Tänker om och med rhizom XXI

Problemet med träd är att de är sin själv nog. Träd är jag, mig och mitt. Dess krona strävar mot solen och fjärmar sig allt med från rötterna som förser toppen med vatten och näring. Lätt att imponeras av träd, just för att de är stora, ståtliga, starka och självständiga. Träd ser eviga ut, och kan också leva länge. Över 1000 år i många fall. Om förhållandena är de rätta vill säga. Om rötterna sköter sin uppgift och lydigt transporterar vatten och näring till kronan där fotosyntesen, som hela organismen är beroende av försiggår. Den spektakulära fotosyntesen. Det är där det händer, bland bladen, i solljuset. Lät att få för sig det, att kronan är viktigare än rötterna. En förförisk tanke. Hur hållbar är den? Det är den viktiga frågan. Hur hållbar är processen, sättet att organisera fortsatt liv?

Träd är stationära. Rötter kan sträva långt och djupt, men det finns gränser. Och när gränsen är nådd faller trädet, oavsett hur stort och ståtligt det var. Hela systemet kollapsar, går under. Dör. Världshistorien känner många, mäktiga imperier som gått under. Likt träd har de utvecklats till trögrörliga kolosser som inte förmår anpassa sig till förändring, och när omgivningen inte längre accepterar eller kan anpassa sig längre, då faller allt samman. Oavsett hur mäktigt och guldglänsande imperiet var under sin glans dagar, och oberoende av hur många människor som anslutit sig till och är lojala mot makten. Storleken, framgångarna och rikedomen är paradoxalt nog dessa organisationers svaga punkt.

Så, hur ska vi göra? Hur kan och bör ett samhälle byggas, för största möjliga hållbarhet? Deleuze och Guattari föreslår att inspiration hämtas från ett annat håll i biologin, nämligen rhizom. Som bekant har vi här att göra med en helt annan typ av organisering. Inte så glamorös, men hållbar just därför. En föränderlig och flexibel, lyhörd organisering utan centrum, eller med massor av centrum. En organisation utan mäktiga ledare, en demokratisk organisation som följer rådande förutsättningar och som anpassar sig efter det som är. Ser man så på samhället öppnar sig andra möjligheter, finns andra vägar fram. Och det är precis vad jag försöker göra här, se på det invanda från andra perspektiv.

History is always written from the sedentary point of view and in the name of a unitary State apparatus, at least a possible one, even when the topic is nomads. What is lacking is a Nomadology, the opposite of a history.

Det är så jag ser på vetenskap också. Inte som ett (kunskaps)imperiums historia, vilken förklarar maktens framgångsrika och predestinerade resa mot ära och berömmelse. Vetenskap ser jag mer som skapare av kartor, alternativa kartor. Nomadologin tillhandahåller inte sanningar, kräver inte rättning i leden och absolut lydnad, utan kartor som medborgarna kan använda efter eget huvud för att orientera sig i tillvaron med hjälp av. Tillåter vi oss bara att öppna ögonen. Vågar vi bara se världens komplexitet. Vill vi bara förstå. Då finns inga hinder för att sätta igång. Och eftersom framtiden skapas i handling, är resultatet av kollektiva tillblivelser, finns inget annat att göra än att nyfiket vänta och hoppas. Berättelser som kan användas som ett slags kartor finns överallt, det handlar om vilken inställning man har till dem. Bara det som används kan göra skillnad, därför är det bättre att försöka än att leta efter den bästa lösningen. Det finns ingen bästa lösning, bara olika lösningar.

There are rare successes in this also, for example, on the subject of the Children's Crusades: Marcel Schwob's book multiplies narratives like so many plateaus with variable numbers of dimensions. Then there is Andrzej ewski's book, Les pontes du paradis (The gates of paradise), composed of a single uninterrupted sentence; a flow of children; a flow of walking with pauses, straggling, and forward rushes; the semiotic flow of the confessions of all the children who go up to the old monk at the head of the procession to make their declarations; a flow of desire and sexuality, each child having left out of love and more or less directly led by the dark posthumous pederastic desire of the count of Vendome; all this with circles of convergence.

Evolutionen är ett oändligt antal försök. Upprepade försök, av kastade tärningar. Ingen vet hur framtiden ser ut förrän den realiserats. Därför kan ingen veta vad som är bäst, för just den miljön som är där och så. Därför är rhizom att föredra framför träd, som modell för organisering av ett hållbart samhälle. Om det däremot är ett mäktigt (men bräckligt) imperium man vill bygga är trädmodellen att föredra. Jag ser hållbarhet som viktigare och bättre att sträva mot, därför talar jag mig varm för rhizom som ett slags karta och nomadologi som strategi. Rörelse handlar det om, liksom följsamhet.

What is important is not whether the flows are "One or multiple"-we're past that point: there is a collective assemblage of enunciation, a machinic assemblage of desire, one inside the other and both plugged into an immense outside that is a multiplicity in any case. A more recent example is Armand Farrachi's book on the Fourth Crusade, La dislocation, in which the sentences space themselves out and disperse, or else jostle together and coexist, and in which the letters, the typography begin to dance as the crusade grows more delirious .z3

Jag bloggar för att det är ett sätt att skriva vetenskap som passar med de kunskapsmål jag har. Jag har anammat en väg mot vetande som inte premieras av rådande kunskapsregim, som organiserats som ett träd, för största möjliga inflytande. Bloggande är en annan typ av berättelse, ett annat sätt att närma sig världen och vetande. Ett annat sätt att sprida insikt. Som bloggare har jag inte ambitionen att upplysa mänskligheten. Flyktlinjer är en plats där det kastas tärning. Ett flöde av iakttagelser och upprepade försök att visa på alternativa vägar fram för samhället. Ambitionen som driver mig är att förstå, och att främja samtal, utbyte av tankar samt visa på betydelsen av reflektion.

These are models of nomadic and rhizomatic writing. Writing weds a war machine and lines of flight, abandoning the strata, segmentarities, sedentarity, the State apparatus. But why is a model still necessary? Aren’t these books still "images" of the Crusades? Don’t they still retain a unity, in Schwob’s case a pivotal unity, in Farrachi’s an aborted unity, and in the most beautiful example, Les portes du paradis, the unity of the funereal count? Is there a need for a more profound nomadism than that of the Crusades, a nomadism of true nomads, or of those who no longer even move or imitate anything? The nomadism of those who only assemble (agencent). How can the book find an adequate outside with which to assemble in heterogeneity, rather than a world to reproduce?

Frågor betraktas ofta som problem. Okunskap har gjorts till det onda, det är ett tillstånd som skys som pesten. Inom Royal Science är målet att söka svar och att räta ut alla frågetecken. Ett annat sätt att se på okunskap är att betrakta det som en början på fördjupad kunskap och förståelse. Ett nomadologiskt sätt att bedriva vetenskap är att bejaka okunskapen, för att den är just början på någon med potential att bli något. Det handlar om vilken inställning man har till världen, till vetande och till sina medmänniskor. Är vi alla här tillsammans, eller är vissa ämnade för ett liv i toppen och andra djupt nere under jorden? Jag tror att alla har potential, och att det är samhällets skyldighet att skapa så gynnsamma förutsättningar som möjligt för att förlösa denna potential. Därför tror jag på rhizom som modell. Därför väljer jag den kartan framför andra. Nomadologi handlar inte om att förklara kultur, utan om att förstå förutsättningar för förändring.

The cultural book is necessarily a tracing: already a tracing of itself, a tracing of the previous book by the same author, a tracing of other books however different they may be, an endless tracing of established concepts and words, a tracing of the world present, past, and future. Even the anticultural book may still be burdened by too heavy a cultural load: but it will use it actively, for forgetting instead of remembering, for underdevelopment instead of progress toward development, in nomadism rather than sedentarity, to make a map instead of a tracing.

Kunskap som inte ANVÄNDS är värdelös. Bara kunskap som omsätts i samhällets kollektiva tillblivelseprocess, endast kunskap som ger upphov till konsekvenser går att bedöma. Kunskap är inget i sig, dess eventuella egenskaper visar sig i handlingarna som kunskapen möjliggör. Ständiga försök och test av olika vägar och strategier är att föredra framför EN tanke, en idé om hur det måste vara. Kan det vara så här? Det är frågan vi borde upprepa, alla. Tillsammans! Vi borde engagera oss i världens tillblivelse mer. Vi borde lyssna mer på varandra, än på några få utvalda. Vetenskap och kunskapssökande måste inte vara allvarligt. Vem har fått oss att tro det? Livet kan bara levas, här och nu. Ibland behöver man ha kul, också. Det handlar inte om antingen eller, utan om både och.

RHIZOMATICS = POP ANALYSIS, even if the people have other things to do besides read it, even if the blocks of academic culture or pseudoscientificity in it are still too painful or ponderous. For science would go completely mad if left to its own devices. Look at mathematics: it’s not a science, it’s a monster slang, it’s nomadic. Even in the realm of theory, especially in the realm of theory, any precarious and pragmatic framework is better than tracing concepts, with their breaks and progress changing nothing.

Vetande blir lätt ett självändamål. Kunskap som ska vara sann måste försvaras mot utifrån kommande hot. Och inget är så förödande för kreativitet som isolerade ledare med massor av makt. Lätt att bli paranoid om man låser in sig och fjärmar sig från folket och världen. Makt får lätt den konsekvensen och gör ofta så med dem som tilldelas den. Makt korrumperar. Därför är det mer hållbart att släppa vetandet fritt, och sprida insikterna. Speciellt om kunskapsobjektet är kultur, som alla utgör delar av.

Imperceptible rupture, not signifying break. The nomads invented a war machine in opposition to the State apparatus. History has never comprehended nomadism, the book has never comprehended the outside. The State as the model for the book and for thought has a long history: logos, the philosopher-king, the transcendence of the Idea, the interiority of the concept, the republic of minds, the court of reason, the functionaries of thought, man as legislator and subject. The State’s pretension to be a world order, and to root man. The war machine’s relation to an outside is not another "model"; it is an assemblage that makes thought itself nomadic, and the book a working part in every mobile machine, a stem for a rhizome (Kleist and Kafka against Goethe).

Bryt upp, bryt upp är nomadologins slagord. Framåt, uppåt, utåt. I rörelse, tillsammans. Så skapas världen, kultur och även kunskap. Livet kan bara levas, aldrig kontrolleras.

Ett visionärt samtal, om humaniora och kreativa näringar

Om alla dagar såg ut som den dag som än så länge ligger framför mig hade jag nog inte hållit speciellt länge. Upp tidigt, sedan iväg till jobbet för att examinera uppsatser mellan åtta till tolv. Därefter iväg till busstationen för vidare befordran till Skövde varifrån tåget till Stockholm går. I den kungliga huvudstaden ska jag sitta med i en panel, eller i ett visionärt samtal, som det står i inbjudan, om hur framtidens samhälle kommer att efterfråga kulturella och kreativa näringar, om morgondagens konstnärliga arbetsfält. Det är Arbetsförmedlingen Kultur och Media som bjudit in mig. Fram till nu vore detta oproblematiskt, det är inte mer än jag brukar göra på en dag. Denna dag måste jag dock läsa tio uppsatser, och ta mig hem till Göteborg för att sova. Upp tidigt, iväg till Trollhättan, för att examinera uppsatser hela dagen. Hade detta inte varit terminens sista stora insats hade jag tvingats tacka nej till panelen, men nu när jag ser ljuset i tunneln vet jag att jag orkar. Vill och kan, det är inte där begränsningen ligger. Orken är dock viktigt att hushålla med.

Fem frågor har jag fått som utgångspunkt för samtalet mellan oss sex i panelen. Tänkte att dessa frågor kan ha allmänintresse, och jag måste ändå förbereda mig. Flyktlinjer är en integrerad del av mitt liv. Bara att kasta sig ut. Fem påståenden att reflektera över. Ser fram emot detta. Spännande, utmanande och väldigt viktigt.

1. Då vet vi hur kulturutövaren eller kreatören kan anlitas för att arbeta med andra yrkesgrupper, inom alla samhälls- och näringsområden och värdet av detta.

Någon tidsangivelse, typ årtal kan ingen så klart ange. Det är oerhört viktigt. Det är själva utgångspunkten mitt tänkande kring och förståelse för kultur, att det handlar om kollektiv skapande verksamhet. Alla ingår således i eller omfattas av ett slags kreativ näring. Att vara samhällsmedborgare är att vara kreatör eller kulturutövare. Förstår så klart att vi inte förväntas ange en tidpunkt. Tanken är självklart att vi ska beskriva eller ange kännetecken på ett klimat. När vi uppnått detta är vi framme, det är i alla fall så jag definierar uppdraget.

Vad krävs för att nå önskat läge? Det krävs nya sätt att tänka kring kultur, konst och kreativitet. Ett annat samhällsklimat. En annan syn än den rådande på humanister och konstnärer. Idag plockas man fram när det ska hållas högtidstal, när något ska invigas, till kaffet. Lättsam underhållning, eller traditionsbärare och expert på anekdoter. Pynt, rosen på tårtan. Guldkanten på tillvaron. Humaniora och konst är vad som satsas på när andra, mer basala behov, tillgodosetts. Den dag vi ser på humanister som jämbördiga kollegor, med kunskaper som kompletterar arbetslivets övriga kunskaper och kompetenser, då vet vi att kulturvetare och kreatörer kan anlitas inom alla områden. Och då kommer värdet att visa sig.

Problemet idag är att vi lever i en kultur som förnekar sig själv, och som i ett slags tillstånd av hybris dissar viktiga kunskaper och insikter som skulle kunna leda till självinsikt. Som humanist får man finna sig i att förlöjligas och skrattas åt. När den synen på och uppfattningen om konst och humaniora ändrats, då visar sig värdet av kunskaperna. Och då kommer en massa nya samarbeten att inledas. Kreativa samarbeten, som knyter ihop samhället, istället för som idag bryta sönder det. Effektivitet, specialisering och fokus på mål är de största hoten mot den utveckling jag skissat på här.

2. Då vet vi varför brobyggen och växelbruk mellan kultur och näringsliv, humaniora och vetenskap ger hållbar tillväxt, samhällsutveckling, sysselsättning och konkurrenskraft.

Detta vet vi först när vi vågar ta steget fullt ut. Först när vi inser att mångfald inte handlar bara om kategorier (etnicitet, sexualitet och så vidare) av människor utan lika mycket om tänkande. Det är en kunskap som uppstår i mötet mellan olika kunskapssyner, kompetenser, traditioner. Ekonomi och kultur är två sidor av samma sak, följer samma lagar. Ekonomin är ett kulturellt uttryckssätt, vilket blir allt mer uppenbart ju mindre kontanter som cirkulerar i samhället. Pengar är ett materiellt uttryck för något immateriellt, det vill säga kultur. Pengar är ett kulturellt medium. Förstår vi det öppnar sig en ocean av möjligheter för nya typer av samarbeten. Och när människor möts uppstår nya idéer och utmanas gamla sanningar. Det leder till ökad självkännedom, för både individer grupper och för samhället, vilket ger självförtroende och framtidstro. Detta leder i sin tur till samhällsutveckling, tillväxt och sysselsättning. Framtiden skapar vi, genom att leva våra liv i vardagen. Idag väntar vi på lösningar utifrån, och när de inte kommer (de kan inte komma, inte så länge som vi väntar på den) sätter vi oss på en kollektiv svältkur som gör det än svårare att bryta sig loss. Samhället har gått i baklås genom att fixera sig vid ekonomin, genom att söka efter EN lösning, den bästa. Den bittra sanningen är att det finns ingen lösning, bara människor som gör saker tillsammans, med varandra. Konstnärer kan hjälpa oss ut ur den låsningen, och humanister har kunskaper om hur kulturella processer fungerar. Styra utvecklingen går emellertid inte.

3. Då känner vi till nya tillväxtvalutor som de kulturella och de kreativa näringarna skapar och hur vi handlar med dem.

Tror jag vill vända lite på perspektivet här. Är inte alldeles säker på att vi ska handla med den valuta som humaniora och konstnärer skapar. Lite som pengar vill jag nog mer se resultatet av vårt arbete som medier för att att uppnå andra mål. Problemet idag, och det är ett allvarligt problem, är att pengar har blivit ett mål sig. Därför går allt fler näringar på knäna. Verksamheter som är personalintensiva eller kräver råvaror går dåligt, om det inte handlar om lyxvaror för den rika delen av befolkningen, dem som tjänar pengar på pengar. Vi ställer oss idag kollektivt inför det orimliga och omöjliga valet mellan pengar eller konst. Vi borde istället se på konst och pengar som medium för att kanalisera kreativitet som kan användas för att bygga ett bättre, mer inkluderande samhälle. Och det samhället kommer att vara mer hållbart, just för att alla ägg inte ligger i samma korg. Framtiden, återigen, skapas av oss medan vi väntar på att den skall komma oss till mötes. Förstår vi det har vi kommit en bra bit på väg mot det önskade läge som beskrivs i inbjudan till samtalet.

4. Vi har genom kulturen och de kreativa näringarna funnit nya industrigrenar och mervärden som producerar gemenskap, medskapande och egenmakt.

Än en gång vill jag peka på att kultur skapas av alla oss tillsammans. Och jag vill även poängtera att kreativa näringar är en del av samhället, inte ett tillägg till det. Orsaken till att vi ser på saken på detta sätt, och till att vi sitter och resonerar kring detta isolerat, är ett resultat av kultur. Vi sitter så att säga inne med svaret, men så länge vi förnekar det, så länge vi letar efter svar någon annanstans, kommer vi att trassla in oss än mer. Lösningen är att ta oss ur denna tankemässiga låsning. Vi kommer inte att finna nya industrigrenar, dessa skapas i och genom att nya kompetenser möts i nya samtal där agendan ännu inte är satt och bestämd på förhand. Vi måste börja lyssna mindre på vem som talar och mer på vad som sägs. Idag har ekonomer och ekonomiskt tänkande tolkningsföreträdet, och ekonomi utgör alltings måttstock. Kritiserar man det, är man negativ till effekterna av ekonomisering, då utmålas man därför till en oresonlig motståndare till samhället, en fiende, en galning. Vi måste börja lyssna mer på varandra, måste börja samarbeta över alla möjliga typer av gränser. Det är i möten där inget är bestämt på förhand, inom ramen för samverkan mellan olika kompetenser, som nya näringar uppstår.

Kreativitet är inget någon är eller kan vara expert på, det ett kollektivt resultat av samverkansprocesser som tillåts vara öppna. Kreativitet uppstår i möten, oväntade möten. Mötet där parterna känner ömsesidig respekt. Konstnärer är inga gycklare, harmlösa underhållare. Vi är alla medborgare i det samhälle vi bygger tillsammans. Medskapare av kultur. När vi inser detta, och när vi kollektivt omsätter dessa tankar i handling, då skapas ett annat samhälle, ett samhälle där humanister och konstnärer är lika viktiga som börsmäklare och ingenjörer. Tillsammans är nyckelordet! 

5. Vilken typ av kreativitet tror du måste finnas i, eller köpas av, företag i framtiden för att synas och för att skapa djupare relationer med sina kunder/brukare/slutanvändare eller publikgrupper?

Som jag ser på saken har jag redan svarat på den frågan. Det är den kreativitet som uppstår i möten mellan människor. Den går inte att artbestämma, för kreativitet handlar om det vi ännu inte vet. Alltid. Så fort vi vet är det inte kreativitet längre.

Vi måste fatta det, och börja leva. Tillsammans.

Samvete

Sista ordet på listan över ord att reflektera kring är Samvete. Tar jag i det nu. Detta är en tid för avslut, reflektion och överblick. Var står vi, vad har uppnåtts och vart är vi på väg? Det har inget med samvete att göra, men med lärarens livssituation. Och lärare tvingas i dessa galna dagar av hets och stress i terminens slutskede konfrontera och rådbråka sitt samvete. Ska studenterna få höra min ärliga åsikt om texterna som hamnar på mitt bord och ska bedömas, eller ska jag ge dem vad de vill ha, beröm? Finns så klart inget definitivt svar på den typen av frågor, ändå tvingas läraren formulera ett svar som hen kan leva med. För att kunna se sig själv i spegeln, men inte bara sig själv utan även studenterna, på,lite längre sikt, krävs ett väl utvecklat samvete.

Moral och samvete är ord och begrepp i samma härad. Båda har med mänsklig interaktion att göra, med både individualitet och kollektivitet. Eremiten som lever ensam är inte betjänt av varken moral eller samvete, hen bara är och gör. Samvete har på det sättet med kultur att göra. Samvetet är således inte mitt, utan vårt.

Psykopater har inget samvete, de utgår bara från sig själva. Psykopater tar inga andra hänsyn än dem de själva väljer. Samvete är därför på många sätt synonymt med kultur. Utan kultur, inget samvete. Utan samvete ingen kultur. Individuella samveten är lika lite individuella som kultur. Vi säger min kultur och mitt samvete, men menar i själva verket vårt. Eller kanske snarare min tolkning av gemenskapens samlade synpunkter på är, bör och hur.

Samvete handlar om följsamhet, om anpassning. Mänsklighet. Inget samvete är perfekt, för det skulle innebära att ingen vore felfri. Och om det är något som utmärker det mänskliga så är det just felen och bristerna, det inexakta. Samvete är vad som jämkar samman individuella brister med kollektivets behov av ett visst mått av koncensus. Utan samsyn är samhället inte möjligt. Samvete kan kanske liknas vid ett gummiband, som håller individen på lagom avstånd från, men ändå inom räckhåll för, kollektivet.

Det finns starka ekonomiska krafter som vill påverka oss och våra samveten idag, som vill få oss att tolka kollektivets uppfattningar till vår egen nackdel, som vill få oss att känna oss otillräckliga och därigenom mer konsumtionsbenägna. Som vill få oss att vända oss till dem för att söka bot och bättring, vilket är som att dricka saltvatten för att släcka törsten. Ekonomin har inget samvete, den är bara lojal mot sig själv. Ekonomin kan liknas vid en psykopat som inte tar andra hänsyn än ekonomiska. Den ens bröd blir den andres död och alla förgör varandra i ett nollsummespel som bara rymmer förlorare. Ett snabbt svep över dagens tidning (pensionerna och konkurserna) visar hur det ser ut bakom den glassiga ytan som hålls upp framför våra ögon, för att lura oss att lyssna mer på det kollektiva samvetet än på våra egna värderingar.

När samvetet invaderas av ekonomin är det inte längre ett samvete. Därför är det en synnerligen dålig idé att tillåta vinstdrivande företag inom vård- och skolsektorn. Betänk att man anser det vara ett övergrepp att tvingas öppna sin bokföring för allmänheten. Hade man inget att dölja. Gick det att lova det man lovar, utan att ta till oegentligheter och utan att tumma på kvaliteten, fanns inga problem med privata skolor. Det är emellertid bara lönsamt för privata ekonomiska intressen att driva skolor om man låter dem konkurrera med kollektiva organisationer som lyder under offentlighetsprincipen.

Vi håller på att bygga en värld för oss där samvete är något man har i det offentliga, en fasad som hålls upp mot omvärlden och som man kan sola sig i, vars baksida eller kärna aldrig avslöjas för någon. Tänker på den katolska kyrkan, innan reformationen, som sålde avlatsbrev och gjorde stora pengar på sitt monopol på samvetet. När samveten blir till varor på en marknad, då finns inget samvete längre. Det är en kontradiktion.

Samvete är individens skydd mot kulturens komplexitet, samtidigt som det är en garant för långsiktig hållbarhet. Samvete är det kitt som håller allt annat samman. Samvete är en ovärderlig resurs, som aldrig når sitt fulla värde. Därför kan det inte säljas. Bara villfarelsen om att det ett samvete man säljer går att ta betalt för, men det man säljer är i själva verket sin själ.

Är det dit hän 10000 år av mänsklig utveckling och civilvisering tagit oss? Det verkar inte bättre, och medan vi grubblar över det käbblar ekonomerna om vem som har rätt och vem som har makten över det kollektiva medvetandet. Låt oss vända blicken inåt lite oftare, inåt mot hjärtat och det som är viktigt i livet. Inåt mot varandra. Låt oss oftare se varandra i ögonen och gemensamt utveckla ett samvete som kan skydda oss mot ekonomiseringens galenskaper. Det handlar om framtiden, om samhället och om ett hållbart liv.

Dagens Nietzsche. En (kunskaps)vision för skolan.

Skolan skrivs det mycket om, liksom betyg och vikten av utbildning. Det talas om att vi måste höja prestigen i läraryrket och det bästa sättet att göra det på antas vara att höja lönerna. Jag tror tvärs emot alla synpunkter som framförs och alla fina ord från politikerna att det är precis dessa saker som är problemen. Skolan har förlorat fokus på kunskapen, och innan man hittar tillbaka dit finns ingen vändning i sikte. Björklunds Atlantångare till skola kommer inte att vändas, inte så länge dess rorsman saknar förståelse för grundproblemet. Först när utbildningsministern släpper rodret och låter båten styras av den kraft som kommer underifrån. Först när kunskapen som växer och frodas mellan kunskapsintresserade medmänniskor med en egen vilja att lära, som brinner för att förmedla KUNSKAP. Och inte förrän lärarna får ägna sig åt kunskap och bildning, istället för betygssättning och kontroll, finns det en chans att skolans utveckling kan vändas.

Skolan är en komplex process, liksom kulturen. Utvecklingen är inte linjär, och eventuella framsteg måste ständigt försvaras. Så fort fokus riktas mot något annat än kunskapen, innehållet, kärnverksamheten kommer kvaliteten i undervisningen att sjuka. Liksom kampen om jämlikhet och jämställdhet samt mångfald och demokrati, ständigt måste utkämpas, är bildning en resa utan mål. Ju mer skolan målsäkras och kontrolleras, desto längre bort från det önskade målen kommer vi. Det är en paradox som vi kan välja att förneka, eller som vi kan försöka hantera. Dagens politik handlar tyvärr om det förra. Men det finns hopp, och har så funnits hela tiden. Nietzsche, till exempel, reflekterade över problemet för över hundra år sedan. Han hade ingen lösning, men en vision.

En vision. - Läro- och betraktelsestunder för vuxna, mogna och mycket mogna människor, och dessa varje dag, utan tvång men enligt skick och bruk, besökta av alla: kyrkorna som de värdigaste och mest minnesrika lokalerna för ändamålet: ett slags dagliga högtidlighållanden av en uppnådd och uppnåelig mänsklig förnuftsvärdighet: en modernare och mer allomfattande uppblomstring och utveckling av ett lärarideal där präst, konstnär, läkare, vetenskapsman och filosof smält samman, liksom deras enskilda förmågor bör komma till uttryck som en universalförmåga även i undervisningen, i sättet att meddela den, i dess metod - det är min ständigt återkommande vision, om vilken jag nästan tror att den har lyft en flik av framtidsslöjan.

Nietzsches vision är som sagt ingen lösning på problemet, och det är en viktig utgångspunkt för hela hans filosofi och kunskapssyn. Vetande är en komplex process utan mål. Lärande är en livshållning, som i bästa fall leder till bildning och ökad kunskap. Dagens skola utgår från helt andra premisser. Lärarna som borde driva utvecklingen har degraderats till utförare av beställda tjänster. Utbildningspolitiken är bildningsignorant och tänker mer på pengar och resultat än på kunskap. Klart det går utför med skolan då. Klart resultaten blir sämre och sämre. Lärare ska man bli för att man vill lära, inte för att tjäna pengar på att kontrollera. Utbildning är ett sätt att leva. Först när politikerna förstår det, och gör vad som krävs, nämligen släpper den klåfingriga kontrollen över skolan. Först när man gör kunskapssökandet lustfyllt och innehållsfokuserat. Först då kan vi återfå världens bästa skola.

Först när skolans mål inte är att så effektivt som möjligt fylla eleverna med på förhand bestämda mängder kunskap, och först när effektivitet och kontroll plockas bort från diskussionen kan en ny skola där kunskapen och lärandet står i fokus skapas. Då krävs att man lyssnar på lärarna, på lärarna som vill lära. GP har gjort det, och det är en dyster läsning.

I slutet av april presenterade TCO sin årliga stressbarometer som visade att lärarna var mest utsatta. Sex av tio lärare uppgav att de saknade förutsättningar för att göra ett bra jobb. Och det var just därför Therése Högberg valde att sluta som lärare.

- Jag stod inte ut med att inte kunna göra ett bra jobb, att tiden inte räckte till och att kvalitén på undervisningen bara sjönk. En lärares uppgift är att planera, genomföra och efterarbeta undervisning. I nuläget finns många områden att förbättra, exempelvis att vi har en statlig uppdragsgivare men en kommunal kassa. Facket skulle behöva agera tydligare och lärarutbildningen behöver bli mer inriktad på klassrumssituationen och hantverket att vara lärare. Att försöka påverka detta har känts som att hälla vatten på en fet gås, säger hon.

Lyssna på vad hon säger: Jag stod inte ut med att inte kunna göra ett bra jobb! Där finns kärnan i skolans problem. Det allvarligaste hotet mot kunskapsutvecklingen i landet är att det är lärarna som vill undervisa och lära som slutar. Och dessa lärare, som sätter kunskapen i första rummet, kommer inte tillbaka för att lönen höjs. Först när de känner sig uppskattade, litade på. Först när de får fria händer, tid och möjlighet att utforma utbildningen efter eget huvud kommer kunskapen att sättas i fokus. Först då får vi en skola värd namnet. Håller således med Högberg.

Vidare anser hon att politikerna ska hålla fingrarna borta från undervisningen skolan.

- Vad har politisk ideologi att göra med vilka modeller som fungerar i undervisningen eller inte? Den ska vara expertstyrd och baserad på forskning.

Drar mig återigen till minnes hur arrogant utbildningsministern uppträdde på den konferens jag var på för några år sedan, som samlade ledningen för alla landets högskolor och universitet, det vill säga Sveriges bildningselit. Församlingen lyssnade på ett lysande föredrag av en professor i Stadsvetenskap, som gav en forskningsunderbyggd bild av förutsättningarna för högre utbildning och kunskapsutveckling. Nästa programpunkt stod Björklund för. Och det hade varit klädsamt om han lyssnat på professorn, som hade stöd i forskningen för det ha sa. Detta gjorde han inte, för vi hörde alla när utbildningsministern trädde in i rummet. Och om någon missade entrén av landets högste ansvarige, stod det klart att han inte lyssnat på föregående talare när han öppnade munnen. Allt han sa gick på tvärs mot professorns ord om skolan. Björklund delade inte den bilden, som det nu mer heter. Ja, men så får vi en skola därefter också.

En undersökning av Statistiska Centralbyrån, SCB, som presenterades av tidningen Du & Jobbet toppade grundskolelärarna listan över de yrkesgrupper som upplevde mest ökad arbetsbelastning. Nu visar också en undersökning av Lärarförbundet i Göteborg på dystra siffror - var femte grundskolelärare fundera på att byta yrke på grund av den ökande arbetsbelastningen.

Kunskap kan inte piskas fram. Lärande kan inte pressas ur elever, och det finns en gräns för vad duktiga människor är beredda att utsätta sig för. Vi ser tendensen i vården där sjuksköterskor säger stop och belägg, vi kan inte längre göra ett bra jobb. Vi slutar. Samma gäller i skolan. Och det är alltid de bästa och mest kompetenta som slutar. Kvar finns bara dem som ingen annan stans kan gå.

Våren 2010 bestämde sig Therése Högberg för att ta tjänstledigt för att testa ett annat jobb och fundera på vad hon egentligen ville göra.

- Jag försökte hela tiden att överkompensera för att elevernas undervisning inte skulle bli lidande av tidspressen. Sista tiden var jag så yr att jag fick hålla mig i katedern för att veta vad som var upp och ner. Katedern stod ju i alla fall still.

Det finns en gräns för hur mycket man kan tänja på sig och sina principer. Den gränsen nådde skolan för länge sedan, det är bara det att resultatet nu visar sig. Och eftersom åtgärderna som införs för att lösa problemen är dem samma som problem finns ingen lösning i sikte. Inte förrän utbildningsministern fattar att hans uppgift inte handlar om att bestämma vad eleverna och studenterna ska kunna, hans uppgift är att lämna över rodret i skolan till dem som har kunskapen och som brinner för kunskapen och lärandet.

Outsorcing av utbildning är kunskapsförakt

Skrev om tillit här på bloggen för ett tag sedan. Ett viktigt ämne, liksom frågan om kulturens väsen och egenskaper. Integration är ett annat ämne i samma härad. Olika ord som fångar i princip samma sak. Ställ dessa ord mot andra ord som cirkulerar i världen, ord som individualism och ekonomisering, och det uppstår en kontrastverkan. Tillit, integration och kultur har med kollektiv att göra, är ömsesidiga fenomen som främjar helheter. Individualism leder till jaglojalitet, som i kombination med en ökande ekonomisering leder till att samhället, den gemensamma grunden för allt, bryts sönder inifrån.

Rangordning leder till utslagning, för i en värld där bara det bästa anses gott nog, där finns bara plats för ensamma vinnare. Allt annat blir till kostsamt dödkött. Effektivitet och allt snabbare omloppshastigheter i ekonomin, för att öka vinsten, eller för att höja ökningen av vinsten, leder till ett människoföraktande samhälle. Frågan vi bör ställa oss är: Håller vi på att skapa ett samhälle som föraktar människor, i allmänhet? Bygger vi gemensamt ett samhälle som bara handlar om jag, ett samhälle där alla är omgivna av potentiella fiender? Mycket talar för att så är fallet. Olyckligt, to say the least!

Ett samhälle där pengar är allt, och tillit anses vara ett tecken på svaghet. Ett samhälle där integration och kultur är för mesar. Det är ett samhälle som lämnar fältet fritt för rovgiriga företag, som till exempel Gruvbolaget Northland Resources, som det går att läsa om i dagens SvD.

– Jag hittar knappt ord för vad jag ska kalla det här, säger Claes Hemberg på telefon från kontoret. Han är inne och jobbar en lördag för att försöka få klarhet i de olika turerna kring gruvbolaget Northlands uppgång och fall. Efter ett par sekunders tvekan kommer så omdömet ”…det här är de senaste årens värsta …aktiebedrägeri. Ledningen har aktivt lurat de 12 000 aktieägarna, varav 4 000 bor i grannskapet i Norrland och verkligen trodde på bolaget”, säger Avanzas sparekonom.

Claes Hemberg börjar berätta hur Northland Resources ledning hela tiden lovat och lovat att allt kommer gå bra. Trots att de visste att det inte fanns resurser för att bedriva verksamheten vidare.

– Så sent som för en vecka sedan stod vd och lovade att allt var under kontroll, fast han visste att det saknades 2,5 miljarder kronor, säger Claes Hemberg och bläddrar i papprena.

– Likadant var det i vintras. Den 24 januari handelsstoppades aktien klockan 9. Klockan 14.34 kommer det ett pressmeddelande om att de behöver 2 miljarder. Tio minuter senare kommer ett nytt meddelande om att de ska höja produktionsmålen. På dagen fem månader innan all verksamhet stoppas. Det är djupt oseriöst, säger Claes Hemberg som dessutom upprörs av att lokala politiker och debattörer i Pajala, där bolaget har sin verksamhet, fortsätter att skydda företagsledningen och att det heter att ”de gjorde ju sitt bästa”.

Utan tillit, som bygger på insikt om att det inte är något man kan lova, bara visa i handling, löses kulturen och samhället upp i atomer. Eller förvandlas till kronor och ören. Förblindade av jakten på pengar tar samhället idag enorma risker. Framtiden skapas här och nu, och detta är vad som väntar oss om vi inte ser upp. Om inte alla vi, tillsammans, värnar det som är vårt, kommer alla vi att förlora det vi äger. Mot löften om lycka och rikedom rånas vi, om vi inte utvecklar förmågan till kritiskt tänkande.

Detta är en bild av dagens Sverige. En mörk bild, som förmörkats ytterligare av det som sker i Husby och på andra platser. Men kultur är aldrig enkelt och ensidigt. Kultur är komplext och mångtydigt. Det finns positiva tecken också. Igår röstade till exempel Riksidrottsförbundet för att man ska behålla 51procentsregeln, vilken garanterar medlemmarnas makt över idrottsklubbar som riskerar att köpas upp av individer eller företag med alldeles för mycket pengar för sitt eget bästa. Det är ett beslut som garanterar att dem som utgör grunden för klubbens långsiktiga överlevnad även framgent kommer att ha makten. Kanske till priset av kortsiktiga vinster och framgångar, men det man vinner är långt mer värdefullt än så; gemenskap, ömsesidig lojalitet och värnande av alla. Det är egenskaper som det råder enorm brist på i dagens samhälle.

En annan positiv händelse är att Miljöpartiet igår röstade mot partiledningen, för att partiet även i framtiden ska förorda en minskning av normalarbetstiden i Sverige. Arbetslinjen talas det om, över hela den politiska linjen. Beslut om att sänka antalet timmar som krävs för heltid skulle i ett slag öka efterfrågan på arbetstagare. Idag odlas myten om att alla kan få arbete, om de bara skärper sig och lägger manken till. Det stämmer säkert, men det man konsekvent glömmer om man tänker så är att ALLA bara kan få jobb om det finns anställningar till alla. Jag kanske kan få jobb, men om utbudet är begränsat får jag mitt jobb på bekostnad av någon annan. Arbetsgivarna vill att vi ska tänka som individer här, för det innebär att vi gallrar i leden åt dem. Med ökar konkurrens om de fåtal lediga platser som finns kommer företagen att garanteras den bästa, mest hängivna och högutbildade arbetskraften. Det är bra för företagen, kanske (men bara kanske, för det kostar så klart att behålla folk som hela tiden är på jakt efter högre lön och bättre anställning), men bara kanske. Det finns en uppenbar risk att ett sådant tänkande, en sådan organisation leder till att jaglojaliteten växer i takt med girigheten, och att båda dessa tendenser förstärker varandra. Allt medan samhällets bas urholkas och kulturen utarmas, gemenskapen minskar och allt det vi tar för givet löses upp i tomma intet.

Det finns som sagt positiva tecken och rörelser. Det finns ett engagemang som kommer från djupet av befolkningen. Och ingen makthavare kan någonsin köra över ett folk, inte utan folkets medgivande. På detta sätt får FOLKET alltid som folket vill. Därför är det så oerhört viktigt att fler gör sig medvetna om denna kulturlag, som man kan kalla den. För individualism och ekonomisering, rangordning och tron på att endast det bästa är gott nog, leder till att folket vänds mot varandra. Leder till minskad tillit, ökad egoism och rädsla för den andre och allt som är okänt. Tillit är en livshållning, ett val. Och ju fler som väljer den vägen och agerar i enlighet med den tanken. Ju fler som bestämmer sig för att leva så, desto större hållbarhet präglas samhället och kulturen av.

Avslutar denna exposé och reflektion över veckan som gått med att peka på något som dykt upp på senare tid, och som oroar mig enormt mycket. Det är näringslivets smutskastning av det svenska utbildningssystemet, som förstärks av tendenserna som beskrivs ovan. Rankingar, individualism och ekonomisering, tron på att det går att utse en vinnare i alla lägen, och det bara kan vara en enda, leder till det som beskrivs av PJ Anders Linder i hans Ledare på SvD idag. Han skriver.

Vid seminariet ”Överlever högskolan globala nätkurser” i onsdags berättade [Per Ödling] om det snabbt växande utbudet av nätkurser från amerikanska toppuniversitet. Man kan redan ta en hel masterexamen på nätet vid Georgia Tech; Harvard och MIT har startat det gemensamma online-projektet edX, och Stanford ligger i startgroparna för en ambitiös internationell offensiv.

Stanfords rektor John L Hennessy väckte stor uppmärksamhet i fjol med föredraget ”The Coming Tsunami in Educational Technology”, och Ödling målade upp ett scenario där Stanford etablerar sig i Sverige med distansundervisning på internet från Kalifornien och lokala kontor dit studenterna kan gå för att tentera.

Hur kommer vi att möta detta i Lund? frågade han sig, och spådde att universitetet inte lär hänga med i svängarna:

–Vi kommer att vara en Facit skrivmaskin i en värld av iPads.

Ödling som arbetar som professor vid Lunds Universitet vill provocera och väcka det auditorium som samlats för att lyssna. Och lyssna måste vi, för nedmonteringen av den svenska högskolan kan gå fort. Speciellt eftersom mäktiga företag och lobbyister som Stefan Fölser vill att så ska ske. Jag misstänker att man vill detta, att man underblåser den tendens som finns idag att klaga på högskolan, för att man här ser en möjlighet att få sin forskning finansierad av staten. Företag har makten för att vi lever i en ekonomiserad värld, och där är det fullt logiskt att ett Universitet, det bästa, tar hand om all undervisning. Det är ju ändå bara en gallring det handlar om, en kvalitetsstämpel. Allt handlar ju ändå bara om pengar. Jag ser tydliga tecken på att det är så man tänker, även om det inte är precis så man säger. Men som i exemplet ovan med gruvföretaget så är det inte orden som har betydelse, det är handlingarna.

Till kolleger som tror att en månghundraårig historia ger skäl att tro på en månghundraårig framtid, hade han ett kärvt besked:

–Nej, vi kommer att finnas i 15 år till.

Nya generationer av studenter är vana vid att kommunicera, lösa problem och ta till sig information med hjälp av nätet. Varför skulle de sitta av trista storföreläsningar vid svenska högskolor när de kan ta del av modernt utformade, interaktiva utbildningar från världens främsta lärare och universitet? Det är en fråga som det svenska universitetsväsendet gör klokt i att ta på största allvar.

Denna syn på bildning, på kunskap och värdet av högre utbildning är kunskapsföraktande. Bara det att en professor väljer att gripa sig an problemet från det perspektivet, att han väljer den ingången, är oroväckande. Trista storföreläsningar (om de nu är trista, vilket så klar inte gäller alla) är ett resultat av Universitetens ekonomisering och effektivitetskrav, alltså en konsekvens av det tänkande som Ödling menar att man ska bejaka och driva till sin spets. Ett självbekräftande cirkelresonemang alltså. Hotet är dock allvarligt och överhängande, även om Linder nyanserar bilden som ges av Ödling.

Motargumenten är för all del starkare än vad Ödling hade lust att erkänna i en dragning som syftade till att ruska om. Det är inte gratis att gå på fina universitet i USA och även om det blir billigare eller rentav kostnadsfritt att följa deras nätkurser lär de ta betalt för att ordna prov, rätta uppsatser och utfärda examina. Det blir inte mycket till studentliv, nätverksbyggande och diskussioner över ämnesgränserna när man sitter ensam därhemma framför skärmen. Det blir knepigt med laborationerna. Och vad kommer Stanford eller MIT att ha att erbjuda den som vill läsa svensk historia eller juridik?

Men de ansvariga bagatelliserar utmaningarna på egen risk. Även om de flesta studenterna inte ratar svenska universitet helt och hållet kommer allt fler att vilja ta in utländska nätkurser i sina examina. De amerikanska toppuniversiteten har mycket starka varumärken och i ögonen på blivande arbetsgivare kan det smälla väl så högt att man har tagit ett knippe kurser vid Stanford som att man klarat av en hel utbildning i Skövde, Halmstad eller Stockholm. Antalet universitetslärare har ökat kraftigt i Sverige: ta inte för givet att den trenden fortsätter.

Vad är det för syn på kunskap som denna typ av resonemang utgår från? Vem gynnas av att fler anammar den synen, vilka intressen spelas i handen av att det är så här man talar om Högre utbildning, inte bara i Sverige utan i allmänhet. Om studenter tycker att det är trist med storföreläsningar, hur tänker man sig att en toppföreläsaren från ett känt Universitet i USA skall kunna nå fram till miljoner studenter över hela världen? Hur leder en sådan utveckling till att förmågan till kritiskt tänkande utvecklas? Och vad gör den med synen på utbildning? Vill hissa en stor varningsflagga här! Betänk dessutom följande:

Amerikanska universitet är inte reglerade myndigheter som de svenska. De har inte sin auktoritet i kraft av att vara godkända av staten utan endast tack vare sin kvalitet. Avnämarna har inga illusioner om att all utbildning är lika bra. Svenska högskolor som inte håller nivån kommer att leva mycket farligt, när nätkurserna blir fler och detta synsätt får allt större genomslag.

Amerikanska Universitet är FÖRETAG, med krav på ekonomisk avkastning. Om allmänheten, politikerna och studenterna samt samhällen över hala världen börjar köpa examina från ett och samma Universitet så gynnar det så klart det FÖRETAGET, men vad händer med den kollektiva förmågan till kritiskt tänkande? Vad händer med jordens ändliga resurser? Vad händer med tilliten, gemenskapen och det goda livet?

Jag har inga svar, men ser i alla fall ett behov samtal om frågorna. 

Tänker om och med rhizom XX

Äntligen helg. Äntligen lite andrum och tid att vila i tankar som följer sina egna spår. Följer med här och gör det bästa av det som dyker upp när processen bara tillåts ha sin gång. Finns inget annat mål med dessa texter än att bara följa med. Inget annat syfte än att lyssna på, samtala med och lära av citatflödet från Deleuze och Guattari.

A plateau is always in the middle, not at the beginning or the end. A rhizome is made of plateaus. Gregory Bateson uses the word "plateau" to designate something very special: a continuous, self-vibrating region of intensities whose development avoids any orientation toward a culmination point or external end.

Resonanser, handlar det om. Självsvängande variationer på välkända teman. Improvisationer över kända tankegångar. Inget är nytt under solen. Det mänskliga genomet har inte förändrats nämnvärt under de senaste 10000 åren. Vi är stenåldersmännikor, och stenåldersmänniskorna är vi. Återkomster, ständiga återkomster. Nietzsche talar om det, om upprepningar av skillnad. Eller det är i alla fall så som Deleuze använder Nietzsches tankar i sin avhandling. Kreativitet talar Fredrik Härén om, och menar att det inte är att tänka nytt. Nytänkande handlar om att kombinera kända ting och tankar på nya sätt. Alla befinner sig lika nära centrum i en rhizomatisk struktur, på insidan. Platåer talar Bateson när han klär samma tanke i nya ord. Upprepningar, ständiga upprepningar, är vad mänskligt liv handlar om. Inte plagiering, kopiering utan samma ord, tankar, toner, bilder, men i nya tappningar. Kreativiteten handlar om improvisation, inte om skapande. Lite mer av den varan i samhället och akademin skulle inte skada. Alla kan bli vinnare. Kan bli, men måste aldrig. Det finns inga garantier.

Bateson cites Balinese culture as an example: mother-child sexual games, and even quarrels among men, undergo this bizarre intensive stabilization. "Some sort of continuing plateau of intensity is substituted for [sexual] climax," war, or a culmination point. It is a regrettable characteristic of the Western mind to relate expressions and actions to exterior or transcendent ends, instead of evaluating them on a plane of consistency on the basis of their intrinsic value.2°

Livet är ett ständigt flöde av starkare och svagare intensiteter. Levande erfarenhet är upprepande av och sökande efter klimax, som aldrig är varaktiga. Ständig längtan efter intensiv närvaro. Men det kostar på att vara närvarande. Blir det vardag krävs nya och starkare intensiteter. Livet är på det sättet ett nollsummespel, det är skillnaden mellan vardag och helg som ger lördagen sitt skimmer. Det är under veckan som det som förlöses under helgen byggs upp. Vore det lördag hela veckan funnes ingen lördag, inte i den mening som läggs i ordet här, idag. Upprepandet av detta mönster. Spelet mellan vardagens dalar och helgens toppar är livet. Det är inte dagarna man mins som är livet, det är i spelet mellan starka minnen och glömska som livet skapas, genom upprepningar av och variationer på begränsade teman.

For example, a book composed of chapters has culmination and termination points. What takes place in a book composed instead of plateaus that communicate with one another across microfissures, as in a brain? We call a "plateau" any multiplicity connected to other multiplicities by superficial underground stems in such a way as to form or extend a rhizome.

Tänker på människor i ett samhälle, vilka alla har sin unika historia. Ingen är den andre lik i den meningen. Ingen. Ändå är det mer som förenar än skiljer människor åt. Även om alla bär på helt unika erfarenheter, tankar, kunskaper och minnen. Eller kanske just därför. När skillnaden är diametral och jämnt utspridd förvandlas den till likhet. Vi människor liknar varandra just för att vi är olika, lika olika. Det finns inget mänskligt original att jämföra individerna med, därför är alla kopior av kopior. Och alla dessa unika varelser knyts samman av samhälle, språk och informationsteknologi. Alla är lika nära centrum, för att det inte existerar något centrum av mänskligheten. Centrum är skapade av människor, men mänskligheten är gränslös. Den tanken finner jag tröst i. Den tanken är laddad med frigörande kraft. Fast om den inte används och upprepas, sprids och resoneras om bland människorna som befolkar världen är orden bara tecken på ett papper. Världen, samhällen, kultur skapas i handling, genom kollektiv upprepning av levande erfarenheter.

We are writing this book as a rhizome. It is composed of plateaus. We have given it a circular form, but only for laughs. Each morning we would wake up, and each of us would ask himself what plateau he was going to tackle, writing five lines here, ten there. We had hallucinatory experiences, we watched lines leave one plateau and proceed to another like columns of tiny ants. We made circles of convergence. Each plateau can be read starting anywhere and can be related to any other plateau. To attain the multiple, one must have a method that effectively constructs it; no typographical cleverness, no lexical agility, no blending or creation of words, no syntactical boldness, can substitute for it.

För att gripa sig an världen måste man ha en metod för att skapa den, skulle jag vilja hävda, med inspiration från Deleuze och Guattari. Världen är inte, den blir till i och genom kollektiv handling. Boken A Thausand Plateaus är en bok att återvända till. Den är skriven som ett rhizom, och den öppnar upp sig på nya sätt varje gång den läses. Har tappat räkningen på hur många gånger jag läst den, läst i den. Varje gång hittar jag nya ingångar och den relaterar till och svarar ständigt mot mitt liv på nya sätt. För att boken inte handlar om hur eller det som är, utan om och hur det skulle kunna vara annorlunda. Deleuze och Guattari skriver inte om livet, de skapar liv genom att skriva. Precis som du och jag, vi alla, som ständigt blir till genom upprepningar och interaktion. Samtal, det handlar om samtal. Ändå debatteras det. Inte för att det fungerar, utan för att människans fantasi inte utnyttjas tillräckligt. Människan har kapacitet, ingen tveka om det. Men liksom orden som inte läses och upprepas, kommuniceras och omsätts i handling, är människans och mänsklighetens förmåga, potential och kapacitet meningslös. Livet skapas i handling, inte i tanke. Visst föregår tankar handling, men det är bara tankar som omsätts i handling som räknas. Och ju fler som samsas om utrymmet, desto färre tankar finns det plats för. Därför borde vi bry oss mer om vilka tankar, bilder och uttryck vi skapar plats och utrymme för. Tankar, bilder, uttryck påverkar. Tänk på det, ofta. Viktigt!

In fact, these are more often than not merely mimetic procedures used to disseminate or disperse a unity that is retained in a different dimension for an image-book. Technonarcissism. Typographical, lexical, or syntactic creations are necessary only when they no longer belong to the form of expression of a hidden unity, becoming themselves dimensions of the multiplicity under consideration; we only know of rare successes in this .2' We ourselves were unable to do it. We just used words that in turn function for us as plateaus. RHIZOMATICS = SCHIZOANALYSIS = STRATOANALYSIS = PRAGMATICS = MICROPOLITICS. These words are concepts, but concepts are lines, which is to say, number systems attached to a particular dimension of the multiplicities (strata, molecular chains, lines of flight or rupture, circles of convergence, etc.).

Begrepp är verktyg som kan användas för att förstå. Tyvärr håller förmågan att kunna hantera begrepp och att tänka med hjälp av verktyg på att utarmas. Det är egenskaper som tvinar bort eftersom de inte används, eftersom de inte får användas. För makten har bestämt att detta är kunskaper som inte är nyttiga. Dagens akademi skall fostra följsamma ingenjörer, om man extrapolerar. Samhället som blir till som ett resultat av kollektiva handlingar, genom upprepningar av vissa tankar på bekostnad av andra, är ett samhälle som bygger på lydnad och regelföljande. Just ett sådant samhälle som Deleuze och Guattari med sina texter vill motverka. Målsäkring, evaluering, fokus på det som komma skall. Istället för omsorg om det som är, om dem som lever och verkar här och nu. Det är en tydlig tendens i byggandet av dagens samhälle. Det är i den riktningen de flesta beslut tas. Den som vill publicera texter, akademiska texter, som bryter mönster. Den som vill skapa ny kunskap, av kända insikter. Hen får blogga. För det anses bara meriterande att skriva strikt kontrollerade träd-texter. Jag ser Flyktlinjer som ett rhizom. En samling platåer som alla är lika nära centrum. Resultatet som träder fram här är mitt samlade tänkande. Jag vill inte undervisa, inte överföra kunskap. Jag vill samtala. Vill vara med om att bygga ett nytt och lite friare samhälle, där klyftorna och avstånden mellan människor minskar, och där fler utbyter mer tankar med varandra. Vill byta upp strukturer, men inte bryta ner människor. Vill vara med och skapa, inte bestämma hur, vad eller vart. Vill följa med. Och jag försöker göra som Deleuze och Guattari. Reser inga anspråk på sanningar, men pekar på ingångar till samtal.

Nowhere do we claim for our concepts the title of a science. We are no more familiar with scientificity than we are with ideology; all we know are assemblages. And the only assemblages are machinic assemblages of desire and collective assemblages of enunciation. No signifiance, no subjectification: writing to the nth power (all individuated enunciation remains trapped within the dominant significations, all signifying desire is associated with dominated subjects). An assemblage, in its multiplicity, necessarily acts on semiotic flows, material flows, and social flows simultaneously (independently of any recapitulation that may be made of it in a scientific or theoretical corpus).

Assemblage. Gillar den tanken. Har använt det begreppet. Tänkte med hjälp av det verktyget i min bok om alkohol och droger. Ambitionen var inte att säga sanningen om alkohol och droger, utan att sätta igång samtal om en angelägen samhällsfråga. Fick av vissa kollegor i akademin finna mig i att bli förlöjligad för att jag talade om assemblage. För att jag gick min egen väg och inte lyssnade på dem med makt över människors tankar. Det kostar på att tänka nytt, att tänka stort. Spänner man bågen utgör man ett hot. Makten kräver lydnad, och dess lakejer finns överallt. Jag är emellertid inte i akademin för att göra karriär. Jag vill ägna mig åt vetenskap, kunskap. Är i akademin för att det är en bra plats att bilda sig. Akademin är en hemsk plats på många sätt, en skitvärld. Men det är den bästa av skitvärldar, för mig i alla fall. Och en annan akademi är alltid möjlig, om tillräckligt många vill.

There is no longer a tripartite division between a field of reality (the world) and a field of representation (the book) and a field of subjectivity (the author). Rather, an assemblage establishes connections between certain multiplicities drawn from each of these orders, so that a book has no sequel nor the world as its object nor one or several authors as its subject.

Världen blir till i och genom handling. Alkoholokultur kan och får inte vara en förklaring till varför det dricks alkohol. Alkoholkultur skapas för att och när människor dricker. Och alkohol är oändligt mycket mer än det som tappas på flaska och dricks ur glas. Alkohol är också berättelser, bilder, tankar och annat. Någonstans väcks begäret efter alkohol. Exakt varifrån det begäret kommer är omöjligt att uttala sig om, det uppstår inom sammanhang. Därför väljer jag att se på och tänka kring alkohol och droger som assemblage, eller hopplock av delar. Som multiplicitet. Som kollektivt blivande. Upprepad förändring. För att det underlättar för och ger fler ingångar till samtal, om alkoholens skadeverkningar. Allt och alla hänger ihop, och det är inte bara missbrukare som drabbas av alkoholens skadeverkningar. Eller av nedmonteringen av humaniora, eller något annat mänskligt skapat och relationellt upprätthållet.

In short, we think that one cannot write sufficiently in the name of an outside. The outside has no image, no signification, no subjectivity. The book as assemblage with the outside, against the book as image of the world. A rhizomebook, not a dichotomous, pivo~al, or fascicular book. Never send down roots, or plant them, however difficult it may be to avoid reverting to the old procedures. "Those things which occur to me, occur to me not from the root up but rather only from somewhere about their middle. Let someone then attempt to seize them, let someone attempt to seize a blade of grass and hold fast to it when it begins to grow only from the middle."zz Why is this so difficult? The question is directly one of perceptual semiotics. It's not easy to see things in the middle, rather than looking down on them from above or up at them from below, or from left to right or right to left: try it, you'll see that everything changes. It's not easy to see the grass in things and in words (similarly, Nietzsche said that an aphorism had to be "ruminated"; never is a plateau separable from the cows that populate it, which are also the clouds in the sky).

Vi blir alla till, och lever våra liv, på insidan. Därför får vi den akademi och det samhälle vi förtjänar.

Husby, Stockholm, Sverige ... Alla vi, tillsammans!

Vi lever i ett samhälle, tillsammans. Samhället är alla vi, det samlade resultatet av våra handlingar. Alla är med om att skapa samhället genom att leva, verka och interagera, här. Tillsammans med resten av dem som befinner sig här. Därför är inte samhället något. Samhället blir till, i och genom ömsesidiga handlingar. Följaktligen får människan det samhälle som dess inbyggare förtjänar.

Medborgarskap i ett samhälle, talas det om. Liksom om flyktigar, papperslösa och skäl till asyl. Vem får passera gränsen? Vem får stanna? Vem är en del av Sverige, och vem är det inte? Insidor och utsidor finns dock inte bara vid Sveriges gräns mot omvärlden. Inne och ute är en fråga utan tydligt svar, för alla människor. Inne eller ute har med kontext att göra. Den som är en självklar del av Sverige, som tillhör en familj med anor från långt tillbaka. Hen kan förlora jobbet, bli petad från fotbollslaget, mobbas. Insidan eller utsidan är aldrig given. Och vem som befinner sig var, eller hur det är, bestäms genom ett slags förhandling. Gränser är resultat av kultur, som också blir till genom handling.

Trygghet är liksom hunger ett fundamentalt behov, som ingen klarar sig utan. För att kunna leva och utvecklas som människa behöver alla någon form av trygghet. Det är ett sätt att förstå gränser, och förhandlingar om vem som är inne och vem som är ute. Flykting eller medborgare. Strävan efter trygghet i kombination med rädsla, bygger murar. Enkel matematik. Och murar som skiljer inne från ute måste inte vara byggda i betong, som i Berlin under kalla kriget och i Israel idag. Murar finns även på arbetsplatser och i klassrum. Den som inte passar in, som kollektivet inte accepterar befinner sig under samma tak, men ändå på utsidan. För att kultur fungerar så, för att det räcker inte att säga att alla är lika mycket värda. Ska orden betyda något krävs också handlingar som backar upp tanken.

Husby, Backa och så vidare. Gränsstrider, inom Sveriges gränser. Överklassafari och förortsturism. Alla exempel på konsekvenser av handlingar, resultat av människans sökande efter trygghet. Det går inte att peka ut någon syndabock här. Fredrik Reinfeldt vill att problemen ska kunna lösas genom att kalla in polis för att ta hand om bråkstakarna. Männen som är arga och som bränner bilar är dock inte problemet, det är snarare ett symptom på ett växande problem i Sverige. En konsekvens av skillnadsgörande och sortering av individer. Medborgare och andra. Fattig eller rik. Polarisering, segregering och individualiserande. Var och en sin lyckas smed.

Husby är sinnebilden för dagens Sverige. Det spelar ingen roll hur mycket makthavarna och folket, medborgarna och de individer som lyckats i livets lotteri, önskar att Sverige vore något annat. Sverige är och blir vad ALLA vi som finns och verkar här GÖR samhället till. Vi får det Sverige vi kollektivt förtjänar. Det går aldrig att komma förbi det, oavsett hur man ser på saken eller vad man bär på för drömmar. Gränser mellan inne och ute finns bara i fantasin. Och ju mer likasinnade man har i sin närhet, ju mer segregerad världen och samhället blir, desto större trygghet, skenbar trygghet, går att känna i Danderyd, Örgryte eller någon annan plats där välbeställda och lyckade individer sluter sig och bygger murar. Tills uppgivenheten hos dem som inget har växt sig stark. När en växande grupp människor saknar hopp och förlorat tron på framtiden, då händer det saker som i Husby. Då spelar det ingen roll att det finns svensk lag eller svensk polis, som Reinfeldt tatar om i TV.

Samhället är alla vi, tillsammans. Alla befinner sig på insidan, gemensamt. Hur mycket man än försöker förneka detta så är det ett av livets alla faktum. Sverige är vi och skapas i och genom våra handlingar. Husby är lika mycket en konsekvens av svenska handlingar som Lidingö. Ove Sernhede skrev i SvD igår, och det är bara att instämma. Husby är inte en segregerad stadsdel, det är Stockholm som är en segregerad stad. Och Sverige är inte längre en allmogedröm med röda stugor och äppelkindade, lyckligt strävsamma medborgare. Sverige är en plats, ett sammanhang där klyftorna växer. Ett land där frågan om trängselskatt (som är något man tvingats införa eftersom majoriteten inte vill betala skatt) engagerar och upprör mer än orättvisor och segregering. Jag, mig och mitt engagerar. Och så kanske det alltid kommer att vara. Men just därför så mycket viktigare då, att arbeta för att sprida insikten om att Sverige är ALLA vi, tillsammans. Vi får som sagt det samhälle vi förtjänar. Vill vi inte betala skatt då måste problemen som uppstår lösas på andra sätt, eller också inte.

Oavsett hur vi gör kommer vi att få leva med konsekvenserna!