Världen är komplex och aldrig en och den samma överallt, och därför måste kunskapsmålet vara överordnat vägen dit. Det är är mänskligt att vilja känna sig säker, och ett sätt att uppnå säkerhet är att standardisera, att skapa en situation där det finns en hög grad av jämförbarhet. Men eftersom världen inte ser ut eller fungerar så, krävs av oss om vi verkligen vill förstå att vi släpper taget om säkerheten. Världen går inte att kontrollera, framtiden är öppen och kultur är väsensskild från natur, på många men inte alla sätt.
Att jag skriver detta har att göra med en kommentar jag fick på gårdagens bloggpost, av C.S. som skriver.
Jag läste ditt tidigare inlägg om den "humanistiska metoden", intressant! Även om jag egentligen inte blev så mycket klokare av det. När det gäller forskningsmetodik. Tror jag. Kanske är det fel att fokusera på det. Men jag tänker att det som skiljer naturvetenskap från humaniora, är den naturvetenskapliga forskningens reproducerbarhet. Om man beskriver sina metoder/ metodik, kan en annan forskare återupprepa och få resultat som bekräftar samma teori. Eller visar på luckor i hypotes/teori. Hypoteser kan förkastas. Även om man, när det t ex gäller strängteorin, inte ens är ense om just den grundläggande egenskapen. Inte helt svart och vitt.Det är så som jag förstår naturvetenskapen också, att det där är relevant att reducera för att nå högsta möjliga grad av generaliserbarhet, och där är det också viktigt att andra forskare kan upprepa experiment för att förkasta eller bekräfta slutsatserna. Kunskapsmålet och undersökningsobjektet ser där sådant ut att det är den bästa vägen för att nå kunskap, om naturen. Men kulturen är något annat, något väsensskilt. Därför kan kultur inte undersökas på samma sätt som natur. Eller, visst kan den, men det ger ofta ett missvisande resultat. Och att bestämma sig på förhand att det bara finns en metod, hur vetenskapligt är det? Finns det evidens för rimligheten i den utgångspunkten? Jag ser inte att det finns det, tvärtom talar allt för det orimliga i ett sådant antagande.
Metodiken inom humaniora tycks mer "luddig", och det kan den ju få vara (om jag personligen ska tycka), men jag tror att det generellt är svårt att se "resultatet" av så'n forskning. Människor har svårt för det som är "indirekt", som har påverkan, men som inte är det explicita "business case":et.Jag kan bara instämma här C.S., det är luddigt och det finns sällan något tydligt RESULTAT. Som kulturforskare kommer jag ofta inte fram till något, i alla fall inte till något som kan sammanfattas i ett abstract. Kulturforskning resulterar inte i några snygga formler. Men varför är DET ett problem, tycker jag man måste fundera över. Varför ställa olika vetenskapsgrenar med helt olika kunskapsmål mot varandra? Varför är det oproblematiskt? Hur vet vi det? Eller handlar det om kulturellt betingade preferenser? Jag hävdar det senare, och förstår därför att och hur det blir så, att och hur en sådan tanke kan växa fram och omfattas av så många. Jag förstår motparten, som vägrar förstå mig och det jag sysslar med. Tankarna från C.S. visar på en vilja att förstå, och det uppskattar jag. För det är enda sättet att uppnå fördjupad kunskap, att parterna vill och försöker, lyssnar och förklarar. Att det finns ett ömsesidigt intresse för respektive disciplins olika sätt att tänka och se på kunskap.
Bara för att det är svårt och för att det går på tvärs mot intuitionen betyder inte att det är meningslöst. Och om kunskapsobjektet är luddigt kan det ju aldrig vara ett problem för FORSKAREN. Att bortse från luddigheten vore djupt ovetenskapligt. Jag väljer inte forskningsobjekt för något annat skäl än för ökad förståelse. Och det spelar ingen roll hur mycket man än vill att världen ska vara förklarbar och standardiserad, den är som den är och det kan forskaren bara anpassa sig efter, allt annat är ovetenskapligt.
Fast det egentligen det som samhället lider allra mest brist på, förståelse för återkopplingsmekanismer.Håller med om det, och kanske är det så enkelt. Kanske är det här det brister, i förståelsen för återkopplingsmekanismer, som ingen kulturvetare kan bortse från. Och det får mig osökt att tänka på en annan "kommentar", denna gång på Facebook, i form av en länk till en högintressant artikel. Jag kan nu inte bedöma vetenskapligheten i resultatet som presenteras, men texten är hur som helst intressant och den handlar om gränslandet mellan humaniora och naturvetenskap. Läs den gärna, alla med intresse för vetenskap!
3 kommentarer:
80-20 regel kan hjälpa ge mer objektiv perspektiv för resultatbehov.... Alltså om 20 får mer ut än 80 kan det inte vara endast okunskap.
Först måste jag säga att jag inte gör anspråk på "avancerade" och djupa tankegångar, jag är medveten om att inget är nytt, förutom för mig som egentligen ganska nyss börjat intressera mig för ett annat perspektiv. Med det konstaterat fortsätter jag :-).
Imorse googlade jag lite för att hitta något att läsa om naturvetenskapliga vs humanistiska forskningsmetoder. Jag hittade en distinktion som jag tyckte var rätt intressant. Att naturvetenskapen vill förklara, humaniora förstå. Jag tänkte på mitt eget jobb, där vi först vill förstå hur det hänger ihop, och sen vill vi förklara det. Göra något slags "statement", hur saker och ting hänger ihop (handlar om fysikaliska fenomen). Som ingenjörer, inte forskare, men ändå i spetsen av tillämpning, blir våra förklaringar "ingenjörsmässiga", med den kunskap vi har och den praktiska tillämpning vi ser (som inte behöver vara stringent i minsta detalj). Det betyder att den kan modifieras med ny kunskap. Det viktiga blir logiken, hur den förklaring man ger kan förankras i de fakta och den förståelse man lyckats vaska fram. Förståelsen blir ofta någon form av hypotes "det är rimligt att det funkar såhär". Metoden och metodiken blir jätteviktig för att ge stöd till slutsatser. Det som görs måste tåla granskning. Man kan inte "tycka".
Det jag funderar över då, är, om två forskare i humaniora tar sig an samma frågeställning, vad kommer de fram till då? Två olika förståelser? Det är som att vetenskaplighet garanteras av att forskaren, i humaniora, medan den garanteras av metoder/metodik i naturvetenskap/teknik (vilket inte alls säger att forskaren i sig är betydelselös, någon måste ju komma på vilka hypoteser som ska prövas, och hur).
Intressanta tankar C.S., som på inget sätt är triviala! Dina frågor hjälper mig komma vidare och ger ökad förståelse, så tack!
Om två humanister studerar "samma" sak kan de mycket väl komma fram till olika resultat. Det handlar i så fall om kulturens komplexitet och att det aldrig finns ett och ett enda möjligt svar. Inom naturvetenskapen arbetar man med andra problem, andra förutsättningar och med helt andra mål. Synen på forskaren är därför en annan, och det handlar inte om att allmänheten är utelämnad till humanisten, som i kraft av sin titel bestämmer hur det är eller vad som är sant. Kulturen skapas av oss alla tillsammans, och kulturforskningen handlar om hur kulturen kan förändras, snarare än vad som är bäst, vad som måste göras eller vad som är sant eller falskt. Resultatet av kulturvetenskap får sitt värde först när det diskuteras av dem som det handlar om och angår, det är inte som ifråga om rymdel eller virus eller något annat som går att nå objektiv (även om det begreppet, som du pekar på också är problematiskt) kunskap om.
Allt handlar om kunskapsmål och om det som studeras. Olika frågor har olika typer av svar. Forskning handlar om att nå kunskap och förståelse, men det målet måste överallt underordnas och anpassas till förutsättningarna, som ser olika ut. Bristen på insiken om detta är utbredd och därför uppskattar jag dina frågor och reflektioner.
Skicka en kommentar