Ensamhet

Ensamhet skriver Lotta Olsson om på DN, vilket väcker tankar. Stannar upp och tänker efter. Befinner mig i stormens öga. Hemma. Skriver. Mellan en intensiv arbetsvecka och en annan. Snart är det helg och sedan är det (nästan) semester, ledigt. Ännu ett läsår kan läggas till handlingarna. Vill inte låta tiden bara rinna iväg. Vill känna att jag hinner med, att jag tar in och upplever. Det är dagarna som är livet. Vill vara tacksam över det jag har och det jag får, oavsett. Tycker jag är rätt bra på det. Försöker att inte klaga, allt för mycket och framförallt inte allt för ofta, speciellt inte på allt. Det man kan ändra på måste man försöka ändra. Det andra kan man bara acceptera. Lätt att säga, jag vet. Men viktigt.

Fast det var ju detta med ensamhet jag skulle reflektera över. Har svårt att hålla tråden. När pressen släpper far tankarna lite som de vill. Nåväl, det är skillnad på att välja ensamheten och att bli lämnad ensam. Det är i alla fall vad man brukar säga. Självvald ensamhet är vilsam. Efter en tung arbetsperiod, särskilt om jag tvingats inpå och upp i andra människor, måste jag få vara ifred. Jag har inga problem med och tycker om att vara social, men det tär på krafterna. Veckan som gått har varit just en sådan vecka. I måndags handledning, tisdag och onsdag tala och vara moderator. Torsdag heldag med uppsatsseminarier. Blir trött på mig själv, och på att inte få bara låta tankarna flyga fritt. Därför väljer jag ensamheten. Inte för att jag vill vara ifred, men för att jag behöver vara för mig själv. Jag är inte en, jag är många. På ytan är jag en sammanhållen helhet, men inombords, under ytan, råder det kaos. Det syns inte utifrån. Bara när jag är ensam kan jag dock vara jag, fullt ut jag. Behöver det, ibland. Inte alltid dock, för jag är i grunden social och tvåsam. Jag är ingen solitär, mår bara bra av både och. Tycker om att växla mellan.

Vi talar om så mycket i vår tid. Vi diskuterar samhällsfrågor och kultur, det pågår en oändlig mängd samtal i medier, sociala medier och datorspel, det diskuteras i poddar och egenutgivna böcker. Vi har allt större möjligheter att göra oss hörda som individer och berätta vår historia. 

Frågan är i och för sig hur många som lyssnar.

Kloka ord av Olsson. Hur många har eller kan ta sig, tid att lyssna, idag? Jag känner att jag blir lyssnad på, att jag når ut med mina tankar. Glad och tacksam för det. Tar vara på den känslan och njuter så länge det varar. Tar inget för givet. Ensamheten och tystnaden, den påtvingade, är aldrig långt borta för någon. Lyssnar ingen på någon har vi inget samhälle, bara ensamma röster i en befolkad öknen.

Det är lätt att tro att vi, i denna vidöppna tid där alla lägger ut sitt privatliv till allmänt beskådande, talar om allt. Men i kakofonin av röster saknar jag samtalet om ensamhet. För ensamheten blir allt svårare att bära för många av oss.

Kanske är allt tal ett tecken på något? Tänk om alla röster och texter, allt brus, är rop på hjälp. Kanske är det ångestens röst. Kanske är debatterna och alla jaglojala, egofixerade individer bara ett symptom, på en växande ensamhet som få orkar bära och ännu färre vågar konfrontera. Lätt då att ta till orda. Och den som lyssnar är det ingen som lyssnar på. Därför talas det mer och mer, och skriks det allt högre. Debatterna låter som ett utbyte, som en kamp där den bäste vinner. Fast det är bara för att det är så vi förtvivlat gärna vill att det ska vara. Debatten leder till ökad ensamhet, för där finns bara plats för en. Vinnaren, som egentligen är en förlorare. Tänk samtalet var norm istället. Då skulle fler få plats och bli lyssnade på. Den som inte lyssnar i ett samtal blir ensam med sin egen röst. I en debatt förlorar den som lyssnar, tänker efter, reflekterar och (gud förbjude) ändrar åsikt. Inte konstigt då att ensamheten sprider sig. I debattsamhället finns bara plats för vinnaren, alla andra tvingas lyssna. I ett samtalssamhälle måste man lyssna för att få tala. Samtalet främjar gemenskap och motverkar ensamhet. Kanske är det där problemet finns?

En stor del av dagens sjukskrivningar grundar sig i psykiska problem. Läkarna förskriver antidepressiva och lugnande medel i allt större utsträckning. Självmord är skrämmande vanligt bland exempelvis äldre män. 

Debatten breder ut sig i samhället och kulturen. Den passar som hand i handske i ett effektivitetshungrande land på jakt efter vinster i alla möjliga och omöjliga situationer. Debatten framstår allt mer som det enda sättet att kommunicera, för den snabbt avgör kniviga frågor och dessutom är publik. På pappret låter det bra, men i praktiken banar det väg för "politiker" som Donald Trump och andra som ser eftertanke och intellektuellt utbyte som ett tecken på svaghet. Samhället påverkas och ensamheten, den påtvingade ensamheten, sprider sig. Sjukskrivningar kommer som ett brev på posten, och den som inte hörs eller syns sjunker ner i depression. Människan är social och behöver vara del av sammanhang. Ensam är INTE stark och även på toppen blåser det starka vindar. Den som är ensam på grund av att hen är utesluten känner sig misslyckad, och den som är ensam högst upp i hierarkin har ingen att utbyta tankar med. Förr eller senare kommer även den framgångsrike, följaktligen att trampa i klaveret och falla fritt. Debattsamhället leder kanske till ekonomisk tillväxt, men det är till priset av att ensamheten, avståndet och desperationen växer, och det kostar samhället mycket pengar. Kalkylen går bara ihop sig kvartal för kvartal, men på sikt jagar vi varandra mot botten och undergången.

Det handlar inte nödvändigtvis om att ändra familjestrukturerna, eller om att hitta någon att leva tillsammans med. För i längden spelar det ingen roll: någon blir till slut alltid ensam kvar. Den stora ensamheten finns hos såväl barn som gamla, hos sjukskrivna och hos dem som arbetar så mycket att de aldrig hinner tänka på den. 

Det handlar inte heller riktigt om hur vi lever, misstänker jag. Det är lätt att förlora sig i schabloner om Den Svenska Ensamheten, om att vi borde vara mer öppna och sociala. Så skulle vi må bättre.

Jag tror det handlar om hur vi agerar, för dagens samhälle är mer socialt än någonsin. Fler människor har idag kontakt med fler människor än någonsin. Fast mellanmänskliga relationer handlar nu inte om kvantitet utan om kvalitet, och intensitet. Det rasas på nätet, men det berör inte. Eller det berör bara den drabbade, som ensam och förtvivlad tvingas hantera floden av hat och hot. Ingen vinner på detta, utom ägarna till Google och Facebook, fast på sikt är även de förlorare. Pengar är bra, men om de inte sprids i samhället leder de bara till ökad ensamhet i toppen och växande desperation i botten. Debattsamhället är förödande för alla på sikt, och eftersom livet inte går att pausa leder det förr eller senare till att ensamheten ökar och med den sjuktalen.

Jag brukar tänka på det organiserade julfirandet, det som ordnas av Ny Gemenskap och andra för dem som inte har någon att fira jul med. De är alltid överlupna med frivilligkrafter, för det finns så många som vill vara där på julafton. 

Bara det inte syns hur ensamma vi är. Att vara volontär och bry sig om andra är en sak, att behöva sällskap är ett socialt stigma. 

Tror det ligger väldigt mycket i den tanken. I ett samhälle där det djupt kända mänskliga behovet av social samvaro förnekas, liksom för övrigt kulturen som vägrar inordna sig i människan dröm om total kontroll, är ett samhälle som är på väg ut på ett sluttande plan, balanserandes farligt nära randen till undergång. Alla, utan undantag, behöver sällskap. Både sällskap och ensamhet betyder olika saker för olika människor, men ingen klarar sig helt på egen hand. Det går att spela och ge sken av autonomi, men det är en tidsfråga innan ensamhetens gift kickar in och sprider sig. Det är ett felslut att tro på ensamhet och individualitet. Ett individanpassat och individcentrerat samhälle är inget samhälle. Bara tillsammans överlever mänskligheten och individerna som är del av den. Ensamhet är inte ett tillstånd som går att kontrollera, det är en förrädisk lek med döden.

Sverige har fler ensamhushåll än någonsin. Jag är ett av dem, och jag skulle verkligen inte vilja vara utan den delen i mitt liv. Jag misstänker (på goda grunder) att det inte alltid är så himla kul att vara en del av en stor familj där man aldrig är fysiskt ensam. Man kan vara kvävande ensam i ett rum fullt av andra människor. 

Det finns en mycket positiv aspekt av den utvecklade individualismen i Sverige, ett erkännande av att vi faktiskt behöver vårt eget utrymme. Många av oss anser den friheten vara nödvändig, även om vi blir ensammare. 

Men det borde inte behöva vara så, särskilt i vår tid med alla nya tekniska möjligheter att möta andra. Det borde dyka upp en enorm mängd nya mötesplatser där vi kan prata om allt det som är jobbigt i livet. Nej, jag menar inte det egocentriska ältandet av egna problem, som inte leder någonvart. Det gör oss bara mer ensamma, för det orkar ingen annan lyssna på.

Det är detta som är problemet: Det borde … Fast hur länge ska vi vänta? Det borde gå att sänka skatten utan att statens intäkter påverkas, det borde. Modellerna visar det och det finns evidens. Någon annan borde kunna fixa det jag inte vill eller orkar. Det borde gå att betala någon lägre lön än det går att överleva på, för forskning visar att det är bättre att ha ett jobb än att vara arbetslös. Det borde gå att anpassa skolan, vården och samhället efter individens behov. Det borde, någon annan borde. Om det nu gick borde det i rimlighetens namn visa sig, kan jag tycka. Jag tror inte att det fungerar. En kulturförnekande kultur är och förblir lika mycket en kultur som den kultur som vill förstå sig själv och vad som är långsiktigt hållbart. Och det spelar ingen roll hur mycket individerna önskar att ensamheten vore stärkande och endast rymmer möjligheter för en själv. De flesta tror sig vara bättre än genomsnittet. Det är ett faktum, och det visar på problemet. Vi kan välja att se och acceptera eller blunda och förneka, men verkligheten är som den är och vi får leva med konsekvenserna.

Vi behöver hitta nya samtalsformer. Kulturen är en väg, och en nödvändig, misstänker jag. Även om kulturen inte ska reduceras till ett slags själslig vitamininjektion. 

Ja, vi behöver en mer samtalande kultur. Och för att nå dit behöver vi inse kulturens roll och kollektivt intressera oss mer för varandra och det som händer mellan oss. Där skapas framtiden. Här och nu, mellan varandra, i rörelsen på väg mot framtiden som vi skapar tillsammans. Det handlar aldrig om jag, utan alltid och vi. Ensamheten är aldrig individuell, den är kollektiv. Ensamhet är något vi gör mot varandra, det är inte ett självständigt beslut.

Det börjar också växa fram en ny sorts samtal. Det går att hitta en hel del att läsa och lyssna på via nätet, poddar om ångest och föreningar som SPES, Föreningen för suicidprevention och efterlevandes stöd. 

Tänk om det uppstod samtal om annat också, om livet, hållbarhet och framtiden. Tänk om debatten inte dominerade. Tänk om det samtalades i Aktuellt. Tänk om skola och utbildning byggde på samtal. Tänk om kulturen sågs som ett samtal. Det är inte omöjligt. Tvärtom är det ett lika troligt scenario som debattsamhället, för även det skapas mellan människor. Individualismen är ett kulturellt och gemensamt uttryck, inte ett individuellt. Ensamheten är kollektiv och kulturell. Där finns roten till det onda, men även fröet till ett annat samhälle. Ett mer samtalande samhälle och en kultur där man ser varandra, inte som hot utan som möjligheter.

Det finns ett stort intresse, och en öppenhet som är befriande. Jag ser Freddie Wadlings musikvideo ”Nu lyfter vi från marken” och blir tårögd när jag ser att den slutar på Fountain House, som välkomnar alla med psykisk ohälsa. 

Men ensamheten är större än den psykiska ohälsan. Vi behöver tala med varandra om den, om den stora, existentiella ensamheten. För den har vi faktiskt gemensamt.

Exakt! We are all in this together. Ensamheten är något vi delar. Ensamheten är lika social som gemenskapen. Det handlar inte om antingen eller, utan om både och. Alltid om både och. Ingen kommer undan kulturen för det är den som gör oss till dem andra ser oss som och det är där vi blir människan. Kulturen gör Homo till Sapiens. Låt oss ta vara på den, och på varandra. Det är det enda vi har.