Borgholm, Öland och ruinromantik

Hyrde bil. Åkte iväg. Österut. Sov en natt i Gränna. Fortsatte sedan, via Tranås och Linköping till Västervik. Ett bra sätt att upptäcka Sverige. En bil, inga andra planer än att se, uppleva och samla intryck. Åker gärna till vanliga platser, till platser där människor lever vanliga liv. Semestrande måste inte handla om spektakulära upplevelser. När jag är ledig vill jag vila. Bara vara. I bilen, på väg, trivs jag. Utan mål, i rörelse.

Helt utan mål var nu inte resan. Öland. Borgholm. Dit åkte vi, och sov en natt. Nästa dag gick vi upp tidigt. Hängde på låset till slottsruinen och släpptes in som de första. Fint. Många bilder blev det. Här är några. Runromantik ...

Min barndoms somrar tillbringade jag till dels på Öland. Och varje år, det är i alla fall så jag vill minnas det, åkte vi till slottsruinen. Jag fick aldrig nog. Så stor, så lockande. Hur levde man där? Hur såg det ut innan det brann?

Naturen tar sakta över. Det gör inte platsen mindre fantasieggande. Tvärtom!

En dörr som leder till en dörr, som leder till en dörr. Ett svart hål.

Ljuset på Öland är speciellt.

Valv bakom valv, oändligt. Med fantasins hjälp vaknar ruinen till liv och nya historier kan läggas till de gamla. Vad som är sant och vad som är påhittat spelar mindre roll. Bland salarna och gårdarna, under valven och i rummen är det upplevelsen där och då som räknas. Tankar på vad som hände egentligen tar död på det som är i rörelse och som lever. Historien är aldrig ristad i sten och den går aldrig att låsa fast. När ska vi förstå? När ska vi börja leva?

Utanför och långt där nere finns havet. Kalmarsund. Kanske skymtas Blå Jungfrun där borta, vid horisonten. Också en plats. En fiktiv men ändå verklig plats. Allt handlar om vad vi tillåter oss att tänka och kommunicera. Bara fantasin sätter gränser. 

Hål i väggen. Ljus. Där nere en stad. Borgholm. Turister som gör vad turister gör överallt. Konsumerar, konsumerar, konsumerar. Samma fula kläder säljs överallt. Samma trista mat. Samma mänskliga skulpturer, skrikande barn och glassar som smälter. Idag det en industri. Den sägs vara Sveriges räddning, men i själva verket tar den död på det som är unikt och levande.

Fantasin. Vad hände med fantasin? Med förmågan att uppleva? Allt fler vill allt mer och allt oftare matas med prefabricerade, strikt kontrollerade och garanterat lönsamma upplevelser. Allt färre mins hur man skapar egna upplevelser och hur man bedömer vad som är bra. Allt fler läger allt mer av sina liv i händerna på andra, på experter. Sedan klagar man. När upplevelsen inte blev den väntade. Men hur skulle den kunna bli det?

Ensam bland ruinerna väcks tankar och skapas minnen. Fint att få vara där utan horder av konsumerande turister. Visst, jag är också turist. Jag är också där. Men jag värnar ensamheten, fantasin, upplevelsen av att bara vara där och få möjlighet att återknyta kontakten med min barndoms Öland.

Som synes fungerar ruinen i kraft av sig själv, men det är också en plats för konst- och kulturupplevelser. Ulf Lundell ska spela på borggården i sommar, liksom Carola. Kan tänka mig att det är en speciell plats att spela på, och att uppleva spelningar på. 

Karl X. Krigarkungen.

Ett hjärta. Kontraster. Som livet. Mellanrummen skapar spänningar och skänker liv till det som ser dött ut. Allt handlar om att lära sig se och uppleva, fantisera och skapa mening.

Mitt i allt en svart kub. Där inne finns ett kök. Snyggt. Liksom bron i rostande järn. En plats är aldrig sig lik. Platser förändras. Det läggs till och dras ifrån. Plötsligt brinner det och resten är historia. Borgholms slottsruin är en plats att återvända till.

Vi gick ut när dagens första guidade tur vällde in bland murarna. Sorlet från röster. Skrikande barn. UNDERHÅLL MIG! GE MIG VALUTA FÖR PENGARNA! Turistens ständiga rop och omättliga behov av förändring, förnyelse, upplevelser. Jag, jag, jag. Varför inte bara stanna upp. Vara tyst. Och låta fantasin göra jobbet? Varför, varför, varför?

På håll fungerar det också. Ölands hedar är fantasieggande i sig.

En modernare ruin. Väderkvarnen. Trä förfaller fortare än sten. Inget förändras dock så snabbt som turistindustrin, som ständigt söker snabbare, större och mer spektakulära event och attraktioner.

Allvaret. Ödsligheten. Öland är solens och vindarnas ö. Där trivs jag! Söder om brofästet. Bortom turiststråken. Ensam på heden.

Vart är vi på väg?