söndag 2 juni 2013

Trötthet, kunskap och samhällsutveckling


Tröttheten är bedövande. Efter ett år av konstant press, som nu släpper så sakteliga, kommer den rullandes in, tvingar den sig på. Det går inte att hålla den stången längre. Tröttheten. När det nu äntligen går och jag vågar känna efter är det som kraften rinner som sand mellan fingrarna. Längtar sommar. Vill vara fri, behöver tid. Kravlös tid att bara vara, länge, länge. Det är inte så att jag vantrivs med mitt jobb. Tvärt om är det just för att jag trivs som jag känner som jag gör. Trivdes jag inte hade jag inte pressat mig som jag gjort under året som gått. Att vara lärare/forskare är det bästa jag kan tänka mig. Jag har verkligen världens bästa jobb, vilket är farligt. Varje år tror jag mig om att ha koll. Bestämmer jag mig för att inte hamna i den situation jag ändå, varje år vid den här tiden, hamnar i. Den stora tröttheten, just innan semestern.

Många lärare känner som jag. Att få arbeta med det man brinner för är något de flesta drömmer om. Och kanske just därför finns det många duktiga lärare där ute som går på knäna och som pressar sig själva till det yttersta för att få fortsätta jobba med kunskapsutveckling och undervisning. Det går, än så länge. Och det är fortfarande värt det, för många. Kunskapsutveckling är svårt att kombinera med något annat jobb. Detta är skolans smala lycka. Det håller lärarna kvar. De riktiga lärarna. Lärarna som är där för kunskapens och lärandets skull. Något håller emellertid på att hända. Skolor köps upp, och säljs på en marknad vars enda intresse är pengar. Villkoren för kunskapsutveckling och lärande förändras därmed, i snabb takt. Kraven ökar också, i effektivitetens namn. Allt mer ska läraren ansvara för, följa upp och kontrollera. Och allt mindre tid finns för kunskap, lärande, vilket är allvarligt nog. När det även går ut över lusten och glädjen i arbetet, då är samhället illa ute (och det verkar vara precis vad som händer). Fortfarande finns det utrymme för kunskapsutveckling och lärande, själva det faktum att man är i skolan gör det möjligt. Men allt fler lärare märker att de får använda allt mer av sin fritid för att klara uppdragets kärna, kunskapsutvecklingen. Tröttheten är ett tecken på det. Hur kul och inspirerande det än är att jobba med kunskap krävs ändå andra intryck också, annars blir allt arbete. Följs planen till punkt och pricka blir det uppenbart hur ansvariga ser på lärarens värde. För då finns mycket lite ARBETS-tid kvar för undervisning och egen ämnesfördjupning. Detta får läraren som verkligen bryr sig om sitt jobb och sina elever utföra på sin fritid. Finns det något annat yrke där det ser ut på det sättet? Kan detta ha något med krisen i den svenska skolan att göra? 

Något är hur man än ser på saken väldigt fel. Jag menar att felet ligger i samhällets syn på kunskap, inte i skolan. Kunskap antas vara ett slags formalitet. Man har fått för sig att kunskap är något som går att paketera, komprimera, och effektivt överföra till alla i enlighet med en på förhand uppgjord plan. Det är inte så, kunskap fungerar inte på det sättet. Kunskap är komplext, och inlärning är individuellt och mångtydigt. Vi har här att göra med processer som inte går att styra. Duktiga lärare förstår det, och spelar med i spelet för att skolan är den plats i samhället där det trots allt går att förkovra sig på arbetstid. Lärare som brinner för kunskap tvingas på detta sätt in i ett ekorrhjul som sakta bryter ner dem. Och ju mer man jämför hur det är med hur det skulle kunna vara, desto mer förödande är det för den intellektuella utvecklingen. Paradoxalt nog delar ansvariga politiker denna bild. Alla är överens om att den svenska skolan har problem. Sorgligt nog har man bestämt sig för att rådande medicin är den rätta för att lösa problemen. Jag ser ett mörker öppna sig, som inte gör tröttheten mindre.

Höj lönerna för lärarna, då löser sig problemen. Så tänker många, och ingen lärare skulle drömma om att klaga på den retoriken. Fast alla som verkligen har satt sig in i frågan om vad kunskap är vet och förstår att det inte är en lösning på skolans problem. För att komma till rätta med problemen måste man sätta in åtgärder vid dess rötter, och dessa finns inte i skolan. Roten till det onda är vida spridd i samhället. Först när vi förstår att skolan inte är en isolerad del av samhället, först då kan vi hoppas på att hitta en lösning.

Effektivisering, ekonomisering och en syn på kunskap som rimmar illa med vetandet om vetande, där finns problemets kärna. Tidsbristen som alla känner i samhället idag bidrar till problemen och förvärrar dem. Inte bara lärarna tvingas utföra sitt arbete på kortare och kortare tid, alla tvingas till det. Och då blir barnen lidande. Barnen som dessutom idag håller på med fler och mer tidskrävande egna aktiviteter. Sammantaget gör detta att ingen har tid för det som är svårt, tar tid och kräver koncentration. Kunskapsutveckling är svårt, tar tid och kräver djup koncentration. Först när den bilden sprids i samhället, och först när ansvariga på alla positioner ta till sig den kunskapen och omsätter den i handling och politiska beslut, kan vi hopas på att vända trenden och bygga en skola som ger mer tillbaka till samhället än den tar från dem som uppehåller sig där.

Svårt att se och förstå detta när man är mitt uppe i processen, under pågående läsår. När alla drar i en och kraven och alla måsten tvingar upp läraren på tårna. Den som ständigt är på språng har ingen möjlighet att sätta sig ner och betrakta sitt liv och den verksamhet man är satt att utföra. För det krävs perspektiv. Och är man så pass trött som jag är nu och som många lärare är vid denna tid på året är det lätt att man bara vil bort och ut i friheten. Sommaren går fort. Sedan är det höst och ett nytt akademiskt år börjar. Innan man vet ordet av är det jul. Sedan sitter man där, igen. Överhopad med jobb och en massa obesvarade mail. Med krav och måsten som bara nätt och jämt hinns med.

Farligt, inte bara för enskilda samhällsmedborgare, lärare och andra. Farligt för samhällets långsiktiga överlevnad. Farligt för mig, och för dig, för oss och våra barn. 

Inga kommentarer: