Samhället är inget företag!

Letar efter inspiration, efter något uppslag att tänka med och skriva något utifrån. Hittar en krönika i DN, från i våras, av Stina Oscarson. Den handlar om saker som tangerar sådan jag varit inne på tidigare i veckan. Kloka ord om det som är svårt, men som skulle leda till ännu värre problem om vi inte tog oss an utmaningen. Det handlar om hur samhället är möjligt och hur samhället ska styras.

En pappa sitter med sin tioårige son på ett utvecklingssamtal. ”Han måste höja läshastigheten med tio procent”, säger läraren. Pappan vill inte inför sin son ifrågasätta läraren och säger därför ingenting, men undrar vad han ska han göra med den informationen.

Vet inte om detta är ett påhittat eller autentiskt exempel, eller om man faktiskt resonerar så i skolan. Jag skulle inte bli förvånad om det stämmer, men hoppas att det mer är ett skräckscenario än en en verklighetsbeskrivning. För om elevernas läshastighet är ett produktivitetsmått i skolan är vi alla illa ute, för då har formen helt tagit över och innehållet reducerats till en meningslös formalitet, allt för komplext för att ägnas något intresse. I en sådan skola skulle jag vara dömd till undergång, skulle jag misslyckas kapitalt. Jag skriver ofta lika snabbt som jag läser, för min dyslexi gör det svårt att få flyt i läsandet. Tanken är snabbare är läsningen och det gör att orden krockar i den trånga flaskhals som medvetandet utgör.

Jag undrar vad den tioåriga sonen göra med de tio procenten. Om han lever tills han är 75 och läser en timme om dagen, då har han sparat 2.555 timmar till något som uppenbarligen är mera värt.

Håller med Oscarson; vad ska vi göra med all tid som frigörs på olika sätt? Mantrat i dagens samhälle är snabbare och billigare. Det är det högsta goda, effektivitet och lönsamhet. Vi är så upptagna med att spara tid och pengar att allt mer tid och pengar läggs på att försöka uppnå det målet.

Men vad är ett liv?

Jag inser att om jag fått höra detsamma skulle jag troligtvis inte klarat skolan. För jag kunde läsa både tidigt och fort men förstod ingenting. Så det var först när jag sänkte hastigheten jag förstod att bokstäverna bildade ord som skapade bilder som staplades på varandra och blev till berättelser som var större än tiden och rummet.

Känner igen mig i dessa ord, även om mitt problem som sagt inte var att jag läste snabbt. Det som fick mig att knäcka koden var att jag insåg att min läshastighet inte längre var ett problem om jag läste svåra filosofiska texter där snabbhet närmast är ett handikapp. Komplexa texter kräver tid och eftertanke, och då kan det vara en fördel att aldrig någonsin kunna lita på att man läst rätt, att vara van vid att ständig måsta kontrollera att det faktiskt står det man tyckte sig ha läst. Och vad är ett liv, egentligen? Utan plan för hur vinsten av tid och besparingen av pengar ska användas är det ingen vinst och ingen besparing, bara ett sätt att göra livet komplicerat helt i onödan.

Jag klandrar inte läraren utan tänker på den rektor som för något år sedan på en skola i Stockholm fick kritik för att man valt att arbeta med new public management-metoder redan på lågstadiet. Han bemötte kritiken med att säga att han bara gjorde sitt jobb. Och, menade han, en rektors jobb är att se till att eleverna är förberedda på den verklighet de kommer att möta därute.

Och det är klart, verkligheten ser ut så att samhället bygger på konkurrens och att vi bara kan värdera det som är mätbart. Så kanske gjorde även denna lärare bara sitt jobb.

Den som gör sitt jobb klandras inte. Hen undgår kritik. Det är allmänt känt och ett vanligt sätt att agera. Men är det bra? Lägervakterna i Auschwiz följde bara order, gjorde bara vad de var tillsagda av sina chefer. Uppenbarligen går det inte att bygga ett hållbart samhälle på den inställningen, genom att friskskriva sig själv från ansvar. Att vara människa är INTE att blint följa order, för det gör bara maskiner! 

Vi var många som skrattade åt Svenskt näringslivs rapport ”Konsten att strula till ett liv" för ett par år sedan. Åt dess totala oförmåga att se andra värden än produktionsresultat. Ändå tycks vi oförmögna att bryta den värdegrund den byggde på.

Värdegrunder skapas och upprätthålls kulturellt. Därför är det så svårt att bryta den typen av mönster. Därför är det enkelt att kritisera Svenskt Näringsliv, men svårt att skapa ett fungerande alternativ som kan utgöra grunden att bygga något nytt och bättre på. Därför vandrar vi runt i cirklar och undrar varför inget händer. Därför händer så lite, trots att ingen verkan nöjd med sakernas tillstånd. Kultur handlar bara delvis om ord och tankar, det handlat lika mycket om handling. Och teknologierna vi omger oss med är också delar av den komplexa helhet och oöverblickbara tillblivelseprocess som kultur skapas genom och som vi människor påverkas av, samtidigt som vi är medskapare av den. Därför är det så viktigt att göra motstånd mot det vi inte tror på. Därför är det så viktigt att bryta mönster och prova nya vägar fram.

I väntan på uppehållstillstånd placeras människor som sökt skydd i Sverige på asylboenden. Först när de fått asyl kallas de nyanlända. Och trots att väntetiderna för att få asyl blir allt längre existerar denna tid i väntan per definition inte. Annars vore ju det mest logiska att en människa vore nyanländ i samma stund han eller hon tar sitt första steg på svensk mark. Men språk är makt och nu agerar vi därför därefter. Ingen svenskundervisning, inga som helst insatser ska göras, ingenting ska påbörjas innan dessa människor fått asyl. Då först har man anlänt.

Om samhället vore ett företag vore detta helt logiskt. Endast 59 procent får asyl och varför då kasta bort resurser på de övriga 41 procenten?

Om samhället vore ett företag ... Är det inte just så vi tänker när vi med liv och lust inför New Public Management överallt? Och så länge vi tänker så är det legitimt och därmed svårt att göra motstånd mot talet om besparingar, effektiviseringar och krav på ökad lönsamhet. Genom att inte göra motstånd är vi med om att legitimera skapandet av en kultur som vänder sig mot oss. Vi glömmer att det handlar om människor, människor som du och jag. Dem som flyr till Sverige har samma behov som du och jag, och liknar oss mer än skiljer sig. Barnen i skolan är människor, inte maskiner. Och samhället är något helt annat än ett företag.

Men ett samhälle är inget företag. Ty ett företag behöver bara stäva efter moral så länge det är lönsamt, medan samhället ska hjälpa oss att tillsammans upprätthålla den oavsett om vi som individer tjänar på det eller inte. I grunden handlar det om frihet.

För i samma stund som vi förvandlar samhället till ett företag och underkastar oss dess logik säljer vi ut rätten att som individer själva få besvara frågan vad som får räknas som fullödigt liv.

Frihet ... Vackert! Den som underkastar sig New Public Management är inte fri. Hen har låst in sig i ett ekorrhjul av evig effektivisering och lönsamhet, för effektiviseringens och lönsamhetens skull. Det handlar verkligen om frihet, och motstånd är ett sätt att bryta mönstret. Det är den underliggande logiken och den onda cirkeln som måste brytas. Flyktlinjer finns överallt, om vi bara kan förmå oss att stanna upp, tänka till och göra det oväntade. Någon enkel lösning finns inte, men om vi låter det hindra oss att agera annorlunda understödjer vi nuvarande system och bidrar till vår egen undergång.