Tanken är att försöka sätta ord på platser jag befinner mig på. Jag ska försöka beskriva kontexter, sammanhang och fysiska miljöer. Kultur är inget i sig, den uppstår mellan. Därför är en plats aldrig neutral. Även om jag strävar efter objektivitet och trots att beskrivningen inte utgår från min känsla finns inget som säger att någon annan kan uppleva något annat, på exakt samma plats, även samtidigt. Sådan är kulturen. Det är en av dess många olika egenskaper.
Ser detta som en första text i en serie poster, om platser. Gräver där jag står och börjar där jag känner mig som mest hemma. Målar med ord av platsen där jag skrivit kanske hälften av posterna på Flyktlinjer. Mitt kombinerade sov-/arbetsrum.
Skrivbordet som jag tänkt städa är fortfarande stökigt. Inte så att det gör något egentligen. Oordning är ett relativt begrepp. Jag vet vad som finns där, var det är och brukar inte tappa bort saker. Jag trivs med lagom stök, för rigid ordning ser jag som ett onaturligt tillstånd, oavsett var det införs och upprätthålls. Allt ska vara ordnat idag. Kontrollerat in i minsta detalj. För att skapa överblick och förutsägbarhet. För att vi är rädda för det oväntade. För att vi när ett fåfängt hopp om att slippa överraskas. För att någon fått oss att tro att det är möjligt och önskvärt. För mig är kaos och oordning ett rätt att göra uppror. Ett ostädat skrivbord är en provokation. En spark i skrevet på makten och ett försök att göra motstånd mot alla fåfänga försök att kontrollera det okontrollerbara. Låter skrivbordet vara ostädat. Högarna med böcker får växa. Papper och pennor. Klockor, sladdar, prydnadssaker, minnen. En elefant i trä. Några Tintinfigurer och en glasburk fylld med godis. En bärbar dator, min iPad, två kameror. Solglasögon. Allt i en tillsynes enda röra. Det ger mig ro, för det står i harmoni med mitt inre kaos. Och jag vet som sagt vad jag har, var det är och hur jag ska göra för att hålla kaoset under lagom kontroll.
Rakt fram finns fönstret. För det mesta är rullgardinen neddragen. Nu lyser solen genom det mörkblå tyget. Jag hör fläktarna på taken, trafiken från E20 och ett och annat tåg som dundrar förbi på västar stambanan.
Tittar till höger. En smal Billyhylla, fylld med ordböcker. Ovanpå den, i hörnet, står en TV. Ibland sitter jag här och tittar på nyheterna, samtidigt som jag jobbar. Under TVn, på långväggen, finns fler Byllyhyllor. Vita bokhyllor, fyllda med böcker. Närmast ordböckerna står dock pärmar med min firmas bokföring, mina räkningar och gamla kalendrar. På den sidan av skrivbordet, till höger, står böckerna jag använder i undervisningen och böckerna jag har använt. Här står också böcker jag tänkt använda, böcker jag kanske kan använda och böcker jag köpt för att det verkade intressanta. Längst bort står filosofilexikonen och historieböckerna. Sedan två smala Byllyhyllor med CD-skivor, just bakom dörren. Ovanpå hyllorna längs långsidan av rummet står det kartonger med stenciler, datortillbehör och semesterminnen och fotografier. Jag är en samlare och har svårt att göra mig av med saker. Arkiven hjälper mig minnas och håller det som varit vid liv. Ett svep med blicken över bokryggarna håller kunskapen som titlarna rymmer levande.
Runt dörren, bakom ryggen på mig, syns tapeten. Det är blå med tunna vita ränder. Det är inte jag som valt den, det var lägenhetens förre ägare. Men jag orkar inte bry mig. Tapetens syns ändå bara där. Längs alla andra väggar är det fullt med böcker. Ovanför sängen, som står vid sidan av dörren, finns konsolhyllor uppsatta. Där står pocketböcker och skönlitteratur som väntar på att bli läst. Under hyllan står sängen. Vid sidan av sängen, på den andra långsidan av rummet finns en världskarta. Tycker om att titta på den och drömma mig bort. Sedan, från sängens fotände till väggen där skrivbordet står, finns fler Billyhyllor, fulla med böcker. Här står böckerna jag använder när jag skriver. Foucault, Deleuze, Nietzsche, Latour, Popper, Bergson. Posthumanism, naturvetenskap och så vidare, från golv till tak. På golvet, framför bokhyllan, ligger högar med böcker. Böcker som ska skrivas in i litteraturlistan på min senaste bok. Den som blev kvar här i våras och som jag fortfarande väntar på besked om från förlaget. Böckerna ligger där för att det är mitt sätt att inte glömma.
Vid sängen står en låda med kläder både i och på. Och bredvid skrivbordet finns en fåtölj. Det finns också en låda för papper som kasserats och en papperskorg. Det finns också en skrivbordsstol med högt ryggstöd. I den sitter jag, halvligger jag och rör mig för att nå en bok i någon av hyllorna när det behövs. Jag lutar mig bakåt, ser mig omkring. Läser vad jag skrivit. Tittar upp i taket. Reflekterar över livet, kunskapen, framtiden. Här tillbringar jag mina hemarbetardagar. Här skriver jag mina viktigaste texter och tänker jag bättre än någon annanstans. Här trivs jag. Bland böckerna, sakerna, möblerna och det som gör mig till den jag är. Sneglar på Heideggers Vara och Tid, som jag planerar att börja läsa i höst. Det sprider sig en värme i kroppen. För det finns nå mycket kvar att upptäcka. Så många böcker kvar att läsa, tankar att tänka och lärdomar att göra. Kunskapen tar aldrig slut och ingen kommer någonsin att fullt ut förstå varken världen eller kulturen.
Kunskap är inget mål, går aldrig att utvärdera eller kontrollera, det är en process. Kunskap är livet, vägen och sanningen, i hela sin komplexa vidd och oöverblickbarhet. Kunskapen är som min skrivarlya, ett enda kreativt kaos. Kunskapen blir var vi gör den till, tillsammans.
Ser detta som en första text i en serie poster, om platser. Gräver där jag står och börjar där jag känner mig som mest hemma. Målar med ord av platsen där jag skrivit kanske hälften av posterna på Flyktlinjer. Mitt kombinerade sov-/arbetsrum.
Skrivbordet som jag tänkt städa är fortfarande stökigt. Inte så att det gör något egentligen. Oordning är ett relativt begrepp. Jag vet vad som finns där, var det är och brukar inte tappa bort saker. Jag trivs med lagom stök, för rigid ordning ser jag som ett onaturligt tillstånd, oavsett var det införs och upprätthålls. Allt ska vara ordnat idag. Kontrollerat in i minsta detalj. För att skapa överblick och förutsägbarhet. För att vi är rädda för det oväntade. För att vi när ett fåfängt hopp om att slippa överraskas. För att någon fått oss att tro att det är möjligt och önskvärt. För mig är kaos och oordning ett rätt att göra uppror. Ett ostädat skrivbord är en provokation. En spark i skrevet på makten och ett försök att göra motstånd mot alla fåfänga försök att kontrollera det okontrollerbara. Låter skrivbordet vara ostädat. Högarna med böcker får växa. Papper och pennor. Klockor, sladdar, prydnadssaker, minnen. En elefant i trä. Några Tintinfigurer och en glasburk fylld med godis. En bärbar dator, min iPad, två kameror. Solglasögon. Allt i en tillsynes enda röra. Det ger mig ro, för det står i harmoni med mitt inre kaos. Och jag vet som sagt vad jag har, var det är och hur jag ska göra för att hålla kaoset under lagom kontroll.
Rakt fram finns fönstret. För det mesta är rullgardinen neddragen. Nu lyser solen genom det mörkblå tyget. Jag hör fläktarna på taken, trafiken från E20 och ett och annat tåg som dundrar förbi på västar stambanan.
Tittar till höger. En smal Billyhylla, fylld med ordböcker. Ovanpå den, i hörnet, står en TV. Ibland sitter jag här och tittar på nyheterna, samtidigt som jag jobbar. Under TVn, på långväggen, finns fler Byllyhyllor. Vita bokhyllor, fyllda med böcker. Närmast ordböckerna står dock pärmar med min firmas bokföring, mina räkningar och gamla kalendrar. På den sidan av skrivbordet, till höger, står böckerna jag använder i undervisningen och böckerna jag har använt. Här står också böcker jag tänkt använda, böcker jag kanske kan använda och böcker jag köpt för att det verkade intressanta. Längst bort står filosofilexikonen och historieböckerna. Sedan två smala Byllyhyllor med CD-skivor, just bakom dörren. Ovanpå hyllorna längs långsidan av rummet står det kartonger med stenciler, datortillbehör och semesterminnen och fotografier. Jag är en samlare och har svårt att göra mig av med saker. Arkiven hjälper mig minnas och håller det som varit vid liv. Ett svep med blicken över bokryggarna håller kunskapen som titlarna rymmer levande.
Runt dörren, bakom ryggen på mig, syns tapeten. Det är blå med tunna vita ränder. Det är inte jag som valt den, det var lägenhetens förre ägare. Men jag orkar inte bry mig. Tapetens syns ändå bara där. Längs alla andra väggar är det fullt med böcker. Ovanför sängen, som står vid sidan av dörren, finns konsolhyllor uppsatta. Där står pocketböcker och skönlitteratur som väntar på att bli läst. Under hyllan står sängen. Vid sidan av sängen, på den andra långsidan av rummet finns en världskarta. Tycker om att titta på den och drömma mig bort. Sedan, från sängens fotände till väggen där skrivbordet står, finns fler Billyhyllor, fulla med böcker. Här står böckerna jag använder när jag skriver. Foucault, Deleuze, Nietzsche, Latour, Popper, Bergson. Posthumanism, naturvetenskap och så vidare, från golv till tak. På golvet, framför bokhyllan, ligger högar med böcker. Böcker som ska skrivas in i litteraturlistan på min senaste bok. Den som blev kvar här i våras och som jag fortfarande väntar på besked om från förlaget. Böckerna ligger där för att det är mitt sätt att inte glömma.
Vid sängen står en låda med kläder både i och på. Och bredvid skrivbordet finns en fåtölj. Det finns också en låda för papper som kasserats och en papperskorg. Det finns också en skrivbordsstol med högt ryggstöd. I den sitter jag, halvligger jag och rör mig för att nå en bok i någon av hyllorna när det behövs. Jag lutar mig bakåt, ser mig omkring. Läser vad jag skrivit. Tittar upp i taket. Reflekterar över livet, kunskapen, framtiden. Här tillbringar jag mina hemarbetardagar. Här skriver jag mina viktigaste texter och tänker jag bättre än någon annanstans. Här trivs jag. Bland böckerna, sakerna, möblerna och det som gör mig till den jag är. Sneglar på Heideggers Vara och Tid, som jag planerar att börja läsa i höst. Det sprider sig en värme i kroppen. För det finns nå mycket kvar att upptäcka. Så många böcker kvar att läsa, tankar att tänka och lärdomar att göra. Kunskapen tar aldrig slut och ingen kommer någonsin att fullt ut förstå varken världen eller kulturen.
Kunskap är inget mål, går aldrig att utvärdera eller kontrollera, det är en process. Kunskap är livet, vägen och sanningen, i hela sin komplexa vidd och oöverblickbarhet. Kunskapen är som min skrivarlya, ett enda kreativt kaos. Kunskapen blir var vi gör den till, tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar