Gott Nytt År, gott nytt decennium!

Å ena sidan är det en helt vanlig dag, eftersom åren som går bara är ett sätt för oss människor att hålla ordning på tillvaron. Och just därför är det å andra sidan en väldigt speciell dag, detta årets och 2010-talets sista dag. Imorgon är det 2020 och vi är inne i ett nytt decennium. Det blir mitt sjunde och som det känns nu, viktigaste decennium. Ska jag göra något av eller med mitt liv är det nu det måste ske. Får jag ha hälsan kommer jag att fortsätta jobba in i 2030-talet, men det är här och nu, under de närmaste åren som jag skördar frukterna av mina ansträngningar under tidigare år. Lite ödesmättat känns det, men jag känner mig själv. Jag vet att jag har grandiosa drag; samtidigt som jag är luttrad. Det kommer nog att bli ungefär som det varit, fast ändå inte.

I slutet av januari kommer min lärobok och med lite tur kommer jag ut med minst en bok till under året, kanske två. Och jag skissar på ett par böcker till. Lärande och kunskapsutveckling är långsamma processer, som jag ihärdigt och enträget har kämpat med sedan slutet av åttiotalet, eller egentligen i hela mitt liv. Först i backspegeln och sent i livet har jag upptäckt att sökandet kunskap alltid gett mitt liv mening, även långt innan jag började studera. Lusten att lära får mig att gå upp på morgonen, ofta okristligt tidigt. Det är för att lära och utvecklas som människa jag skriver, läser och engagerar mig i olika frågor och forum. Inte bara för min egen högst personliga skull, tvärtom. Jag tror på kraften i ord som TILLSAMMANS; det är därför jag jobbar på en bok om mellanrummen. Det är därför mina läroböcker och min undervisning ser ut som den gör.

Ingen äger tiden, den lever man i och jag anser att man har ett ansvar att göra det mesta och bästa av dagarna, veckorna och åren som går; både för sig själv, sina nära och kära och för samhället man lever i, mänskligheten som helhet och livet på jorden. På ett sätt är det en tragisk och djupt problematisk tid vi lever i, på ett annat är det en tid fylld av möjligheter. Inser vi inte vår egen personliga obetydlighet i det stora hela och överger vi inte protektionismen, nationalismen och egoismen på livets och tillvarons alla områden -- börjar vi inte tänka och agera tillsammans för vår gemensamma framtid är vi alla förlorade.

Ingen äger kunskapen och kulturen är allas eller ingens; den både påverkar och påverkas. Jag säger till mina studenter att jag ägnat hela mitt akademiska liv åt att försöka förstå kunskap och kultur, och jag är lika förvirrad nu som när jag började studera. Fast jag är det på ett högre plan och är ödmjuk inför allt vi inte vet och allt som inte går att veta något om. Framtiden till exempel. Den finns inte, den blir till. Samhället är inte och de som säger sig veta vad som kommer att hända under 20-talet ljuger, även om de skulle få "rätt". Vad som helst kan inte hända, det som är utgör förutsättningen för det som blir.

Sakta växer det fram en insikt om vårt sätt att leva påverkar klimatet och samhället. Även om sambanden inte är linjära och konsekvenserna av handlingar och beslut inte går att räkna på är det allt fler som avstår från handlingar som leder till onödig klimatpåverkan. Tågresor är det nya svarta och för bara några år sedan kände ingen skam över att flyga eller äta kött. Samtidigt växer främlingsfientligheten och partier som talar till känslorna. Under 2010-talet har det blivit sämre på fler områden än under något annat årtionde som jag levt. Just därför finns det alla chanser i världen att 2020-talet blir det årtionde då det vänder.

Behovet av kunskap och förståelse är skriande. Därför är jag tacksam för att jag inte satsade på att göra en akademisk karriär under 2010-talet. Jag tog beslutet att satsa på kunskapen och min egen intellektuella utveckling, både för min egen skull, för mina studenters och för samhället som helhet. Samhället behöver inte fler vetenskapliga artiklar; det är kunskap och förståelse vi behöver. Kompetensen att analysera populisternas och experternas budskap är viktigare idag än någonsin. Jag kan vila och känner mig trygg i känslan av att veta och förstå, och det jag kan och har lärt mig kan ingen ta ifrån mig. Min tacksamhet över att bli läst och uppskattad för mina kunskaper är gränslös och jag är ödmjuk inför det faktum att allt på kort tid kan förändras till det sämre framöver. Det gör mig inte uppgiven, tvärtom fyller det mig med kraft, mod och inspiration att fortsätta. Det är som sagt nu det ska hända, om det händer, det jag kan bidra med.

Slutar där och ägnar resten av dagen åt att fixa med maten till ikväll. Önskar alla mina läsare ett gott slut och en fin början på det nya året och det nya decenniet. Tillsammans kan vi mer än var och en på egen hand!

Pedagogik och kulturkritik 4

När jag gick den högskolepedagogiska kursen och fick chansen att skriva om pedagogik ville jag göra det i relation till mitt ämne kulturvetenskap. Jag är ju lärare och forskare, tänkte jag, och jag ska inte bli pedagog. Jag sökte efter vägar in i det mellanrum som kunskapen som både pedagogiken och forskningen ytterst handlar om. Därför handlade min tenta inte bara om att visa att och hur jag läst kurslitteraturen, utan lika mycket eller mer om det jag höll på och arbetade med under tiden jag gick kursen. Den här passagen handlar om eller består av ett utkast till tankarna som senare utvecklades i min bok om alkohol och droger, som gjorde mig till docent. För att kunna hantera och njuta av alkohol måste man lära sig förstå vad det är för något. Kunskap och lärande är inte bara en pedagogisk angelägenhet, det är nog det viktigaste jag lärde mig under kursen.

Aktörer i nätverk

Mitt forskningsprojekts syfte är att försöka uppnå två saker. Först ska en vetenskapsteoretisk diskussion föras där ett förslag på hur man kan förstå Bruno Latours tankar (om nätverk, kollektiv och förbindelser mellan mänskliga och icke-mänskliga aktörer) presenteras, och sedan ska dessa tankar omsättas i ett utkast till (ANT inspirerad) analys av ”alkoholens nätverk.”

Utgångspunkten för diskussionen är att människors relation till alkohol, för att tala med Latour (2005), betraktas som en konsekvens av en lång rad olika aktörers och materialiteters möten och interaktioner över tid. För att förstå en unik individs förhållande till alkohol måste man alltså, om man följer dessa tankespår, beakta hela det nätverk som utgörs av personens sociala kontaktnät, familje- släkt-, och kompisband, hans eller hennes kulturella förebilder. Och så länge har man väl med sig de flesta kulturvetare och sociologer, men nätverket är bra mycket större än så för även individen själv, i betydelsen såväl dennes livshistoria som hans/hennes kropp med dess genetiska förutsättningar, måste tas i beaktande. Fast inte heller det räcker om man ska ta ANT på allvar, för alkoholens nätverk upprätthålls också av alkoholproducenter, importörer av alkohol, massmedier och en lång rad olika lobbyister och andra som på ett eller annat sätt kan sägas ha förbindelse med alkohol. Hit räknar jag således de företag på nätet som sysslar med privatimport av alkohol och måste då även uppmärksamma den draghjälp dessa får i sin marknadsföring genom braskande rubriker på kvällspressens löpsedlar: ”Fritt fram att handla sprit & vin på nätet. Så går det till. Så mycket sparar du”, står det till exempel på GTs framsida, fredagen den 1 april 2005. Och bara för att visa att det inte är ett aprilskämt hänvisas till GTs framsida från måndagen den 29 augusti samma år: ”Så lätt köper du sprit för halva priset – stor guide med bäst i test”. På www.cyberwine.com finns även länkar till bland annat, Aftonbladet, GT/Expressen,Sydsvenskanoch Svenska dagbladet, vilka alla presenterat artiklar om hur billigt och enkelt det är att beställa vin på nätet. Alla dessa aktörer tjänar på ett eller annat sätt pengar på svenskarnas intresse för alkohol, och är samtidigt med om att underblåsa intresset för alkohol. De räknas därför som viktiga aktörer i alkoholens nätverk. Men, och det är detta som kanske är ANTs främsta förtjänst, för att förstå bruket av alkohol i vårt samhälle och vår kultur måste vi äventa hänsyn till alla den materialitet vi omger oss med, och dessutom alla de icke-mänskliga aktörer, det vill säga alla kulturella och materiella aspekter som på ett eller annat sätt kan sägas vara delaktiga i den process som samhället och kulturen ständigt befinner sig i. Dessa icke-mänskliga aktörer uppmärksammas alldeles för sällan i studier av kultur. Alldeles för många kulturvetare har därmed på förhand avstått från att ens bry sig om att beakta en hel massa aspekter av det fenomen man är intresserad av. Det menar Latour är både synd och skam (jmf Latour 1998). Det finns helt enkelt många fler aspekter som är viktiga för att förstå ett samhälle eller en kultur än vad man inom mainstreamforskningen (oavsett vilket ämne man verkar inom) förmår se och uppmärksamma, och det är befängt att på förhand, innan man börjat forska, att bestämma sig för vad som är relevant att undersöka och vad som inte är det. Det uppfattar jag som Latours viktigaste utgångspunkt.

Översatt till alkoholforskning handlar det om att tänka på och i analysen uppmärksamma alkoholen i sig, som en lika viktig aktör som de individer som åtrår och dricker alkoholen – åtminstone teoretiskt och i alla fall på förhand, och framförallt som en utgångspunkt för forskningen. Vad som sedan blir resultatet av studien återstår fortfarande att se. Viktigt att uppmärksamma är även att det finns en hel massa andra aktörer som på olika sätt har satt sig, eller satts i förbindelse med alkoholen (såsom till exempel snaps- öl- och vinglas, vilka utgör en inte obetydlig del av omsättningen för väldigt många husgeråds- och heminredningsbutiker). Hit räknar jag även gällande lagstiftning, vårt språk, våra traditioner (där alkoholen funnits med sedan länge) och inte minst den speciella infrastruktur (transportbolag, kreditinstitut och dylikt) som skapats kring importen och försäljningen av alkohol. Nätverket som vävs kring alkoholen är gigantiskt och en viktig poäng med ANT är att alla nätverk består av en i princip oändlig rad olika saker och aspekter, vilka inte går att bestämma i förväg. Lika viktigt, anser jag, är det att man som forskare gör sig av med alla ambitioner på att fånga detta nätverk i sin helhet, alla sådana företag är hopplösa. Kulturen och samhället befinner sig ständigt i rörelse, det blir oavbrutet till. Och därför går det inte att undersöka det som något som är, som finns. Alkoholens nätverk (eller vilket fenomen man nu är intresserad av) måste betraktas som en oavslutbar och oöverblickbar, ständigt pågående tillblivelseprocess. Latour (se t.ex. 2005) menar att nätverken endast går att upptäcka i efterhand, i en ingående analys av aktörernas inbördes (oftast omedvetna) förbindelser. En undersökning av den svenska alkoholkonsumtionen, betraktad som ett nätverk, skulle alltså behöva ta i beaktande och noga granska så många av de aktörer, och så många av deras inbördes förbindelser som tiden, pengarna och orken räcker till för. Vidare måste man acceptera att alla aspekter aldrig kommer att kunna beaktas. Alla anspråk på fullständig insikt/kunskap är att betrakta som hybris och bör bekämpas. Ödmjukhet inför världens komplexitet är lika viktigt som nit och redlighet i forskningen.

Det viktiga här, som gör analysen ANT-inspirerad, är att alla ovan angivna aspekter av alkoholtolkassom aktörer i samma nätverk. Och samtliga ovan uppräknade artefakter betraktas i analysensom aktörer med samma förmåga till agens. Tillsammans är de med och skapar Sveriges rådande alkoholkultur, i en ständigt pågående, föränderlig process av kollektivt handlande. Jag väljer alltså i min analysatt räkna in alla de som på något sätt har kopplingar till alkohol som aktörer i ett och samma nätverk. Det kan inte nog poängteras hur viktigt det är att det enbart är i min analys detta nätverk existerar. Alkoholens nätverk är mitt sätt att förståen speciell aspekt av världen, nämligen människors förhållande till alkohol. Det handla inte om någon konspirationsteori och de aktörer som jag pekat på ovan behöver alls inte vara medvetna om att de ingår i nätverket för att min analys ska vara giltig. Till och med är det lite av poängen att de inte vet detta. Aktör-nätverks-teorin är inte konstruerad för att leda något i bevis, det är ett verktyg, ett tankeredskap användbart för att förstå det triviala på nya sätt.

Aktör-Nätverksteorin rymmer vidare ett Foucaultinspirerat maktbegrepp, vilket fokuserar görandet och handlingen och därmed i förlängningen även ansvaret som är kopplat till detta. Latour menar att man bör behandla utövandet av makt snarare som en effekt och inte som en orsak. Makt är därför en konsekvens av kollektiv handling och inte orsaken till den samma. Detta sätt att förhålla sig till makt överför också Latour till sin definition av samhället. Han menar att ett samhälle förverkligas genom vars och ens ansträngningar att definiera det. ”De som är mäktiga är inte de som ”håller” makten i sin hand, utan de som i praktiken definierar eller omdefinierar vad det är som håller ihop alla”. Detta perspektiv på samhället, menar Latour, blottlägger de praktiska resurser som krävs för att förverkliga samhället. Hans sätt att definiera sociologi (vilket bör kunna vara användbart även inom kulturstudier) blir att propagera för att det ska vara studier av förbindelser. Detta synsätt gör det möjligt att belysa och analysera alla de krafter som har mobiliserats i vår mänskliga värld för att hålla samhället samman. När Latour omsätter sina tankar i en analys av samhället kan han till exempel visa att en företagsledares makt uppnås genom en lång rad av relationer mellan människor och artefakter. För att upprätthålla sin maktposition använder sig individen av kommunikationsutrustning, mötesordningar, hierarkiska strukturer, kläder maskiner med mera. Samtliga av dessa understödjare av makten bör enligt Latour studeras förutsättningslöst. Några olika sätt att göra det ska presenteras nu genom att tillämpa ovanstående tankar på ämnena film, droger och genus, som är mina huvudsakliga forskningsintressen.

Dagens bild: Gränslös tillväxt i ändlig värd är skit

What goes around, comes around, brukar man säga. Vi människor är hänvisade till jorden och det vi gör med planeten kommer förr eller senare att påverka oss och förutsättningarna för livets fortsatta existens. Jorden är den enda plats i universum där människan kan leva, som människa, med allt vad vi lägger i det begreppet. Säkert kommer man att kunna bygga anläggningar på andra planeter, men livet som vi känner det är exklusivt knutet till jorden. Den dagen hållbarhetsprojektet misslyckats, då och först då är andra planeter ute i en oändliga rymden ett alternativ att fundera på, men realistiskt är det inte. Låt säga att man hittar en beboelig planet utanför vårt solsystem. Då ligger den för det första, alldeles oavsett var man hittar den, på ett avstånd som det tar minst en mansålder att nå (och en mansålder att återvända från), för det andra vore det cyniskt att exportera problemen dit. Och alldeles oavsett om vi löser avståndsproblemet ligger den lösningen så pass långt in i framtiden att vi måste klara av att hitta ett långsiktigt hållbart sätt att leva på jorden. Vad är då poängen att flytta?

Diskussionen om hållbarhet handlar om jorden. Om livets och mänsklighetens fortsatta liv på jorden. Inget annat! Och vi som lever här på jorden nu gör av med mer mer resurser än vad som nybildas. Det vet vi. Delar av jordens yta förorenas också som en direkt konsekvens av människans livsstil. Inget av detta är hållbart i längden. Ju förr vi inser det, kollektivt, desto bättre. Kunskap är första steget till förändring. Men, och det är viktigt, det finns ingen garanti för att kunskap leder till handling. Jag tror att vi faktiskt redan vet vad vi behöver veta, om föroreningar och ohållbara system, och det har än så länge bara lett till marginella förändringar, även om Greta Thunberg mobiliserar massorna. Det räcker inte att LYSSNA på forskarna.

Vi talar allt mer om hållbar utveckling och det är naturligtvis bra, men jag kan inte låta bli att undra varför vi överhuvudtaget tillåter att något som är ohållbart kallas ”utveckling”. Det säger liksom ALLT om vad som är problemet och själva orsaken till att vi talar om hållbarhet, för om vi bara accepterade det som är hållbart som tecken på utveckling hade vi inga problem. Problemet är med andra ord att vi accepterar och ser frågan som ett problem, istället för en utmaning som rör oss alla. Så länge vi ser hållbarhet som ett problem som söker en lösning skapar och upprätthåller vi ett olyckligt behov av experter av olika slag. Experter som lever på att hållbarhet även framöver är ett problem som kräver deras expertis.

Bild: Ajan

Vilken är den största utmaningen för långsiktig hållbarhet? Två saker eller aspekter är vad jag kommer att tänka på. Dels kultur, dels pengar. Och det är på många sätt två sidor av samma sak. Ekonomi och kultur hänger ihop. Det är en viktig orsak till förståelsen av jorden, att pengar är ett kraftfullt medium för att realisera drömmar. Mina pengar kan möta begär på andra sidan jorden. Så, när jag önskar mig en ny iPad mobiliserar det efterfrågan av arbete i miljövidriga gruvor och i fabriker i Kina, med tvivelaktiga anställningsförhållanden. Begäret efter pengar knyter genom kulturen, vilket är en viktig plats för såväl uppkomst som kanalisering av önskningar och drömmar, människor med olika förutsättningar samman.

Kunskap om samband mellan, och om vad som krävs, för att producera, distribuera och senare destruera det jag vill ha och använder för att leva mitt liv i enlighet med mina önskningar, är viktig kunskap, som skulle kunna bilda utgångspunkt för samtal om hållbarhet. Min sopsortering kanske får mig att känna mig duktig, och så släcker jag TVn på avstängningsknappen och sparar på vattnet. Fast en resa till Thailand, eller några elektroniska produkter kan enkelt utplåna år av sådana ansträngningar. Det ohållbara i vårt ohållbara samhälle och den västerländska livsstilen är resultatet av diffusa samband, och ett resultat av ekonomi och kultur. En stor utmaning med andra ord.

Pengar är ett minst sagt hett ämne. Enklast vore så klart att avskaffa dem helt. Om det verkligen är hållbarhet vi vill uppnå är det en effektfull åtgärd som skulle ge resultat omgående. Men det är ingen realistisk lösning. Det måste vi förstå, tror jag. Pengar är här för att stanna, under överskådlig tid. Pensionspengar, till exempel, tänk på dem. Uppskjutna önskningar, och miljöpåverkan. Utan pengar stannar världen. Pengar är universalmedlet för att få något att hända, för förändring. På gott och på ont. När det nu är och ser ut som det gör, då tror jag att vi gör bäst i att använda pengar som ett medel för att uppnå hållbarhet. Men det måste så klart först råda koncensus om detta. Och det rör kulturella värderingar och kulturellt upprätthållna konventioner och normer.

Det faktum att vi talar om hållbar teknik och hållbara ekonomiska system visar på vad som är normen i samhället idag, och det är som i fallet med bananer det ohållbara. Vi pratar om bananer och ekologiska bananer, när vi (om det verkligen är hållbarhet som är målet) borde tala om bananer och BESPRUTADE bananer. Och på samma sätt borde vi tala om teknik och ekonomi, och ohållbar teknik och ohållbara ekonomiska system. Vidare talar vi om främjande av en hållbar utveckling, istället för om förbud mot miljövidriga tillverkningsprocesser och socialt ohållbara system. Så länge vi agerar på detta sätt och så länge vi kollektivt accepterar att det som är hållbart inte är norm utan ett lovvärt, hoppfullt undantag och en mer eller mindre trovärdig och uppnåbar vision, kommer arbetet att skapa en värld som kan bära sina egna kostnader att hindras.

Normer kan aldrig skapas och växa genom direktiv och regler, bara ut djupet av samhället, via en bred allmänhets vardagligt triviala agerande i vardagen. Hållbarhet är inte ett problem som ska lösas, det är en utmaning som alla har ett ansvar för att hantera, hela tiden. I mjölkylen eller frysdisken, i valet av transportmedel och när semestern ska planeras. När ”behovet” av en ny smartphone pockar på uppmärksamhet, eller när McDonalds lockar med mat och leksak till ett pris som låter för bra för att vara sant. Där avgörs frågan om hållbarhet, i vardagen, av dig och mig.

Så länge hållbarhet är en symbolfråga, det vill säga något man marknadsför sig med, visar man i ord och handling att hållbarhet inte är normen, utan undantaget som bekräftar regeln att samhället som det ser ut idag inte är hållbart. Vi dricker ekologiskt och rättvisemärkt kaffe, istället för kaffe, kort och gott. Vi väljer det som är hållbart aktivt, och gör vi inget val får vi det som är ohållbart. Default är det ohållbara och så är det så länge som vi talar mer om det som är hållbart, än det som är ohållbart. Problemet är att vi fortsätter låta det som är ohållbart finnas, och att vi besvärat vrider på oss och flackar med blicken när komplexiteten i frågan om hållbarhet uppenbaras för oss och när det visar sig att ansvaret är vårt och ingen annans.

Människan är förändringsobenägen. Ändå förändrar och förändras allt, hela tiden. Tänka annorlunda är svårare än att handla på alternativa sätt. Tanke och handling är två sidor av samma sak. På samma sätt som relationen mellan kultur och människa är som mellan hönan och ägget, båda är två aspekter av samma tillblivelseprocess. Allt hänger ihop, och det finns ingen utsida dit problem, avfall eller utopiska lösningar kan förläggas.

Det finns således inte en lösning, ett bästa sätt att uppnå långsiktig hållbarhet. Det finns däremot en mer eller mindre utbredd kollektiv förståelse för problemet och mer eller mindre djupa insikter och väl genomtänkta reflektioner kring vilka samband som föreligger och vilka utmaningar människan faktiskt står inför. Frågan är inte om vi ska göra något, utan när och hur det som måste göras ska utföras, och hur. Dags att först förstå det, sedan att sprida den insikten.

Det arbetet, ledande av samtalen om och synandes av samband, som på olika sätt relaterar till frågan om långsiktig hållbarhet, är som klippt och skuret för kulturvetare och det passar den kulturvetenskapliga kompetensen väl. Det är vad jag kan bidra med i arbetet för långsiktig hållbarhet. Ingen kan göra allt, och det finns som sagt inte ett sätt, men alla kan göra något. Tillsammans, det är enda sättet vi kan lösa frågan om långsiktig hållbarhet, i mötet mellan olika kompetenser!

Kultur som vetenskap och livsstil

Jag har etnologin att tacka för allt. Så känns det verkligen. Därför gör det mig så ledsen att se hur den löses upp och riskerar att försvinna från akademin, som en konsekvens av att kunskapskulturen förändrats. Etnologin erkänns inte riktigt som vetenskap eftersom naturvetare kommer fram till säkrare svar och eftersom statistik antas leda till bättre resultat. Det sättet att tänka offrar kunskapen om kultur, som är en dynamisk, föränderlig, mellanmänsklig kvalitet som både förenar och håller människor isär. Kulturen som studeras av etnologerna är sig aldrig riktigt lik, och det måste den som söker kunskap om kultur acceptera; annars följer man kartan istället för terrängen. Utan förståelse och ödmjukhet inför det faktum att kunskap om kultur ser ut och fungerar annorlunda än kunskap om fysik och statistiska samband kan ingen användbar kunskap skapas. Synen på kunskap är liksom väldigt mycket annat kulturbunden och ofta politisk. Idag ska skolan baseras på fakta och evidens, säger politiker som använder forskning och utbildning som ett sätt att profilera sitt parti och dess politik. Ingen äger kunskap, på samma sätt som kulturen uppstår den mellan människor. Och därför kommer både kulturen och kunskapen att utarmas eller i alla fall förändras om färre förstår och bryr sig om den. Först när etnologin är borta uppstår saknad efter den, men då är det försent. Detta ville jag försöka göra allmänheten uppmärksam på i min Understreckare, som publicerades i SvD den 20 december. Jag tror inte jag har förmågan att förändra forsknings- och utbildningspolitiken, men jag vill göra vad jag kan för att värna det jag tror på.

I år är det 100 år sedan etnologi etablerades som universitetsämne i Sverige, när Nils Lithberg erhöll den Hallwylska professuren i Nordisk och jämförande folklivsforskning. Tyvärr har jubileet gått tämligen obemärkt förbi, även bland etnologerna själva. Det är trist, inte bara av nostalgiska skäl. Etnologisk forskning handlar om något som angår oss alla. Ingen kommer undan kulturen, och den kulturförnekande kultur som håller på att växa fram idag är också kultur. Trots att ämnets samhällsrelevans är större än kanske någonsin och även om etnologi är ett av de mest folkkära akademiska ämnena håller det tyvärr, liksom det gamla bondesamhället, på att lösas upp som en konsekvens av förändringar inom den högre utbildningen.

Ämnet växte fram i den nationalromantiska anda som rådde i Sverige vid slutet av 1800-talet, som ett svar på insikten om att det gamla bondesamhället höll på att försvinna. De tidiga etnologerna såg det som att man var ute fem i tolv och försökte rädda det som räddas kan. Nordiska museets rika samlingar av allmogeföremål är ett resultat av etnologers ihärdiga insamlingsarbete, ofta per cykel och med studentmössa på huvudet. Etnologi har sedan början varit ett ämne som står i nära kontakt med människor och deras vardagsliv och forskningen har ofta handlat om sådant som andra vetenskaper av olika anledningar valt att bortse från.

Etnologin har ända sedan ämnet inrättades präglats av mångfald och genom åren har forskarna byggt upp en djup och bred kunskap om förändring. Sigurd Erixon, Lithbergs efterträdare och den som byggde upp etnologiämnet, fokuserade huvudsakligen på materiell kultur, på gårdstyper och föremål. I Lund arbetade Carl Wilhelm von Sydow (Max von Sydows pappa) parallellt med insamlingar av sagor, sägner, myter, seder och bruk; inom den ämnesinriktning som idag benämns folkloristik.

Från och med 1971 heter ämnet etnologi, men det betyder inte att det har blivit mer enhetligt – tvärtom. Det finns hundratals olika definitioner av begreppet kultur, och det är i mötet mellan dessa olika definitioner som etnologer utvecklar kunskapen om det som både förenar och skiljer människor åt. Inom etnologin strävar man efter att hantera mångfalden i stället för att strida för att nå koncensus. Studenter och ämnesföreträdare har alltid samlats kring frågan "Vad gör vi egentligen?". Och svaret är och har alltid varit att det går att anlägga ett etnologiskt perspektiv på allt som sker mellan människor.

"Atlas över svensk folkkultur" (1957–76) – ett verk fyllt av kartor som visar förekomsten av olika artefakter över landet – och Dag Trotzigs avhandling "Slagan och andra tröskredskap" (1943) är två klassiska verk från uppbyggnadsfasen av etnologin. Tyvärr finns även lik i ämnesgarderoben. Under 30-talet fiskade en del etnologer i rasbiologiska vatten. Men kanske är det just därför som etnologi utvecklats till det reflexiva ämne med en stark tradition av kritisk granskning av egna förgivettaganden som vi ser idag?

Etnologi blev tidigt ett folkkärt ämne, delvis beroende på de allmängiltiga ämneskunskaperna och delvis på dess många gånger färgstarka företrädare. En av de mest kända är kanske Jan-Öjvind Swahn som satt med i panelen i den klassiska upplagan av "Fråga Lund" och även ledde "Kvitt eller dubbelt – Tiotusenkronorsfrågan" i SVT. Åke Daun var med och förändrade etnologin genom att införa antropologiska metoder och rikta fokus på samtiden. Han skrev inte bara "Upp till kamp i Båtskärsnäs" (om ett norrländskt samhälle som drabbades av industrinedläggning på 1960-talet) utan var även under många år en flitig och uppskattad kulturskribent. Känd är även Bengt af Klintberg, författare till böcker som "Råttan i pizzan" (1986), "Den stulna njuren" (1994) och Glitterspray" (2005), vilka fått oss att kalla moderna vandringssägner för klintbergare.

På 80-talet hade ämnet en guldålder. Då kom Orvar Löfgrens och Jonas Frykmans "Den kultiverade människan", som nådde en publik långt utanför disciplingränserna. Billy Ehn är en annan namnkunnig etnolog som tillsammans med bland andra Frykman och Löfgren formade det moderna etnologiämnet och förde ut kunskapen till allmänheten. Ehn studerade tidigt invandringens effekter och har liksom många andra etnologer även skrivit självbiografiskt och skönlitterärt. Hans personliga och berörande bok "Frånvaron" (1996) är inte bara en bearbetning av problem under uppväxten utan ger även en inblick i den tidens syn på barn. Något som förenar etnologerna är att de oftare än inom många andra ämnesområden skriver på svenska och att de värdesätter ett vackert språk. Inom ämnet talar man om den etnologiska blicken, som handlar om förmågan att se det allmängiltiga och betydelsebärande i det vardagligt triviala.

Etnologins historia har kantats av kontroverser, men till skillnad från andra akademiska stridigheter har konflikterna inte utvecklats i en destruktiv riktning utan tvärtom bidragit till att hålla ämnet vitalt. Sven B Ek som var ämnesföreträdare i Göteborg stred under 80- och 90-talen för sitt vida kulturbegrepp, som människans totala livssammanhang. I Stockholm arbetade man i stället med en syn på kulturen som människors delade föreställningar. Redan som studenter blev vi som började läsa etnologi på 90-talet invigda i kontroversen, men ingen avkrävde av oss att vi skulle välja sida. Etnologi är av hävd ett eklektiskt ämne som alltid varit lyhört och öppet för omtolkningar, både vad gäller metoder, teorier och ämnesval.

Etnologer har alltid tagit det folkbildande uppdraget på stort allvar och många etnologer är utåtriktade, tillmötesgående och samarbetsvilliga. Inte bara av altruistiska skäl. Kultur uppstår och förändras mellan människor och det är dit kulturforskarna måste rikta det rörliga sökarljuset i sin jakt på kunskap. Jag har själv arbetat i många olika samverkansprojekt med företrädare, både för en rad olika vetenskapliga ämnen och från näringslivet och det omgivande samhället. Och studenterna som jag har undervisat har efter sin utbildning fått arbete på olika företag, myndigheter och organisationer. Etnologi passar som hand i handske för tvärvetenskapliga projekt och det finns gott om exempel från olika håll i landet där etnologer samverkar framgångsrikt med forskare från andra ämnen. Etnologer som inte forskar och undervisar inom den egna disciplinen arbetar ofta med så pass skilda saker som kulturvård, genus, företagsekonomi, bioteknik, mat och så vidare. Etnologi kan därför faktiskt vara det ämne som nått störst spridning i landet och den akademiska världen, trots – eller kanske just tack vare – att ämnet är litet och familjärt.

Etnologins styrka har tragiskt nog visat sig vara en av dess största svagheter eller dilemman. Det faktum att etnologi kommit att förknippas med tomtar, troll och måltidsseder, det vill säga just det som gjort etnologin till ett folkkärt ämne och dess företrädare till kändisar, verkar idag ligga kulturforskningen i fatet. Etnologer skriver inte, talar inte och ser inte ut som allmänheten förväntar sig att forskare ska skriva, tala och uppträda. Det är en ödets ironi att det är en kulturellt upprätthållen föreställning om vad vetenskap är som gör att etnologiska forskare arbetar i motvind.

Etnologer gör sig inte obekväma för att de är obstinata eller nostalgiska utan för att den akademiska samtidskulturen – där man förväntas skriva smala artiklar på engelska som endast angår ett fåtal och som ofta skrivs främst i meriteringssyfte – inte gynnar kunskapsutvecklingen inom etnologiämnet. En delförklaring till att etnologin vid tiden för 100-årsjubileet håller på att försvinna på samma sätt som allmogekulturen är att ämnet ser ut att vara ett hopplock av spridda och fragmentariska kunskaper; disjecta membra, för att använda en klassisk term. Men att, för att ta mig själv som exempel, först studera förutsättningarna för jämställdhet i den svenska åkerinäringen och sedan byta fokus till alkoholen i kulturen är bara ytligt sett att hoppa från ett ämne till ett helt annat; i själva verket handlar båda studierna om hur förutsättningarna för kulturell förändring konkret ter sig.

Kanske är det just för att etnologer är så folkkära, utåtriktade, nyfikna och samarbetsvilliga som etnologin har svårt att hävda sig i den stenhårda och ibland närmast hänsynslösa konkurrensen – om publiceringar, citeringar och forskningsmedel – som präglar den vetenskapliga världen av idag. Det är i så fall olyckligt, inte bara för etnologin utan även för samhället. Etnologins unika vetenskapliga kompetens kan bara förvaltas och fortsätta utvecklas inom ramen för en stabil och vetenskaplig disciplin där återväxten av nya förmågor kan garanteras. Kunskaperna om kultur och kompetensen att hantera mångfald och komplexitet liksom förståelsen för förändring som finns inom etnologiämnet är samhällsbyggande och hållbarhetsfrämjande intellektuella egenskaper som behöver värnas.

Det finns en uppenbar risk att etnologiämnet blir ännu en uppskattad hundraåring som försvann. På ett sätt vore det symptomatiskt om det blir så. Får jag bara använda ett enda ord för att beskriva kulturen som etnologerna studerar är det förändring. Det vore synd om det blir så, särskilt i en tid som denna med växande främlingsfientlighet och populism, men glädjande nog finns och kommer det under överskådlig tid att finnas gott om etnologer på olika platser ute i samhället som förvaltar och sprider kunskap om kulturen som både förenar oss människor och håller oss isär.

Pedagogik och kulturkritik 3

Nomadiskt tänkande

Åsikter och tankar kan man inte ta patent på och det måste vara tillåtet att göra egna läsningar, utan att först inhämta godkännande från upphovsmannen eller upphovskvinnan. Under mina år i akademin har jag allt mer kommit att övertygas om att om humaniora har någon framtid så ligger den dels i en ökad betoning på kunskapens spridning och en allmän uppmuntran till eget kritiskt tänkande, dels i vetenskapens förmåga att ständigt såväl uppfinna som våga prova nya metoder, i dess förmåga att överskrida sina egna inneboende begränsningar (jfr Wilber 2000). Viktigt är dock att allt detta sker i en kommunikativ process. Således ser jag det som min kanske viktigaste uppgift som humanistisk forskare att locka läsaren till kritik av mina tankar och till fördjupade självstudier. Dessa tankar är en viktig konsekvens av min läsning av Gilles Deleuzes (1998:105ff), definition av ett ”nomadiskt tänkande”, som till skillnad från ett absolut, universellt tänkande …

[F]ortskrider på ett annat sätt. Det lierar sig inte med ett universellt tänkande subjekt, utan snarare med en enskild ras; och det grundas inte i en allomfattande totalitet, utan utbreds snarare i en horisontlös miljö som är ett slätt rum, stäppen, öknen eller havet. Här etableras en helt annan typ av samstämmighet mellan rasen definierad som ”stam” och det släta rummet definierat som ”miljö”. En stam i öknen i stället för ett universellt subjekt inom horisonten för ett allomfattande vara.

Deleuze menar att, ”allt tänkande är en tillblivelse, en dubbel tillblivelse, snarare än ett attribut till ett Subjekt och representationen av ett Helt.” För mig handlar detta citat om vilka anspråk jag kan ha som forskare, det handlat vidare om hur viktigt det är att tona ner sin egen betydelse. Det nomadiska tänkandet ser jag som en strategi för att bryta sig loss från det dominerande dikotomiska tänkandet och jag använder Deleuzes tankar som ett tankeredskap för att hitta nya (och förhoppningsvis bättre) sätt att se på och förstå världen. Detta har lett mig till att se på kultur och även vetenskap, inte som något som finns, utan som ett resultatav kollektiva (i betydelsen mänskliga och icke-mänskliga aktörer i samverkan) handlingar, eller kanske snarare tillblivelser. Min slutsats av detta blir att allt som finns i världen bör betraktas som sammansättningar/assemblage (jfr Colebrook 2001) som ständigt befinner sig i en process av tillblivelse. Om läsaren inte förstår detta direkt så har jag full förståelse för det, men håll tankarna i minnet och låt mig få fortsätta lite så kanske det klarnar. Jag ska i alla fall förklara vad som ledde mig fram till min världsbild, för innan tankarna kan omsättas i handling finns det en hel del saker som måste förklaras och förtydligas, och därför skulle jag vilja glänta på dörren till …

Det rum där jag vill vara och verka

På min arbetsplats ordnade vi för ett tag sedan ett högre seminarium då vi läste och diskuterade Michel Foucaults (1993) installationsföreläsning vid Collège de France Diskursens ordning, från 1970.Vi gjorde detta eftersom vi ansåg oss ha god koll på diskursteorier, men att vi nog faktiskt inte hade läst den bok som är själva upprinnelsen till denna vetenskapliga inriktning, åtminstone inte på ”riktigt” och åtminstone inte på mycket länge. Det var väldigt nyttigt kan jag säga, och är något jag varmt rekommenderar alla att göra. För när känslan kryper sig på att man nästan håller på att drunkna i andrahandsreferenser och böcker som mer eller mindre fruktbart (fast på sinsemellan olika sätt) använder sig av samma kanoniserade teoretiker och texter, då kan det vara en lämplig signal på att det är dags att gå till källan för att själv bilda sig en uppfattning om teorins innehåll och användbarhet. Gör man det upptänker man inte sällan hur tankar har en tendens att förändras när de traderas och tolkas i led efter led. Och för mig blev läsningen av Foucault en minst sagt omtumlande upplevelse eftersom jag i hans text hittade nycklar till lösningen på många av mina frågor kring vetenskap. Framförallt hittade jag nycklar till den förståelse av Bruno Latour som här ska diskuteras.

Vad Foucault gör i sin föreläsning är att beskriva och kritiskt granska såväl de epistemologiska som de ontologiska utgångspunkterna för det västerländska tänkandet, från Sokrates fram till 1900-talet, för att sedan avsluta föreläsningen med konstruktiva förslag på hur man kan arbeta för att bryta med detta tänkande. Det måste vi göra enligt Foucault, om vi på allvar vill förstå den värld vi lever i, om vi verkligen vill analysera diskursernas villkor, spel och effekter. Fast för att göra detta måste vi våga ifrågasätta vår vilja till sanning, vi måste återge diskursen dess händelsekaraktär och vi måste upphäva det betecknandes makt (Foucault 1993:36). Men den gängse uppfattningen, ute i samhället bland ”vanligt folk” är nog i hög grad fortfarande, menar jag, att vetenskapen är resultatet av en lång utvecklingsprocess mot en allt större och mer förfinad sann kunskap om världen, samhället och verkligheten. Otvivelaktigt är det i alla fall så att vetenskapen, hur man än definierar det begreppet, åtnjuter en mycket hög trovärdighet i samhället.

Foucaults förklaring till att det ser ut som det gör går lite förenklat ut på att det i kulturen (som är den ”plats” där det västerländska tänkandet och det moderna subjektet har skapats) finns ett ”begär” efter sanning och en inneboende övertygelse om att världen in i minsta detalj är rationellt ordnad och därmed möjligt att förklara. Foucault menar att det blivit så eftersom filosofin har kommit att betraktas som en idealvetenskap (Foucault 1993:32f) och att den traditionella idéhistorien har underblåst sådana tendenser genom att man där samfällt sökt efter sådana saker som: ”skapelsepunkten, enheten hos ett verk, en epok eller ett tema, tecknet på den individuella originaliteten” och man har dessutom sällan tagit ”den outtömliga skattkammaren av dolda betydelser” på speciellt stort allvar (Foucault 1993:38). Foucaults kritik riktas här mot historievetenskapen som han menar otillbörligt tilldelats äran av att ha varit den gren av vetenskapen som ”avslöjade” de förhållanden som idag lett fram till en mer försiktig och relativistisk vetenskapssyn, eller med Foucaults terminologi, ett diskursperspektiv.

Tecken på det som Foucault talar om finns överallt. I slutet av sin bok Filosofins historia skriver till exempel Svante Nordin följande om vad som kan sägas vara filosofins, mer eller mindre tydliga, kännetecken genom historien och som gett ämnet dess kontinuitet, även om det på senare tid, inte minst efter Foucault, har börjat ifrågasättas. Nordin menar att det som präglat filosofin som ämne är först och främst dess kärlek till visdom, till det sanna, det rätta och det sköna. Detta är något som filosofen aldrig äger men absolut något man strävar efter. Och det bör man naturligtvis inte kritisera, ingen vill väl ha en forskning som hyllar dumhet, osanning och det fula? Men det man bör diskutera (och det Foucault diskuterar) är var det sköna, det sanna och visdomen står att finna. Finns dessa egenskaper immanent i världen för oss att upptäcka, eller är det något som skapas kulturellt? Filosofin präglas av en vilja att veta, för vetandets egen skull, vilket implicerar att det är möjligt att nå kunskap, om något. Även det kan och bör man fundera på. Har alla frågor ett svar? Jag hävdar att så inte är fallet. Hur lång är en stund, hur smakar mjölk och varför börjar man dricka alkohol? På sådana och liknande frågor finns det inga entydiga svar, och att söka efter något sådant kan till och med vara skadligt eftersom det innebär att man som forskare tar makten över och bestämmer innebörder i sådant som per definition är obestämbart. Därför menar jag att det är av yttersta vikt att alltid försöka göra sig medveten om ifall den fråga man vill forska om går att besvara, och om det man inte kan svara på bör man som (jag tror Wittgenstein sa) lämna därhän, och man bör också öppet erkänna att allt inte går att bevara vetenskapligt. Vad som här anbefalles är alltså forskarmässig ödmjukhet. Foucault menar emellertid att hela vårt västerländska samhälle präglas av ett sådant begär efter ideala sanningar, och som en konsekvens av detta övertygelsen att det i historien finns inlagd en immanent rationalitet (Foucault 1993:32. Se även Latour 1993) möjlig att med vetenskapliga metoder upptäcka. Om någon till äventyrs inte har uppmärksammat det än så vill jag poängtera att jag utgår från att så inte är fallet. Sanning, verklighet och makt görsoch är resultatet av handlingar, inte något som finns däör oberoende av oss människor.

Foucault diskuterar också i Diskursens ordning hur sådana förhållanden och tankar genom historien snarare än funnits inneboende i världen, upprätthållits genom en rad strategier såsom exempelvis begränsningar och utestängningar och han hävdar vidare att det är dessa (huvudsakligen omedvetna) strategier, vilka han benämner diskursernas lag, som framhåller den ideala sanningen och den immanenta rationaliteten. Han menar alltså att det är vetenskapens kamp för inflytande i samhället som har lett fram till den rådande synen på kunskap som något man kan äga, sanning betraktad på detta sätt blir då en konsekvens av en kamp om inflytande i samhället. Utan tron på en immanent rationalitet hade inte vetenskapen haft den position den har idag. Och förnekandet av detta spel har ända sedan sofisterna uteslöts ur (det västerländska) samhällets gemenskap, fått som konsekvens att verklighetens paradoxer tystats eller kanske snarare förträngts (Foucault 1993:32f).

Det verkar som om man velat utplåna varje spår av dess inbrytning i tanke- och språkspelen. I vårt samhälle (liksom, föreställer jag mig, i alla andra men då med andra profileringar och accentueringar) finns det utan tvivel en djup logofobi, ett slags dov fruktan inför dessa händelser, inför denna mängd av sagda ting, inför framvällandet av alla yttranden och inför allt däri som kan vara våldsamt, diskontinuerligt, stridslystet, oordnat och farligt, ja inför diskursens stora, oupphörliga och oordnade brus. (Foucault 1993:36)

Foucaults slutsats blir, i min tolkning i alla fall, att alla vetenskaper, om de vill behålla sin status i ett samhälle som präglas av en högre grad av kritiskt tänkande än det vi lever i idag, måste tillåta sig själva att utsättas för en öppen granskning av det egna arbetet. Det vill säga, alla som vill bedriva arbete i vetenskapens namn måste presentera den egna praktiken på ett tydligt och väl genomlysligt sätt, och det är också detta som är Bruno Latours (livs)projekt. Tydligast formulerat kanske i boken Pandora’s Hope (2000). Andra förslag på hur ett sådant arbete skulle kunna bedrivas finner jag även hos Donna Haraway och Gilles Deleuze. Det viktigaste jag lärt mig av dessa forskare är två saker, dels vikten av att ständigt göra sig öppen för att tänka annorlunda, okonventionellt och att inte på förhand bestämma sig för något. Dels handlar det om att vara ödmjuk inför världens komplexa oöverblickbarhet och att ständigt hålla insikten aktuell, om att man aldrig kan nå fullständig kunskap om något.

Foucault menar att sådana strävanden och tendenser förhindras av människors närmast omättliga ”begär efter sanning.” En förklaring till hur detta begär kan ta sig uttryck i vardagen kom jag på spåren när jag diskuterade rymden med mina barn. Båda två visade då tydliga tendenser till frustration när de i kör ansatte mig med orden: ”Men rymden måste ju ta slut någonstans”. Jag tror inte jag är ensam om att minnas hur även jag som barn kände samma frustration. Det finns till och med de som hävdar att man kan bli galen om man funderar för mycket kring rymdens oändlighet. Men även om jag idag har accepterat att rymden är utan slut, så stöter jag ständigt i min vardag på problem där min instinktiva tanke är, att det eller detta måste gå att förstå, det måste finnas en förklaring. Likafullt så vet jag, om jag tänker närmare på saken, att så inte alltid är fallet. Allting går helt enkelt inte att förklara och ju förr man inser och accepterar detta desto bättre, det tycker jag är en bra (om än högst förenklad) sammanfattning av Foucaults tankar. Och just svårigheten att acceptera detta vill jag se som ett uttryck för människans inneboende begär efter sanning. Det finns tyvärr starka krafter som verkar för att Foucaults fundamentala kritik bör klassas som ovetenskaplig och irrelevant, ja till och med farlig i vissa fall. ”Det verkar [skriver han] som om man velat utplåna varje spår av dess inbrytning i tanke- och språkspelen” (1993:36). Och just därför har jag uppehållit mig vid dessa tankar ganska länge. Men målet med diskussionen har varit att peka på att det finns en väg ut ur dessa kulturella låsningar (som jag menar att det handlar om). Den vägen stavas, i mitt fall, via Foucault; Bruno Latour och Actor-Nework-Theory.

Om man tidigare har varit ense inom vetenskapen om att man ska ”söka efter skapelsepunkten, enheten hos ett verk, en epok eller ett tema, tecknet på den individuella originaliteten och den outtömliga skattkammaren av dolda betydelser” (Foucault 1993:38), så måste man, fortfarande enligt Foucault, om man vill ändra på detta, förstå följande fyra alternativa ledord som han menar att det analytiska arbetet istället bör utgå från. Dessa är, 1. Händelse, som enligt Foucault bör användas som alternativ till alla tankar på skapelse. 2. Serie, menar han bör fungera som alternativ till alla uppfattningar om att det finns enhet i världen. 3. Regelbundenhet, motsvarar den ”allmänna” tanken på att det finns en originalitet i samhället. 4. Möjlighetsvillkor, slutligen förs fram som alternativ till sökandet efter betydelser. Han skriver vidare,

Jag är rädd att jag i den lilla förskjutning som vi ämnar låta verka inom idéhistorien och som består i att behandla inte de föreställningar som kan finnas bakom diskurserna, utan diskurserna själva som distinkta och regelbundna händelseserier – att jag i den ser något som påminner om ett litet (och kanske avskyvärt) maskineri vilket gör det möjligt att introducera slump, åtskillnadoch materialitetvid tänkandets själva rötter. En tredubbel fara som en viss form av historieskrivning försöker besvärja genom att berätta om den kontinuerliga utvecklingen hos en ideal nödvändighet. Tre begrepp som borde göra det möjligt att koppla tankesystemens historia till historikernas praktik. Tre riktningar som det teoretiska utvecklingsarbetet borde följa.

Detta citat är också hämtat från boken Diskursens ordning(Foucault 1993:41f). För mig har det kommit att bli till ett slags nyckel för att förstå Bruno Latours (1993) bok We have never been modern. I citatet (där Foucault drar upp riktlinjerna för sitt arbete inom Collège de France) finner jag just den öppning mot ett nytt tänkande, en ny väg för mitt ämne etnologi, som jag så länge letat efter. Där finns början på en väg som leder framåt, bort från åsikter om att ett ämne som till exempel slagor och andra tröskredskap skulle kunna vara helt uttömt efter en avhandling. En väg bort från alla tankar på att ett forskarsubjekt skulle kunna äga den enda rätta tolkningen av en stor teoretiker, vilket medför att alla som vill använda denne måste antingen rådfråga ”gurun” eller ta strid för att själv efterträda honom eller henne på ”tronen”. Det är en spännande väg eftersom själva dess utgångspunkt är att ingen kan veta vart vägen leder. Den vetenskapliga vägen har inget mål, det är istället resan som är målet. Det är vidare en väg som kontinuerligt skapar det rum som den banar sig väg genom (och det är ett rum helt utan lantmätare som vaktar över olika gränser). Rummet som vägen leder igenom är därigenom – enbart på grund av att de som färdas genom rummet tänker olika och har olika intressen, fokus och rör sig genom det vid olika tidpunkter i historien – stadd i ständig förändring. Det rummet är aldrig någonsin ”sig likt”. I detta rum händer inget utan att någon eller något skiljer ut, det vill säga pekar på, någon eller något ur det myller som rummet är fyllt av. Och i detta rum förnekas inte materialitetens förmåga till agens, tvärt om. Tingen betraktas här som något lika väsentligt som talet, tankarna och skriften, åtminstone finns där en medvetenhet om att ingen på förhand kan bestämma vad som är överordnat eller viktigare än något annat. Allt rör sig där, hela tiden och det ses inte som ett problem som måste elimineras. Den konstanta rörelsen är istället något man tar hänsyn till, och därför värderas de texter som skrivs inom detta rum bara i förhållande till dess förmåga att nå spridning och genom att de läses och diskuteras, det vill säga gör skillnad. Texterna som skrivs i det rum jag talar om blir helt enkelt värdefulla, enbart i relation till dess förmåga att hjälpa läsaren att reflektera över tillvaron.

I det rummet vill jag vara. Ett rum utan fasta gränser, som upprätthålls av aktörer, såväl mänskliga som ickemänskliga, som verkar och påverkar varandra i och genom nätverk. När väl det rum där jag vill verka definierats så kanske det är på sin plats att möblera det. Och därför skulle jag vilja introducera ett antal begrepp, hämtade från Latours verktygslåda, som jag sedan tänker använda i min diskussion. Först behöver jag ett begrepp för att hantera de element som ska analyseras och då har jag valt Aktör, som benämning på samtliga. Det har jag gjort för att inte på förhand, innan själva undersökningen påbörjats, slå fast att det finns någon analytiskt betydelsefull skillnad mellan till exempel individer och institutioner, eller mellan alkohol och resenärer. I min analys utgår jag helt enkelt från att eftersom de alla befinner sig i samma ”rum”, så påverkar de varandra ömsesidigt och därför ska de analytisktbehandlas lika. Därigenom undviker man att på förhand bestämma vad som är relevant och vad som är irrelevant, viktigt eller oviktigt. Det är i sanning en radikalt demokratiskt, jämlik utgångspunkt. Men vad är en aktör då? Latour (1998:21) menar att en aktör helt enkelt är varje element som ”skapar utrymme runt sig själv, gör andra element beroende av sig själv och översätter deras vilja till ett språk som är dess eget”, alltså allt som kan få något att hända, allt som kan göra skillnad. Men lika viktigt som aktörerna är deras strukturering i rummet, dess plats i nätverket, vilket utgör ”gränsen” för det som ska undersökas. Vad som kommer att undersökas är därmed föreningarna mellan aktörer eller knutpunkterna i nätverket, vilket i mitt fall representeras av alkohol, resenärer, resebolag och platser/resmål. Alla dessa aktörer/knutpunkter och deras inbördes förbindelser kommer alltså att analyseras förutsättningslöst (Latour 1998:27).

Det rum som jag verkar i och undersöker är således fyllt av jämställda aktörer organiserade i nätverk. Det är själva utgångspunkten för den vetenskaplig gärning jag utför och jag betraktar mig därför också själv som en aktör bland andra aktörer, kämpande om plats och utrymme i det gemensamma rummet. Med Latour har jag övergett tanken på att man genom ”den vetenskapliga” metodenkan nå fram till visshet. Metod är bara (ganska förenklat, men dock) ett krampaktigt men fåfängt försök att klamra sig fast vid tanken på att det skulle finnas någon immanent rationalitet i världen (jfr Foucault 1993:32f). Strikt metodologi kan med Foucault vidare betraktas som ett slags utestängningsprincip där man skiljer ut vad som är vansinne och vad som är förnuft genom att reglera vem som får tala, när och var (ibid:8ff). För om vi bara lyssnar till den som arbetar efter på förhand bestämda metoder, då kommer vi med säkerhet att gå miste om väldigt många kloka lösningar på vardagliga problem (se t.ex. Sourowiecki 2005), helt enkelt därför att vi inte lyssnat på innehållet i det som sades utan mer på vem som talade.

Med inspiration från Latour (1998:79) har jag därför valt ett reflexivt arbetssätt och skrivsätt som ”istället för att stapla lager efter lager av självmedvetenhet till ingen nytta [går ut på att bara ha] ett lager, berättelsen”. Det sätt jag arbetar på följer därför ingen strikt metod, inte någon annan än det sunda förnuftet och en strävan efter tydlighet, efter att presentera en väl genomlyst forskningsprocess där såväl den empiri jag utgår från som de analytiska mått och steg jag finner lämpliga öppet redovisas för läsaren. Alla aspekter av detta arbete täcks alltså in av begreppet berättelse. Den vetenskap jag vill bedriva har således ganska många likheter med journalistiken och den politiska debatten, vilket är tankar hämtade från sociologen Sten Anderssons ”bokslut” över hans 40 år av ”socialfilosofiska funderingar om vetenskapens gränser” (2004:230ff). Andersson menar att man rent allmänt inte kan konstatera att berättelser varken är sanna eller falska, i någon positivistisk mening. Det som utmärker en bra berättelse, menar han, är i första hand inte att den ”överensstämmer med fakta” eller är en ”avbild av verkligheten”. En bra berättelse är något som griper tag eller berör, som fängslar och känns meningsfull att lyssna till. Berättelser, menar Andersson, har inte primärt någon relation till ”fakta”, däremot upprättar den relationer till andra människor. Alltså just det slags kommunikation jag med min text vill försöka uppnå. Utgångspunkten är alltså att det måste anses vara egalt om man använder enkäter, djupintervjuer, statistiskt material, teoretiska analyser, positivistiska metoder, hermeneutiska utgångspunkter, fallstudier et cetera. Alla vetenskapliga genrer kan generera bra, intressanta och framförallt användbara berättelser. Och när man väl har accepterat begreppet berättelse som en relevant och användbar definition på det vetenskapliga författandet (utan att för den skull tumma på kravet på en öppen och väl genomlyst forskningsprocess), då upplöses många av de traditionella vetenskapliga uppdelningarna. Men det vore väl i så fall inte en dag för tidigt. Vad spelar det för roll vad vi kallar oss, egentligen? Och vilken nytta har samhället haft av de vetenskapliga revirstriderna som lett fram till dagens starkt differentierade vetenskapsvärld? Vi måste istället göra oss fria från de tyngande bojorna, träda ut ur våra bunkrar och göra oss vän med samt i de vetenskapliga framställningarna integrera tanken på, att vad som i framtiden kommer att komma ut av alla de tänkbara ”blandäktenskap” – som skulle bli fallet om man lyssnade mer på varandra mellan de olika disciplinerna – inte går att förutsäga.

Det får mig också att tänka på Donna Haraways resonemang kring Cyborgen (1991). Att vara cyborg, menar Haraway, handlar dels om att befinna sig i ständig rörelse mellan olika positioner, dels om att, med ett sådant perspektiv och på det sättet, lära sig avläsa verkligheten på nya och konstruktiva sätt. Den vetenskap jag förespråkar handlar därför om att våga släppa taget om sina tankar och acceptera det faktum att dessa alltid, hur ogärna man än vill det, kommer att leva sitt eget liv när de väl släppts ut i samhället. Och det är något som blir möjligt genom att man även inom vetenskapen vågar inse att vad man gör är att skriva berättelser. Latour menar att alla forskare, oavsett disciplin, på ett eller annat sätt försöker sälja sina idéer. Det som skiljer de olika vetenskaperna åt, menar Latour, är framförallt att de använder olika metoder och argument för att övertyga läsaren. Och det som gör medicinen, naturvetenskapen och ekonomin till prestigefyllda vetenskaper i vårt västerländska samhälle är, med sådana utgångspunkter i första hand dessa vetenskapers förmåga att knyta förtroende till sig, dess förmåga att framställa sig själva som viktiga knutpunkter i det samhälleliga nätverket. Just därför menar jag att man som kulturvetenskapare bör sträva efter att presentera sina analyser, tolkningar och redogörelser på ett sådant sätt att texten förmår levandegöra världen, eftersom det ökar chansen att texterna når ut till den breda allmänhet som utgör, uppbär och genom sina vardagliga handlingar ständigt förändrar, det samhälle och den kultur som kulturvetaren skriver om och samtidigt lever i tillsammans med alla andra. Det handlar helt enkelt om att göra sig medveten om och sprida tanken att vi alla sitter i samma båt och påverkas ömsesidigt av de rön, teorier och förslag på tolkningar vi väljer att tro på, leva efter, och integrera i vår vardag.

Ett alternativt sätt att uttrycka samma sak, och ett pedagogiskt exempel att tänka med, hämtar jag från Johan Asplunds (2002:114) bok Genom huvudet:

Den som förstår en historia har naturligtvis en hjärna. Härav följer inte att det är hjärnan som förstår historien. Det är en med hjärna utrustad agent som förstår historien. Vi kan säga att hjärnan är ett för agenten nödvändigt instrument när han förstår en historia. Om vi härnäst säger att det är instrumentet som förstår historien begår vi ett grammatiskt misstag.

Alternativt kunde vi säga att hjärnan är den scendär en historia blir förstådd. Rättare sagt: hjärnan är den intrakraniala delen av den scen där en historia blir förstådd. Större delen av scenen befinner sig utanför kraniet. Om vi nu säger att det är hjärnan som förstår historien så säger vi att det är den intrakraniala delen av scenen som förstår historien. Också detta vore ett grammatiskt misstag. Att säga att det är den intrakraniala delen av en scen som förstår en historia är som att säga att det är en del av ett kök t.ex. spisen, som lagar mat.

Asplund driver genom hela sin bok, med hjälp av olika exempel och illustrationer, argumentet att kunskap (eller problemlösning) är en kollektiv process. Med skärpa vänder han sig mot alla förståelser av intelligens som ett solitärt ”fenomen”, eller som han säger i slutet av boken: ”Jag har argumenterat för att det vore bättre att föreställa sig en öppen mötesplats, ett forum för intelligenta aktiviteter. Tänkandet kan ibland se ut som en privat angelägenhet men i sin grundform är det en offentlig angelägenhet”. Vetenskapen måste därför, menar jag, för sin egen fruktbara överlevnads skull och om den ska kunna gagna samhället, i högre grad än idag inse hur beroende all kunskapsproduktion är av öppenhet och mellanmänsklig kommunikation. Annars är risken stor att man skapar ett nytt medeltida ”prästerskap” som oantastligt och utan insyn tolkar verkligheten efter för vanligt folk outgrundliga principer och metoder, vilket jag menar vore att i onödan sätta gränser för mänsklighetens och samhällets utveckling. Den typen av kulturstudier som jag vill ägna mig åt vore dessutom totalt värdelös om den inte kunde spridas till och läsas av breda lager av befolkningen, eftersom det är först när saker och ting kommuniceras mellan människor och olika tolkningar diskuteras ute i samhället som den förändring jag menar att kulturvetenskapen ska diskutera förutsättningarna för och konsekvenserna av, kan komma till stånd. Vid sidan av aktör och nätverk vill jag peka på att det som håller dessa storheter samman är förbindelser, och det är dessa som framförallt ska studeras, enligt Latour (1998:54ff), om vi vill förstå den värld vi lever i. För ”samhället är inte det som håller oss samman, det är vad som hålls samman”, vilket är en tanke som i princip går ut på att vända den traditionella samhälls-/kulturvetenskapen på huvudet. Latour menar att vi måste göra oss medvetna om att samhället inte existerar och att det inte går att fånga vetenskapligt, och att det enda vi kan göra är att studera förbindelser (mellan aktörer i nätverk).

Och om man köper detta resonemang och börjar arbeta efter Latours aktörs-nätverk-teori, då gör man precis det som Michel Foucault (1993:38) menade att man borde göra. Man utgår då från att samhället skapas ständigt genom en oändlig process av enskilda händelser,istället för att vara något som bara finns där. Vidare har man i sitt arbete integrerat tanken på att det inte finns någon enhet i världen, bara mer eller mindre sammanhållna serier. Och man utgår från att det inte finns några inre kärnor eller unika essenser, bara olika grader av regelbundenhet. Slutligen letar man inte efter några betydelser, istället söker man efter möjlighetsvillkor. Som jag tolkar Latour så har han följt Foucaults uppmaning och placerat ”slump, åtskillnadoch materialitetvid tänkandets själva rötter” (ibid:42). I sin bok We have never been modernför i alla fall Latour (1993) fram tanken på att hela det moderna projektet är just ett projekt vars syfte är att dölja det faktum att världen utgörs av ett slumpartat myller där alla tecken på ordning är ett resultat av medvetet åtskillnadsarbete. Och genom sina tankar om aktörer i nätverk har han (äntligen) gjort social-/kulturvetenskapen uppmärksam på olika materialiteters betydelser. Latour uppnår detta genom att göra följande, ”istället för att fråga ’är detta socialt’, ’är detta tekniskt eller vetenskapligt’ eller att fråga ’är dessa tekniker påverkade av samhället’ eller är denna sociala relation påverkad av teknik’ frågar vi helt enkelt: har en människa ersatt en icke-människa? Har en icke-människa ersatt en människa? Har denna aktörs kompetens förändrats? Har denna aktör – mänsklig eller icke-mänsklig – ersatts av en annan? Har denna förbindelsekedja utsträckts eller modifierats? Makt är inte en egenskap hos ett av dessa element var för sig, men väl hos en kedja” (1998:153f).

Jag, en flanör (i vetandets, växande värld)

Så länge jag minns har jag rört mig planlöst i ett växande bibliotek av kunskaper och erfarenheter. Jag är rastlös till min läggning, men också lojal och pålitlig. Har jag lovat något lever jag upp till löftet. Får jag inte göra det jag ska på mitt eget sätt känner jag mig lätt instängd. Jag är någon att lita på, av födsel och ohejdad vana. Får jag ett förtroende finns inte på kartan att jag sviker den som visat mig tillit. Känner jag mig kontrollerad och övervakad, om jag inte får ansvara för utförandet, tappar jag lusten, blir obstinat och kan mycket väl sabotera för mig själv. Det är så jag fungerar och det har jag lärt mig den hårda vägen. Jag stannade kvar i bagerivärlden lite för länge. Vantrivseln lät jag gå ut över mig själv eftersom jag insåg att jag inte kunde leva med att göra ett dåligt jobb. Det kostade på, men jag var tvungen att driva det hela så pass långt att jag nådde något slags botten. Först när jag inte hade något att förlora vågade jag bryta mig loss.

Slumpen, perioder av kaos, känslan av tvivel och sökande efter sådant som fungerar har styrt min resa genom livet. Jag vet inte vad jag vill ha eller vart jag är på väg, men när jag finner något som fungerar sprider sig en varm känsla i kroppen. Den känslan är dock aldrig långvarig. Även om allt är sig likt kryper sig rastlösheten på. Oron växer inifrån. Likt Karin Boye trivs jag bäst på platser där brödet bryts i hast och sedan jag blev doktorand har jag sällan sovit i samma säng mer än sju dagar i streck. Nomaden bär inte mer än hen orkar och har inget annat mål än upplevelserna som promenaderna in i okänd terräng potentiellt kan leda till. Jag känner igen mig i den bilden, men rör mig mer i (hermeneutiska) cirklar och försöker upptäcka nya perspektiv på det invanda. Jag ser mig därför mer som en flanör.

När jag kom tillbaka till skolan efter åren i bageriexil var platsen den samma, men jag var en annan. Bekant men ändå nytt. Framförallt var jag redo. Inte så att jag hade ett tydligt mål. Jag visste dock vad jag inte ville, och den känslan var ny för mig. Och när jag slapp underordna mig någon annans vilja eller var tvungen att följa en utstakad väg fann jag ro i kaoset. När jag studerade för min egen skull och kunde sitta var jag ville för att läsa, insåg jag att det inte var mig det var fel på, utan avsaknaden av frihet och tillit. Ingen kan studera för någon annans skull, bara för sig egen. Ska resultatet bli bra och leda till lärande och kunskapsutveckling krävs att man läser det man är intresserad av, för sig egen skull och på sina egna premisser. Där tror jag inte jag är unik, även om jag upptäckte att det är så det fungerar genom att misslyckas kapitalt i grundskolan. Kunskap är som fysisk aktivitet med syfte att få muskler och bättre kondition; ingen annan kan utveckla det åt en. Kunskapen växer inifrån och är individuell.

Studier på högskolan handlar ytterst om att lära sig förstå kunskapens och lärandets väsen, i relation till sig själv och den just jag är; inte om att producera mätbara resultat för någon annans skull. Läroboken som kommer i januari (Vad gör högre studier högre?), handlar om detta. Jag har skrivit den med utgångspunkt i egna erfarenheter och jag vänder mig till nyblivna studenter som vill förstå vad studier på universitetet handlar om. Det är inte en bok om hur man lyckas. Boken är ett slags rop på hjälp. Ett försök från min sida att stoppa avakademiseringen av universitetet. Jag har skrivit den dels eftersom jag värnar kunskapsutvecklingen i vårt land, dels eftersom jag ser att universitetet håller på att utvecklas till en lika instängd, resultatfixerad och målstyrd verksamhet som den bagerivärld jag lämnade eftersom fick mig att må så dåligt.

Ny kunskap kan aldrig utvecklas genom att upprepa det man redan vet, billigare och mer effektivt än året innan. Högre studier och forskning är intellektuella verksamheter. Lärande och kunskapsutveckling handlar om att se och förstå vad man INTE vet, om att utveckla kompetens att röra sig smidigt i i ny och okänd terräng. Utvecklingen av universitetet gör mig förfärad och bedrövad, inte för att akademin förändrats eftersom det är en förutsättning för att jag ska trivas; utan för att jag vet att jag kan och har alla egenskaper som krävs för att lära och utveckla NY kunskap, samtidigt som jag allt mer sällan får använda dem. Om och när kunskap och nytänkande överges som mål för verksamheten upphör högskolan att vara en arena för akademiskt, intellektuellt skapande. Den dagen är högskolan ingen HÖGSKOLA längre. Och när högskolan inte är en högskola längre borde det vara uppenbart för alla att skattepengarna och tiden som lärare, forskare och studenter lägger på forskning och studier är rent slöseri med tid och pengar. Det är alltså inte för min egen skull jag tänker och skriver som jag gör, utan för kunskapens, demokratins och den långsiktiga hållbarhetens skull.

Det är inte genom att producera högre betyg som ett gott samhälle skapas, så kan man bara bygga känslomässiga luftslott. Bara på en stabil grund av verkligt vetande och fungerande kunskap kan ett välintegrerat, öppet och demokratiskt, långsiktigt hållbart samhälle växa fram. Och det går bara om man litar på lärarna och satsar på nyfikenhetsdriven grundforskning. Utan frihet under ansvar kan ingen ny kunskap skapas, det är det viktigaste jag lärt mig genom åren i akademin. Det är också därför jag trivts så bra ända sedan första dagen. Och när jag nu böjar tvivla är det inte mig det är fel på, utan sättet att organisera högre utbildning.

Pedagogik och kulturkritik 2

Fortsätter här gå igenom min (omfattande) pedagogiktenta, och ägnar resten av dagen åt att läsa skönlitteratur och ladda inspiration för ett nytt år av skrivande. God Fortsättning!

Här kommer mina tankar kring hur pedagogiska insikter skulle kunna användas för att minska skadorna som såväl bruket som missbruket av alkohol och droger ger. Texten som följer är så att säga en tillämpning av min tolkning av en pedagogisk praktik. Det har blivit en ganska lång text, kanske för lång? Men det blev så eftersom detta är resultatet av det arbete jag i enlighet med kontraktet har utfört under året. Det är här jag står vetenskapligt. Jag har verkligen försökt prestera på toppen av min förmåga, och detta blev resultatet. En annan orsak till att texten blivit lång är att jag märkt att mina tankar ganska mycket går på tvärs mot många etablerade traditioner och kunskaper inom akademin. Därför känns det viktigt att först få med sig läsaren på den världsbild/ontologi som projektet utgår från. Det kanske kan uppfattas som överflödigt och onödigt, men jag är övertygad om att det är själva nyckeln till hela arbetet. Får jag bara med mig läsaren på detta, då kommer resten att gå mycket enklare. Det är ett faktum att de teorier jag jobbar med av många uppfattas som oerhört svåra, men jag är övertygad om att svårigheten ligger i att tankarna bygger på en annorlunda världsbild än den som råder ute i samhället och även inom stora delar av akademin och därför har jag lagt ner stor möda på att vara grundlig. För den som känner sig hemma i den ontologi som presenteras inledningsvis, det märker man förhoppningsvis ganska omgående, går det utmärkt att hoppa direkt till den tillämpade diskussionen om alkohol och droger som börjar strax efter mitten.

Då så, dags att presentera mina tankar om kunskap, makt och den roll som vetenskapen har och kan ha i samhället. Med andra ord här kommer min (kulturvetenskapliga) variant av ämnet pedagogik.

Verkligheten är inte, den görs och konsekvensen av görandet blir makt

Sociologen Mats Beronius (1991) är en av många författare som jag hämtat inspiration från. Han tar sin utgångspunkt i Michel Foucaults teorier och har bland annat skrivit om vilka konsekvenser tanken om att det inte finns någon absolut sanning, bara olika perspektiv på världen, kan tänkas få för samhälls- och kulturvetenskapen. Det mest befriande med den vetenskapliga ansats som Beronius diskuterar är att den visar hur man kan skriva ner kunskapsanspråken, utan att för den skull förlora i relevans och vetenskaplighet. Poängen jag vill peka på här är att man inte behöver förstå världens beskaffenhet för att diskutera uttryck för makt i samhället, vilket jag ser som en av kulturvetenskapens främsta uppgifter.

Den vetenskaplighet jag strävar efter handlar alltså i hög grad om att anpassa sina kunskapsanspråk efter vad man vill uppnå. Och eftersom alla sanningar, det som av samhället accepterats som just sanningar, historiskt visat sig föränderliga menar jag att det är meningslöst att ens försöka förmedla nya sanningar. Istället bör man lyfta blicken och fokusera det som bäst passar syftet för forskningen. Det handlar i mitt fall om att fokus förflyttats, från uttrycken för hur verkligheten är, till hur den görs. Synen på världen har därför egentligen inte förändrats, bara de vetenskapliga anspråken och undersökningens fokus/perspektiv. Mycket av min energi som lärare går ut på att försöka göra studenterna medvetna om just detta och få dem att förstå vilka krav det ställer på dem som vetenskapsmän/-kvinnor. När de väl förstått detta, då kan de börja jobba självständigt och behöver egentligen inte mig som handledare (kanske en variant at den pedagogiska tanken om att inte stå i vägen för studenternas lärande?). För mig är detta en viktig definition av högskolelärarrollen, att man ska avskaffa sig själv. Jag betraktar mig ganska mycket som en byggnadsställning, och under dess beskydd får studenterna växa. Men det är viktigt att de hela tiden gör det med vetskapen om att de en dag kommer att vara tvungna att stå på egna ben. Mycket av mödan som jag lägger ner på A-kursen handlar om att få studenterna att inse att de måste ta ansvar själva för sina studier. Det gäller i lika hög grad den forskning som jag bedriver. Jag är nämligen oerhört skeptisk till det expertvälde som jag ser växa fram. Tilltron till ensamma genier, konsulter och solitära experter är oerhört farlig, speciellt om man sysslar med forskning om alkohol/droger. Här finns naturligtvis en paradox. Visst vill jag att människorna ska lyssna på mig, men jag vill att de ska lyssna kritiskt.

För det första utgår jag från att det inte bara är omöjligt utan också farligt, att försöka etablera eller ens sträva efter några som helst enkla principer eller definitiva sanningar när man talar om förändringar av samhället och kulturen. Min forskning handlar därför om att upprätthålla ett tillstånd av ”tolkningarnas konflikt”, vars mål inte är att hitta den definitiva eller ens en enda tolkningen av världen. Jag vill snarare diskutera och kritiskt granska den verklighetsrikedom (Kristensson Uggla 2002:347) som vi alla, tillsammans lever i och med och där vetenskapen finns med som enviktig beståndsdel.

För det andra utgår jag från, och för även min diskussion inom ramen för en medvetenhet om, att människors kulturella och samhälleliga vara överallt och alltid är präglat av inkonsekvenser, komplexitet och att allt som ter sig fast och sant i själva verket på ett eller annat sätt är kontingent (jfr Rorty 1997 & 2003), det vill säga hade kunnat se annorlunda ut. Ett viktigt motiv för denna ansats och ett tecken på tillvarons kontingenta karaktär finns i det faktum att människor överallt och ständigt, idag såväl som genom hela historien, visat sig äga förmågan att överskrida rådande försanthållanden och konstruerade gränser i tillvaron. Månresorna, som bara är ett exempel ett sådant överskridande, visar att man inte med säkerhet kan slå fast eller konstatera som sant, några som helst ”saker” gällande vad människor i samverkan kan utföra. Det enda man kan veta är att alla övertygelser om att det eller detta intekommer att gå obönhörligen kommer att bli besannade, eftersom ingen därmed försöker. Gränsen för vad som är möjligt att förändra är helt enkelt omöjlig att peka på, den skapas av människor kollektivt nu och framgent genom aktiva handlingar. Kristensson Uggla (2002:363) skriver: ”Till människans storhet hör också förmågan att lösriva sig från sitt sammanhang och överskrida sina givna villkor genom att föreställa sig något som inte finns.”

För det tredje, vilket också är en tanke hämtad från Kristensson Uggla (2002:360) menar jag att våra föreställningar om världen aldrig formas i ett tomrum eller ur tomma intet. Vi lever tvärt om i en värld som alltid redan är tilldelad mening och våra föreställningar formas, positivt såväl som negativt, av den kontext vi befinner oss i. Värt att påpeka här är att språket, med ett sådant perspektiv, har såväl en reglerande som en produktiv funktion för människors föreställningsförmåga. Och därmed blir metaforer och berättelser minst lika viktiga producenter av ny mening och nya identiteter. Språket sätter både upp villkoroch definierar möjligheterför vad vi kan föreställa oss och vad vi inte kan föreställa oss samt fungerar som ett instrument för vad vi ser och vad vi inte ser.

Av dessa anledningar finner jag det viktigt att man i samhället, på bred front, diskuterar allas ansvar för den värld vi lever i tillsammans. Detta är jag nu inte ensam om, till exempel i tidskriften Gläntas nummer 1 – 2 från 2006 skriver Solveig Gade, i artikeln ”Konsten och kontrollsamhället” om den kritiska potential som finns i konsten. I och med utvecklingen och spridningen av det medieburna samhället, menar Gade, ökar (åtminstone möjligheten till) kontrollen och disciplineringen av medborgarna. ”Individen bombarderas hela tiden med information och diskursiv logik. Medierna finns överallt och har för länge sedan trängt in i och ruckat på det som en gång kallades den privata sfären. Som en konsekvens av den generaliserade maktutbredningen och av nivelleringen av skillnaden mellan offentligt och privat blir det omöjligt att operera med en binär relation mellan innanför och utanför maktstrukturerna. […] Subjektet är med andra ord alltid redan infekterat av gällande diskurser och logik. Därför måste den som vill agera kritiskt i förhållande till det rådande agera innanför strukturerna.” (Gade 2006:23). Något sådant är vad jag strävar efter, att försöka hitta fram till ett sätt att se på verkligheten som tar vara på den potential av kritisk förändringskraft som finns, för att försöka få den att verka till människornas fromma (se även Hardt & Negri 2003, som diskuterar möjligheterna för liknande tankar). Till den som invänder att det inte går att öka folks medvetenhet vill jag bara svara, varför inte? Vad är det i den mänskliga naturen och kulturen som gör att det inte går? Om tillräckligt många vill så går det, så enkelt är det, vilket naturligtvis inte implicerar att det skulle vara gjort i en handvändning.

En viktig förutsättning för att få igång en sådan kollektiv (lär)process tror jag är att fler gör sig medvetna om det faktum att ingen människa undgår nödvändigheten att tolka. Det är så vi kommer i kontakt med världen, samhället och kulturen och det är också så vi förstår och kommunicerar med våra medmänniskor. Det är en central utgångspunkt för mitt arbete och just därför har jag valt ett sätt att skriva vetenskap som mer syftar till att uppmuntra läsaren att tänka själv och att tolka annorlunda (jfr Kristensson Uggla, 2002:368ff), än att visa ”hur det är.” Mitt val av framställningssätt motiveras med att det inte finns någon enkel verklighet som går att få direkt tillgång till eller som man kan referera till för att rättfärdiga och grundlägga det vetenskapliga arbetets resultat. Åtminstone finns det ingen som hittills lyckats övertyga mig om att det finns någon absolut sanning som gått förlorad men som kan återupptäckas, eller att det finns någon sanning att upptäcka i framtiden. Vidare har det lilla jag tycker mig förstått av den nya fysikens rön i allmänhet och strängteorierna i synnerhet, snarare stärkt mig i tron på att vi människor för vår kulturella överlevnads skull helt och hållet är utlämnade till oss själva, vårt kollektiva handlande och våra visioner (jfr Lagerroth 1994, 1999). Och just därför att världen är konstruerad på det sättet har vi människor bara en väg att gå, nämligen att lära oss förstå och vara öppna för de osäkerheter, den komplexitet och de motsägelsefullheter som den värld vi lever i är fylld av. Av sådana orsaker bör vi hellre använda vår kreativa förmåga till att försöka formulera visioner för hur vår gemensamma framtid skulle kunna se ut, än att leta efter svar på frågor som dessa: Vad är möjligtatt göra? Och hur är världen konstruerad, egentligen? Arbetet som följer som en konsekvens av sådana insikter måste dock bedrivas kollektivt och absolut inte i någon påtvingad anda av konsensus eller strävan efter harmonisk kontinuitet. Faktum är att det gång på gång i historien har visat sig att det är lättare att hitta fram till fungerande lösningar på kulturella problem om man låter många människors olika tankar stötas och blötas i en kreativ process där alla röster är lika mycket värda (jfr Surowieci 2005), än om man lägger kollektivets öde i ett fåtal experters händer. Jag ser mig därför mer som en initierad samtalspartner än en faktapresentatör och vill således hellre möta kritiska läsare som reflekterar och kritiserar min text än tysta nickanden av samförstånd. Min forskning ska följaktligen läsas dels som ett inlägg i en ständigt pågående debatt om den svenska alkoholpolitiken, dels som ett försök att anlägga ett kulturvetenskapligt perspektiv på världen.

Inspiration till ett sådant tolkningsarbete hämtas från filosofen Bengt Kristensson Uggla (2002) och hans definition av begreppet demokrati. Demokrati är, menar han, en metafor för hur man kan hantera såväl vetenskapliga som samhälliga problem, och demokratins viktigaste uppgift är att förhindra att kampen om verkligheten utvecklar sig till en väpnad konflikt. Fattandet av demokratiska beslut handlar om att kollektivt bestämma saker som är förpliktigande, men i lika hög grad om att göra sig medveten om att dessa beslut är tillfälliga och ständigt öppna för förändring, att de förpliktelser man beslutat sig för kan komma att modifieras om de kulturella förhållandena ändras. En sådan definition av begreppet demokrati förutsätter emellertid, enligt Kristensson Uggla, ett hermeneutiskt perspektiv på verkligheten som tar sin utgångspunkt i och inte ser som ett problem, att vår tillvaro ständigt präglas av och skapas inom ramen för en ”tolkningarnas konflikt” där ingen kan hävda att han eller hon sitter inne med någon definitiv sanning som inte behöver argumenteras för. Hermeneutiken liksom demokratin förutsätter alltså en grundläggande öppenhet och båda präglas av att de betraktas som oavslutbara processer (ibid). Ett demokratiskt samhälle har således, lika lite som verkligheten och vetenskapen, någon arkimedisk punkt utifrån vilken man kan förstå allt. Och det är så jag vill att artikeln och mina analyser/tolkningar ska läsas, som en början på en fortsatt demokratisk diskussion, vilken i förlängningen kanske (förhoppningsvis) kan resultera i en annorlunda svensk alkoholpolitik, där större hänsyn än idag tas till de väldigt många människor som på ett eller annat sätt har problem med drogen alkohol. Sammanfattningsvis vill jag säga att jag utgår från att skapandet av det goda samhället, såväl idag som i framtiden, kommer att handla om rätten att beteckna, definiera och beskriva verkligheten (Kristensson Uggla, 2002:368ff).

För att hitta argument och fördjupade resonemang kring ovanstående tankar har jag vänt mig till den italienske filosofen Gianni Vattimo (1996) och med honom utgår jag från att den verksamhet jag bedriver bäst är att betrakta som ett framtagande av förslag på tolkningar av verkligheten, just eftersom det är det enda sättet vi människor kan nå insikt om världen. Dessa förslag, som kräver väl underbyggda argument för att bli meningsfulla, måste sedan, fortfarande för att kunna anses meningsfulla, överlämnas till allmänheten för att därdiskuteras. Inte som absoluta sanningar utan snarare som just förslagpå förståelser av hur man kan begripa samhällets och kulturens uppbyggnad och funktion. Och det är en helt central premiss för mitt sätt att se på världen, min ontologiska förståelse, att kulturen och samhället skapas genom den praktiska vardagsverklighet, som vi alla tillsammans lever i och med, här och nu, överallt, samtidigt. Inom ramen för, genom och av, en kontinuerlig mellanmänsklig kommunikation. Med andra ord, samhället och kulturen är inte något passivt som bara finns, det är entiteter som ständigt blir till, kollektiva ”regler” och konventioner för mänskligt handlande som hela tiden skapas och omskapas processuellt.

För att nu lite tydligare knyta an till filosofen Michel Foucault (1993), som är min stora inspirationskälla, skulle jag vilja säga att mitt sätt att bedriva kulturvetenskaplig forskning till stor del handlar om att försöka hitta vägar och strategier att förstå och kanske till och med bemästra: ”[den] oro över att under denna vardagliga, gråa verksamhets yta förnimma makter och faror som är svåra att föreställa sig, en oro över att ana strider och segrar, dominans och slaveri bakom alla dessa ord vilkas kantighet språkbruket sedan länge slipat ner” (Foucault 1993:7). Vad Foucault här sätter fingret på är den makt som ligger och lurpassar överallt där människor möts och kommunicerar. Deleuze (1998) förtydligar Foucaults tankar genom att tala om denna makt i termer av kontroll snarare än disciplin. Det är en makt som påverkar oss människor, ofta men inte alltid, omedvetet. En makt som gynnar vissa egenskaper, tankar och grupper av individer, inte för att de harmakt, utan för att rådande förhållanden så att säga ”krattar manegen” för dem och gör att det förefaller som den naturligaste sak i världen att just de individerna eller just de tankarna utgör normen i samhället. En bra liknelse för att beskriva hur makten fungerar kan vara att tänka på en tyngdlyftare, på hur de nästan samtliga ser likadana ut. De har oproportionerligt korta ben och är inte speciellt långa någon av dem. Man skulle kunna säga att de som ser ut så har makt i gymmet, eftersom reglerna i sporten gynnar människor med deras kroppskonstitution. Ändras reglerna så tappar de som ser ut så emellertid snabbt sitt försprång. Makt är således mer en konsekvens av reglerna än av människors egenskaper. Och makten är starkt relaterad till att dessa aspekter aldrig ifrågasätts, vilket får till följd att de som utsätts för maktutövningen inte uppfattar att så är fallet och således själva är med om att upprätthålla sin egen maktlöshet. Jag tror emellertid att det är mycket svårt om inte omöjligt att fullt ut inse i hur hög grad man som kulturell varelse styrs av rådande diskurser (ett annat ord för dessa regler). Tänk bara på hur lång tid det tar innan man vinner självinsikt och förstår att man är en unik individ, ett subjekt. Tänk sedan på hur lång tid det tar att tillgodogöra sig en kritisk förmåga att bedöma och utvärdera den individ man blivit och världen man lever i. Det tar minst 15 år (och redan det är säkert för de flesta väl snålt tilltaget) och under hela denna tid påverkas vi av den kultur vi lever och växer upp i och därmed tar för given. Vi är helt enkelt utkastade i en värld som redan finns där och som vi, oavsett vad vi med tiden kommer att tycka om den, har att acceptera och finna oss i. Utgångspunkten för och det jag vill trycka på här är, att den världen har vi människor ingen direkttillgång till. Om man vill förstå det samhälle och den kultur man lever i, om man vill bryta rådande maktförhållanden (åtminstone de som av flertalet anses orättvisa) och om man vill förändra världen så måste det arbetet ske i form av kollektiva diskussioner kring olika tolkningar av verkligheten. Och man måste samtidigt inse och acceptera att den utgångspunkten också är en tolkning (Vattimo 1997:142). Men inte bara en tolkning, det är viktigt att lägga märke till. Det måste vara en tolkning eftersom det bara finns tolkningar.

Jag vill uppmärksamma och diskutera det faktum att människas konstitution är beskaffad så, att när man fokuserar och riktar koncentrationen åt ett håll, hamnar något annat oundvikligen utanför. Det är helt enkelt en ofrånkomlig konsekvens av vårt fysiska och psykiska vara. Just därför är det tolkningen som bestämmer vad vi ser eller inte ser och just därför kan tolkningar aldrig presenteras som definitiva, de måste ständigt diskuteras för att vara meningsfulla. Den stora utmaningen för kulturvetenskapen handlar därför inte bara om att förstå hur en gemensam verklighet skapas och bevaras, utan också om att konstruera lämpliga strategier som kan användas för att utsätta den kulturella verkligheten för kritik och att diskutera verktyg lämpliga för att förändra villkoren för de människor som lever i, påverkas av och samtidigt skapar och upprätthåller kulturen.

Emedan vi lever i en värld som bara går att nå intellektuellt i förmedlad form genom kommunikation på diskursiv nivå – och orsaken till detta ska främst sökas i det faktum att vi en gång för alla är hänvisade till vår mänskliga hjärna, som med kosmiska mått mätt har en ganska begränsad förmåga, vilket naturligtvis inte betyder att den inte är fantastisk, det är den, men vi måste också inse att det finns gränser för vårt vetande – så måste vi anpassa vetenskapen efter dessa förutsättningar och det är också därför vi måste ta tolkningsproblematiken på allvar. För hur lockande det än är att lyssna till karismatiska och tvärsäkra forskare, som bestämt och med hänvisning till en uppsättning metoder och dess resultat hävdar det ena eller det andra, så är det bedrägligt att ta vad de säger för sanningen, det vill säga något som inte går att diskutera eller förstå på olikasätt. Det är delvis detta Foucault menar med den oro han talar om, åtminstone är det så jag tolkar honom. Och jag menar därför att det är när vi människor (om vi nu gör det) okritiskt tar till oss det som experterna talar om, när vi så att säga lägger våra liv i deras händer, som vi är som mest mottagliga för maktutövning, just eftersom vi då själva medverkar i vår egen underordning.

Ett bra botemedel mot en sådan maktutövning kan vara att avkräva forskaren en väl genomlyst forskningsprocess där det också (och framförallt) framgår vilka samhällsvisioner och tankar på ett gott liv som arbetet bedrivits i relation till, just eftersom ingen kunskap är fri från värderingar (jfr Haraway 1991:191, 1997:25). Vad det handlar om och vad jag efterlyser är helt enkelt ett annorlunda forskarideal. Som förklaring till det ideal jag vänder mig mot och tar avstånd från vill jag peka på bibelns Johannesevangelium, där det står, (i kapitel 14:6f): ”Jesus svarade: Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader”. Överfört till vetenskapen ser man att detta ideal fortfarande hålls levande inom väldigt många discipliner. Kärt barn har många namn men vetenskapsteoretikern Donna Haraway (1997) benämner det, modest wittnes. Vad jag är kritisk till är att ett sådant forskarideal sprider (den för samhällsgemenskapen skadliga och med makt förknippade) tanken på att en ensam människa eller en vetenskaplig disciplin kan äga någon sant objektiv kunskap som står över alla former av sociala värderingar. Framförallt är jag kritisk till den önskan som finns kopplad till ett sådant tänkande om att alla vi andra ska lägga våra liv i dessa hemliga sällskaps händer. Hemliga är de eftersom allmänheten sällan får inblick i hur den kunskap de producerar skapas. För att tala med Foucault kan man säga att detta är ett konstruerat förhållande och att alla ”stora män” genom historien i själva verket blivit de genier de betraktats som genom att den stora massan av samhällsmedborgare tagit till sig deras rön och erkänt dem som värda att lyssna på.

För att förtydliga vad jag menar och vad jag vill uppnå med mitt sätt att skriva vetenskap vill jag också hänvisa till den franske sociologen och vetenskapsteoretikern Bruno Latour (1993) och hans bok, We have never been modern. Där framförs viktig kritik mot många av de positivistiska vetenskapsteorier som kan sammanfattas i idealet ”the modest wittnes”. Men han kritiserar samtidigt också många så kallade postmodernister, åtminstone sådana postmodernister som oroar sig för att deras ansatser ska uppfattas som sanningar. Att lägga möda på att försöka ha det som utgångspunkt för sin forskning är slöseri med tid och kraft, menar han, dessutom är det kontraproduktivt. Latours enkla (och ”premoderna”) utgångspunkt, som ligger helt i linje med Vattimos ”svaga tänkande”, handlar om att den text som presenteras för en grupp läsare (givetvis skriven av en författare med anspråk på att bli tagen på allvar) helt och hållet måste läggas i deras händer för att kunna bli meningsfull. Det handlar alltså om att acceptera det faktum att alla böcker och tankar lever eller dör genom det som dess läsare gör med dem. Och med hänvisning till Foucault (som jag menar inte omfattas av Latours kritik mot postmodernismen, även om många av hans uttolkare gör det) skulle en sådan strategi kunna sägas handla om att man måste börja lyssna på vadsom sägs, och inte vemsom säger det. Även en dåre kan ha viktiga tankar att förmedla till världen. Men om vi redan på förhand har bestämt vem vi ska tillskriva klokskap och inflytande samt varifrån sanningen om världen ska hämtas så är det lätt att den kritiska medvetenheten i samhället urholkas. Och den tendensen vill jag försöka motverka med min text.

Att fokusera det som ärvore för mig att bortse från det faktum att tillvaron bara uppfattassom ett relativt stabilt tillstånd, som något tryggt och okomplicerat som bara finns där evigt och oföränderligt. Att bejaka det stabila, det trygga och att göra det till undersökningens objekt vore alltså att medvetet ljuga (om man nu ska skärpa till argumentet något) eftersom stabilitet enbart finns i en begränsad och för varje möjlig aspekt högst variabel bemärkelse. Stabiliteten är alltid relativ till vilket tidsperspektiv man talar om, alla vet till exempel att universum ständigt genomgår en processuell förändring, även om den naturligtvis går långsamt om man betraktas skeendet utifrån ett människoperspektiv. Det är viktigt att betrakta världen/samhället som något som ständigt blir till eftersom det för mig handlar om att öka förståelsen för världen. Sådana insikter är centrala om man ska kunna konstruera relevanta vetenskapliga metoder för att förstå världen.

Samtidigt som tillvaron ter sig stabil för oss alla består den de facto av ett ständigt görande, det är ett viktigt pedagogiskt grepp som jag använder för att visa på vilken potential till förändring som finns i samhället. Tänk bara på hur vi alla på morgonen sträcker oss efter väckarklockan och stänger av den, sedan går vi upp, klär på oss, och i mitt fall kokar kaffe och så vidare. Allas tillvaro består på detta sätt, mer eller mindre, av handling, görande och upprepning (och det gäller kön och alla andra aspekter av mångfald och makt i samhället också). Det vi uppfattar som vår vardagliga verklighet är som synes omöjlig utan människors aktiva handlingar och jag ställer mig frågan om det inte är så att förändring till syvende og sidst kräver lika hög grad av handling som bevarandet av det rådande. Med den viktiga skillnaden att förändring föregås av just sådana insikter som jag menar att det är vetenskapens uppgift att peka på. Att titta på den samtida verkligheten som en process av görande och att diskutera konsekvenserna av och utgångspunkterna för görandet och upprepandet handlar således inte om att hävda att världen har förändrats. Det handlar bara om att den granskande blicken riktats åt ett annat håll. Verkligheten finns fortfarande där ute i all sin komplexa mångtydighet, det är bara det att vi förstår den på ett annorlunda (och som jag tror mer adekvat) sätt. Eftersom jag utgår från att kulturen skapas inom ramen för en kontinuerlig kommunikativ process ser jag det helt enkelt som viktigare att diskutera konsekvenser av olika scenarion än att slå fast hur det är. Den sociala verkligheten ärinte, den görsoch blir ständigt till. Att använda vetenskapen för att slå fast saker kandessutom få som konsekvens att människornas inneboende handlingsförmåga hämmas, åtminstone om rönen presenteras av en expert som gör det för att visa på behovet av vissa åtgärder, någon som hävdar att det är så för att forskning visat detta och därför inte anser sig behöva argumentera för varför just det eller detta är den bästa lösningen på problemet. Och det vore fullkomligt förödande för alla som har några som helst pedagogiska ambitioner. Vad ska vi ha pedagoger till om världen redan föreligger där ute, oförändrad och stilla, för oss att med specifika och evigt giltiga ”vetenskapliga” metoder, upptäcka?

Ett slags programförklaring till den typ av forskning jag vill bedriva finner jag hos Michel Foucault (2002, utgiven första gången, på franska 1966), i inledningen till boken som på engelska heter, The Order of Things. Han skriver,

Detta förord skulle kanske ha kunnat få titeln ’Bruksanvisning.’ Inte för att jag anser att jag inte kan lita på läsaren – givetvis står det honom [eller henne] fritt göra vad han [hon] vill av boken som han [hon] varit vänlig nog att läsa. Vilken rätt har jag då att föreslå att den ska läsas på ett sätt hellre än något annat? När jag skrev boken var det många saker som inte var helt klart definierade hos mig: visa av dessa var bara allt för uppenbara, andra allt för vaga och otydliga. Jag tänkte då för mig själv: Detta är hur jag skulle vilja att läsaren idealt skulle ha angripit och förstått min bok, om mina intentioner hade varit klarare uttryckta och projektet mer färdigarbetat.

Foucault visar här prov på en beundransvärd ödmjukhet som jag saknar i dagens akademiska värld. Samma ödmjuka inställning finner jag även hos Nietzsche och hos Gilles Deleuze. Mitt sätt att se på och förstå världen framförs inte med anspråk på att vara helt igenom perfekta. Jag tror överhuvudtaget inte att det finns några perfekta teorier om världen, bara mer eller mindre användbara tolkningsredskap. Och det är just det jag vill presentera här, redskap att tolka världen med. Det är inte några redskap som jag uppfunnit, men väl tankar som filtrerats genom min hjärna. Tankarna är hämtade från en rad olika håll, och jag vill alltså att de ska läsas som ett förslag på lämpliga analysverktyg för att förstår den värld vi lever i. Alltså ett slags redogörelse för min kulturvetenskapliga verktygslåda, som läsaren kan botanisera i, ta det han eller hon vill och lämna det som inte passar därhän. Det läggs alldeles för mycket tid inom akademin på att strida för att just det eller dessa verktyg är de bästa. Det som fungerar kommer hur som helst att användas av dem som finner det användbart, och det som inte fungerar lämnas oundvikligen åt sitt öde. Vad tjänar det då att strida? Käre läsare, ställer du upp på mina tolkningar och tankar blir jag naturligtvis glad, annars tackar jag ödmjukt för att du tog dig tid att läsa. Och om ovanstående tankar kan hjälpa dig i ditt liv då får jag gratulera, annars önskar jag dig lycka till i sökandet efter en användbar förklaringsmodell som uppfyller dina önskemål.

Ovanstående introduktion tänker jag mig ska fungera som förklaring till mitt pedagogiska credo: Pedagogik handlar om ansvar, att ta sitt ansvar som lärare och att hjälpa studenterna ta sitt ansvar för sina studier.Det kommer även att diskuteras lite mer ingående efter den genomgång/diskussion kring de pedagogiska aspekterna av mitt vetenskapliga projekt som nu följer.