte ser, är andra företeelser. Visst handlar det och också om att resa och självklart är det en upplevelse. Och ingenting är genuint eller fullt ut på riktigt, inte i dagens globaliserade och genomekonomiserade värld. Allt fler reser allt mer, men upplevelserna slätas ut och strömlinjeformas allt mer. På hotellet i Hamburg till exempel fanns det svenskt knäckebröd, och hemma i affären i huset där jag bor finns det Tyska korvar. Skillnaderna håller på att utlånas och det gör att upplevelsen tunnas ut. Det gör något med turismen, men resande måste som bekant inte handla om att åka utomlands, man kan resa på väldigt många olika sätt, om man bara gör sig medveten om det.

Just medvetenhet, reflektion och tid för eftertanke och analys, eller brist därpå, är viktigt att uppmärksamma. Varför turism? Om det enda svaret man har är pengar är resandet inte mycket värt, för då handlar det inte om att uppleva, lära eller om att bli en bättre människa. Om resande bara handlar om kickar och om att tillgodose behovet av att fylla på listan med platser man varit, då är det inte mycket till resande. Då är det en industri, och de som reser är produkten och pengarna är målet. Boken och artikeln innehåller gott om skrämmande och tänkvärda exempel på detta.

Ja, vad ska man säga? Bokens exempel är ofta extrema och man kan tycka att synen på turister är för stereotyp och arrogant. Samtidigt har de självklart en poäng när de hänvisar till författaren Jamaica Kincaid som på 80-talet gjorde ett återbesök i sin uppväxtmiljö, Antigua, och rasande tog avstånd från turisterna som plundrade ön på allt som var vackert och exotiskt och billigt och bara lämnade sina sopor kvar. Miljöproblemen blir mer akuta för varje dag som går och många kryssningsrederier är dåliga på att hantera avloppsvatten och luftföroreningar. Exempelvis Royal Caribbean har vid mer än ett tillfälle fått betala stora skadestånd för att ha dumpat olja och farliga kemikalier i havet. Men det är fördomsfullt att så genomgående framställa turister som människor som tittar i stället för att (som resenärerna) verkligen se, som människor som fotograferar i stället för att upp­leva.

Kanske är det cyniskt, men om det görs i syfte att väcka våra tankar om resandets (i dess nuvarande form) konsekvenser, är det väl för en god sak, tänker jag. Uppleva är något man måste lära sig, det räcker inte att bara åka iväg. Titta kan alla, men att lära sig se är svårt. Även det är exempel på humanioras nytta och värde, för studier av kultur handlar om att lära sig se och uppleva, om att bli bättre på att reflektera över det som händer och det man gör. Den som inte lärt sig detta förstår inte att turism i många fall handlar om att plundra och lämna kvar skräpet. Omvänt handlar turistindustrin om att suga ut så mycket pengar som möjligt av dem som kommer till platsen man marknadsför och förvaltar.

Det finns också en iögonenfallande lucka i boken. Stavans och Ellison citerar reseskildraren Bruce Chatwins hyllning till den nomadiska livsstilen – ”en nomad är inte en människa utan hem, utan en människa som är hemma överallt”. De tar också upp exilen som den palestinske författaren Edward Said har beskrivit som ”underligt fascinerande att tänka på men förfärlig att uppleva”  och som hans ryske kollega Solsjenitsyn i ”Gulargarkipelagen” gett goda råd för:  ”Äg bara vad du alltid kan bära med dig, språk, länder, människor. Låt ditt minne vara din koffert.  Använd ditt minne! Använd ditt minne! Det är bara dess bittra frön som en dag kan spira och växa.” Men vi får inget höra om flyktingtillvaron, den tillvaro som idag delas av 60 miljoner människor världen runt. Vi får inget höra om att liken av drunknade flyktingar kan skölja upp på stränder där människor solbadar.

Det är inte bara rika amerikaner eller kineser som reser idag. Flyktingar är också ett slags industri, för den vore inte möjlig om det inte fanns smugglare. Och flyktingströmmarna förser det rika delen av världen med billig arbetskraft ... Om man hårdrar, extrapolerar och tänker hettitiskt, analytiskt. Ingen kan svära sig fri. Alla är del av samma process. Att vara människa är att resa. Och utan kontinuitet och bofasta finns inget att uppleva, förutom förflyttningen. Det är spelet mellan som är det viktiga. Förändringen, växlingarna. Utan någon som tar emot en när man kommer fram är det svårt att vara turist.

Däremot får vi – i ett annat sammanhang – några vackra rader som för tankarna till flyktingproblematiken: ”Gästfrihet är en överlevnadsfärdighet som länge odlats i kulturer med stor migration. Immanuel Kant ansåg att gästfrihet var den enda universella rättigheten. Rörelsefrihet och tillgänglighet är en hörnsten i den ’eviga fred’ han föreställde sig, liksom också rätten att söka asyl i ett främmande land.”

Gästfrihet är ett vackert ord som manar till eftertanke. Slutar där, mitt i en tanke. Ska gå till min affär här hemma och handla lite frukost. Ska sätta mig vid mitt köksbord och dricka en kopp kaffe och äta dagens första mål mat. Sedan städa och ta en långpromenad. Och jag ska tänka på detta med resande, samt ordet gästfrihet.