Ledarskap

Jag är en dålig ledare, av många skäl. Den viktigaste anledningen till att jag tvingats inse att mina ledaregenskaper är underutvecklade har inget med bristande förmåga att göra egentligen. För att jag ska bli bra på något krävs att jag tror på det jag ska göra och att jag har full frihet och att jag kan gå in i projektet med liv och lust och leva fullt ut i och med det. Och jag tror inte på ledarskapets undergörande verkan. Här ska jag försöka förklara varför.

Tron på LEDAREN har idag antagit groteska proportioner. Det finns ingen hejd på vad ledaren ska lyckas med. Tro kan som bekant försätta berg, och här har vi ett typexempel på just det. Titta på ersättningarna som med självklarhet och entusiasm delas ut till ledare idag, även i ideella organisationer som Röda Korset. Det säger allt om synen på ledaren. Titta sedan på hur den som inte vill, kan eller tror på ledarskapets undergörande betydelse värderas. Om hen dessutom saknar självförtroende och inre driv verkar det idag vara helt legitimt att sparka på personen ifråga. Ingen bryr sig. Det spottad på tiggare och reses allt mer aggressiva krav på ständigt lägre löner. Allra mest cyniskt blir det när man anser att personerna som befinner sig i den situationen får skylla sig själva, när man på fullaste allvar anser att det bara är att ta sig i kragen, hyfsa till sitt yttre, tänka positivt och skaffa sig ett jobb.

Klyftorna mellan människor växer och samhället slits isär, vilket leder till att det fiktiva behovet av ledarskap ökar, liksom kraven på de fattiga och utsatta. Ledarna överöses med pengar och tumskruvarna dras åt på de mindre lyckade. Och rädslan hos dem som befinner sig mellan dessa ytterligheter ökar. Alla förlorar på arrangemanget, även den som lyckats få andra att se hen som ledare, för ingen går opåverkad av den typen av uppmärksamhet. Listan på ledare och framgångsrika människor som utvecklat märkliga beteenden är lång. Och betänk att andelen psykopater är högre bland ledare än i den övriga befolkningen. Vi har med andra ord skapat ett system för organisering av samhället som inte är bra för någon och som dessutom inte är långsiktigt hållbart.

Framgång förblindar synen och sätter analysen och det kritiska tänkandet ur spel. För vem vågar påpeka att kejsaren är naken, om det finns en risk att anklagelsen slår tillbaka på den som reser misstanken, pekar på faran eller bara undrar i största allmänhet om det som låter för bra för att var sant verkligen är på riktigt. Den som lyckas i rådande system står över varje misstanke. Därmed skapas rum där saker kan ske så att säga bakom lyckta dörrar. Och så fort insyn saknas händer det saker. Tänker på historien om Bill Cosby som nu rullas upp, eller på ledamoten och etikansvarige i The House of Lords i England.

Bank VD är en intressant position att reflektera över utifrån ett ledarskapsperspektiv. Den som inte kan tjäna pengar genom att ha full kontroll och in- och utlåningen, samtidigt som staten går in och garanterar alla förluster, hen borde inte ha någon lön alls. Få saker torde vara enklare än leda än en bank. Där finns få anställda, varan säljer sig själv och ledaren har full kontroll över både inkomster och utgifter. Ändå ses banksektorn som ett föredöme och dess ledare hyllas som gudar och kan kvittera ut astronomiska löner. Det säger liksom allt.

I skolan uppmuntras eleverna att bli mer entreprenöriella. Varför då? För att vi lever i en kultur som dyrkar ledaren. Idag är det inte den som har kontakt med gud som beundras, men den som har kontakt med och kontroll över ekonomin. Chefen för Fed i USA har antagit rollen som orakel och hens uttalanden analyseras av översteprästerna på finansmarknaden. Och politiken följer lydigt efter och stiftar lagar om privatisering av vinster och förstatligande av förluster, allt för att göra livet lättare för de dyrkade ledarna. När de multinationella företagen säger att de inte har råd att anställa är det få som vågar göra något annat än att acceptera längre löner. Och när privata aktörer i vården och utbildningssektorn helt ogenerat skapar en företagsmodell som går ut på att dra in skattemedel och sedan flytta vinsten till något av de hugade skatteparadisen, som ingen för övrigt heller på allvar verkar bry sig om, sker detta med maktens goda minne. Företagen är ju börsnoterade och alla vet vad en börsnedgång kan leda till, att allas våra pensionspengar förlorar i värde.

Läsaren får själv fylla i med fler exempel, fler indikationer på mönstret som jag här skissar på. Jag har medvetet valt att inte länka till några studier, för jag är konsekvent i min syn på ledarskap. Forskning handlar om att sprida kunskap och främja analytisk förmåga, om ökad kollektiv förståelse för det samhälle som vi alla är del av. Inte om att forskaren ska vara ledare som drar in pengar och producerar artiklar, som bevisar hur det är och belönas med framgång och ära. Jag tror på kollektivt engagemang och på att samhället, makten och följaktligen även synen på ledarskap växer underifrån. Jag tror på självorganisering. Inte som en lösning, utan som en sann beskrivning av sakernas tillstånd och funktion. Jag tror därför inte på ledarskapets undergörande förmåga. Ledaren är en mytisk figur ovärdig ett samhälle som gör anspråk på att vara ett kunskapssamhälle.

Kunskap växer också underifrån. Förståelse är något som uppstår mellan människor och som växer fram där klimatet är det rätta, där det finns tid och där det är högt i tak. Kunskap är aldrig absolut och sanningen är alltid relativ, det som betyder något är ifall tesen som förs fram fungerar eller ej. Inte om vilken metod som använts, vem det är som står bakom tesen eller var resultaten publiceras. Allt sådant är bara utanpåverk som inte har något med innehållets verkliga kvalitet att göra.

Ledaren är en enkel lösning, en förrädiskt lockande dröm om den berömda kakan som går att både äta och ha kvar. Vi är all ledare, vilket bevisar att det inte finns något enda eller bästa ledarskap, bara många olika sätt att leda. Utan ledning finns ingen rörelse och följaktligen inget liv. Men ingen leder, det gör vi alla tillsammans. Därför är den som befinner sig i toppen varken mer eller mindre värd än någon annan av delarna som bygger helheten.

Därför aspirerar jag inte på att bli ledare, men jag leder ändå mitt liv så gott jag kan i den riktning jag tror på och drömmer om. Närmar jag mig målet eller visionen är det emellertid inte min förtjänst, för jag styr och bestämmer inte, jag leder bara. Om fler kan inse detta ökar chansen att vi tillsammans kan bygga ett mer hållbart samhälle där det är viktigare vad den breda allmänheten tänker på och gör än vad ledarna tror på och vill. Samhället förändras ändå alltid underifrån, även om vi kollektivt förnekar att så är fallet. Samhällen är mer än något annat självorganiserande, komplexa helheter som aldrig går att styra med mindre än att alla underkastar sig en totalitär makts fullkomliga frihet att agera efter eget huvud.

Därför tror jag inte på ledaren, på ledarskap eller på att det går att styra ett samhälle! Jag tror däremot på bildning, kritiskt tänkande och solidaritet och mångfald. Jag tror på människan som kollektiv och på på ömsesidig tillblivelse. Därför vill jag se mer av samtal/dialog och mindre av debatt.