Populism, yta och en obehaglig logik

Igår skrev Jimmie Åkesson på Brännpunkt, under den lite oväntade rubriken: "Förskolan ska få mindre grupper". Det är Almedalsvecka, det är tid för utspel, och den som får mest likes vinner. Tänkte först inte så mycket mer på den där artikeln, efter att jag skummat den och skakat på huvudet åt detta taffliga försök att bli ett riktigt parti, ett parti som kan tas på allvar. Sedan kom tankarna, igår på kvällen läste jag igen.

Vad är det för parti vi har att göra med? Vad är det för parti som idag lockar allt fler? Är det en populistisk vindflöjel, eller är SD ett politiskt parti med egen riktning och en inre kompass som styr politiken i en förutsägbar riktning? Efter gårdagens debattartikel står det än tydligare än förut att SD inte är ett politiskt parti, utan en samling pellejönsar som döljer sina djupt obehagliga åsikter om människor bakom en yta fylld med det som för tillfället är i ropet. SDs väljarstöd missbedöms konsekvent, för detta är ett parti få erkänner att de röstar på, ens i anonyma opinionsundersökningar. Bara det borde få varningsklockorna att ringa. SD har ingen skolpolitik, och det är jag tacksam för! SD försöker bara locka väljare och putsar bara på sin fasad.

När vi idag presenterar ett omfattande och genomarbetat paket för sociala reformer visar vi vad man kan åstadkomma med en ansvarsfull politik som sätter barnen och familjerna i det främsta rummet.

Barnen? Familjerna? Vilka barn och vilka familjer talar vi om? Knappast ensamkommande flyktingbarn ...

Fast det var inte detta jag tänkt på, för det är inget nytt. Det jag vill skriva om handlar om hur Åkesson skriver och vad han inleder sin debattartikel med. Varför kommer SD med just detta utspel? Det vill jag lyfta lite tankar kring. Åkesson skriver.

Många förknippar Sverigedemokraterna med ”hårda frågor” där det mesta handlar om invandring och hårdare tag mot brottslighet. Detta kan vara en del av förklaringen till att vi är på väg att bli det största partiet bland män samtidigt som vi bara är medelstora bland kvinnor. Bilden av oss har länge varit den av ett ganska enkelspårigt och missnöjt parti. Detta håller inte när vi nu ska börja resan mot att bli landets största parti där målet ­inför nästa val är att åtminstone bli det näst största partiet. 

Det är här uppenbart varför utspelet handlar om just det det handlar om. För att få gehör för sina hjärtefrågor behöver SD stöd frän fler väljare och framförallt fler väljargrupper. Kvinnor, till exempel. Därför satsas det ni, I DEN POLITISKA DEBATTEN, på mjuka frågor, men glöm aldrig vad Åkesson också är tydlig med.

Invandringspolitiken är och förblir en fokus­fråga för vårt parti och vårt land. Så gott som alla politikområden påverkas negativt av en ansvarslös invandringspolitik. Men breddningen av vårt partis politik måste fortsätta. All politik handlar om prioriteringar. Med en lagom stor invandring har vi råd att täppa till hålen i välfärden. Vi Sverigedemokrater är därför tuffa i vår kritik mot den oansvariga invandringspolitik som förs idag. Vi behöver vara det för att kunna frigöra resurser åt de i vårt samhälle som behöver dem.

Om man väljer att ensidigt fokusera på kostnaderna ser det ut att handla om mycket pengar, men varför göra det? Jag kan bara komma på ett enda skäl och det är att förta med dem som inte vill att Sverige ska ta emot någon eller något utifrån kommande. Invandringen kostar inte bara pengar, den är både nödvändig och ekonomiskt försvarbar. Vill SD verkligen uppfattas som ett riktigt och ansvarsfullt parti måste man även tala om invandringens positiva effekter. Det gör man nu inte, man väljer att tala om behovet av prioriteringar istället.

Låt oss leka lite med det inledande stycket. Tänk om det var Feministiskt Initiativ som skrev på Brännpunkt, om det var Gudrun Schyman som höll i pennan. Hur skulle det kunna låta då? Kanske så här:

Många förknippar Feministiskt Initiativ med ”mjuka frågor” där det mesta handlar om jämställdhet och kvotering för att utjämna makten mellan män och kvinnor. Detta kan vara en del av förklaringen till att vi lockar allt fler väljare bland kvinnor samtidigt som vi bara är medelstora bland män. Bilden av oss har länge varit den av ett ganska enkelspårigt och missnöjt parti. Detta håller inte när vi nu ska börja resan mot att bli landets största parti där målet ­inför nästa val är att åtminstone bli det näst största partiet.

Tänk om FI anammade SDs strategi och lanserade förslag och satsningar som handlade om att profilera sig i frågor som lockar män, hur skulle det tas emot av journalister och andra? Tänk om Miljöpartiet ogenerat lanserade frågor som anpassats för den miljövidriga industrin, eller la förslag i Riksdagen om sänkt skatt på bensin?

Vilket annat parti skulle ogenerat kunna ändra sin politik för att locka fler väljare? Är jag ensam om att se logiken här: Ett folk (en ras), ett parti?! Är det redan rötmånad?