Ensamhet, ledarskap och intelligens

Sedan i söndags har jag varit på resande fot, ständigt upp i andra människor och med få stunder i ensamhet. Ser mig som en social individ, och tycker om att vara bland och med andra. Ändå blir det så himla tydligt att tid i ensamhet, utan andra intryck än dem jag själv söker, är absolut nödvändigt för att jag ska må bra. Smet därför från konferensen, och bara vandrade längs Stockholms gator. Satte mig på café och läste. Lät tiden rinna iväg, utan krav. Oj vad jag behövde det. Tre timmar på tåget, i första klass. Ser fram emot det. Sedan så, är jag redo att vara social igen.

Veckan har varit mycket givande. Danmark först. Samlade på mig en massa nyttigt som det ska bli kul att reflektera över, hemma, i lugn och ro, nästa vecka. Konferensen bjöd på blandad kompott, som vanligt. Teknikstrul och lite för lite tid för planering gjorde att det gick så där. Framförandet kommer inte att gå till historien, men det väckte en hel del känslor och reaktioner hos publiken. Många frågor och en hel del kritiska synpunkter. Intressant och givande att se hur ens tankar tas emot. Efteråt gav anförandet upphov till en rad intressanta samtal, och då fanns det tid att reda ut missförstånd och jag tvingades inse en del blottor i mitt tänkande. Detta bekräftar en gammal sanning, att en medioker framställning leder ofta till fler och intressantare samtal än en perfekt. Hellre provocera och blotta sig, än briljera och dra på sig hänförda beundrare. Jag är i akademin för att lära, inte för att få bekräftelse (fast det är så klart viktigt att få lite av den varan, det kan inte förnekas).

Sista anförandet på konferensen, när jag var som tröttast och längtade bort, var det bästa och mest intressanta jag hört på länge. Handlade om ledarskap, och ledarintelligens. Det var en undersökning som presenterades, som gick ut på att undersöka ledares personlighet, och hur den eventuellt förändras av att man genomgår ledarskapsutbildningar. Mest intressant, och det jag inte kan sluta tänka på är att personlighetsdraget bitterhet visade sig öka efter att man gått utbildningen. Ledarna som svarade på den omfattande enkäten gav uttryck för ökad bitterhet efter att man utbildat sig i ledarskap. Det är intressant, oerhört intressant.

Ett sätt att tolka bitterheten kan vara att den som genomgår utbildning får en vidgad syn och fördjupad insikt i hur det skulle kunna vara, och samtidigt en tydligare förståelse för hur det faktiskt är. Och att skillnaden mellan hur det och hur det skulle kunna vara är stor. Det är viktig kunskap. För det säger något om samhället vi lever i. Det leder till tankar om vad som ska ledas, vem som ska leda och vilka kollektiva mål och visioner vi håller oss med.

Insåg också att detta med ledarskap är mer komplext än man vanligtvis tänker sig. Det har till exempel visat sig att socialt fungerande psykopater är överrepresenterade inom ledarskikten i samhället. Och det i sin tur leder till tanken om att det kanske är så att vi håller på att bygga ett samhälle där de mest intelligenta inte är ledare, för de inser att uppgiften strider mot allt som de håller kärt och tror på, eller att arbetsbördan vida överstiger vad som är långsiktigt hållbart. Detta leder i sin tur till att vi får ett samhälle där de minst lämpade leder övriga, mot mål som är ohållbara. Och ju längre och tydligare vi rör oss i den riktningen, desto större blir grundproblemen som orsakar det hela från början.

Obehaglig tanke!

Tankar mitt i ett ohållbart liv

På väg till konferens. VILÄR 2012, där jag ska tala utifrån rubriken: Akademisk kunskapssyn, och arbetslivskultur. Hinder eller möjlighet för AIL? Tycker det ska bli väldans kul, samtidigt som jag är trött efter att ha varit på resande fot nu sedan i söndags. Och hela hösten har jag legat ett halvt steg efter. Detta är inte hållbart i längden. Utvecklande och kul just nu, men inte på sikt. Har ju legat på sjukhus för hjärtat, så jag vet. Känner efter, och tror mig om att ha koll, men kan så klart aldrig veta säkert. Först i efterhand vet man.

Vill inte fastna här, i resandet och det ständiga flödet av intryck. För det finns ingen tid för reflektion, och läsande. Behöver det, för att tänka. Ord och tankar från andra som tänkt och reflekterat. Får jag inte det förtvinar tanken och orden, mina tankar, mina ord. Kämpar här på tåget med den känslan. Obehaget som kommer sig av att inte känna att jag har något att säga, men så tänker jag att det ju faktiskt är viktigt att framföra, som ett slags varning.

Att jaga på i 190, och följ med i flödet. Att uppleva, utan eftertanke. Det är ju precis vad samhället idag handlar om, ett ständigt jagande efter effektivitet och prestation. Utan tid för reflektion, vilket riskerar att bli vår kollektiva undergång. Tänk om vi kunde dela på uppgifterna, och på resurserna. Tänk om vi kunde tänka mer på varandra, än på oss själva. Tänk om. Har skrivit det många gånger tidigare här, men det är inget skäl att låta bli. Det är nödvändigt att upprepa det som behöver upprepas, och detta är en sådan sak.

Längtar hem, till lugn och ro. Till läsning, av krävande filosofi och vackert förpackade tankar i vindlande romaner. Till tid för skrivande utan krav. Vill vila i orden och tanken, utan tvång.

Längtar också efter något riktigt svårt att bita i, som kräver min fulla koncentration och prestation på toppen av min förmåga. Ett problem som ligger på gränsen, där utfallet inte är givet. Om någon sitter på ett sådant problem, och vill utmana mig, då tar jag tacksamt emot det. Kommentatorsfältet är ert, så ägnar jag mig åt att presentera mitt paper på bästa sätt, här på Försvarshögskolan, som står värd för konferensen.

På återhörande!

Från Vänersborg till Limfjorden är steget inte så långt

Hållbar turism? Är det månne en kontradiktion? Ja, jo, det måste man nog säga att det är. Att resa, om man nu inte går eller cyklar, det är inte hållbart. Det är en av utmaningarna i det forskningsprojekt som jag är fullt upptagen med just nu. Skriver detta på hotellrummet i Lögstör, vid Limfjorden, dagen efter kvällen före. En kväll med musslor, lokalt öl och vin. En kväll i goda vänners lag, där vi talade destinationsutveckling med våra projektpartners på Limfjordens museum. Marius heter projektet, och hållbar tillväxt inom turistnäringen är målet. Destinationerna som inte bara ska utvecklas, utan även knytas samman tänkte jag skulle kunna passa som utgångspunkt för dagens bloggpost.

Var finns den röda tråden mellan följande orter? Det är frågan vi arbetar med. Och vi är kollegorna på Högskolan Väst. Två statistiker, två informatiker, två företagsekonomer och jag. En blandning som visat sig mycket fruktbar. Vi tänker bra tillsammans. Det är på inget sätt självklart, och därför värdefullt. Vidare är det våra värdar här i Danmark, på Limfjordens museum. En historiker, och en etnolog. Samt, följande aktörer i Danmark: representanter för Nordgyllands kustmuseum, i Skagen och Fredrikshamn. INCEVIDA som är ett forskningsinstitut. Och en sammanslutning av intressenter, Nätverk Limfjorden. På den svenska sidan är det representanter från kommunerna i Trollhättan och Vänersborg, Innovatum och turistbyrån i området. Tror det är alla. En brokig samling. En utmaning att jobba med. Men en spännande utmaning.

Inom ramen för projektet finns en massa möjligheter. Upplägget är relativt fritt, och vi som forskare har fått uppdraget att vara med i arbetet för att bidra med kompetens, lite mer handfast än i ett mer traditionellt projekt. Marius är ett Interregprojekt. En massa administration och dokumentation, namnlistor och räknande av timmar. En logga som måste finnas med överallt. Men också en hel del frihet, som jag tänker ta vara på. Ser projektet som en testarena för utveckling av både forskningsmetoder, AIL och humaniora. Här finns stora möjligheter, som det finns anledning att återkomma till.

Nåväl, det var ramarna och förutsättningarna samt en kort beskrivning av målen och visionerna. Åter till tråden, den klassiskt röda. Var finns den i följande? Om något har tankar om det, eller vill skriva några ord om sina tankar kring och upplevelser av platserna som beskrivs, då vore jag glad och tacksam. Kommentatorsfältet är ert!

Vänersborg, porten till Vänern. Det är en av projektets poler, Limfjorden är den andra. Vänersborg, lilla Paris. En liten handels och administrationsstad, i skärningspunkten mellan Göteborg och Oslo samt Vänerns innanhav och Nordsjön. En stad som famlar efter en identitet. Det är något jag jobbar på i projektet. En lämplig historia som pekar framåt, men som är fast förankrad nu den lokala historien. Riktigt roligt, och jag har en massa uppslag.

Trollhättan och Vänersborg tror många är i princip samma stad. Inget kunde vara mer fel, och det är en stor utmaning. Trollhättan och Vänersborg binds samman av en kanal, men den förbindelsen är ett slags ömsesidigt sorgebarn. Kanalen som skulle kunna vara en livsnerv är just nu mer en dåligt underhållen belastning. Knäcker man den kulturella knuten är halva projektet i hamn. Jag har som sagt uppslag och idéer, och ser fram emot nästa år när arbetet växlas upp.

Trollhättan så. Industristaden med stolta anor. Idag är man dock lite dämpad. Volvo är sålt och drar ner, och Saab har förvandlats till oigenkännlighet. Så vad är man idag, vad finns att bygga på? Området som projektet är fokuserat på är slussarna och det gamla industriområdet runt kanalen. Ett ganska anonymt område, men spännande.

Nästa plats är Skagen och museerna längs Danmarks nordöstra kust. Fin natur, massor med turister. Faktiskt är det lika många turister som besöker Skagen, som åker till Kreta. Upp emot två miljoner om året. Vårt uppdrag är att få några fler av dem att även besöka museerna och övriga hamnar längs kusten. Vackert är det, det fick vi oss visat i måndags. Även så här på hösten finns det saker att uppleva, och regionen har en spännande historia.

Limfjorden, slutligen. Det är den sista destinationen. En av världens bästa platser för musselfiske. Och i Lögstör finns en kanal, dock utan slussar.

Återkommer med tankar om projektet, som än så länge är i sin linda.

Tanken är min, men bara när jag tänker

Bloggande är för mig ett sätt att tänka. Orden, behöver läsa den för att se vad och hur jag tänker. Kanske är det därför samtalet tilltalar mig, för det är ett annat sätt att bli varse hur det som uppstår inne i mitt huvud landar och förstås. Tänkande är en kollektiv, dialogisk verksamhet, håller med Johan Asplund om det. Först när man ser eller hör sina tankar går det att förstå och bedöma dem, och först när någon annan tar del av dem får de mening. Och inte förrän tankarna omsatts i handling går det att avgöra dess värde.

Språket är mitt när jag tänker, men aldrig när jag skriver. Språket är synonymt med kultur, men inte det samma som kultur. Kultur är helheten, alla olika delar, tillsammans. Språket är mediet, en av alla de sammanhållande aspekterna som binder människor till varandra. Språk är meningslöst för eremiter, för det är ett kollektivt fenomen, ett verktyg.

Detta är tankar som bara dyker upp, tvingas jag konstatera. Och samma var det igår. Ämnet jag skulle skriva om, det kom jag aldrig riktigt fram till. Jag fastnade i resonemanget om att människan är ett djur, bundet till jorden och resten av livet där. Den tanken gick fram, och den fick Ann-Helen att tänka vidare om detta med hållbarhet.

..jag tycker att det överlag blir alltmer meningslöst att tala om hållbarhet. Det börjar vara ett urvattnat begrepp som betyder allt och ingenting, och som används som en varumärkning och som något som skall garantera vår livsforms hållbarhet som den ser ut nu.

Håller med om att det är meningslöst att tala om hållbarhet, för utan handling har orden inget värde. Och det är handlingar jag är intresserad och och vill främja. Inte nödvändigtvis handlingar som jag föreslår, men handling. För det är vad som krävs för att uppnå förändring. Hållbarhet är urvattnat, betyder inget eller allt, och det håller på att bli ett slags varumärkning, ett alibi för att slippa förändring. Det krävs handling, och det krävs utvärdering av handlingarna. Inte, och aldrig bara, ord. Mindre snack och mer verkstad. Och inte vilken verkstad som helst, utan handling som leder till hållbarhet. Det vill säga handlingar som minskar eller helt ersätter användningen av ändliga resurser. Hållbarhet är inte ett begrepp vilket som helst, det är ett ord som talar mer om riktningen, dit vi måste, än om innehållet. Människans sätt att leva idag är ohållbart, ingen tvekan om det. Därför är hållbarhet centralt. Inte av något annat skäl.

Jag har tänkt på sista tiden, att kulturella processer kan påminna om magnetism: ett begrepp, eller en företeelse, drar genom sitt speciella energifält och laddning till sig associationer som "passar bra ihop". På så sätt skapas förklaringsmodeller och tolkningar, och ett fenomen får en kulturell förtätning när man inte (längre) ifrågasätter tolkningarna - tills den punkt, när något sker som kastar omkull tolkningen och man blir tvungen att omorientera. "Hållbarhet" - vad drar det till sig?

Kulturella processer går att ses och förstås, studeras, som ett slags magnetism. Det som håller samman, absolut. Kultur är lika lite som tankar och ord, något i kraft av sig själv. Kultur blir till i handling, kollektivt. Kultur finns mellan aktörerna som bygger helheten. Mycket intressant ingång till hållbarhet Ann-Helen; vad drar hållbarhet till sig?

En hel massa olika saker, så klart. Visst mer tilltalade än annat. Som sagt, först utifrån handlingarnas resultat går det att värdera det som görs i namn av hållbarhet. Och är det hållbarhet man vill nå och verka för, då är det viktigt att aldrig glömmer det och tappa fokus på handlingarna. Det som görs, och konsekvenserna. Det är där och bara så som hållbarhet uppnås och upprätthålls. Viktigt att hålla i minnet, och agera i enlighet med. Ensam och tillsammans. Ett hållbart samhällenas vara realiseras om tillräckligt många individer handlar på ett hållbart sätt. Det finns inga genvägar. Det var egentligen den tanken jag ville förmedla igår, vilket betyder att jag ännu inte kommit fram till det jag tänkte säga/skriva. Men nu så.

Flockbeteende handlar det om, det jag tänkt på sedan i fredags. Talade då, men en kunnig naturvetare om flockbeteende, och hur man kan förstå och förutsäga mänskligt beteende med hjälp av matematiska modeller. Jag hävdar att det bara går på marginalen, och endast när vardagen lunkar på.

Människan är en kollektiv varelse, ett flockdjur. Och visst kan man räkna på flockars beteende, men bara i naturen, och uteslutande om kultur spelar en underordnad roll. När människor i grupp befinner sig i panik, då är mattematik tillämpligt. Inte annars. För med hjälp av språk och kultur och dess oändliga variationsrikedom och komplexitet blir människan unik, i och genom kombinationen av kultur och biologi. Därför går mänskligt beteende, kollektiva handlingar inte att räkna på.

Det går inte att på förhand uttala sig om hur en handling eller strategi kommer att bli eller vad den kommer att resultera i. För människan har ett språk och en vilja som vida överstiger hennes fysiska utrymme i världen. Alla kan aldrig få precis, och allt de vill. Överallt och i alla kollektiv krävs kompromisser, och dessa regleras kulturellt. Men kulturen är också ett resultat av delning, en komplex och föränderlig helhet. Får människan bara lite tid och mellanrum kommer det utrymmet att fyllas med tankar och önskningar. Alla fungerar så. Och vad jag tänker och önskar bestäms delvis sv min historia, delvis av sammanhanget jag befinner mig i just nu, delvis av slumpen. Närmare än så kommer man således aldrig en definition, varken av hållbarhet, människa eller kultur.

Handlingarna, och dess konsekvenser. Det är det enda som räknas, men räknas på går går bara att göra i marginalen. Ett hållbart samhälle behöver både statistiker och kulturvetare. En komplex verklighet behöver många olika kompetenser och aktörer som handlar tillsammans, för att bli hållbart.

Sådär, äntligen! Nu var tanken satt på pränt. Dess innebörd bestäms av er, och dess värde avgörs kollektivt, i handling.

Jorden vi ärvde. Livet vi lever. Och framtiden.

Människan är ett djur. Jo, det går så klart inte att förneka. Människan är en biologisk varelse, precis som andra andra djur. Det är viktigt att aldrig glömma det, speciellt när man talar om hållbarhet. För om människan håller sig med tanken att hon står över resten av biologin och ekologin, att hon skulle vara den utvalda arten, då är steget inte långt till hybris. Vill man arbeta för hållbarhet tvingas man dithän, till insikten om att människan är ett djur bland andra. Visserligen med en fantastisk intellektuell förmåga, men ändå: ett djur.

Utan insikten om människans djurblivande, för att tala med Deleuze, ligger det nära till hands att mänskligheten får för sig att naturen är en resurs som kan exploateras hur som helst. Den tanken ligger hela tiden på lur, strax ovan eller under ytan, beroende på tid och kontext. Liksom tanken att människan skulle kunna kolonisera andra planeter, som jag absolut förstår och kan finna lockande, men som faller på sin egen orimlighet. Möjligen kommer det projektets tekniska problem, i en avlägsen framtid, att kunna lösas, möjligen. Med tanke på att människan varit på månen verkar det inte orimligt, men sedan är det stop. En mänsklig rymdexpedition utanför vår galax, den handlar inte bara om teknik. Konsekvent glömmer man bort att det är människor som ska färdas, fram och tillbaka. Och naturens lagar gäller, på alla plan. Dels lever människan inte hur länge som helst. Drygt 100 år. Dels kan inget färdas snabbare än ljuset.

Låt oss leka med tanken att det går att bygga en raket som kan ta människan bortom galaxens yttre gräns. Det är ju möjligt redan idag, så det borde kunna gå. Och kanske är det möjligt att inom en snar framtid bygga en raket som närmar sig ljusets hastighet. Låt oss tänka så, lite optimistiskt. Det skulle kunna vara ett projekt som enar mänskligheten, och om man lade resurserna som idag läggs på militären skulle det bli ett gigantiskt projekt, med många poänger utifrån ett hållbarhetsperspektiv. Bara det att man går samman är en vinst i sig, så jag kan absolut känna sympati med ett sådant projekt. Men, och det är avgörande, en resa till Vintergatans närmaste granne, det är en resa som tar flera ljusår, enkel resa. Och det räcker ju inte att ta sig dit, man måste också hitta en plats där människan skulle kunna leva.

Låt oss leka med tanken att även det går. Man hittar en planet. Och då är det dags att åka hem till jorden. Jag vet inte, men om vi säger att en sådan resa tar tio år, enkel väg (fast som jag förstått saken ligger det inga möjliga resmål så nära, i ljusår mätt), då tar bara resan fram och åter 20 år. Med osannolik tur, naiv teknikoptimism, och utan hänsyn tagen till de faktiska förhållandena, skulle detta kunna vara ett tänkbart scenario. Håll fast vid den tanken. Om detta är det hopp som mänskligheten klamrar sig fast vid, om det är så att man tror att det skulle vara möjligt. Om det är så att det ens finns en antydan till en sådan möjlighet i samtalen bland makthavarna om klimatförändringarna och livets på jorden framtid. Då är vi på väg mot undergång!

Tänk 20 år tillbaka i tiden. Vem var du då? Vilket samhälle levde du i då? Ett helt annat, om jag inte är unik, så klart. Med helt andra preferenser och en annan syn på såväl framtid som dåtid. En helt annan värld. Tänk sedan på dig själv, om du levt isolerad under mellantiden och plötsligt träder in i samhället igen. Du skulle bara vagt känna igen dig, och människorna som var dina nära och kära skulle omfamna dig, men inte riktigt känna igen dig. Allt och alla hade förändrats. Det som var självklart då är det inte längre. Nya ledare, ny politik och så vidare. Den värld som rymdexpeditionen lämnade finns inte för dem att återvända till, och de kommer hem igen minst lika förändrade. Och vilka är oddsen för att en sådan expedition skulle lyckas på första försöket?

Jag har medveten tänkt optimistiskt här, och utmanar alla tänkbara gränser. Tekniska och biologiska, samt naturlagar och kulturella konstanter. Med hänsyn tagen till allt man måste ta hänsyn till är det uppenbart att ett sådant projekt är omöjligt, även om det skulle gå att lösa tekniskt. Människan är en biologisk varelse, ett djur. Ett makalöst djur, men lika fullt ett djur. Människan kan bara leva som människa, med allt vad det innebär, på jorden. Jorden är inte bara den plats där mänskligt liv uppstod, det är den enda plats i universum som människan kan leva och verka. För att fortsätta vara människa behöver vi en natur som fungerar, och vi behöver kultur, och båda aspekterna måste harmoniera och vara i samklang med varandra.

Utan den insikten är det meningslöst att tala om hållbarhet!

Integration, medier och vägar till ett hållbart samhälle

Hittar en definition av ordet integration på Wikipedia som intresserar mig, och som får mig att tänka vidare: "Sammanställning av sinsemellan olika delar till en komplexare helhet." Tänker att samhället, kulturen, det levda liv som jag studerar på olika sätt och som berör oss alla, är exempel på komplexa helheter. Hur ska man förstå dessa? För att söka uppslag till det söker jag mig vidare, och hittar ordet Systemintegration, också på Wikipedia. Vad är det för kunskap som behövs för att hantera integration, vad säger dem som arbetat med den frågan? Jo, följande: "Ofta krävs det ingenjörer med bred kunskap istället för djup kunskap inom olika områden för att kunna skapa en bra integration." Ser ett mönster här, och finner vägar fram, i och för arbetet med att bygga ett mer hållbart samhälle.

Samhället vi lever i nu är inte hållbart, långt ifrån. Det är enkelt att konstatera, men svårare att hantera och förändra. Vi sitter alla fast i ett slags låsning, som leder oss allt längre bort från integration, i ordets vidaste mening. Allt mer av det vi går på allt fler områden kännetecknas av integrationens motpol; segregation. Uppdelning i autonoma enheter och rumslig åtskillnad, likriktning, monokulturer och en tenens till minskade utbyten mellan samhällets delar och aktörer. Utvecklingen pekar tydligt i en oroväckande riktning som riskerar att leda till att människor blir disjecta membra, mer än integrerade delar i en gemensam helhet. Ett upplöst samhälle där var och en är sig själv nog, det är inget samhälle, det är något annat. Något okänt, aldrig prövat och därför en farlig riktning att röra sig i. Mänskligheten är ett kollektivt fenomen. Ingen människa är en ö!

We are in this together, oavsett hur vi som individer väljer att se på saken. Tillsammans, på gott och ont, bygger och underhåller vi den bas för allt annat som är nödvändig för överlevnad. Den tanken, den insikten, får aldrig överges, för då är vi dömda till undergång. Utan integration, ingen mänsklighet. Liv, möjligen. Men bara genom att stärka banden mellan varandra och vara väl integrerade, kan vi överleva. Tecken på att detta är en sanning, inte en (vänster)politisk åsikt, är många. Läser följande, på SvD, om konsekvenserna av det som händer på arbetsmarknaden just nu.

Svenska företag lägger ned mångmiljardbelopp på att göra sig av med anställda. Delar av de kostnaderna är tveklöst bortkastade, även om de kanske möts med applåder på något analytikermöte. Ofta tvingas företagen skaffa ny personal som i själva verket blir dyrare, om än kanske mer flexibel och lättare att göra sig av med igen framöver. Och kostnaden för att ha en osäker organisation, som lägger sin energi på internpolitik och glömmer bort kunderna, är svår att mäta. Men det är tveklöst en hög kostnad i många svenska bolag.

Sammanhållning bygger välstånd, för alla. Upplösning leder till en hel massa olika typer av kostnader, både för företagen och för samhället. Strategin att konsekvent låta någon annan ta hand om problemen riskerar att komma tillbaka och bita en själv i svansen. Balans mellan sammanhållning och upplösning är den enda hållbara vägen fram. Och balans når man genom ökad integrering, på alla plan.

Ett sätt att verka för ökad integrering i samhället är papperstidningen. Det är en produkt som anses hotad i dagens samhälle. Vi står inför ett möjligt paradigmskifte där vi riskerar att kasta ut barnet med badvattnet. Gör, om gör rätt, vill jag skrika. För vi saknar inte kon förrän båset är tomt, och då kan det vara försent. Läser följande om papperstidningen, i papperstidningen och på SvD.se

De senaste åren har fundamentet – nämligen affärsmodellen – ryckts bort likt en duk från ett fulldukat bord, och festen fått ett abrupt slut. Den historiskt geniala annonsmodellen – som bekostat korrespondenter, grävande reportrar och gedigna redaktioner i århundraden – har krackelerat. På internet är läsarna bara värda en knapp tiondel av vad de är i en papperstidning. Läsarna blir fler men förmågan att tjäna pengar på dem sämre. Ett strukturellt problem som blivit tydligt i lågkonjunkturen där svikande annonsintäkter ökat tidningsförlusterna och gjort upplagerasen mer förödande.

Papperstidningen hänger på repet, och förlorarna är vi, samhället. Dags att inse vilken roll tidningen har och kan ha, eller kanske snarare att uppfinna den rollen. Dagstidningen är inte längre en kanal för snabba nyheter, där är nätet överlägset. Det är inte för att veta vad som hänt som man läser tidningen, det är av helt andra skäl. Först när den insikten nått befolkningens breda lager kan arbetet med att skapa en ny tidning börja. Ett komplement till nätets möjligheter. Papperstidningen som en integrerad del av den digitala versionen.

Tidningarnas unika möjlighet är att de verkar i en förtroendebransch kapabel att ta betalt för en produkt kunden ännu inte har i handen. Läsaren väntar sig ett visst innehåll och köper eller prenumererar därför på tidningen. Och det är den titel med starkast varumärke som vinner.

– ’Brand is king’. Faktum är att printvarumärkena är större än någonsin. Tidningar har alltid varit mer än nyhetsföretag, de är sociala institutioner, säger Juan Antonio Giner, journalist, Harvard-professor och grundare av mediekonsultgruppen Innovation.

Hans recept för den tryckta tidningens fortsatta existens lyder: koncentrera dig på morgondagens nyheter snarare än på gårdagens. Det räcker inte med slentrianmässig bevakning. För att kunna ta betalt måste du, enligt Giner, serverera läsarna ”journalistisk kaviar”.

Förtroende är en bristvara i en värld där det lovas runt och hålls tunt, av politiker, företag och andra. Mer förtroende leder till ökad integration, och tvärt om. Vad vi behöver är goda spiraler, inte som nu onda. Papperstidningen kräver arbetskraft, i flera led. Visst är det en kostnad, men någonstans måste ju konsumenterna tjäna pengarna som sedan ska konsumeras, vilket är vad som driver välstånd idag. Och ju fler som har arbete, desto mer integrerat blir samhället.

Vad som behövs är fler kopplingar mellan människor, fler förbindelser. Och, inte att förglömma, fördjupade kunskaper i hur man hanterar komplexitet. Fler yrkesverksamma med breda kunskaper, istället för färre experter med djupa kunskaper. Papperstidningen kan vara ett sätt att arbeta för att uppnå båda målen, tänker jag. Inspiration till den tanken, och ett ljus i mörkret finner jag i/hos kulturchefen på Süddeutsche Zeitung, Thomas Steinfeld, som skrivit en lysande artikeln om dagstidningen på DN.se. Jag citerar, och reflekterar.

Det finns en tilltagande konkurrens med andra medier, framför allt på nätet, visst. Men konkurrens betyder inte att man ger upp. Och varför skulle man göra det? Det finns ju ingen tidningskris. Men det finns brist på kunskap om vad en tidning är. Det finns brist på förståelse hur världen förändras. Och det finns brist på eftertanke. Inte minst hos dem som äger och driver tidningar.

Kloka ord, och något helt annat än den defensiva hållning som finns på allt fler håll i företagsvärlden när lönsamhetstakten minskar och man tar till kortsiktiga, desperata åtgärder, som riskerar att undergräva hela organisationen. Förståelse, eftertanke, långsiktighet, brist på kunskap, det är vad som saknas och behöver arbetas med. Fler, med bredare kunskaper behöver arbeta med frågan, som inte bara handlar om eller rör tidningsvärlden. Vad är en tidning, det är den avgörande frågan. Steinfeld tänker så här.

Tidningen behövs inte längre för att sprida nyheter. När den nått brevlådan eller kiosken har nyheterna redan hunnit tröskas i radio, television och digitala medier, och det som står på papperet är ofta föråldrat. Den utvecklingen började för många år sedan. Ändå behärskar nyheterna ännu tidningen, framför allt i dess första, politiska del.

Det borde de inte göra. För en tidning som accepterat sina villkor borde nyheterna i stället vara en anledning att mobilisera de egentliga resurserna: att leverera information, föra debatt och förmedla erfarenheter om hur världen ser ut.

Eller, för att tillämpa de rätta begreppen: kunskap, teori, inlevelse. Tre kategorier som alla är bundna till samma mediala fundament: det skrivna ordet, samhällets starkaste kitt. En tidning är ett ordbaserat medium, ingenting annat. Bilderna i en tidning fungerar enbart som komplettering till orden, som illustration eller kommentar. De fungerar aldrig på egen hand.

En konsekvens av det är att det tillhör tidningens elementära uppgifter att ständigt reflektera över språket, att föra en debatt om språkets förändring, om stilar och genrer – och att ägna sig åt det skrivna ordets tillstånd såväl teoretiskt som praktiskt, alltså inom de journalistiska formerna nyhet och reportage, kolumn och kåseri, kommentar och recension.

Utanför experternas små världar har reflexionen över språket ingen annan hemort i samhället än just tidningen. Kultursidan är den reflexionens centrala organ.

Språket är en förutsättning för integration, och det håller i snabb takt på att förflackas. På nätet läser man översiktligt och det går snabbt, men för att kunna kommunicera med varandra och framförallt för att kunna lösa komplexa samhällsproblem, för att tillsammans kunna förvalta samhället som alla är den del av och behöver för sin överlevnad, krävs en kollektiv känsla för språket. Som lärare på högskolan möter jag den uppväxande generationens kunskaper och förmågor på detta område, och det är ingen vacker bild. Allt för ofta är texterna som lämnas in oläsbara, och när detta påpekas förstår den som skrivit texten ingenting. Skrämmande, och allt annat än integrationsfrämjande. Och det är oftast dem med svenska som modersmål som har de största problemen, för tror sig veta och kunna och anser sig inte behöva jobba med orden, med språket. Det är allvarligt, för samhället och för oss alla. Papperstidningen skulle kunna vara ett verktyg för att råda bot på det problemet, också. Vissa saker går vidare bara att behandla i tidningsformatet.

Det finns samhällsdebatter som enbart kan föras inom tidningens ramar. Dessa debatter har inga bilder, något som märks genom att tidningarna använder rent ornamentala bilder för att över huvud taget kunna illustrera dem. De är inte heller lämpliga för en tv-debatt, eftersom de kräver hänsyn till mer komplicerade omständigheter och djupare reflexion. De förutsätter en noggrann hantering av det skrivna ordet.

Somliga av dessa debatter är avgörande för samhällsutvecklingen. Under de gångna två åren hade vi i Tyskland minst tre sådana debatter: den om omskärelsen (är den judiska och muslimska traditionen förenlig med vad brottsbalken slår fast om liv och hälsa?), den om blasfemi (mot den muslimska såväl som mot den katolska guden) och den om plagiat bland annat i vetenskapliga verk (som slutade med försvarsministern Guttenbergs avgång).

Alla dessa debatter var bundna till kultur­sidan, och i alla dessa debatter hade tidningen en avgörande strategisk fördel mot andra, bildbundna medier.

Om vi gör oss av med papperstidningen, vilket är ett reellt hot på många sätt och enligt rådande samhällslogik och kulturella klimat, riskerar centrala värden och samhällsbärande funktioner att gå förlorade, som det skulle vara mycket svårt och enormt kostsamt att återskapa. Det talas om nätet och digitala medier som det nya, som framtiden. Men att helt överge allt annat för det nya, att bara se till vad man kan få och inte till vad man går miste om, det är kortsiktigt och farligt. Jag är en hängiven nätanvändare, och jag ser att det finns en hel massa möjligheter, men det finns värden värda att värna i papperstidningen också. Och ökad integration betyder att man lägger till, och till och till och till, man ersätter inte, bara för att det kommer något nytt.

När själva nyheterna inte längre är tidningens främsta uppgift blir en annan funktion avgörande: deras gradering. Möjligheten att redan med formella medel skilja mellan mer eller mindre viktiga frågor blir av desto större betydelse ju mer information som finns och ju bredare den sprids över olika medier.

Tidningens största tillgång i detta avseende är dess begränsning, alltså bundenheten till ett fysiskt närvarande material. Den finns på papper i begränsat format, med ett begränsat antal sidor, den börjar på första sidan och den slutar på den sista, och sidan läses från längst upp till vänster till längst ner till höger. Den första liksom den sista sidan är utan motsida. Varje sida har en baksida.

Graderingen av aktuella händelser, sorteringen av världen, den lilla och den stora, på ett intressant och nyttigt sätt, är den främsta tjänst en tidning kan göra sina läsare.

Det brukar sägas att utvecklingen går från det analoga till det digitala, från bok och tidning till dator och läsplatta. Visst är det sant. Men det är långt ifrån den enda sanningen. Ty en läsplatta delar inte tidningens begränsningar. I stället har den andra – läsplattans sida följer en konstgjord uppdelning av ett kontinuum, med bara lite utrymme för vänster och höger, utan motsida och baksida.

Det är betydligt enklare att gradera händelser i en tidning än på en sida på nätet. Det är betydligt enklare att på papper arbeta med olika format och genrer. Och så följer tidningen en fast rytm: den kommer varje morgon, inte förrän nästa dag blir det en ny tidning. Nätet är däremot elastiskt. Det är inte enbart en fördel. Det är svårt att få ihop en tydlig gradering när nätsidan måste uppdateras varannan timme.

Nyheter måste sorteras och värderas. För att nyheter ska kunna bli användbara behövs det läsare med förmåga till kritiskt tänkande, och båda dessa aspekter främjas av papperstidningen. Om alla får sina nyheter anpassade enbart efter vad man vill lösa om, kommer många att gå miste om en massor av viktiga kunskaper och central information, vilket utarmar kunskaperna och leder till än mer enkelriktade behov. Det leder till segregering, som leder till undergång. Det finns åtminstone en uppenbar risk att det kan bli så, men inget är någonsin givet. Varken det, eller papperstidningens död. Framtiden finns som bekant inte, den blir till i handling. Och jag vill slå ett slag för, och tror på det kloka i Steinfelds ord.

Om tio år, kanske redan om fem, kommer de seriösa, nationella tidningarna att vara mycket annorlunda än i dag, inte bara i Sverige utan i hela Västeuropa. Bäst verkar det visserligen ännu gå för tidningar som publiceras för att förmedla trygghet till läsarna, detta på alla områden, inklusive omfattande rapportering om hälso- och familjeproblem – den tyska veckotidningen Die Zeit är ett exempel på denna strategi, chokladrecept på första sidan en annan. Hur en sådan tidning i längden ska klara sig mot nätet är dock oklart.

Men kanske har vi tur och journalistiken på papper blir uppfunnen på nytt, med ett antal europeiska tidningar smalare än dagens men intellektuellt intressantare. Förmodligen lär det då börja med ekonomidelen. Och så finns en äkta chans att kultursidan blir både bredare i sina ämnen och mer kritisk i sin hållning.

Men vill det sig riktigt illa fortsätter dock utvecklingen som i dag: med tidningsägarna och chefredaktörer som försöker bekämpa nätjournalistiken genom att härma den på papper i stället för att utveckla papperstidningen på dess egna villkor.

Papperstidningen ägs inte av kapitalet, det är en angelägenhet för hela samhället. Papperstidningen är ett mångfacetterat, multiverktyg, ett oundgängligt instrument för arbetet med ökad integration i samhället. Fler behöver göra mer, tillsammans, oftare. Bara så kan ett hållbart samhälle byggas, från grunden.

Lågprisflygets höga kostnader. Vem betalar?

Enligt The Telegraph kommer Ryanair att sluta flyga på tio av sina rutter till Ungerns huvudstad Budapest. Det innebär 110 färre flyg varje vecka som landar eller startar på Budapests internationella flygplats. Och eftersom Ryanair är den största operatören på denna flygplats kan det nya budet medföra att 800 personer förlorar sina jobb.

Läser detta på SvD, och tänker på det vi samtalade om igår, på Green Factory, i Borås. Hållbarhet, i ordets vidaste mening, är temat för samtalen/seminarierna inom Green Factory. Det är ett slags forum, eller snarare verktyg för att tänka tillsammans. Inom Green Factory möts i första hand kompetenser, inte personer. Målet för verksamheten är hållbarhet, och fokus ligger på produktutveckling. Företagen är majoritet, och det vi spånar, tänker, samtalar om är utveckling. Vad bör man ta hänsyn till? Hur tänker man nytt? Samtalen är förutsättningslösa, spännande och Green Factory ligger högt på min lista över intressanta saker i akademin.

Åter till Ryan Air, som absolut inte platsar i Green Factory, som kan sägas vara nästan antitesen till företagen som valt att engagera sig i arbetet med hållbarhet. För Ryan Air är lönsamhet det enda målet. Ryan Air är ett företag som vore det en människa skulle det vara en allvarligt störd psykopat. Ryan Air vill uppfattas som ett tjänsteföretag, men är bara intresserade av en enda sak; tjäna pengar, till varje pris. Läser lite olika artiklar om företaget, här, till exempel.

Siemens koncernledning har fattat beslutet sedan Ryanair drabbats av ett antal tillbud och incidenter den senaste tiden och är en signal till hela flygbranschen.

Ryanair ser inte på beslutet med blida ögon.

– Om den här historien är sann så kommer Ryanair att vidta rättsliga åtgärder mot Siemens, säger Stephen McNamara, talesperson på Ryanair, till DN.se.

Drar mig även till minnes följande uttalande från företagets VD.

Är du så dum att du glömmer att skriva ut ditt boardingkort innan du åker till flygplatsen så förtjänar du att få betala för det. Uttalandet kommer från det irländska Ryanairs kontroversielle vd Michael O´Leary.

Kanske räcker så. Ryan Air är en typ av företag som kanaliserar och realiserar människans sämsta egenskaper. Önskan att resa är det inget fel på, men att flyga till lägsta möjliga pris, utan andra hänsyn än ekonomiska. Det är så långt från hållbart man kan komma. Fler vill resa mer, och Ryan Air gör detta möjligt, men på ett fullkomligt ohållbart sätt. Miljömässigt, så klart, men det var inte detta jag tänkte på och ville skriva om här.

800 personer förlorar sina jobb. Det var den meningen som fångade mitt intresse, och jag satte den i samband med händelserna i SAS, som är en direkt följd av agerandet hos företag som Ryan Air. Läser om det som händer i SAS i pappersupplagan av SvD, och tänker vidare kring detta med hållbarhet. Komplexa samband är vad det handlar om, och det är ytterst kunderna, medborgarna, den breda massan som styr. Michael O'Leary får tro vad han vill, det är inte han som styr, det är den kollektiva viljan att resa, till lägsta möjliga pris, som agerar här. Han är bara en liten kugge i ett gigantiskt system. Och det är systemen som ger upphov till avskedanden och sänkta priser, över hela linjen. Det är inte en hållbar utveckling, inte på något sätt.

Samhället har fastnat i ett slags låsning där det enda svaret på alla frågor rörande lönsamhet är: avskeda, för aktieägarnas skull. Minska kostnaderna, för vinstens skull. Pengar för pengarnas skull är den dominerande logiken som styr snart sagt allt. Det är inte hållbart, inte ens ekonomiskt hållbart. För när alla gör och tänker på samma sätt minskar intensiteten i de ekonomiska flödena eftersom det finns färre aktörer som kan agera på marknaden. Det som är bra för mig är dåligt för alla. Här krävs ny-tänkande för att lösa knuten och för att öppna upp och sprida framtidstro.

För att nå dithän måste fler inse det ohållbara i att flyga med Ryan Air. Det ser ut som en vinst, men riskerar att göra det omöjligt att resa på sikt. Flygets miljöpåverkan är stor, och om låga priser dessutom möjliggörs av usla sociala villkor för de anställda, då är det förkastligt. Med högre priser, som inte hamnar i aktieägarnas fickor omgående, med ökade investeringar och bättre personalpolitik, minskar antalet resor med flyg. Det är fortfarande inte fullt ut hållbart, men det är bättre, för alla både på kort och lång sikt. Flyget måste bära sina egna kostnader. Det gör inte Ryan Air. Det företaget och andra som verkar i samma anda ser bara till sina kvartalsrapporter, och för dem är kundlojalitet bara ett led i marknadsföringen. Verklig kundlojalitet handlar om att bygga långsiktiga relationer, om stabilitet och ett tänkande som sträcker sig över mycket längre tid än till nästa kvartalsrapport.

Hållbarhet handlar om sociala aspekter OCH miljöaspekter OCH ekonomiska, om komplexa samband. Därför är det svårt att definiera begreppet hållbarhet på ett klart och tydligt sätt. Fast sådana krav riskerar att få som konsekvens att man blandar bort korten. Det viktiga kan aldrig vara att definiera vad hållbarhet är, det viktiga är att människor agerar hållbart. Och om vi tänker mer på vad hållbarhet är, då glömmer vi att alla vet vad som inte är hållbart. Om fler slutar agera ohållbart, då rör vi oss kollektivt mot ett mer hållbart samhälle.

Att inte välja det billigaste alternativet, utan det tryggaste och minst klimatpåverkande flygbolaget, det är en sak som alla kan börja med redan idag. Det skulle få effekter, om många väljer bort Ryan Air tvingas företaget se över sina affärsmodeller och strategier. Det handlar om att se människan, min roll i det stora hela. Och det är humanioras uppgift. Den typen av tankar och idéer är mitt bidrag till samtalen inom Green Factory. Vill man verka för hållbarhet kan man jobba med tekniska lösningar för att skapa bättre produkter. Men man kan också jobba med andra instrument, som ändrad lagstiftning, ändrat kundbeteende och efterfrågan på mer hållbara produkter och tjänster.

Ingen kan göra allt, men många som gör lite leder till omfattande konsekvenser. Det ser jag som det viktigaste budskapet i arbetet för ökad hållbarhet.

Reflektioner från Framtidsforum 2012

Kommer från en mässa (fast egentligen är det dagen efter. Fick inte iväg texten igår) fylld av tankar. Framtidsforum 2012, i Arena Vänersborg. Kreativitet var ordet för dagen, och jag kan bara hålla med. I princip. Vill vara tydlig med det. Kreativitet är vad som krävs, inte bara för att hitta lösningar, utan även för att överleva i en snabbt föränderlig värld. Kreativitet är viktigt. Men, när det framförs på det sätt som det plägar göra i sammanhang som dessa, då är jag tveksam. Om det är kreativitet, det som idag presenterades, då vet jag inte. Ska försöka förklara.

Tänker så här, att när en välkänd proffstalare, som lever på att åka runt på event som detta, ställer sig på scen och berättar hur det är och hur man bör tänka för att bli framgångsrik. När en sådan som Göran Adlén  säger att Facebook och viral marknadsföring is the shit, det hetaste heta! Då bör man satsa på något helt annat. För det är vad kreativitet handlar om, att tänka på helt nya sätt. Om alla tänker annorlunda, på samma sätt. Ja, då tänker alla lika, hur mycket det än går på tvärs mot det invanda. Och Facebook, jag vet inte. Visst, det finns många användare. Men hur aktiva är de? Och om alla använder det forumet, om alla utnyttjar den typen av kanaler, hur piggt är det då? Hur mycket utanför boxen är det, egentligen? Har inte Facebook blivit allt mer en plats för annonsörer? Dessutom, hur många är aktiva, egentligen och hur aktiva är de aktiva? Falska likes, en börskurs som rasar ...

Adlén var en lysande talare, men det han hade att säga vet mer form än innehåll. Och fokus i presentationen var mer på honom som person, än på budskapet. Hans anförande var paradoxalt likt Fredrik Härens föreläsning, i alla fall lika personifixerad. Båda talar om kreativitet, på liknande sätt. Vad gör det med synen på kreativitet, om den är stöpt i en form? Är det ens kreativitet, då? Knappast, och det är paradoxen. Kreativitet kan inte beställas fram. Kreativitet är en nåd att bedja om, inget man kan utbilda i eller planera för. Kreativitet kan bara tas till vara när den finns, där den finns och så länge den finns. Kreativitet kan bara upptäckas och utnyttjas i stunden. En nyckfull lierad.

Jag lämnar Framtidsforum med en känsla av att de uppburna kreatörerna lurat oss att tro att de är kreativa. Jag åker hem med känslan av att Adlén och Gunilla von Platen, som var de som mest talade om vikten av att tänka utanför boxen, lurat oss. Är de inte bara två människor med inspiration, driv och en stor portion tur? Deras budskap är; Jag är lyckad och kan få er att lyssna. En egoboost, för dem. Som vi varit med att betala. Kreativt? Jo, tack, men också falsk marknadsföring. Sanningen är att om vi följer dras råd, då minskar chansen att vi lyckas. För det som förmedlas från en scen är alltid gårdagens nyheter. Och om alla ska följa receptet, då blir resultatet urvattnat. Kreativitet är det nya, det radikalt nya. Det ingen visste, eller efterfrågade, men som alla plötsligt vill ha. Det kan bara uppnås med tur, som ett resultat av slumpen. Det beror lika mycket på kreatörer som på sammanhanget.

Dagens största och viktigaste behållning var Carl Bennet, och Ann-Charlotte Gjöthlén. Bennet talade först, så jag börjar med honom. Hans budskap var: jobba först och skaffa dig erfarenhet, sedan kan du starta företag. Temat genom hela talet var långsiktighet, och hållbarhet. Bygg underifrån, förvalta och väx organiskt med lokal förankring. Bennet sa, vilket hedrar honom och gör honom till en särling i entreprenörsällskap och bland föreatagare: Vi som lyckats måste dela med oss, för framgång är alltid ett lagarbete. Han talade om vikten av att delegera, och om betydelsen av allas gemensamma ansträngningar. Han pekade på kapitalförstöringen som företag vilka lämnat den plats och det sammanhang de kommit från och vuxit och blivit framgångsrikt i, resulterat i. Och varnade för kortsiktigheten i näringslivet. Hans företag är lojala med sina kunder och sammanhang. Han verkar lokalt, och ser det som en förutsättning för global framgång. Världen behöver riskkapital, sa han. Men inte kortsiktiga riskkapitalister. Kloka ord. Tänk om fler tänkte och jobbade så. Tänk om!

Ann-Charlotte Gjöthlén, från Telge Tillväxt, förmedlade ett liknande budskap. Och hon var också den mest ödmjuke av talarna. Tänk lagom annorlunda, men framförallt långsiktigt. Ett hållbart samhälle behöver olika typer av arbeten, och plats för alla. Även det som inte är så himla kreativa. En tydlig och robust struktur, som finns kvar. Det är vad som främjar ny-tänkande och det är en förutsättning för att våga bryta mönster. En förutsättning för kreativitet.

Sensmoral: Är det kreativitet vi vill främja och locka fram, då ska vi göra precis tvärt om. Vi ska lyssna på dem som inte talar om kreativitet, sig själva och hur lätt det är att lyckas. Lätt att säga, i efterhand. Hur ska man förklara framgång? Bör man söka förklaringen hos dem som lyckats, eller ska man fråga dem som ville och försökte, utan att lyckas? Min misstanke är att skillnaden mellan den framgångsrike och den misslyckade är minimal, att förklaringen är tur och slump. Och har man väl lyckats och blivit rik, då klarar man sig.

Prestigelöshet

Prestigelös, får ofta höra att jag är det. Blir glad av det, att jag anses vara prestigelös, för jag är övertygad om att vi får ett bättre samhälle om fler är lite mer prestigelösa. Prestige är något som ska förtjänas, och tilldelas en, det är inget man varken kan eller bör söka eller strida för. Samtidigt är prestige förknippat med makt och inflytande. Prestige är ett slags kulturell hårdvaluta, speciellt i ett samhälle där många äro kallade, men få utvalda. Många lockas av prestige och vad det gör för andras syn på en. Mig skrämmer det snarare. Vill gärna bli lyssnad på, men det är innehållet i det jag säger och vet som är det viktiga, inte budbäraren.

Akademin är en hopplös plats att vara på, på många sätt. Akademin är prestige, och striderna om prestige blir därigenom än mer infekterade. Där är det inte bara bra och eftersträvansvärt att ha prestige, där är det ofta enda vägen fram. Bara den som har prestige kan räkna med att bli lyssnad på och tagen på allvar. Prestige ger makt, och makt och kunskap är olika sidor av samma sak. Paradoxalt nog gör detta att man ofta tenderar att i akademin, som ska vara kunskapens högborg, lägga större vikt vid det yttre, vid utmärkelser och insignier, än vid kunskapen och innehåll. Person går före don, skulle man kunna säga. Allt för ofta för att det ska kännas riktigt bra.

Tjänster tillsätts och ansvar fördelas lite för ofta efter andra principer än reell kompetens och visad duglighet, vilket så klart är svårt att avgöra helt objektivt. Den som jagar prestige och som ser det som viktigast, hen kommer att gå över lik för att skaffa sig och hålla eftertraktade positioner. Oftast fungerar det inte så, men ibland tvingas man till sidan när någon som vill upp och fram, som vill ha makt och inflytande, armbågar sig förbi. Har inga problem med det, egentligen. Jag är som sagt, prestigelös, och sådant beteende säger mer om dem än mig. Irriterande, absolut, men världen är inte en rättvis plats. Levt liv är som det är, komplext och motsägelsefullt. Jag vill undersöka och förstå, inte döma och peka finger. Jag tror att kungsvägen till förändring stavas: förståelse, insikt och kritiskt tänkande. Avsaknad av det lämnar fältet fritt för yta, framför innehåll.

Personligen vill jag bara ha uppdrag på basis av tidigare meriter, med stöd i vad jag verkligen kan. Är inte intresserad av makt för maktens skull. Prestige utgör ett hinder, både på den väg framåt som jag stakat ut för egen del, och för samhället. Prestigelös klingar positivt, och jag blir glad när jag omtalas i sådana termer. Prestigelös är synonym till ödmjuk, inkännande, lyssnande. Gott så. Men, som sagt, den som är prestigelös riskerar att uppfattas som mindre vetande, som en intellektuell lätting. I en värld där den som låter högst blir den som lyssnas på är det ingen fördel att vara prestigelös. Varken för den som är det, eller för dem som hade kunna få ta del av insikterna som försvann i skrymmer och turbulensen från den med makt.

Har svårt att avgöra hur klok jag är, på samma sätt som alla andra. Ingen kan själv avgöra sitt värde, det omdömet måste komma utifrån. Det är ett skäl att blogga, att ärligt lämna ut sina tankar. Här i detta forum finns ingen prestige att vinna, bara kunskaper och hjälp att tänka. Bloggande är kollektivt, även om ingen kommentar dyker upp. Tankarna som släpps ut här har inget annat värde än det de får av läsarna. Gillar detta publikations- och kommunikationsforum oändligt mycket mer än traditionella vetenskapliga tidskrifter. Bloggande känns prestigelöst, och det är demokratiskt. Mina vetenskapliga krav här är lika höga som när jag skriver böcker och artiklar. Jag bloggar inte för att jag är bekväm, tvärt om. Vore jag bekväm skulle jag inte skriva så mycket som jag gör. Jag bloggar för att jag anser att det är bästa sättet att kommunicera kulturvetenskapliga insikter. För att det är ett slag dubbelriktad kommunikationsverktyg, för att nå ut i samhället.

Kulturvetenskaplig kunskap är meningslös om den stannar i akademin. Alltså strävar jag efter att vara prestigelös. För att jag trivs med det, och för att det gör det lättare att nå ut med kunskaperna, tankarna och kompetenserna jag har. Bloggen blir vad mina läsare gör den till. Här är det bara delvis jag som styr. Så borde all kunskap om kultur kommuniceras, prestigelöst och lite trevande och sökande. Kultur är inte, och kan följaktligen inte låsas fast och bestämmas. Kultur blir, och kulturvetaren måste följa. Då måste man vara prestigelös. Om man verkligen är intresserad av människors levda liv finns ingen annan utväg som fungerar. Fler borde vara mer prestigelösa, oftare. Bara så kan vi gemensamt bygga ett hållbart samhälle, för framtiden.

Tänkte sätta punkt där, men så dansade hon upp på scenen; Gunilla von Platen. På arrangemanget Framtidsforum i Vänersborg. Inspirerande, och förhållandevis prestigelös. Men vad är det för bild hon sprider? Av sig själv, som framgångsrik och lyckad? Av kultur, och vad som krävs för att bli framgångsrik. Kulturkrockar kan förklara allt, säger Gunilla. Skeptisk! Kulturer krockar aldrig, det är människor och människors tankar och vanor som möts, harmoniskt eller head on. Sedan säger hon att det är så enkelt att lyckas. För den som lyckats är det naturligtvis enkelt. Självklart! Med facit i hand kan man säga så, men om man vill förstå framgång måste man även studera alla dem som vill och som jobbar hårt, lika hårt som von Platen, men som inte blir lika framgångsrika. Hon är duktig, och hon har jobbat hårt, men hon har inte kunskap och kompetens nog att uttala sig om annat än sig själv. Det hon säger handlar om hur det gick, för henne. Inte om hur det är, för alla.

Lite ödmjukhet från dem som är framgångsrika, det tror jag vore bra, för alla och för samhället.

Framtiden. Finns den, eller skapas den?

Dagens Under Strecket fångar mitt intresse, och hakar i en gammal tanke som bearbetats på olika sätt här på Flyktlinjer, frågan om framtiden. Finns den, för oss att förutse, eller skapas den i och genom handlingar? Går utfallet att påverka, eller är det givet? En avgörande fråga för humaniora, skulle man kunna säga. En central fråga för byggandet av ett hållbart samhälle. Helt enkelt en fråga som angår oss alla, på ett eller annat sätt. Utgångspunkten är en ny bok i ämnet, av Nate Silver.

Silver själv måste rimligen uppleva det hela som ganska obehagligt, eftersom han inte har särskilt mycket förtroende för soffsittarintellektuella. Faktum är att i Silvers nyligen utgivna bok The signal and the noise: Why so many predictions fail – but some don’t (Penguin Press, 534 s) ägnas en hel del utrymme åt att granska just sådana intellektuella, och hur bra de egentligen är på att förutsäga framtiden. Det visar sig, föga överraskande, att ju oftare en så kallad expert uttalar sig i press och tv, ja, desto sämre är deras förmåga att träffa rätt. Särskilt gäller detta politiska tyckare som på olika sätt tillfrågas om val, utfallet i politiska strider eller omröstningar.

Den som kan förutsäga framtiden kommer att få makt, vilket fallet Silver bekräftar. Alldeles oavsett hur bra han är, eller kanske snarare har varit. För oavsett hur bra man är på att skåda in i framtiden är det först i efterhand som det går att avgöra om det som sades innan verkligen stämmer överens med det som sedan hände.

Den egenheten hos framtiden, att den inte går att kontrollera annat än i relatid, glöm konsekvent bort. Låt oss för diskussionens skull säga att det faktiskt går att förutsäga vad som ska ske (boken verkar bekräfta att det går ganska bra). Okej, det är gott och väl, men det finns fortfarande ingen möjlighet för någon av oss att avgöra om förutsägelsen är sann, förrän den realiserats. Och om det handlar om människornas värld, om kultur, går det aldrig att avgöra om det blev som hen sa för att det var förutbestämt, eller för att man handlat i enlighet med profetian. Ett viktigare problem är dock att den som blir litad på, den som får makten att uttala sig om framtiden, hen tilldelas en enorm makt över människors liv. Vill vi ha det så? Kommer det att leda till ett bättre och mer hållbart samhälle?

Vill vi verkligen veta? Har tyvärr inte sett pjäsen, men tror mig veta att Shakespeare pjäs Macbeth handlar om just detta med förutsägelser om framtiden, och vad de riskerar att göra med den som med säkerhet vet. Den som vet kanske inte gillar det man får höra, och det leder till olycka. Vad vi konsekvent glömmer när frågan om framtiden kommer på tal, det är att vi alla redan vet vad som kommer att hända med oss; vi kommer alla att dö, förr eller senare. Alltså vet vi redan mer än vi vill om framtiden.

Här och nu, lever och verkar vi. Låt oss ta vara på den insikten, och låt oss göra vad vi kan för att njuta och göra det bästa av det vi har. Låt oss satsa på vetenskaper som hjälper oss att hantera livet, det som levs i vardagen. Bara så kan vi bli lyckliga, enskilt och kollektivt. Mer humaniora, det är vad jag ser som enda garanten mot den makt som framtiden och viljan att veta har över oss människor. Ändå verkar boken av Silver vara bra, och den visar på många andra problem kopplade till detta med förutsägelser om framtiden.

”The signal and the noise” är full av observationer som denna, och kan varmt rekommenderas som en sorts introduktion till svårigheterna med förutsägelser och prognoser på en mängd olika fält. Delar av boken fungerar som en sorts intellektuell vaccination mot ett alltmer sifferviftande kommentariat, även om den ironiskt nog inte tycks ha fungerat som ett vaccin mot Silvers egen upphöjelse. Faktum är att Silver i boken delvis underkänner sin egen modell för analys av opinionsundersökningar, pekar på svagheter i den och vrider på alla dessa brister ganska öppet. Han avslutar med att påpeka att modellen i alla fall har sina styrkor, och att den kan lyckas bra ibland – men att det inte skall tas till intäkt för att den är felfri eller magisk på något sätt.

Tyvärr verkar medierna och allmänheten i USA, inte lyssna riktigt på Silver, för han har blivit ett slags guru. Och det är inte svårt att förstå att det är lockande. Ära och uppmärksamhet vill de flesta ha, och det är självklart svårt att vara kritisk mot den som hyllar och älskar en. Se där, ytterligare ett dilemma. En fråga som ställs i boken handlar om förmågan att förutse framtiden, kommer vi att kunna bli bättre på det? Är det möjligt att veta, och vad i så fall?

Silver pekar på två omständigheter som gör att en sådan lag är osannolik. Han tror inte att det är omöjligt att vi kommer att bli bättre på att förutsäga vissa klasser av system, men det är långtifrån en given utveckling. För det första ökar mängden data väldigt snabbt, och vi har problem med att skilja viktiga signaler från brus (därav titeln på Silvers bok). Vi får hela tiden mer och mer data, men vilka datamängder som verkligen hjälper oss är långt ifrån klart, och kvaliteten på de data som vi kan samla in varierar vilt. Dessutom sprids felaktiga data lika snabbt som värdefulla data, ibland till och med snabbare, i vår nya nätverksverklighet.

För det andra är vissa system helt enkelt sådana att de är, av naturen, mycket svåra att förutsäga. Silver ägnar flera kapitel åt vad han kallar dynamiska och ickelinjära system. Sådana system – ekonomin, vädret och andra komplexa system – kännetecknas av att det sätt systemet beter sig vid en tidpunkt påverkar hur det beter sig framgent och förändringarna i systemet ofta är häftiga och exponentiella. Båda dessa faktorer – bruset och komplexiteten – sätter upp gränser för vad vi kan åstadkomma när det gäller förutsägelser och prognoser.

Det man vinner i precision förlorar man i överblick, och då har vi ändå inte vunnit något. Dessutom finns alltid ett mått av ovisshet, i och genom komplexiteten i systemet vars utfall ska förutsägas. Vädret är svårt nog, och det är ändå uppbyggt av komponenter som är lyckligt ovetande om att de studeras och prognostiseras. Börsen, ekonomin, som är ett ämne som är synonymt med kultur, om detta säger Silver följande.

Om det är svårt att förutsäga vädret, noterar Silver, är förutsägelser av börsen mycket mer utmanande. Börsen har alla de kvaliteter som vädret har, båda är ickelinjära och dynamiska system. Men börsen är därtill ett självobserverande system där ett flertal av aktörerna sysslar just med att försöka förutse utvecklingen. Varje uppenbart mönster som kan observeras av mer än en person kommer snart att utplånas och försvinna. Systemet är nästan utformat för att hela tiden bli svårare att förutsäga.

Lägg till det de komplexa modeller som i dag används för att just försöka hitta även väldigt kortvariga mönster och göra vinster på dessa, och börsen i sin helhet blir enormt svår att förutse. Finansmarknader är fyllda, menar Silver, av en mängd brus och det är just detta som gör dem attraktiva. Om det inte fanns något brus skulle det inte vara rationellt att handla alls, menar han, och även om det innebär att bubblor är oundvikliga är det ett billigt pris att betala för ett ekonomiskt system som ger oss de möjligheter som marknaden ger oss.

Kultur, det humaniora studerar, är ett självobserverande system. Därför är det olyckligt att försöka förutsäga vad som kommer att ske i framtiden, av en hel massa olika skäl. För det första leder det till passivitet, och kanske även uppgivenhet, för det spelar då ingen roll vad man gör. Och det förändrar samhället i en riktning som ingen vill. Makten som det ger prognosmakarna har diskuterats ovan. Vi måste inse att vi egentligen inte vill veta, att den kunskapen är dålig för oss.

Vilket samhälle vill vi ha? Det blir en felställd fråga i en värld som är förutbestämd av den som kan skåda in i framtiden. Vill någon leva i en sådan värld, egentligen? Det är knäckfrågan! Vill vi veta, egentligen, eller är det en central del av människoblivandet att inte veta? Jag lutar åt det senare, och vill studera förutsättningarna för kulturell förändring. Jag vill verka för en bättre värld, och är övertygad om att det är möjligt att förändra den kollektivt. Jag tror på humaniora, och på framtiden. Jag tror däremot inte att det är möjligt eller önskvärt att försöka skåda in i det som ska ske. Jag vill överraskas, utmanas och ta dagen som den kommer. Vill inte veta, och strider för rätten att slippa veta. Niklas Lundblad som skrivit Understreckaren pekar på liknande problem.

Silvers undersökning av klimatprognoser väcker en viktig fråga om förutsägelser i samhället överlag. Det sätt på vilket vi förutsäger framtiden och gör prognoser, och vilket värde vi tillmäter dessa prognoser, har ett allt större inflytande på vårt samhälle. När italienska seismologer i L’Aquila nyligen dömdes för dråp för sin oförmåga att förutse en jordbävning var det ett märkligt uttryck för ett samhälles frustration med prognosernas osäkerhet, men också för vilken tilltro vi tillmäter prognosmakarna. Siffror och statistik kan lika gärna användas för att trollbinda som för att upplysa, och vi mår alla bra av att skaffa oss en grundläggande förståelse både för förutsägelsernas värde och begränsningar.

Vad får vi för samhälle, om vi gör si eller så? Om vi accepterar det eller detta som sanning? Det är humanioras ständiga fråga, och den har inget svar. Svaret skapas i och genom vardagen, när vi lever våra liv, kollektivt. Kulturen ser ut och fungerar på det sättet, och det är bara att acceptera. Framtiden är och måste vara en öppen fråga. Silver verkar vara inne på samma sak.

Avslutningsvis: blir vi alls bättre på att förutse framtiden? Och är det i så fall tekniken som gör det? Silvers svar är att vi blir bättre på vissa områden, men att det inte handlar om enbart tekniken – när det gäller framtiden kan människor både förbättra och förvärra prognoserna. Att skilja signal från brus kräver både tekniska verktyg och mänsklig insikt.

Faktum kvarstår: Är det så som man kommer att läsa och förstå boken och prognosmakaren som författat den och som uppenbarligen är bra på att förutse delar av den närmaste framtiden? Eller rättare sagt, har har varit det! Kommer han att vara det även i framtiden? Om vi frågar honom själv är svaret givet, men vill vi det, lita på den som säger sig veta?

Det finns inga genvägar, bara livet här och nu!