måndag 15 oktober 2018

Att utvecklas som tänkare

Att arbeta fram ett tankesystem och en fördjupad förståelse tar tid. Man måste vända och vrida på tankar och ställa dem i relation till annan kunskap och det man undersöker och resultatet av arbetet måste testas över tid, i olika sammanhang. Värdet av kunskap som hastats fram och resultat som jagats mot en deadline är omöjligt att veta något om. Först idag, femton år efter disputationen, känner jag mig landad på riktigt i mitt ämne. Först nu kan jag se mig i spegeln och både säga och känna att jag är kulturvetare.

Efter att jag blev jag docent kände jag mig trygg nog att ta ut svängarna och våga publicera egna tankar, men det är först nu, efter 3700 bloggposter och tre böcker om kultur, som jag känner mig redo på allvar att faktiskt säga något genomtänkt om mitt forskningsämne. Jag har semester idag och arbetar på inledningen till nästa bok; boken där jag syntetiserar allt jag vet om kultur och presenterar mina tankar om hur man bör se på och förstå det som händer mellan människor, det som både hålls och håller samman, det som inte förklarar något utan ska förklaras. Det är med blandade känslor jag sitter här. Känns högtidligt och spännande, ansvarsfullt och viktigt. Och äntligen är jag inte det minsta orolig för vad andra ska tycka om det jag har att säga. Jag har aldrig varit rädd för kritik, men jag har tagit ila vid mig av olika människors sätt att bemöta mig som människa och tänkare. Nu tror jag dock på både mig själv och det jag har att säga. Min självkänsla är grundmurad och det gör att jag kan vårda mitt dåliga självförtroende, vilket jag funnit vara en nyckel till framgång på tänkandets område. Säkerhet är inte en tillgång i sökandet efter KUNSKAP.

Det tar som sagt tid att nå hit, att finna min intellektuella själ och kunskapsfundament. Därför blir jag bedrövad när jag ser hur skolan och den högre utbildningen behandlas. Förutsättningarna för kunskapsutveckling har stadigt försämrats genom åren och det är framförallt tiden att tänka som skurits ner på. Effektivitet uppfattas vara viktigare än kvalitet, vilket är förödande för allt vad lärande heter. Det jag forskar om och försöker förstå handlar om metafysik. Jag söker är vishet och förståelse för verklighetens grundläggande natur och insikt är belöning nog, jag låter kunskapen ta den tid den tar och beväpnar mig med tålamod. Det finns inga genvägar. Att utvecklas som tänkare tar tid och kräver överseende och tålamod med sina egna tillkortakommanden. Har aldrig varit rädd för att blotta min okunskap, och det trodde jag länge var en brist eftersom egenheten bottnar i ett fundamentalt dåligt självförtroende. Och då är det bättre att inte ge sken av att man kan mer än man kan, ibland är det till och med bättre att få det att se ut som man kan mindre. Det var länge min livsstrategi. Den tog mig ända fram till och genom disputationen. Sedan kom jag till en organisation där det fanns förväntningar på mig, och då insåg jag att det inte var hållbart längre att ducka och glida undan. Än mindre håller det när man är Docent. Dags att sticka ut hakan lite. Det var så jag tänkte, för snart åtta år sedan, när jag började blogga på allvar. Dags att betala tillbaka. Återföra kunskapen som ansamlats och bearbetats inom mig genom åren. Viktigt dock att det fick ta sin tid.

Tankar om metafysik, som handlar om allt det som ligger bortom fysikens område, är inget man pluggar in och sedan upprepar. Det är inget man någonsin kan vara säker på. Verklighetens grundläggande natur, världens uttryck, dess form. Transcendens. Det är minst sagt stora frågor. Men idag känner jag mig redo för att ta mig an dem. Men vad är det; hur kan man förklara ordet. Vänder mig till Wikipedia. ”Metafysiken söker göra rationella utsagor om fundamentala drag hos allt varande”, läser jag. Resonemanget fortsätter,
Metafysik handlar om sådant som vi inte kan uppfatta med våra sinnen, som finns bortom det fysiska, men detta är inte en tillräcklig definition. Från att ursprungligen ha varit ett mer väldefinierat ämne - som kan sägas ha haft "varande i sig" eller "första orsaker" som sitt studieämne - har det idag kommit att inkludera frågor som exempelvis viljans frihet, som förr inte skulle ha betraktats som en metafysisk fråga. Andra frågor som har behandlats inom metafysiken är Hur är naturen beskaffad?, Finns Gud?, Vilken är människans plats i universum? samt begrepp som existens, rum, tid och kausalitet. Denna utveckling av ämnet har gjort att det idag är mycket svårdefinierat.
Svårdefinierat, ja det får man hälla med om. Detta är ingen begreppshistorik, eller ens en definition. Jag tänker bara högt, för det är så jag lärt mig att mitt tänkande utvecklas bäst. Evolutionärt, genom att kasta ut möjligheter i ett begränsat sammanhang. Först behöver jag dock något lite mer att gå på och jobba med.
I samband med Immanuel Kants filosofi utvecklades en deskriptiv syn på metafysiken. Kant ansåg att vi inte kan nå åt tinget i sig. Med andra ord, den objektiva verkligheten är för oss oåtkomlig. Han menade att vi ständigt bär på ett par begreppsliga glasögon som tolkar världen på ett speciellt sätt. En konsekvens av detta var att Kant skilde mellan transcendent metafysik och sin egna kritiska metafysik. Där den transcendenta metafysiken ämnade beskriva världen såsom den faktiskt är oberoende av oss, ville Kant inrikta studiet på våra egna begreppsliga ramar som tolkade världen åt oss.
Metafysiken som jag är intresserad av handlar inte om världen som den faktiskt är. Sådana kunskapsanspråk är allt för stora, och allt för vidöppna för maktanspråk hos den som tar dem i sin famn. Hur kontrollerar man utsagor om ”världen såsom den faktiskt är”? Var finns den juridiskt vetenskapliga instans där sådana tvister avgörs? Nej, det är inte en framkomlig väg. Bättre att rikta intresset mot människans uppfattningar om och begrepp för att förstå, världen, så som den är.

Kultur är ett sådant område. Kultur är metafysik. Kulturen är den plats där kontakt med verkligheten upprättas. Det ligger något i det som gör det mödan värd att jobba vidare med. Aristoteles, läser jag, kategoriserade entiteterna som världen består av. Tio kategorier nämns. Sedan ser jag att Kant presenterande en liknande uppdelning, byggd kring tolv kategorier indelade i fyra grupper. Även Peirce, Husserl och andra tänkare har gripit sig an problemet på liknande sätt. Handlar det om kategorisering av världen, då känns det inte lika intressant längre. Det sysslade man med inom Etnologin under 1950-talet, i arbetet med mastodontverket: Atlas över svensk fokkultur. En återvändsgränd inom kulturforskningen, om än ett imponerande projekt. Kategorisering bär också på maktanspråk, vilket striden om det rätta sättet att dela upp och ordna världen visar med all önskvärd tydlighet.

Fri vilja nämns i artikeln på Wikipedia. Är den möjlig i en värld som är bestämd? Associerar till Deleuze som adresserar denna aspekt av metafysiken, och hans tankar om en värld utan original, präglad av upprepad skillnad. En dynamisk värld stadd i icke-linjär tillblivelse. En sådan förklaring av världen, en sådan metafysik, behöver inte förklara fenomenet fri vilja, det är en konsekvens av världen så som den är. Deleuze filosofi handlar om verklighetens grundläggande natur. Om kultur, om man vill använda honom på det sättet. Han ser blivande och konsekvenser och då är allt annat av underordnad betydelse. Det som fungerar, fungerar och behöver inte förklaras. Förklaringsmomentet, kravet på att det inte bara ska fungera utan även kunna förklaras, öppnar upp för maktanspråk. Kan du inte förklara, då är det du talar om inte vetenskap. Utan förklaring lyssnar ingen, även om det fungerar. Det är precis vad som drabbar kulturforskningen inom nuvarande kunskapsregim. Vetenskap, så som den definieras idag, kräver förklaring. Men om det man undersöker inte kan förklaras, för att det är föränderligt till sin natur. Kultur är det. Föränderligt till sin natur. Hur gör man då? Följer man kartan, eller orienterar man sig efter bästa förmåga i terrängen där man oundvikligen lever sitt liv? Jag vet vad jag väljer. Hur gör du?

Metafysiken har fått utstå kritik, många gånger stark kritik. Mycket beroende på att det har ansetts handla om sådant som finns bortom det gripbara. Bortom fysiken. Men en sådan anklagelse blir bara giltig om det är ställt bortom varje rimligt tvivel att fysiken är enda vägen till kunskap, och om det fysiken undersöker är det enda som är värt att undersöka. Bara för att kultur är något som ligger bortom det konkreta, är något som inte går att räkna på eller går att fånga och mäta, väga, betyder inte att det inte finns. Alla som kommit till ett nytt sammanhang har oundvikligen fått känna på kulturens konsekvenser. Kvinnan som var lättklädd och genade genom parken hem, och som utsattes för sexuella övergrepp och sedan ifrågasattes i rätten, med hänvisning till sin klädsel. Den typen av konsekvenser är ett resultat av kultur.

Kultur gör skillnad, alltså finns den. Kulturen kan förstås som ett slags aktör. Och med en sådan definition går den att undersöka, med sådana verktyg blir den möjlig att upptäcka. Dess verkan är konkret och den går att iaktta. Däremot går kultur inte att räkna på, den är inte som gravitationen (som också är något som finns men som bara går att studera med ledning av konsekvenserna den ger upphov till) oföränderlig. Kultur är oförutsägbar, det medges. Men det är bara ett problem om man bara kan hantera det förutsägbara.

Kulturforskning, har jag efter alla år av tänkande kommit fram till handlar om metafysik. Kulturforskningen söker (med betoning på verbet SÖKER) svar på frågan om verklighetens grundläggande natur. Och man söker svar förutsättningslöst, utan att på förhand utgå från någon mall som bestämmer vilket svar man ska komma fram till. Betoningen på sökandet, i kombination med intresset för verklighetens yttersta natur, är vad som gör att jag vill se kulturforskningen som en del av metafysiken. Med reservationen att forskningen bedrivs utan ambition att hitta några definitiva svar. Undersökningsobjektet är föränderligt och gäckande till sin natur. Och det ligger BORTOM fysiken.

Parallellt med utvecklingen av mitt tänkande och mig som tänkare har jag skaffat mig kunskap och erfarenhet om människorna som jag delar kulturen med. Kultur är som sagt inte, den blir till. Och detta måste kulturvetaren ta med i beräkningen. Vi människor talar lätt förbi varandra, för vi rör oss i olika dimensioner av universum, vi lägger vikt vid olika saker och aspekter. Förstår vi det ökar chanserna till att vi på sikt skall kunna utbyta tankar och erfarenheter. Vi vill ju förstå. Det är ju vad forskning handlar om. Förstå den värld vi lever i. Förståelse för varandras olikheter och ömsesidig respekt, det är vägen fram. Det kan leda till (men är ingen garant för) ett långsiktigt hållbart samhälle.

Inga kommentarer: