Forskningsetik och kunskapspraktik

Efter att jag blev medlem, eller i alla fall suppleant, i den regionala etikprövningsnämnden i Göteborg har mitt intresse för etik förändrats. Jag har tvingats sätta mig mer och djupare in i frågan, och det är oerhört lärorikt och intressant. Etik är liksom bildning, hållbarhet och kultur ett komplext problem, därför finner jag det så stimulerande. Efter att ha läst boken, God forskningssed, som Vetenskapsrådet gett ut fick jag möjlighet att återknyta bekantskapen med den amerikanske sociologen Robert Merton. Han …

formulerade på 1940-talet fyra principer, som han menade utgjorde ett ”moral consensus” för vetenskapen. För diskussionen inom forskaretiken har de haft en stor betydelse. De brukar kallas CUDOS-kraven (Communism, Universalism, Disinterestedness, Organized Scepticism). Mertons principer har senare modifierats och ifrågasatts, men de är dock värda att uppmärksammas som en utgångspunkt i en diskussion om vad som kan vara god forskningssed.

Idag ska jag föreläsa helt kort, introducera ingenjörsstudenterna som läser kursen Hållbar utveckling i detta med etik och forskning, så därför delar jag med mig av lite tankar. Ämnet är både aktuellt och allmängiltigt. Vi talar alldeles för lite om etik idag. Det känns ibland som moral (liksom bildning) allt mer uppfattas som en lista av regler som det bara handlar om att ta till sig. Inget kunde vara mer fel. Etiken måste vara plastisk och anpassningsbar och det är sällan problemen som hela tiden uppstår är enkla att lösa. Etik är liksom hållbarhet ett komplext problem. Regler, lagar, konventioner, seder och bruk måste hela tiden balanseras mot varandra. Det är i ljuset av detta som Mertons principer ska förstås.

Med kravet på communism (C) menas att forskarsamhället och samhället i övrigt ska ha rätt att få del av forskningsresultat. Nya kunskaper ska inte få hemlighållas och döljas. Vetenskapliga framsteg ses som ett resultat av samarbete inom och mellan generationer av forskare. Forskaren verkar ju inte i ett vakuum. Enligt Merton finns det därför inte något som kan kallas ”intellektuell egendom”, som forskaren skulle äga.

Denna punkt är klok och vacker. Självklar, skulle jag säga. Kunskap uppstår aldrig i ett vakuum, den är alltid mer eller mindre ett resultat av samverkan och bygger alltid vidare på tankar tänkta tidigare. Som forskare står man på föregångarnas axlar och är del av en process av en utvecklingsprocess. För den med ett stort ego, och sådana finns det många i akademin, är det lockande att lyssna på beundrarnas lovord och det kan leda till att man får för sig att man är ett solitärt geni som på egen hand skapar helt ny kunskap. Inget kunde vara mer fel. Kunskapande är en kollektiv process. Särskilt tydligt är detta inom naturvetenskapen vars kunskaper har en längre giltighet än till exempel kunskap om kultur och samhälle. Nu är det en gång så att det är människor som forskar, och människor är och fungerar som människor, även om man råkar vara en framstående forskare. Människor är giriga, småsinta och ibland även långsinta. Inom akademin finns många ömma tår som lätt blir trampade på och massor av känsliga egon som vill bygga äreminnen över sig själva och sin egen förträfflighet. Därför är communism (som inte ska förväxlas med politik, även om principen är den samma. Här handlar det om kunskap och inget annat) en viktig princip. Börjar man göra undantag och låser man in kunskap förstör man det som byggts upp av tidigare generationer av forskare. Kunskap är mänsklighetens kollektiva egendom, eller den bör i alla fall vara det. För allas skull, igår, idag och i morgon.

Mertons krav på universalism (U) innebär att ett vetenskapligt arbete inte ska bedömas utifrån andra kriterier än rent vetenskapliga. Man ska exempelvis inte fråga efter forskarens ursprung, kön eller ställning i samhället när man vill ta ställning till resultatets hållbarhet.

Sveriges studentkårer driver frågan om anonyma tentor, för att garantera att ingen student diskrimineras. Det är en god tanke, men för en passionerad forskare som följer vetenskapens etiska riktlinjer är det en självklarhet att det är kunskapen och innehållet som fokuseras och bedöms, inte personen som skrivit texten. Vetenskap handlar om hederlighet, och den är en värdefull princip, viktig att vårda. Öppenhet och transparens och kunskapen i centrum. Alla måste vara med och bevaka att denna etiska princip följs, och skammen som drabbar den som brister i detta är stor. Eller den borde i alla fall vara det. Jag brukar säga till mina studenter att forskning inte är som trolleri, att inom forskningen kör vi med öppna kort. Och man litar på varandra, annars blir det svårt att forska och alla drabbas. På det sättet finns faktiskt en likhet med trolleri. Den som blivit invigd i magikernas skara får avge ett tystnadslöfte och får inte avslöja hur tricken fungerar. Allt bygger på att den regeln följs. Forskare, skulle man kunna säga, måste å sin sida avge ett transparenslöfte. Akademin och kunskapsutvecklingen bygger på öppenhet och kunskapen står i centrum.

Med kravet på disinterestedness (D) menas att forskaren inte ska ha andra motiv för sin forskning än att bidra med nya kunskaper.

Tyvärr handlar det allt mer om pengar i forskningen. Dels kostar det pengar, och det är ju inte mycket att göra åt. Det i sig är som det är och det är oproblematiskt. Men idag blir det allt viktigare att dra in pengar. Den forskare som får mycket pengar hyllas, inte bara för det, utan även för forskningen. Att få pengar håller på att bli en merit. Det gör något med motivet för forskningen, det för ytterligare en aktör i den redan komplexa mixen. Grundforskning blir allt svårare att bedriva, och den tillämpade forskningen blir allt vanligare. Båda behövs, ingen tvekan om det. Men pengarnas växande betydelse i akademin är ett hot mot samtliga principer som Merton ställde upp, i en helt annan tid. Det talas även om var man publicerar sig och det finns de som varnar för vad lockelsen med att publicera sina resultat i en högt rankad tidskrift riskerar att göra med innehållet. Där kanske man inte få tillräcklig med plats för att skriva optimalt, men man väljer ändå det för att det ger mer prestige. Då har man inte kunskapen i centrum, utan fokuserar mer på sin egen karriär.

Ett fjärde krav på organized scepticism (OS) innebär att forskaren ständigt ska ifrågasätta och granska, men att forskaren också ska vänta med att ge en bedömning till dess hon eller han har en tillräcklig grund att stå på.

Allt tydligare krav på snabbhet och effektvitet samt produktivitet är ett hot mot denna princip. Och det finns även en viss glidning eller otydlighet ifråga om kritik och kritisk. Detta är nu inte något allvarligt problem, men även denna princip är under förhandling.  I takt med att forskningsfinansiärernas och högskolans ekonomers makt och inflytande ökar kommer det att bli allt svårare att hävda kunskapen, transparensen, friheten och säkerheten/tryggheten. Delvis ligger det i sakens natur, för allt förändras, överallt, alltid. Forskning är som kultur, ständigt under förhandling. Och etiken är ingen lag, den måste följa med och förändras i samverkan med akademin. Därför är etik så spännande, för det går aldrig att slå sig till rom med vad man vet, man måste alltid vara vaken, kritisk och öppet sökande. Etiken måste ständigt omvärderas och samtalas om.

Sedan dessa principer presenterades har forskarens situation, eller åtminstone upplevelsen av den, i många avseenden förändrats. Att vara forskare kan säkerligen på ett genomgripande vis prägla sättet att vara och tänka men är i dag ofta något av en vanlig yrkesroll och forskaren har en anställning just som forskare. Också forskaren ställs inför krav på lojalitet mot organisationer och överordnade och på hänsyn till ekonomiska faktorer och den egna tryggheten i anställningen.

Självklart är det så, och detta måste man ta hänsyn till. Mertons principer finns dock kvar, och eftersom inget av det som sägs där är kontroversiellt i sak är det ständigt aktuella och viktiga att förhålla sig till, även man man inte kan eller ens i alla falla bör följa dem slaviskt. Drömmar om hur det var en gång är sällan realistiska.

Mertons krav kommer därför i många fall i realiteten att vara svåra att efterleva. Hans krav på disinterestedness, som innebär att forskarens huvudsakliga motiv för sin forskning ska vara att bidra med nya kunskaper, är ett sådant. Forskaren måste rimligen också få ha andra motiv, som att genom sitt arbete främja sina anställningsmöjligheter. Det viktiga är snarare att dessa motiv inte medför att forskaren låter sig påverkas till tolkningar eller slutsatser som det saknas vetenskapliga belägg för eller till att undanhålla sådant som det finns belägg för.

Idealen är en sak, och vardagen en annan. Båda måste beaktas. Därför uppstår komplexitet och hela tiden stöter man på situationer där det inte är självklart vad man ska, kan eller får göra. Forskare behöver alltså ett slags kompass att orientera sig i den förrädiska terrängen med, och så fungerar etiken. Letar man efter svar av karaktären antingen eller får man problem, för verkligheten fungerar inte så. Ideal är svåra att realisera, och vardagen tenderar att följa minska motståndets lag. Båda aspekterna av levt liv måste därför balanseras mot varandra. Kompetensen att tolka och analysera är viktig, och ekonomins växande roll för forskningen är förrädisk. Låt oss inte sticka under stol med det, låt oss samtala om både risker och förtjänster. Låt oss utveckla etiken och hålla den levande.

Mertons starka krav på communism kan också vara svårt att efterleva för vissa typer av forskning och för vissa forskningsmiljöer, t.ex. en del forskning inom industrin, samtidigt som vikten av att publicera och delge samhälle och andra forskare forskningsresultaten ändå kan erkännas också i dessa miljöer. När det gäller offentligt finansierad forskning är emellertid kravet på öppenhet otvetydigt. Också de andra kraven hos Merton kan på olika sätt problematiseras.

Det håller på att utvecklas en akademisk kultur där dessa saker allt mer ifrågasätts. Krav på klarhet gör att den som ser värdet av problematisering uppfattas som kritiker, och det gör att man skjuter på budbäraren för att på det sättet bevara bilden av att allt är som det ska. Livet och verkligheten är komplex, och det måste forskningen förhålla sig till. Ekonomiseringen av forskningen är en risk, och den kan ock får vi inte blunda för. Att säga det är inte att kritisera, det handlar om att sträva efter Mertons disinterestedness-princip.

Det är komplext, men förstår vi bara det är mycket vunnet. Ödmjukhet är en viktig och värdefull egenskap som behövs i forskningen för att vårda och underlätta utvecklingen av forskningsetiken, som alla tjänar på.