Har en ansökan som ska in till Vetenskapsrådet som står mellan mig och allt annat jag behöver ta tag i. Undervisning, referee-uppdrag och läsning, men också livet. Det där andra som pågår, vid sidan av. Så mycket man vill. Så lite tid.
Överfalls ibland av känslor av meningslöshet. Till vilken nytta jagar man. För vem? Egentligen? Varför vill jag förstå världen omkring mig? Varför kan jag inte bara låta den gå sin gilla gång, och försöka ha så roligt som möjligt under tiden? Får jag samla ihop mig lite, och om jag bara skaffar mig perspektiv på allt. Om jag tvingar mig själv att ta in hela bilden, allt sammantaget som gett upphov till mig och det faktum att jag sitter här och tänker dessa tankar, då vet jag ju. Jag kan inte låta bli att reflektera över hur allt hänger samman. Därför gör jag det jag gör. För att jag måste.
Jag arbetar inte som kulturvetare. Jag lever kulturvetenskap! Bara att acceptera. Och då blir det genast lättare att fördra situationen jag befinner mig i. Jag har inget val. Kulturvetenskap är så nära jag kan komma en sysselsättning som både ger mat på bordet och ro i sinnet.
Kulturvetenskap, som ämne betraktat är emellertid inte förströelse. Det är inte en trevlig sysselsättning som man kan ägna sig åt när övriga behov tillgodosetts. Även om det tyvärr är som som många ser på ämnet. Humaniora är viktig, säger Björklund, men det är en läpparnas bekännelse. För alla hans exempel är hämtade från teknik- och naturvetenskap. Kulturvetenskap är hard science, säger jag! Det är varken flummigt eller mjukt. Det är konkret, viktigt och klargörande! Samhället behöver vår kompetens!
Alla håller inte med om det. Varför? Har ingen aning. Men jag tycker mig se ett mönster. Orka, säger ungdomar idag. Varför lägga ner energi på något som inte ger direkt tillfredställelse? Anpassa dig, efter naturvetenskapen, säger man på Vetenskapsrådet och på andra ställen inom akademin. Orka, och anpassa dig. Två ord som ringar in och fångar så mycket av tidsandan idag. Vad får orden för konsekvenser?
Ovanstående stycke är ett litet prov på kulturvetenskapliga kompetenser. Först skaffa sig överblick över situationen. Sedan se mönster, syntetisera tendenser. Och därefter leta efter konsekvenser. Jag säger inte att alla är lata, och jag säger inte att allt är dåligt inom akademin. Vad jag säger är att jag, med hjälp av den kompetens jag skaffat mig genom att studera kultur- och samhällsprocesser, ser (oroande) många exempel på en attityd som, om den sprider sig, kan bli förödande för samhällets långsiktiga överlevnad.
Om den generation som ska ta över samhället, om dem som ska ansvara för dess överlevnad på sikt, inte förstår tillvarons vad och varför. Om ungdomar, och vuxna också, inte tycker sig ha varken tid eller ork att engagera sig i den helehet som de ytterst är beroende av, då kommer den att falla samman. Att inte orka idag, kommer, om många tänker så, att resultera i ett annat samhälle. Undergången är inte nära. Det sa jag inte, bara att vi får det samhälle vi förtjänar. Som grupp betraktat! Orka. Tänk på vad det ordet står för en stund. Och tänk sedan på vad det får för konsekvenser om många lever enligt devisen, att någon annan får engagera sig.
Anpassa dig, efter naturvetenskapens principer. Det är ett lite mer akademiskt sätt att uttrycka (i princip) samma sak. Det går i korthet ut på att effektivisera, bland annat ansökningsförfarandet vid utlysningar av forskningsmedel och tilldelning av tjänster. Det fungerar ju där, så varför inte på andra håll? Varför hålla sig med olika system? Att tänka så är så långt ifrån att tänka kritiskt som man kan komma. Konsekvensen blir att akademin likriktas, och verksamheten kommer att handla mer om forskares karriärer, och institutionernas ekonomi, än om samhällets långsiktiga överlevnad.
Kulturvetenskap skiljer sig från andra ämnen i den meningen att ämnet inte bevakar en kanon. Kulturvetenskap förvaltar ingen kunskap. Kulturvetenskap handlar om att tänka kritiskt, även kring den egna verksamheten. Om att aldrig slå sig till ro med uppnådda resultat. Därför blir det svårt att passa in i mallen, och därför svårt att erhålla medel. Vem tjänar på det? Vilka blir konsekvenserna?
För att lyckas överleva på sikt måste man orka, och man får aldrig anpassa sig. Vila behövs, och det går inte att kriga mot allt och alla. Men att sluta bry sig och att överlåta ansvaret på någon annan, det leder inte till långsiktig hållbarhet. Inte för mig, mitt ämne, samhället. Inte för någon!
Om det handlar Flyktlinjer!
5 kommentarer:
Hej! Hög igenkänningsfaktor i dagens blogginlägg för min del. Tänkte tanken igår, "vad håller jag på med egentligen?". Pratade om mina reflektioner med någon som sa "Tänk om man skulle tänka så hela tiden, det orkar man ju inte." Nä, det kanske är sant...vad vet jag. Ganska knäppt är det kanske också att gå runt och läsa franska filosofer fast det inte ger högskolepoäng och inga intäkter får jag bara kostnader för littarturinköp. Fast jag skulle nog inte orka om jag inte försökte att förstå, upplever visserligen inte att jag gör någon större skillnad just nu men tänker långsiktigt på den punkten. Å, ingen aktör är mindre eller större enligt Latour,eller hur (?) så jag utmanar tanken och känslan med det och orkar vidare, dock med ett visst mått av anpassning...har anmält mig till vikariepool för skola och barnomsorg och av "gästspelare" förväntas nog en hel del anpassning, tror jag... Tar dock med mig de franska filosoferna, Liedman och Lars H Gustafsson och ser vad det kan var till för nytta. Rhizom(!), tänker jag ofta nu för tiden. Hälsningar Marie
Hej Eddy!
Ja "orka" är ett signifikativt ord som används idag för någon slags likgiltighet som breder ut sig.
Denna likgiltighet kan få förödande konsekvenser för vår jord. Fråga är då vad man kan göra åt denna sjukdom som sprider sig iform av likgiltighet, lekriktighet och lojalitet.
En tanke som genast poppar upp i mitt huvud, är att det måste finnas visioner igen om en bättre värld. En värld som bygger på andra värden än ekonomiska och materiella tillgångar som sin tur utgår från alla människor är lata.
Och därför skapar stränga kontrollsystem.
Med tanke på hur många som skor sig och lever gott av dessa värden, blir det en svår kamp att få mänskligheten att se andra värden. För enligt mig är detta ett destruktivt sätt att förstå och göra världen. Det leder inte till något långsiktigt hållbarhet och inte heller till någon fruktbarhet av flera olika perspektiv.
Därför är vår utbildning och kunskap väldigt viktig. Den har inga tekniska och ekonomiska lösningar, enbart. Däremot som jag ser det har den en tro på att förena och använda alla kunskaper på ett mer nyanserat sätt.
Ett sätt där fler får vara med och bidra och där maktordningen görs om. Där det finns plats för olika tankar och handlingar. Om man bara visade den vägen, skulle säkerligen fler börja säga "man måste försöka". Jag kanske har helt fel, men det är i alla fall det jag tror på.
Johan och Marie: Jag tror att det finns mycket man inte gillar som man bara nåste acceptera, för att få ett samhälle att fungera. Och för att orka, ja då är det en dålig strategi att bränna allt sitt krut på en gång. En människa kan inte förändra världen, men om många som gör små saker och tänker lite annorlunda. Då kan det hända sker fort.
I den tron stärks jag av franska filosofer, bland annat. De ger mig ork att fortsätta, dock utan förväntan om snabba resultat. Försöker vara sann mot mig själv, och använda min kreativitet, för min egen skull.
Det är mitt sätt att orka, och mitt sätt att anpassa mig. Hoppet om en annorlunda värld är det sista som överger mig.
Som alltid: Tillsammans är vi starka (även om det inte känns så)!
Jag är ingen "kulturnisse" och har svårt för filosofer även om jag ursprungligen är humanist.
MEN jag måste berätta för er att det finns HOPP. Alla har inte fallit för Orka. Det finns många, i alla åldersgrupper, i alla samhällsgrupper, som bryr sig. Som vill göra en insats. Som vill hjälpa till att fostra dagens ungdomar till bättre världsmedborgare. Som tycker att det är självklart att man tar ansvar för sig själv och andra, och sin omvärld och sin framtid.
Vi är 85 000 organiserade i Sverige, och 38 miljoner organiserade i världen. Just nu.
38 000 av oss, unga optimister från hela världen, samlas på Rinkaby utanför Kristianstad i sommar, den 25/7-7/8. Välkommen dit för att får HOPP om framtiden, och inspireras. www.worldscoutjamboree.se
"Att vara scout handlar snarare om att brinna än om att elda. Scouterna gör unga redo för livet!"
Heja Maria!
Visst tills det hopp, även om det också finns problem.
Skicka en kommentar