Framgångsfaktorer, efter sådana söks det med ljus och
lyckta, överallt och mer intensivt nu än någonsin tidigare. Dagens samhälle och
rådande kultur uppvisar närmast en besatthet i jakten på det som fungerar. Det
bästa, det billigaste och mest effektiva. Det vill säga den enda vägen fram. Det är så pass vanligt förekommande att det blivit en sanning och det är mycket olyckligt, för att
inte säga katastrofalt. Vi vill väl, men det blir lätt fel. Mot bättre vetande gör vi som de flesta, för att inte sticka ut eller misstänkas för att vara galen. Sociala varelser, vilket vi alla är, oavsett hur mycket vi agerar individualistiskt, fungerar så. Vi gör oftast som de flesta, för att inte sticka ut och för att känna trygghet i den brutala verklighet vi kastats ut i.
Människan har inte förändras nämnvärt under de senaste 10000
åren, och eftersom det funnits en evolutionär fördel att finna mönster i sin
omgivning är det en egenskap som inte går att stänga av, trots att den allt som
oftast spelar oss fatala spratt. I fallet framgångsfaktorer handlar det om att
den som söker, oundvikligen kommer att finna, något. Ofta och i bästa fall är
det man hittar faktiskt framgångsrikt, i alla fall där och då. Men kulturens mest
framträdande egenskap är att den är komplex och föränderlig och det gör att ingen kan veta vad som fungerar just här, just nu. Oavsett hur mycket evidens det finns för att metoden som lanseras har fungerat tidigare. Lägg märke till att insikten om detta, till skillnad från drömmen om en bästa praktik, är jobbig, dels att förstå, dels
att acceptera. Och det är ingen framgångsfaktor (för den typen av tankar), tvärtom. Frågan blir därför vad vi vill ha, egentligen. Något som verkligen fungerar, eller något som ingen kommer att klandra oss för att vi satsar på i vår strävan efter att bygga världens bästa skola eller vad det nu är vi vill uppnå.
Även tankar måste sållas, bearbetas och både förstås och
accepteras för att vinna gehör. Här jobbar kulturvetaren således i kraftig
motvind redan på förhand, för resultatet av kulturvetenskaplig forskning är ofta svårt att ta till sig, eftersom kultur är ett komplext problem. Den som säger sig veta och som lägger fram en enkel
lösning som alla omgående förstår kommer att nå fler med sina tankar, oavsett
kvaliteten i det som sägs. För så fungerar den mänskliga perceptionen. Och om tanken sedan visar sig fungera eller om många känner igen sig i den, om så bara
till dels och där och då, kommer tanken att bli svår att stoppa. Sanningar är inte sällan ofta upprepade lögner, brukar man säga och det ligger mycket i det. Tyvärr!
Fascism till exempel är en sådan idé, som bygger på att det
går att se vissa mönster i kulturen och samhället. Det är en ideologi som
hämtar kraft från djupt kända affekter såsom rädsla för det ovana och okända.
Det är dessutom snarast en fördel att vara korkad, kortsynt och ointresserad
för grundfrågan, för allt sådant tar tid och kraft från rörelsen. Motståndet
mot den typen av idéer kräver därför mer intellektuell kraft, både för att
förstås och för att nå spridning. Frågan om och försvaret för det
mångkulturella samhället bygger inte på enkla lösningar, därtill är problemet
allt för komplext. Därför vinner SD fler anhängare än övriga partier, och det parti vars ideologi talar mer till intellektet än till känslorna kämpar i uppförsbacke. Särskilt i ett samhälle där ekonomi är allt, och effektivitet, evidens och snabbhet är positivt laddade ord. Det som är svårt kräver som bekant tid för eftertanke, reflektion och både kunskap, intresse och envishet.
Ett hopplöst företag, kan tyckas. Att vara humanist och
intresserad av kultur, komplexitet och frågor utan enkla svar. Att satsa på det
svåra för att det är intressant och viktigt. Att bry sig mer om
intellektuell tillfredställelse än pengar och personlig framgång, är ingen
framgångsfaktor. Att vara kulturvetare är att gör det svårt för sig. Ändå är det den vägen jag valt, den vägen
jag tror på och kämpar för. Både för egen del och för samhället. Enkla
lösningar är lockande, men det är lathet, socker, fett, lättsmält action och så
vidare, också. Det betyder inte att det är bra, i alla fall inte på sikt.
Vill vi bygga ett hållbart samhälle och en skola som
fungerar måste vi fundera över detta med framgångsfaktorer, krav på evidens och
hur vi människor faktiskt fungerar. Varje människa är samtidigt unik och del av
mänskligheten, liksom varje situation är ny samtidigt som inget är nytt under
solen, bara variationer på ett begränsad uppsättning teman. Därur växer
komplexiteten, oavsett hur mycket evidens som går att hitta för än det ena än
det andra. Framtiden finns inte, den blir ständigt till och ingen vet vad som
kommer att hända. Följaktligen vet ingen heller vad som kommer att fungera i
framtiden. Om vi bara värnar det som fungerar idag är risken således stor att vi kommer
att stå handfallna imorgon. I värsta fall har vi bränt broar, skapat problem
och försatt oss i omöjliga situationer. Ingen gör medvetet något dåligt, men
det betyder inte att allt blir bra. Idag råder en alarmerande brist på insikt om detta.
Ett tankeexempel som i breda penseldrag och med hjälp av
liknelser kan illustrera tanken jag här sätter ord på, lyder som följer. Tänk
dig en tävling, ett världsmästerskap i Sten, sax och påse. Låt det illustrera
kulturens komplexitet och avsaknaden av mönster. Kultur förändras genom slump
mer än något annat. För att visa på kraften i tanken kan vi leka med tanken att
hela jordens befolkning deltar i tävlingen. Efter första omgången har hälften
av befolkningen korats till vinnare och hälften förlorare. Sedan fortsätter vi,
tills det bara finns två kvar. Jag är dålig på att räkna, men eftersom hälften
av deltagarna försvinner i varje omgång bör det inte bli särskilt många
omgångar innan det blivit dags för final. Det enda vi vet är att en av dem
kommer att vinna. Den personen skulle utan problem kunna kvala in i kategorin framgångsrik.
Vad kan vi lära av hen? Ingenting! Ändå är det just detta vi gör idag, vi letar
frenetiskt efter mönster, efter framgångsfaktorer. Och här har vi alltså
världensmästaren i Sten, sax och påse. Vad är hens hemlighet?
Hemligheten med framgången för vinnaren är ingen hemlighet, för faktum är att hur många motståndare
hen än lyckats besegra på vägen mot vinsten är den enda framgångsfaktorn i
sammanhanget tur. Och det gäller för väldigt många kulturella företeelser och mänskliga sammanhang. Långt
fler än någon vill eller vågar erkänna. Sten, sax och påse är ett
fiktivt exempel, men det är inte väsensskilt från politiken, akademin,
företagsvärlden, skolan eller samhället i stort. Ingen vill erkänna att hen har
uppnått det hen uppnått av tur, utom möjligen med undantag för en lotterivinst. Däri finns en enorm framgångsfaktor för tanken på att det går att med hjälp av till exempel evidens hitta den bästa vägen fram för skolan och samhället. Och på samma gång ett inbyggt motstånd för alternativa idéer.
Tur ses som det stora hotet. Ingen vill att någon ska misstänka att hen vunnit sina framgångar med hjälp av tur. Ingen vill förlita sig på något så pass nyckfullt som tur. Och det finns av samma skäl inget att vinna på att föra fram tankar på kulturens komplexitet. Den typen av tankar finns allt att vinna på att tysta, för den som inte bryr sig om något annat än personlig framgång. När vi kollektivt agerar så och när den tanken upphöjs till sanning banar vi dock samtidigt väg för andra enkla lösningar, såsom fascism, populism eller best practice, vilket leder till problem som snabbt hotar att växa oss
alla över huvudet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar