Lyssnade för ett tag sedan på ett ljudklipp som jag tyvärr inte hittar. Det var Zygmunt Bauman som talade, om dialogen som ett tänkbart verktyg i arbetet med att bygga ett mer hållbart samhälle. Det fastnade i mitt medvetande, för hans tankar liknar tankarna jag länge jobbat med och även har skrivit en bok om, utifrån Deleuzes tankar om samtalet. Så där är det, ingen är ensam om några tankar som rör mänskligt liv, allt är varianter på liknande teman. Det är så tankar sprids och får fäste i det allmänna medvetandet. Kultur fungerar på det sättet. Tankar uppstår aldrig i en människas huvud och sprids därifrån. Tankar uppstår i sammanhang och kommuniceras mellan människor. Det är i möten och genom utbyte av tankar och åsikter som tänkande utvecklas och kunskap växer. Så ser jag på samtalet, som utan tvekan är det begrepp som missförstås allra mest av dem jag jobbar med.
Bauman menar att det är när människor med olika åsikter möts som världen utvecklas och kan gå framåt, när människor lyssnar på varandra och möts med ett öppet sinne. Om man däremot möts med attityden att jag har rätt och du har fel, jag är klok och du är korkad, fungerar det inte. Ändå är det precis det vi gång på gång gör och i effektivitetens namn skapar modeller för. Vi lyssnar på experter och letar best practice, för att vi tänker att det bara finns ett enda svar, en enda sanning. Vi utgår från att bara en kan ha rätt, och då är det lätt att få för sig att det är jag. Den tanken måste vi bryta med för att kunna börja hoppas på ett mer hållbart samhälle. Och därför är jag för mångfald, även om jag på inget sätt menar att alla är lika bra eller att alla åsikter är lika kloka.
Samtal missförstås ofta och på olika sätt. Ett vanligt missförstånd är att det handlar om en trevlig stund i goda vänners lag, där bara oförargligheter avhandlas. Debatten, menar man då, är platsen där allvarliga frågor avgörs, en gång för alla genom att en vinnare koras. Det sättet att tänka legitimerar våld och bygger murar mellan människor. Den enda vägens politik är oresonlig och därför blir samhället som växer fram ur det sättet att tänka hårt och kallt. Samtalet är heller INTE ett sätt att nå konsensus! Kravet på konsensus är roten till det onda. Ett hållbart samhälle är ett samhälle som kan härbärgera olikhet och mångfald.
Bauman menar att dialogen bara är en dialog om parterna möts med respekt för varandra och respektive olikheter, samt med ett öppet sinne och en vilja att lyssna och berikas av den andre. Man måste inte acceptera allt som sägs, och alla har inte rätt, allt går inte. Det finns alltid saker som respektive part inte kan acceptera. Baumans dialog handlar om att lyssna och lära känna varandra, om att tillsammans vända och vrida på respektive parts åsikter och ståndpunkter. Och, viktigast av allt, dialogens mål är att alla ska lämna den berikade.
Dialogen är på inget sätt enkel och människan har ingen naturlig fallenhet för den. Därför är det så svårt. Debatten är en modern variant av djungelns lag, och den kräver ingen utbildning, bara målmedvetenhet och kraft. Debatten främjar egoism och gynnar den som inte vill lyssna. Så bygger man dock inte ett hållbart samhälle och därför är det så viktigt att både förstå vad en konstruktiv dialog är och att inse hur viktig den egenskapen är.
Vi måste lära oss samtala, och här har skolan en central uppgift. Synen på utbildning är inte neutral, den är överallt en del den dominerande ideologin. Vad lär sig unga idag: Att samtala, eller att debattera? Jag menar att skolan, liksom samhället i övrigt, utgår från en tanke eller ideologi där debatten är utgångspunkten. I vetenskapen, politiken och näringslivet finns bara utrymme för den eller det bästa. Sanningen, den enda vägen och lönsamhet. Tre ord, tre aspekter av en och samma dominerande, underliggande ideologi. Vilka ord eller aspekter skulle ett mer samtalande samhälle kunna rymma? Kunskapsutbyte, trial-and-error-politik och hållbarhet, kanske ...
Kunskapsutbyte, istället för sanningen, handlar om att se mer till vägen mot bättre vetande, än till målet. Det är viktigare att ha rätt, än att få rätt. Relationen mellan makt och vetande måste uppmärksammas mer, för den som har makten har även inflytande över vetandet i samhället. Kunskapsutbyte handlar om att kunskap alltid är föränderlig, och om att odla insikten om att kultur och samhällen är komplexa storheter som aldrig är sig lika, som ständigt blir till och som ser olika ut beroende från vilket perspektiv de studeras från. Kunskapsutbyte handlar om att fokusera processen som leder till bättre vetande, snarare än målet. Kunskap handlar om kompetensen att söka och värdera vetande, och inte minst om att ändra åsikt när förhållandena ändras. Med en sådan syn på kunskap skulle skolan och den högre utbildningen, samt forskningen, tvingas omorganiseras drastiskt.
Trial-and-error-politik, istället för beslutsfattarpolitik handlar om att skapa ett system för organisering av samhället som är mer rörligt än nuvarande. Det handlar om att inte söka efter det bästa, efter den enda vägen, utan att mer go-with-the-flow och att ständigt vara vaksam på konsekvenserna. Idag stiftas det lagar, som sedan visar sig leda till problem som alla ser, men som ingen kan göra något åt innan den omständliga lagstiftningsprocessens kvarnar malt färdigt. Och då har förhållandena redan förändrats. Det är precis vad vi ser idag ifråga om droglagstiftningen där den som vill sälja olagliga substanser hela tiden ligger steget före.
Hållbarhet istället för lönsamhet i näringslivet skulle tvinga företagsledare att fokusera mer på pengar som ett medel, än som ett mål. Idag handlar företagande om att generera mesta möjliga vinst, till varje pris. Det skapar ett hänsynslöst företagande som inte är bra för någon, inte ens för de där 85 personerna som tjänar mest. Pengar förvrider huvudet på människor och får oss att göra saker vi annars inte skulle. Vi får en moral som gör det okej att skövla regnskog, bespruta livsmedel, planera för produkters åldrande och smutsa ner grundvatten. Djur lider i köttfabriker och pumpas fulla med antibiotika som leder till resistens. När pengar och lönsamhet är viktigast blir allt annat sekundärt. Även du och jag och den natur och fauna vi behöver för att överleva. Pengar är ett medel, inte ett mål! Pengar är ett verktyg som kan användas för att bygga en relationsbyggande skola där fokus i undervisningen ligger på värdering av vetande, snarare än betyg och rätta svar. Pengar kan användas för att främja en annan och mer följsam politik som kan utgöra ett skydd mot alla de hot som finns, mot samtal, dialog och hållbarhet.
Vi sitter fast i en ond cirkel, men den kan brytas. Målet är ingenting, vägen är allt, sjöng Robert Broberg i TV igår, och det behöver inte vara svårare än så att bryta mönstret och skapa förutsättningar för en bättre och mer hållbar värld och ett mer samtalande samhälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar