Vems är skolan, kunskapen och lärandet egentligen?

Jag följer med stort intresse debatten om skolan. Jag gör det för att jag brinner för lärande och kunskap. Verkligt lärande och användbar kunskap. Jag är lärare för att jag vill lära mig mer, ständigt mer. Lärare är för mig en livshållning, en attityd till omvärlden och tillvaron, ett sätt att leva. Kunskap är inte det som står i böcker eller något som går att mäta, kunskap är det som fungerar. Där det fungerar, när det fungerar och så länge det fungerar.

Debatten om skolan handlar tyvärr ytterst sällan om dessa saker, den utvecklas allt för ofta till pajkastning. Undersökningar påstås visa än det ena än det andra, men på något sätt visar de alltid det som respektive debattör förfäktar. Idag finns det så pass mycket forskning publicerad att alla kan hitta stöd för sina käpphästar, i någon vetenskaplig tidskrift. Och under tiden som debattörer smiskar varandra i ansiktet med olika studier, faller den svenska skolan samman. Eleverna som lämnar skolan gör det med högre betyg och fler examina än någonsin, men med sämre kunskaper. Ingen har tid att verkligen sätta sig i i någon fråga. Alla drabbas av detta, för även den som vet och vill lära får det svårare att utveckla och fördjupa sina kunskaper när allt fler vet allt mindre och när det finns allt mindre tid att gå på djupet och ta något på verkligt allvar.

Mats Alvessons debattartikel tidigare i veckan, eller om det var förra veckan, dagarna flyter samman, stack ut. Alvesson ställde pregnanta frågor och visade omsorg om skolans innehåll. Han kritiserade formen, som han menar inte ger det resultat man kan begära och som Sverige och alla andra kunskapsnationer verkligen behöver. Jag instämmer i det mesta av vad han skriver. Framförallt delar jag hans syn på skolan, som han igår förtydligade i sin slutreplik, där han bemöter kritikerna. Han skriver:

Jag håller med om att läraryrket måste göras mycket mer attraktivt. Lärarförbundet och politiker följer fel väg. Det handlar till stor del om att göra helt andra saker än vad som ingår i skråtänkandet. Det behövs erkännande av andra kvaliteter än vad en standardiserad utbildning ger, det behövs en fokusering på vad man åstadkommer i skolan (output, reella elevkunskaper och färdigheter, snarare än input), den ofta eländiga arbetsmiljön måste hanteras bättre, kanske genom att lärare kan fokusera på lärandet och man tar in personer som är bra på sociala problem och att skapa lugn arbetsmiljö i stället. Man behöver också rekrytera fler duktiga personer till läraryrket, inte nödvändigtvis som en livskarriär utan kanske folk som prövar på läraryrket några år och ej tvingas välja fyra års lärarstudier först. Ibland behövs också kreativitet - motsatsen till vad en standardiserad lärarutbildning och homogeniserad lärarkår som framgångsformel står för.

Här ser jag en väg fram för en skola där kunskapen och lärandet står i centrum. Det handlar om att skapa en plats där det finns förståelse för och möjlighet att utveckla, KUNSKAP. Och kunskap har ytterst lite med evidens att skaffa. Kunskap går inte att kontrollera. Kunskap finns i huvudet på individer och traderas mellan människor. Kunskap är en kulturell företeelse mer än något annat. Studier som visar än det ena än det andra kräver tolkning för att bli begripliga, och tolkningar är alltid subjektiva. Debatten som skolan skjuter därför vid sidan av målet när den hävdar att det finns evidens för ett sätt, det bästa. Det är en lögn att det skulle vara ställt bortom varje rimligt att det finns en kungsväg till världens bästa skola.

Alvesson är forskare, men behandlas av debattörerna som mindre vetande,som en som inte förstår läraryrkets och pedagogikens mysterier. Och han anklagas för att vara ovetenskaplig. Tyvärr, för den svenska skolans skull, för kunskapens och lärandets framtid, för samhället som helhet, visar svaren på Alvessons artikel hur illa det är ställt i skolan. Även om svaren är tänkta som försvar för kunskapsskolan visar Alvesson i sin slutreplik hur allvarliga problemen är och hur dålig självinsikt skolans försvarare har. Hans avfärdande av kritikerna är ett lustmord, ett för kunskapen och lärandet tragiskt sådant.

De tre kommentarerna går ut på att genom att lärarutbildningarna inrymmer vissa inslag, blir de lärarutbildade mer eller mindre automatiskt kompetenta i dessa hänseenden. Så fungerar det naturligtvis inte. Det är en öppen fråga om en utbildning alla gånger verkligen påverkar folk. En amerikansk studie, Academically Adrift (University of Chicago Press 2011), testade över 2 000 amerikanska studenter före och efter en flerårig akademisk utbildning och konstaterade att 40 procent inte märkbart förbättrades ifråga om de allmänkognitiva färdigheter som akademisk utbildning generellt anses kunna förbättra, till exempel analytiskt och kritiskt tänkande och problemförståelse. Det finns nog skäl att misstänka att lärarutbildningarna knappast uppnår bättre resultat.

Om detta är synen på kunskap i skolan är läget långt allvarligare än någon trott, för det är naturligtvis aldrig så att bara för att man fått godkänt på en tenta eller erhållit en examen så kan man detta. Utbildning är liksom all kunskap en färskvara och den blir aldrig mer användbar än den tillåts bli av det system som den utbildade verkar inom. Och i dagens skola ska protokollet följas, till punkt och pricka. Alla kontrolleras och ingen är fri att faktiskt genomföra något som hen tror på, allt måste utvärderas, vara evidensbaserat och kontrolleras. Nåde den som gör något som inte sanktionerats av systemet. Kunskapen dör sotdöden i ett sådant system och allt fler tappar lusten att lära, eller förstår snarare allt mindre varför det är mödan värt.

Det viktigaste som jag lärt mig är kunskaper som uppstått utanför den formella utbildningen som gjort mig till docent. Kunskapen och lärandet jag tillägnat mig och ägnat mig åt genom åren i akademin är en parallell process, ett slags korsbefruktning. Och det är något jag saknar i skolan idag, insikt om dessa aspekter av kunskap. Istället riktas allt mer fokus på formen, det kontrollerbara. Lärarna som försvarar skolan genom att kritisera Alvesson gör det med ryggmärgen och visar därför med all önskvärd tydlighet vad som är problemet i skolan. Det är pinsamt att läsa och bitvis obegripligt hur någon på allvar kan visa sin inkompetens och okunskap på det sätt som svaren på Alvessons artikel om utbildningsfundamentalism uppvisar.

De tre inläggen från skolfolk är i stort förutsägbara, då man sjunger den egna utbildningens lov och förfäktar det egna intresset av att monopolisera sin arbetsmarknad, status och möjliga fördelar.

Ett par inslag är överraskande: En kommentator, lärare Lena Rickardson, skriver att "Jag tycker att det är märkligt att du som forskare använder dig av rapsodisk evidens och ett resonemang du haft med en (!) rektor för att belägga ditt påstående.” Eftersom jag skrev att jag frågat flera hundra rektorer, vilka bekräftat att de ibland ställs inför valet att anställa en behörig och en bra lärare är det kanske ännu märkligare att jag anklagas för detta.

Ett annat oväntat inslag är från en pedagog vid Göteborgs Universitet, Göran Brante: Han hävdar "Alvessons skrift är problematisk och förmodligen att betrakta som oakademisk med tanke på de otydliga, anekdotiska och diskutabla syftningar som görs. Hans användande av ordet ofta (sju gånger) lämnar mycket att önska.” Några exempel på vad Brante menar anförs inte. Jag vet inte om han själv tycker sig vara akademisk då han ej anger vad han menar med otydlig, anekdotisk och diskutabla syftningar. Att uttrycket ”ofta" skulle vara oakademiskt är svårt att se.

Brante visar indirekt på skolans allvarligaste problem: Lärares och pedagogers önskan om total kontroll över skolan och allt som sker där. Förnekandet av att någon annan, till exempel Alvesson eller en kulturvetare som jag, skulle kunna veta något om kunskap och lärande. Övertygelsen är så pass stark att Brante gör sig skyldig till samma sak som han anklagar Alvesson för. Bristen på sjukdoms- och självinsikt hos företrädarna för skolan som här tar till orda är alarmerande och talande. Här finns en del av problemet med den svenska skolan. 

Johanna Jaara Åstrand, Lärarförbundet, skriver lite om 1800-talet och menar att en "autonom lärarprofession vuxit fram som bedriver undervisningen baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet. Sambandet mellan utbildningsvetenskapen och den praktiska pedagogiken måste stärkas”. Intressant verkar dessa inslag stärkas samtidigt med den svenska skolans tillbakagång.

En ganska skamfilad pedagogisk forskning har delvis döpts om till utbildningsvetenskap och liksom riktiga professioner vill lärarna gärna låta sitt yrke legitimeras av vetenskapen. Frågan är hur mycket denna bidrar i lärarpraktiken.

Vad handlar debatten om, eller snarare: Vad vill de som svarar på Alvessons debattartikel? Vad brinner de för och vad är det man försvarar? Jag håller med Alvesson i hands analys:

Man följer här standardformeln för att öka yrkesgruppers status och makt. Autonomi, standardiserad utbildning, legitimering av vetenskap. Utdefinierande av andra än den egna kärntruppen, resande av murar som gör såväl inträde till som utträde ur yrket svårt, inåtvändhet, självgodhet, likformighet och skråtänkande är andra aspekter av "framgångsreceptet”.

Genom att bygga murar och försvara makt, genom att utdefiniera andra och anklaga alla som inte är pedagoger för att vilja skolan illa, skapas inte en kunskapsskola. Pedagogik är ett akademiskt sätt ungt ämne och ämnets vetenskaplighet har ifrågasatts.

Kunskap och lärande kan ingen ha monopol på! Att göra skolan till en angelägenhet enbart för pedagoger är en katastrofal grund att bygga en kunskapsnation på! Fler måste engagera sig på allvar, och andra än lärarna måste bry sig för att Sverige och skolan ska kunna återta något av det som som gått förlorat under tiden som den svenska skolan debatterats sönder och samman!