Kultur som förklaring? Knappast!

Vilken märklig dag detta blev. På tåget mot Lund drogs jag in i en diskussionstråd på FB, som jag borde dragit mig ur långt tidigare än jag gjorde, men jag vill försöka nå fram och så länge det finns hopp om att någon ska lyssna och tänka till har jag svårt att backa, och genom att stanna kvar lär jag mig också att bli bättre på att bemöta olika typer av argument. Det är dubbelt, minst sagt. En av anledningarna till att jag just idag stannade kvar var en statusuppdatering av Rossana Dinamarca, där hon delade med sig av "skitstormen" som drabbade henne efter debatten på nyheterna igår. Hatet känner inga gränser och sexismen är vidrig, och den kommer från svenska män, som säger sig värna den fina svenska kulturen. Jag tar fruktansvärt illa vid mig av pöbelväldet som frodas på Avpixlat och som allt oftare läcker ut i samhället därifrån, i takt med att stödet för SD växer. Jag trodde mig om att vara stark och stannade kvar i tråden, fast tonen blev allt hetsigare och allt mer riktades mot mig som person. Efteråt kände jag mig smutsig ända in i själen, kanske just för att mina försök att lyssna och förstå uppfattades som tecken på svaghet vilket fick mobbarna att öka intensiteten i angreppen, ivrigt påhejade av vänner som tryckte på gillaknappen. Som tur är blev mötet väldigt bra och samtalet om forskningsprojektet konstruktivt. Därför vänder jag hem glad och inspirerad.

Diskussionen handlade om hur man ska förstå de övergrepp som begås mot kvinnor, av män från länder där kvinnosynen är en annan än den så kallade svenska. Jag har inga problem att erkänna att det finns stora problem på många håll i världen, rörande just jämställdhet. Och jag är stolt över att vi i Sverige har en annan syn. Fast hur annorlunda är synen på kvinnor här egentligen, när en kvinna som Dinamarca drabbas på det sätt hon gör, för att hon utnyttjar sin rätt till det offentliga rummet? Och hur ska jag förstå tafsande och de oönskade sexuella inviterna som min dotter drabbas av svenska män, dagligen? Dessutom är problemen alltid i minoritet, för majoriteten av alla människor på jorden är lika komplexa och sammansatta sig du och jag, och vill dessutom väl. Även om män från vissa länder är överrepresenterade i statistiken, vilket ingen tjänar på att man sticker understol med, är det ändå en minoritet av den grupp som därmed pekas ut. Liksom här i Sverige, för övrigt.

Kulturella förklaringar talas det om, att kulturen är en förklaring. Det var detta som diskussionen på FB handlade om. Kultur är som bekant mitt forskningsområde, så därför stannade jag kvar, för att mina kunskaper skulle kunna komma till användning. Det blev tyvärr tvärt om jag som ifrågasattes, för att jag inte förstod att människor från vissa kulturer är sexister och bör hindras från att komma in i vårt land. Det är en tanke som jag aldrig kan acceptera! Ingen är i min värld dömd på förhand, för att man kommer från en speciell plats eller för att man ser ut på ett speciellt sätt. Alla är lika inför lagen! Och Sverige är en demokrati, ett land där lagen gäller. Därför leder det tanken fel att tala om kulturen, särsikt om den anförs som förklaring, på förhand. Ingen vet något om någon innan man lärt känna personen ifråga. Vänd på det, skulle du vilja bli bemött på det sättet och tvingas försvara dig mot allehanda fördomar som finns om den plats du kommer från? Och hur gör vi med svenska killar som utför övergrepp på tjejer, vad säger det om den svenska kulturen. Människorna i tråden anförde individuella förklaringar till svenska killars övergrepp, som fylla eller dålig uppfostran. "De menar inte så mycket med det …" och så vidare. Svenska killars agerande försvarades eller bortförklarades. Det ville man inte tala om. Jag avkrävdes istället svar på frågor om kulturen som anses kunna förklara varför killar från vissa länder begår övergrepp.

Kultur kan man forska om och försöka förstå och förklara. Kunskap om kultur är viktig för att kunna bilda sig en rimlig uppfattning om vad som går att göra och vad man har att ta hänsyn till. Använder man kultur som förklaring begår man dock en allvarlig logisk kullerbytta, man spänner vagnen framför hästen. Det är att förbehålla sig rätten att låta sina fördomar avgöra hur man ska se på medmänniskorna man möter. Ingen har förnekat att det finns problem på många håll i världen, och visst handlar detta om kultur och om patriarkala strukturer som skär genom olika kulturer. Problemen handlar om normer och föreställningar som är beständiga över tid. Kultur förändras långsamt. Och den påverkar givetvis dem som lever i kulturen. Att säga något annat är lögn och leder bara till problem, som vi också ser i Sverige idag.

Problemet med kulturella förklaringar är att man utgår från att man vet något om den man möter, på förhand. Om jag inte vill klumpas ihop en så pass generaliserande beskrivning som svensk, varför skulle det då vara okej att tvinga in någon annan i en sådan fördomsfull bild? Om den som talar om kultur på det sättet åtminstone vore konsekvent och såg svenska mäns övergrepp som tecken på svenskhet och funderade ut åtgärder som svarar mot en sådan syn kanske det skulle kunna gå att komma någon vart, men det gör man inte, man anför en förklaringsmodell för de andra, och en för svenskar. Därför tar jag kraftigt motstånd från den typen av resonemang. Det är en i grunden rasistisk förklaring, för den drar slutsatser om det enskilda från det generella (fast bara när de andras beteende ska förklaras). Ras eller kultur, det spelar ingen roll vilken generalisering man utgår från, logiken saknas och ska därför avfärdas som i bästa fall missförstånd.

Ett annat och allvarligare problem med denna typ av resonemang, som inte finner något stöd i forskning, eftersom det inte finns några kausala samband mellan kulturen och individen (kausaliteten går i motsatt riktning, från individen till kulturen), är att den leder till att klyftorna växer i samhället. Och det gör det ännu svårare än det redan är att hantera komplexiteten som alla samhällen brottas med. Demokrati, öppenhet och mångkultur är svårt, men alternativet är att ge upp och lämna fältet fritt för de krafter som vill att folk ska hållas isär och som räds allt som är främmande. Det är att ge upp och söka enkla lösningar som varken fungerar eller existerar.

Kultur är svårt att förstå och hantera, för det finns inga enkla svar. Därför är det hopplöst att debattera frågor som dessa, det krävs samtal, förståelse och en vilja att lyssna. Framförallt krävs tid att tänka efter. Det finns allt mer sällan för det, vilket komplicerar saken ytterligare. Lägg därtill hetsen och den hårda och fördömande tonen i offentligheten. Det gör det snudd på omöjligt att finna lösningar. Men ska man ha någon chans att komma någon vart måste man i alla fall utgå från grundpremisser som fungerar, och det gör inte kultur. Kultur är det som ska förklaras, det vi alla har ett ansvar för och måste försöka förstå om vi ska kunna bygga ett hållbart samhälle.

Jag orkar här inte beröra det som nog upprör mig mest, vilket är att det nu, plötsligt, när det finns utlänningar att skylla på, mobiliseras i kvinnosaksfrågan. Plötsligt blir det viktigt att värna jämställdheten, som är en fråga som vi feminister engagerat oss i sedan långt tillbaka, inte sällan i kraftig motvind. Nu ska kvinnorna, som genom hela historien setts som andra klassens medborgare och som fortfarande utsätts av övergrepp av svenska män, värnas. Nu är deras rättigheter viktiga att försvara. Det är bara ännu ett sätt att utnyttja och begå övergrepp. Det är vidrigt och jag orkar inte tänka mer på det. Nu ska jag njuta av resten av tågresan och dagens positiva intryck.