onsdag 3 oktober 2018

Ratio, intellectus och vägar mot viktig, verklig kunskap

Jakten på kunskap tar aldrig paus, inte för mig i alla fall. Sökandet efter kunskap ger mitt liv mening, och med kunskap menar jag bättre och mer användbart vetande. Jag är ingen kalenderbitare eller minnesmästare, det är kunskapens djupare värden och intellektuell utveckling jag söker. Generiska kunskaper om epistemologi, metafysik och insik om tillvarons komplexitet och mångtydighet. Jag vill veta hur saker och ting hänger samman och är intresserad av förändring och generella mönster. Lika viktigt som det är att vara öppen för och lära sig ny kunskap är det att avlära, omvärdera och inse dels hur lite man vet och hur lite som faktiskt går att veta. Ända sedan åren som student på grundnivå, på Göteborgs universitet på 1990-talet har jag sökt mig till och och levt vid vetandets gräns. Det är där jag trivs, där vill jag fortsätta vara. Det är en öppen, föränderlig, många gånger förbryllande, och kanske just därför så fascinerande plats.

Jag har kommit att inse att det är frågor utan givna svar som triggar igång mig, som sätter igång tankar och aktiverar lusten att lära och förstå. Finns det ett facit eller om svaret är givet på förhand, om jag måste följa en manual eller påtvingas detaljstyrning tappar jag allt intresse och minsta hinder på vägen fram upplevs som oöverstigligt. Får jag däremot söka mig fram mot ett övergripande mål på egen hand eller om jag får en uppsättning principer att följa, ger det mig energi och lust att arbeta mer. Ju mer frihet och ansvar jag får desto mer får jag gjort. Jag tror inte jag är särskilt unik, jag tror många människor inom olika yrken både skulle välkomna en sådan utveckling och få mer gjort, samtidigt som kvaliteten i arbetet ökar. Så ser nu inte utvecklingen ut; tvärtom blir målen fler och tydligare, liksom reglerna. Kvalitet anses kunna säkras och kraven på effektivitet ökar hela tiden.

Många böcker passerar revy och är intressanta på olika sätt. Långt fler är trista eller ointressanta. Men så finns de guldkorn; böcker som sätter avtryck och som rymmer ovanligt mycket vishet. Jonna Bornemarks bok, Det omätbaras renässans: En uppgörelse med pedanternas världsherravälde, är en sådan bok. Den har jag levt med under den senaste veckan och den har gett mig en rad nya verktyg att fortsätta arbetet jag sedan länge bedrivit. Grundtankarna i boken är samma som jag funnit på andra håll och även utvecklat på egen hand, men läsningen av boken ger mer mig nya perspektiv och fördjupade förklaringar; inte minst stärks jag i övertygelsen om att det inte är mig det är fel på när jag inte finner mig tillrätta i dagens målstyrda, strikt kontrollerade och allt mer resultatfixerade och därför själlösa samhälle där det inte finns tid för samtal, reflektion och eftertanke. Tid att stanna upp, ställa om eller bara vara, betraktas som slöseri av pedanterna som strikt följer manualens krav och bara accepterar ratio som modell för tänkande.

I dagens resultat- och prestationsfixerade mätbarhetssamhälle betraktas människor och det mänskliga som en oändlig resurs, eller förbrukningsvara; alternativt och i jämförelse med maskinerna, som idag allt tydligare utgör normen, uppfattas människor och det unikt mänskliga som ett problem. Den mänskliga faktorn anses inte vara förutsättningen för organisering av arbete och samhälle, vilket är skrämmande. Följaktligen betraktas stressrelaterade sjukdomar som ett individuellt problem, istället för ett samhällsproblem eller en konsekvens av våra grundläggande värderingar (som det finns allt mindre tid att reflektera över och än mindre möjlighet att förstå). Jonna Bornemark tar sin utgångspunkt i tre filosofer: Nicholas Cusanus, Giordano Bruno och René Descartes. Det med andra ord ett bildningsperspektiv som anläggs och som bildar utgångspunkt för kritiken mot New Public Management och dess förödande konsekvenser för människor och allt som är levande.

Huvudbegreppen i boken är ratio som inte ställs mot utan diskuteras som ett komplement till intellectus. Båda behövs och sätten att tänka och agera, kunskapskompetenserna korsbefruktar varandra; samspelet mellan är en förutsättning för UTVECKLING och långsiktig hållbarhet. Ratio handlar om kalkylering och linjaritet, om det generella medan intellectus är en analytisk kompetens som behövs för att hantera det specifika, unika och siutaionsrelaterade. En variant av det eviga temat, form och innehåll, komplicerat och komplext. Ratio är som sagt lika viktigt som intellectus, men idag har det sättet att se på och förhålla sig till kunskap blivit norm och intellektus trängs undan av målstyrning, kvalitetssäkring och krav på effektivitet.

Som lärare möter jag unika studenter med olika bakgrund, förkunskaper, intressen och ambitioner samt vitt skilda förutsättningar att bedriva studier på högskolan. Jag har att hantera grupper av olika studenter som läser på högskolan av olika anledningar och med olika förutsättningar att lyckas. Det är levande människor jag interagerar med, var och en med sina individuella behov. Även jag som lärare är unik och jag har dessutom ett liv och en omgivning att förhålla mig till. Bra dagar följs av dåliga. Tåg ställs in och det regnar ibland. Datorer krånglar, deadlines missas och regeln är att planen inte följs.

Pedanterna och den ratiologik som råder på så många håll i dagens samhälle utgår från det generella, och de evidensbaserade manualerna bygger på typstudenter och standardsituationer som arbetet organiseras utifrån, och sedan är det upp till mig som lärare att jämka mellan. Bornemark sätter ord på och ger mig verktyg att förstå känslan av att vara ett gummiband som sträcks ut till bristningsgränsen. Livet i akademin liknar allt mer livet i skyttegravarna vid fronten i ett utdraget krig där ingen vet vem som kommer att falla ifrån härnäst. På allt fler dörrar i högskolans korridorer står det SJUKSKRIVEN, och när (om) hen kommer tillbaka, inte sällan efter flera månader lång konvalescens på grund av utbrändhet är det ofta en annan människa som efter en tid av anpassning förväntas gå in i samma roll och axla samma ansvar som tidigare. Det är tydligt vad som anses vara viktigast och vad som är normen; och den mänskliga faktorn betraktas allt tydligare som ett problem.

System och organisationer idag är inte skapade för människor, de bygger på en orimlig föreställning om att maskinerna är normen som människor ska anpassa sig efter. Därför betraktas krav på tid för omställning, eftertanke och återhämtning som slöseri med resurser. Därför litar ingen på någon annan och därför anses det så viktigt med rutiner, manualer och ständiga kontroller och utvärderingar. Bornemark argumenterar övertygande för behovet av intellectus och visar att ratio i det lite längre perspektivet är beroende av att det finns kritisk, analytisk kompetens samt en utvecklad förmåga att hantera det unika. Ratio handlar om kontroll och det man vet, men livet består till stor del av sådant man INTE vet och även sådant som inte går att veta något om. Icke-vetande är en integrerad del av livet, ja det är ett inslag i tillvaron som gör den levande. Icke-vetandet kan lika lite som det unika kontrolleras, det kan man bara lära sig förstå och bli bättre på att hantera. Ratio leder till hybris och banar väg för pedanter och pedanteri, medan intellectus handlar liv och det levande. Människa blir man mellan och för att samhället ska bli mänskligt, värdigt och för att kunskap ska kunna utvecklas kravs är det råder balans mellan.

Tack Bornemark för en värdefull bok fylld av vishet och verktyg som kan användas för att förestå dagens samhälle bättre. Tack för nya och bra argument, ett vackert språk och en läsupplevelse.

Inga kommentarer: