Lära sig tänka som andra, eller utvecklas som tänkare

Reflekterar här över skillnaden mellan att åka på konferens för att träffa kollegor och knyta kontakter samt för att uppdatera sig på och harmoniera sitt eget tänkande med det dominerande tänkandet inom den egna disciplinen, eller åka på konferens för att utveckla sitt eget tänkande om olika saker, utan att ta hänsyn till discipliner eller vad andra gör och har gjort. För mig blir det allt tydligare med åren att jag väljer det senare. Jag är lojal med mina vänner och med människor, men inte med konventioner, gruppindelningar eller regler som jag på goda grunder anser vara problematiska. Tvingas jag välja (vilket jag helst önskat att jag slapp) vill jag lära och utvecklas som tänkare genom att läsa, lyssna, tänka, skriva och samtala tillsammans med olika typer av människor och över gränser, inte göra karriär inom ett smalt segment av en prestationsfixerad och nyckeltalsproducerande akademi.

Det är skillnad på att ta hänsyn till och lyssna uppmärksamt på auktoriteter i ett ämne och att lyssna kritiskt på vad andra säger. Skillnaden handlar om att följa med gruppen eller utvecklas för egen del. För mig blir som sagt det senare allt viktigare; jag åker inte på konferens för att knyta kontakter eller för att vårda mitt varumärke. Jag uppdaterar mig inte på det senaste inom området jag gästar eller är del av och när jag skriver om intrycken här på bloggen sammanfattar jag inte vad som sägs, jag reagerar, reflekterar, utvecklar och tänker med orden och tankarna som lyfts. Jag samtalar med människor, ord, tankar och upplevelser som kommer i min väg.

Jag är en nomad som följer med och som gör det bästa av rådande förutsättningar. Jag saknar inte visioner och är fylld av drömmar, men sätter inte upp ambitiösa mål. Vägen är målet och det spelar så klart roll vart vägen tar mig, men dagarna på resa är trots allt alltid fler än dagarna då man når fram till sina högt ställda mål. Det spelar större roll för ens långsiktiga känsla av lycka och tillfredsställelse vad man gör i vardagen än vilka aldrig så ambitiösa mål man når.

När jag började på universitetet liknade den en myllrande, komplex regnskog fylld av liv och vitalitet. Idag liknar akademin allt mer en öken med några få blomstrande, men monokulturella, oaser. Jag är tacksam för att jag sökte mig dit i början av 1990-talet, innan alla reformer, innan New Public Management slog igenom, och för chansen jag därmed fick att skapa min egen utbildning genom att läsa fristående kurser. Etnologi kom att bli mitt huvudämne, och det är där jag disputerat och det jag är docent i; men det är och har alltid varit för den gränslösa kunskapen och lärandet jag stannat kvar. Då, på 1990-talet var vi en stor grupp studenter som drev runt mellan institutionerna på Göteborgs universitet och läste olika kurser. Det ena gav det andra och dagarna fylldes av ändlösa timmar på café där jag läste böcker i ensamhet och möten på campus för samtal med studiekamrater, seminarier och föreläsningar. Jag befann mig i rörelse under de där åren, och etnologi blev den röda tråd som gav utbildningsprocessen riktning och staga.

Kultur är mitt ämne, men om jag skulle tvingas göra karriär som ETNOLOG eller KULTURVETARE skulle det gå ut över mina möjligheter att skaffa mig kunskap om kulturen. Inom dagens akademiska organisation sitter jag alltså fast i ett slags moment 22, i alla fall så länge jag gör som jag enligt reglerna och konventionerna borde. Och det gör jag; jag är inte besvärlig. Fast det är med sorg i sinnet jag från insidan tvingas se på när bildningen utarmas, ämnena specialiseras och studierna allt mer handlar om att läsa strategiskt för att skapa synergieffekter. Regnskogen jag gick på upptäcktsfärd i har förvandlats till en öken där man gör bäst att stanna i den oas man funnit och lyckats etablera sig i. Fast är en nomad. Jag vill vara i rörelse och söka kunskap mer förutsättningslöst och låta mig vägledas av nyfikenhet och upptäckarglädje. När jag åker på en konferens i företagsekonomi åker jag dit för att lyssna på intressanta föredrag och för att lära mig mer om kultur genom att reagera, resonera och tänka med tankarna som lyfts, inte för att knyta nya strategiska kontakter.

Nomaden är ödmjuk, uppmärksam och följsam. Överallt finns skiftningar och nya öppningar, flyktlinjer som kan innebära skillnaden mellan liv och död. Tricket är att inte fångas fullständigt av möjligheten, att inte helt gå upp i jakten på guldet som kunskapen och insikterna kan liknas vid. Guldfeber är en fara som hela tiden lurar där ute. Det är lika med döden, för tillgången understiger med råge efterfrågan. Om det är det enda man vill ha, om det är det enda som räknas, har nomaden förvandlats till något helt annat; Till en målsökande robot. Ödmjukheten försvinner och vägen fram riskerar att uppfattas som ett hinder för målet: DEN GLIMMANDE GULDKLIMPEN. Allt annat bleknar i jämförelse. Det är det enda som räknas!

Trogna läsare av flyktlinjer bör inte bli förvånade över tankefiguren, karakteristiken och beskrivningen av olika sätt att tänka och leva. Nomaden brukar ställas mot stadsbyggaren för att peka på skillnaden mellan att vara stationär och rörlig. Fast även rörelser kan skilja sig åt. I dagens akademi rör man på sig mer än någonsin, fast den påbjudna rörelsen är statisk och målinriktad. Nomaden är flexibel i sitt sökande utan mål. För att göra karriär måste man vara avstängd från intryck och nya impulser samt okänslig för invändningar. Man måste vara närmast maniskt målsökande, fullt upptagen med planering och uppföljning, vilket gör att man konsekvent går miste om flyktlinje efter flyktlinje. Möjlighet efter möjlighet förbigås idag för allt fler i jakten på målet: Världens bästa skola, Nobelpris och ära. Kunskap för kunskapens skull förkastas. En förblindad utbildningspolitik med ett enda mål, som dessutom har krav på sig att vara effektivare och effektivare, leder till erosion och utarmning. Jag vill inte vara med och bidra till det. Jag vill lyssna, lära och utvecklas tillsammans med andra.

Lite mer ambivalens och lite mindre tvärsäkerhet i akademin skulle leda både till bättre förståelse och mer användbar kunskap, i alla fall om kultur. Kanske även till ett mer hållbart samhälle. Hybris har varnats för sedan urminnes tider och exemplen på hur det gått för både individer och samhället som visat brist på ödmjukhet är många. Insikt om och intresse för allt det man inte vet något om och bejakande av ambivalens är början på en process som kan leda till ökad kunskap och bättre förståelse. Svaret på frågan om vad kultur är nås aldrig, inte fullt ur. Nomadologen är agnostiker av just det skälet, för att hålla många olika möjligheter öppna samtidigt, för att öka beredskapen för det oväntat oväntade. Pragmatism är ett annat ord som beskriver samma sak. Det viktiga är inte vilket ord man använder, det är vad som fungerar. Samspelet mellan människor och allt annat är vad som skapar det sammanhang som kulturen är med om att hålla samman. Det är i mellanrummen som flyktlinjer uppstår, oväntade och slumpartat realiserade möjligheter. Kunskapen växer i språng, där, när och om förhållandena är mogna. Ingen vet var, när, eller exakt hur. Därför vårdar jag min ambivalens och min osäkerhet, därför lyssnar jag och lär och söker mig hela tiden bort, fram, upp, ut. Jag vill inte tänka som andra, jag vill utvecklas som tänkare och vara medskapare av ny kunskap.