Igår läste och kommenterade jag kursvärderingar. Ingen munter läsning. Jag får massiv kritik. Inte för att resultatet blev dåligt, för det blev det inte. Kunskapsmässigt var den kursen av en av de mest framgångsrika kurserna som jag var inblandad i. Kritiken handlar om otydlighet i anvisningarna av en självständigt uppgift och ett datum för en inlämning som flyttades fram några dagar. Jag förstår delar av kritiken, och är ödmjuk inför detta. Studenter har självklart rätt att ställa krav på högsta kvalitet i undervisningen! Till nästa termin kommer jag att skriva tydligare anvisningar och datumen som står i Kurs-PM kommer inte att ändras.
Vad lärde jag mig av "utvärderingen" av kursen, som ansvarig lärare? Ingenting som jag inte redan visste, om kursen. För bara en ytterst liten del av fritextsvaren handlade om kursen och dess innehåll. Det mesta handlade om att i målande ordalag spy galla över mig. Det finns ingen hejd på hur dålig jag är, om jag ska tro de 23 procent som svarade på utvärderingen. Vad övriga anser, om kursen eller om mig som lärare och ansvarig, vet jag inte.
Det påverkar mig att läsa sådana ord, att få sådana omdömen. Jag blir inte en bättre lärare av att tvingas läsa och kommentera rena personangrepp. Under kursens gång bad jag vid ett flertal tillfällen om ursäkt för strul med inlämningen, och jag förklarade att datumet ändrades för att tillgodose önskemål från både den lärare som skulle bedöma och studenterna. Ändå är det detta studenterna använder sin möjlighet att påverka innehållet i kursen till, att klaga på mig som lärare.
Det klagas på att seminarierna inte fungerade. Vi har valt att inte ha obligatorisk närvaro, och därför vad det många, långt över hälften, som uteblev. Klart det inte fungerar då. Och jag får skit för att jag inte meddelat tidigt i kursen att en uppsats inte kan snos ihop under de sista veckorna. Att jag tog upp detta på introduktionen och under föreläsningen som handlade om detta, nämns inte i utvärderingen.
Det ligger i sakens natur att en självständig kurs som bygger på studenternas eget ansvar inte kan innehålla hur mycket instruktioner som helst. Och när väldigt många väljer att utebli från tillfällen där hjälp ges och information delas ut, och där det finns möjlighet att ställa frågor och få svar, blir det svårt att vara en bra lärare.
Jag är ledsen idag. Arbetet tränger sig in i semestern och det enda det leder till är att jag på sikt blir en sämre lärare. För jag varken kan eller tror det är bra att curla studenter. Allt jag vet om kunskap och lärande handlar om att det bygger på eget ansvar och en egen vilja att lära. Det är det enda jag inte kan bidra med. När det är detta jag får skit för i utvärderingar leder det bara till att jag allt mer tappar tron på utbildning. I nuvarande form.
Vi har byggt ett system som bygger på kundnöjdhet, å ena sidan. Och utvärdering, å andra. Paradoxalt nog är det inte studenternas prestationer och resultat som utvärderas, utan mitt som lärare. Jag förväntas, på fullaste allvar, uppfylla båda målen. Både mina "kunder", UKÄ och högskolans ekonomer, ska vara nöjda. Ett omöjligt uppdrag, för det jag vet leder till bättre resultat och kunskapsutveckling är långt ifrån alltid det som ger hög grad av kundnöjdhet. Och om jag ger studenterna det studenterna säger sig vilja ha, det som efterlyses i utvärderingarna, får jag skit från UKÄ och ekonomerna. Läraruppdraget framstår allt mer som ett omöjligt uppdrag.
Ska jag göra som en del kollegor gör, påfallande ofta duktiga kollegor som sökte sig till högskolan för kunskapens och lärandets skull, och kasta in handduken? Ska jag lämna högskolan? Ska jag ge upp allt det jag tror på, det jag vigt mitt liv åt? Jag vill inte, men ser den dagen närma sig. Dagen då jag inte längre kan ställa min inför en grupp studenter och vara ärlig längre, den dagen vill jag inte vara lärare längre. När mina ansträngningar för att hjälpa studenterna att lära och utveckla egna kunskaper inte längre uppskattas av någon, varför ska jag då utsätta mig för obehaget? Jag är inte där än, men efter gårdagens allt annat än upplyftande läsning i färskt minne, inser jag att jag måste förbereda mig på min egen exit högskolan.
Läser om att rekordmånga elever på gymnasiet skolkar och blir av med sina studiemedel. Inser att det är morgondagens studenter som agerar sig, som har den inställningen till studier. Det går sakta upp för mig att någon ljusning inte är i sikte, än på mycket länge.
Jag sökte mig till högskolan, och har stannat kvar i akademin, för kunskapen. Tyvärr känns det som jag allt mer tillhör en minoritet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar