2016 års sista bloggpost. En reflektion över tid, flykt och tillblivelse.

Vaknar den sista dagen på året. Ute är det grått. Tänker på 2016 och på den undflyende tiden. Livet rinner som sand mellan fingrarna. Försöker vara närvarande även i vardagens upprepningar av triviala och ibland tråkiga, innehållslösa rutiner. Inte bara det spektakulära, som kvällens nyårsmiddag med smårätter, bubbel och musik, är livet. Även gråa, förkylningsdämpade dagar, regnrusk och strul i kassan på fiket på centralen en tidig morgon i mars, är livet. Många av människorna som satt färg på och givit menig till mitt liv dog under året som snart är över. Fler kommer att dö i år, och framöver. Döden är del av livet, liksom solen, resorna och semesterns varma, kravlösa dagar som likt tomma blad fylls med innehåll. Böcker och skrivande. Promenader och spavistelser. Arbete och fritid. Livet är det som händer medan man är upptags av annat. Nästa vecka ska jag handleda en rad uppsatser. Jag ska rätta etikuppgifter och skapa en tenta. Livet är både glädje och sorg, ljus och mörker och allt däremellan. Blandar man alla färger blir det grått. Liksom vädret. Och på något sätt är det även symptomatiskt nog så att temperaturen är den samma idag som på midsommarafton. Vintern har inte kommit än, och ändå anar man våren. 2017 kommer att likna 2016, liksom alla andra år liknat och kommer att likna varandra. Vilar i det och tar som sagt vara på dagarna och dess innehåll. Försöker i alla fall. Det är den enda man kan göra; försöka.

Låt oss göra ett försök, skrev Nietzsche och det har kommit att bli ett slags mantra för mig. Varje ny dag är ett försök. Jag tror inte på mål. Jag vill leva i nuet. Fokuserar man på mål som ligger längre fram i tiden är man inte närvarande. Livet blir då en meningslös transportsträcka till en plats man rand känner. Jag vill överraskas och jag vill överträffa målen. Visioner är bättre för de liknar försök. Låt se vad som händer om vi gör så här ... Det är ett mer hållbart sätt att leva. Så ser jag även på skrivandet. Denna blogpost blir den 449de i år, och den 2938de sedan starten. Flyktlinjer lever sitt eget liv, igår, idag och imorgon. Varje ny post är ett försök. Imorgon ska jag skriva bättre. Nästa år ska jag skriva mer varierat. Det är visionen som driver detta projekt.

Kunskap och kultur, samtal och förändring är Flyktlinjers röda trådar. Jag spelar på de där trådarna och lyssnar till resonanserna som uppstår i mötet med andra texter, andra tankar, frågor och reflektioner. Jag har ingen plan, jag följer med och reser in i framtiden tillsammans. Uppslag att skriva om och texter att tänka med finns i överflöd. Därför ser jag inget slut på projektet. Fast jag förbehåller mig rätten att sluta skriva om och när det inte känns meningsfullt längre. Kanske blir 2017 året då jag ägnar mig åt annat. Jag vet inte. Ingen vet. Och det är detta som är tjusningen med både skrivandet, livet kulturen och kunskapen. Samtalet har inget mål, det blir bara till och förändras.

Hittar en passage i dagens Understreckare, skriven av Jonas Ellerström. Några svindlande vackra rader om tid, kunskap och livet som inte är utan blir. Låter de orden bära mig från det på många sätt mörka 2016 över i 2017.

Fysikens och matematikens reduktion av den svåröverskådliga omvärlden till en objektiv bild stannade inledningsvis vid att se tillvaron i tre dimensioner: bredd, höjd och djup. I det fysikaliska rummet existerar ting som har dessa egenskaper. Men intuitivt känner vi att något saknas. Livet är inte statiskt. Vart tog vinden vägen, som får gräset att böja sig? Vart försvann fåglarna som singlar över himlen och barnen som leker på stranden? För att vi ska tro på bilden måste den rymma rörelse, förändring. Och för att beskriva rörelse måste vi ha begreppet tid.

Vill man säga något säkert går livet förlorat. Viljan att veta är stark, men livets och förändringens kraft är starkare. Förstår man inte dynamiken och inser man inte hur lite man vet, hur lite som går att veta om framtiden, blir det svårt att hantera tillvaron. Donad Trump verkar hysa höga tankar om sig själv. Det oroar mig. Vad kommer att hända med klimatet, med samhället och med världen? Ingen vet. Det går inte att räkna på framtiden, det spelar ingen roll hur stark viljan att veta är. Ödmjukhet önskar jag mig mer än något annat inför året som kommer, även om jag tror att det måste bli mycket värre innan insikten om behovet av ödmjukhet sjunker in. Resan genom fysikens kunskapshistoria innehåller massor av kunskap, även om livet och kulturen.

Så gick tiden in i fysikens formler och ekvationer, i försöken att teckna en mät- och vägbar tillvaro där händelseförloppen styrs av överallt giltiga lagar. Rörelsen inkorporerades i en värld som fortfarande var statisk. Men gradvis uppträdde sprickor i den världsbild som Newton grundlagt. De berodde inte bara på förändrade uppfattningar bland teoretiska fysiker, utan lika mycket på industrialismens tekniska landvinningar. De allt snabbare förflyttningar i rummet som ångloken medgav väckte insikten att ett klockslag inträffar vid olika tider på olika orter; samtidigt skapade telegrafen och telefonen en tidigare oanad samtidighet mellan skilda platser.

Förändring, upprepad förändring, handlar livet och samhället om. Skillnad och dynamik, mellanrum och hastighet. Det går inte att förklara dessa saker på ett klart och tydligt sätt, ingång för alla. Därför bloggar jag och upprepar försöken att förstå. Kunskapen uppstår i mellanrummen. Jag beskriver bara vad jag ser. Andra ser annat, eller uppfattar samma saker på olika sätt. Komplexitet. Livet är liksom kunskapen och kulturen, komplext. Det är den viktigaste lärdomen jag fått med mig genom åren av studier och forskning. Livet blir inte som man vill att det ska bli, det blir som det blir och kan bara påverkas på marginalen. Dynamiken kan påverkas, liksom vad man väljer att göra eller låta bli att göra. Ödmjukhet är därför anbefalld. En annan tanke: Tänk om vi skapade en bättre värld, helt i onödan? Tänk, om. Tänk om!

Darwins teorier och geologins och arkeologins allt större kunskap om det förflutna raserade tron på att världen skapats färdig, en gång för alla. Det sena 1800-talets människa tvingades inse att allt är statt i förändring, i utveckling. De sista resterna försvann av en cyklisk tidsuppfattning, styrd av års­tidernas växlingar, där generation avlöste generation vid samma sysslor, där Per Larsson fick sonen Lars Persson som fick sonen Per Larsson. I en sådan icke-föränderlig värld går människan baklänges ­genom tiden, med blicken stadigt riktad mot den tradition som ger levnadsregler och garanterar kontinuitet. Industrialismens ingen­jörer och affärsmän vände resolut det förflutna ­ryggen och såg framåt utmed en linjär tidsaxel, mot en utopisk framtid då utvecklingen nått sitt mål.

Man kan se framåt utan att fixera blicken vid ett mål. Låt oss samtala om visioner för 2017. Låt oss försöka förändra det som går, och lära oss acceptera det vi måste. Däremellan händer livet. Det är inte, det blir.

Under året som kommer är planen att publicera nästa bok i serien: Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle. Jag har kommit halvvägs i korrekturläsningen och jobbar med ändringar. Innan sommaren bör jag bli klart. Även den boken kommer att ges ut open access på nätet. Studier av förändring, i rörelse, heter den. Jag ser att den förra boken, den om samtal, laddas ner och blir läst. Det gläder mig. Det är därför jag skriver, för att nå ut med mina tankar, för att sprida kunskapen jag fått genom åren av studier och forskning.

Tack alla kära läsare! Utan er är jag ingenting och Flyktlinjer bara en lång rad meningslösa ord. Tillsammans bygger vi samhället som vi gemensamt behöver för att kunna förverkliga våra drömmar. Jag vill önska er ett fint slut på det gamla året, och sedan en bra början på nästa.