Intellektuell olydnad

Akademin är en plats för utveckling av kunskap och lärande. Det är så jag ser på det i alla fall. Kanske är jag gammaldags. Möjligen är min syn förlegad. Men jag har å andra sidan inte funnit några tecken på eller direktiv som tydligt visar att jag har fel. Och eftersom det är som det ska, eftersom jag vill sätta kunskapen i främsta rummet, fortsätter jag på den inslagna vägen och ägnar jag mig med liv och lust åt uppdraget. Forskar, lär och undervisar. Förvaltar ett stolt arv och gör vad jag kan för att göra ett så bra jobb som möjligt, det vill säga utvecklar och sprider kunskaper samt hjälper och inspirerar studenter att göra det samma. Oftast går det bra. För det mesta känner jag stor tillfredställelse i vardagen och arbetet. Jag har verkligen världens bästa och mest ansvarsfulla arbete och sätter en heder i att utföra det på bästa sätt.

För det mesta trivs jag och känner jag att alla drar åt samma håll. Dock inte alltid och på senare tid har maskinerier knackat allt mer. Dagarna av tvivel har blivit fler. Tveksamheten och vaksamheten har växt till sig. Allt oftare kommer det propåer och krav som säger sig handla om att öka kvaliteten, men som i praktiken visar sig ta tid och energi från kunskapen och lärandet. Idag läser jag på Brännpunkt om en gymnasielärares tankar och upplevelse av något liknande som jag här vill reflektera över. Han skriver om hur lärarnas tankar och upplevelser konsekvent bortträngs från debatten om skolan.

Visst är det bra att skolan belyses av kulturskribenter och krönikörer, visst är det bra att skoldirektörer och fackförbund får uttala sig om skolan, och visst är det bra att man låter elever, rektorer och politiker ge sin bild av skolsituationen. Ett brett samhällsengagemang är viktigt för att vi ska få en så bred och nyanserad bild som möjligt av svensk skola. Men utan lärarröster blir denna bild av skolan naturligtvis inte rättvisande.

Om vi inte låter lärare komma till tals när vi tecknar bilden av svensk skola riskerar vi att få en bild som är både suddig och svartvit. Och vem vill bygga framtidens skola utifrån en sådan ritning? Och om vi i debatten hävdar att lärarens status är viktig för att vi ska kunna vända utvecklingen, och samtidigt i samma debatt systematiskt visar att lärarens röst inte är mycket värd, ja då är förutsättningarna för en god förändring väldigt liten.

Känner inte igen mig själv i citatet. På högskolan ser det inte riktigt så och många lärare är ju som jag också forskare, så situationen är lite annorlunda. Men jag känner igen tendensen och ser ett tydligt mönster. Det som jag menar borde vara i centrum tystas, ignoreras eller körs över av andra aktörer, röster och intressen. Skolan är glödhet i debatten och alla har en åsikt. Den svenska skolan jämförs med andra länders skolor, och i vårbudgeten satsas det som aldrig förr. Folkpartiet har kidnappat skolan för att rädda det som räddas kan av väljarstöd, för att säkra sin egen plats vid makten. Aldrig förr har skolan varit så intressant som i dessa dagar. Det borde vara bra, men jag är skeptisk och instämmer i gymnasieläraren Daniel Sandin som pekar på att debatten och omsorgen om skolan förs över huvudet av lärarna, vilka därmed betraktas som ett slags formalitet. Det oroar mig, där finns grogrunden för problem som hotar att växa sig större och som riskerar att få katastrofala konsekvenser i framtiden.

Om lärarnas ord och tankar inte räknas, bara deras röster. Om samhället inte bryr sig om vardagen i klassrummet kommer ingen förändring att ske. Om skolan är en angelägenhet för makten, bara så länge makten behöver den för sina egna syften, och om ingen bryr sig om lärarna kommer kunskapen att vittra sönder och vetandet att utarmas. Björklunds atlantångare kommer inte att vända, den kommer att sjukna. Så länge vi som samhälle inte bryr oss om och intresserar oss för kärnproblematiken, det som VERKLIGEN betyder något och som skulle kunna göra skillnad rör vi oss bort från målen vi säger oss värna. Ser tydliga paralleller till situationen i vården, som varit i fokus tidigare, men som nu inte riktigt når fram i bruset. Där är det sjuksköterskorna som drabbas och som i vissa fall bara ser en enda utväg att få sin röst hörd: Att säga upp sig, med katastrofala konsekvenser som följd. Det är en desperat handling och att det när det sker inte får mer uppmärksamhet än det får är en farlig signal om att något är allvarligt fel i det samhälle som Sverige blivit. Om lärarna skulle göra som sjuksköterskorna befarar jag att ingen skulle höja på ögonbrynen. Låt oss hoppas att så inte är fallet. Låt oss hopas.

Att lärarna känner sig överkörda och ignorerade i skoldebatten är allvarligt nog, men om dessutom kunskapen håller på att förlora sitt värde. Om vetandet allt mer betraktas som ett slags formalitet, då har, som man säger i USA, the shit hit the fan. Då är risken uppenbar att Sverige inte längre glider nedåt i relation till andra i olika mätningar och jämförelser, då kan vi mycket väl falla fritt. Det är ett högt spel som spelas för att upprätthålla illusionen om att lågt pris och god kvalitet går att förena. Jag har sagt det förr och många är inne på samma linje, det är ingen nyhet och det bygger på gedigna forskningsresultat och väl beprövad erfarenhet: Kunskapen måste stå i centrum! Det borde vara en självklarhet, men är det tyvärr inte.

Ingen säger något annat än att kunskapen står i centrum. Och något annat vore skandal. Ändå bär jag på en smygande känsla av att akademin håller på att förändras och att kunskapen förskjuts och att den liksom lärarna inte beaktas eller att den allt mer betraktas som ett slags formalitet. Kunskapen kräver dock att vi som samhälle gemensamt värnar den. Ansvaret för kunskapen kan inte delegeras, den lever inget eget liv utan måste hållas vid liv av oss som lever och verkar i Sverige idag. Kunskapen förmedlas genom språket och när språket förflackas och välskrivna texter ses som en dyr lyx som vi inte har råd med så är det en varningsklocka. När allt färre bryr sig om språket blir det svårare att värna kunskapen och det blir dessutom svårare att ta den till sig. Vetande är en komplex helhet, inte helt olikt klimatet. Det finns inga enkla lösningar. Tron på att det finns det och politikernas förslag på lösningar är ett slags värdemätare på kunskapens status i samhället. Sanningen är att DET FINNS INGA GENVÄGAR. Först när den insikten styr politiken och samhällsutvecklingen kan vi hoppas på en vändning. Frågan är om vi har tid att vänta?

Ser ett behov av något som jag vill kalla intellektuell olydnad. Vi som värnar kunskapen kan och får inte sitta tysta. Kan och får inte vara passiva och finna oss i att se på när allt det vi tror på och det som som alla säger sig värna håller på att utarmas. Kunskap kräver möda och intresse, dess talan måste föras av någon och om ingen annan gör det måste vi som ser och förstår allvaret göra något. Frågan är bara vad? Vilken typ av symbolhandling kan vi utföra? Var finns missilerna som vi kan hälla blod på (som Per Herngren gjorde i USA för ett antal år sedan), eller tågen med vapen som vi kan stoppa? Hur skulle en intellektuell olydnad kunna se ut? Det funderar jag mycket på, för hur viktigt det än känns att skriva och ta alla chanser som vardagen ger att föra kunskapens talan växer ändå frustrationen över att så lite görs och ännu mindre händer. Allt för få ser helt enkelt problemet.

Igår hade vi till exempel ett seminarium om rättssäker examination. Det är både viktigt och intressant. Tycker juridiska frågor är spännande och inspirerande och jag sätter en ära i att utföra mitt arbete på bästa sätt och i enlighet med gällande regler. Fast så som det hela utvecklade sig och så som det ofta blir kom det att handla mer om systemets krav än om hur regelverket används för att skapa och bedöma kunskap på bästa sätt. Dokumentet som vi jobbade med på seminariet heter Rättssäker examination, och där finns samlat tankar om och riktlinjer för högskolelärares myndighetsutövning. Det jag reagerar på är att ytterst få punkter handlar om kunskapen. Dokumentet sätter studentens, eller det är inte studenternas rättigheter heller som värnas, utan individens rätt. Studenter kommer till högskolan av samma anledning som jag gör, för att lära och för att få möjlighet att plugga. Rättssäkerheten skyddar framförallt dem som inte gör vad som krävs och syftar till att lösa de problem som uppstår när kunskapen inte står i centrum. Det är så klart bra och viktigt att det finns regler, det vänder jag mig inte mot, men iakttagelsen om att kunskapen inte värnas och att inget sägs om lärarnas rättigheter oroar mig. Dokumentet ger mig som lärare och värnare av kunskap mycket litet stöd.

Var finns dokumenten som talar om studenternas skyldigheter? Var finns försvaret för kunskapen? Avsaknaden av detta i regelverket för skola och högre utbildning talar sitt tydliga språk. Kunskapen och dem vars uppdrag det är att utveckla, värna och sprida den beaktas inte. Betraktas som formaliteter och förskjuts därmed från centrum och debatten, till förmån för individen och dess rättigheter. Det olyckliga är att dessa ställs mot varandra, för lika illa för kunskapen är att individer inte är fria eller att medborgare saknar rättigheter. Problemet är att kunskapen glöms bort. Och det är ju trots allt för kunskapen som vi har en skola och en högre utbildning.

Känner av dessa och en hel massa andra anledningar ett växande behov av intellektuell olydnad. Det blev väldigt tydligt på seminariet att lärarkåren känner sig instängd och kontrollerad av det omfattande regelverket. Och det kan man kanske leva med, om det inte vore för att man dessutom känner sig misstrodd. Som om systemet befarar att lärare och forskare, om de inte hålls kort och övervakas minutiöst, skulle överge kunskapen, plåga studenterna eller lata sig.Vad säger det om vårt samhälle, att vi inte ens litar på att den som ägnat över 20 år av sitt liv åt studier och som försakat en massa under lång tid för kunskapen, den som under många år levt nära existensminimum för att få chansen att studera och utbilda sig? Om landets docenter och professorer inte känner sig fria och litade på, utan måste tvingas underkasta sig minutiös kontroll i vardagen, inte bara om/när det uppstår problem eller konflikter, vad säger det om kunskapens status i Sverige? Och vad säger det faktum att vi fortfarande står undrande inför resultaten i Pisa-mätningarna?

Något behöver göras, frågan är bara vad? Något slags intellektuell olydnad behövs för att skapa medvetenhet och rikta uppmärksamheten mot det som är det centrala: KUNSKAPEN! Dess rättigheter är viktigare än allt annat och måste till varje pris värnas. Kunskap behövs för att lösa alla andra problem, så inget är viktigare. Att blogga är mitt sätt att vara intellektuellt olydig, för detta sätt att sprida kunskap och analysera samhället ger inga akademiska meriter alls. Det ogillas av systemet. För forskare ska publicera sig i strikt kontrollerade och starkt reglerade kanaler där alla övervakar varandra och ingen är fri. Där mer produktion av samma premieras framför ny kunskap. Även om jag ställer samma höga krav på det jag skriver här som på det jag skriver i mina artiklar och böcker betraktas bloggandet som lite suspekt, av systemet. Och det är samma system som skapats för att värna kunskapen.

Anser att dessa tankar är viktiga att förmedla. För om många lärare och forskare känner som jag, då är det allvarligt. Då är kunskapens status hotad. Och bara det faktum att det är utanför akademin och politiken som diskussionen får föras är ett tecken i sig, på att något inte står rätt till. Det är ett tecken på att samhället behöver lite mer av intellektuell olydnad. Om det nu är kunskap vi säger oss vilja ha. Om inte tar jag tillbaka allt jag hittills sagt!