Det är inte högskolan som sviker!

En debattartikel i SvD fångar mitt intresse. I rubriken står att högskolan sviker de yrkesverksamma. Det anser jag vara en missvisande anklagelse mot den institution jag företräder. Högskolan sviker ingen, högskolan är ett offer för makthavares klåfingrighet. Högskolan har inte frihet att göra det forskare och erfarna lärare vill och tror på, och som man vet eller på goda grunder kan anta fungerar. Kontrollen och detaljstyrningen av verksamheten samt den kunskapsfientliga ekonomistyrningen av landets högre utbildning leder till de problem som företrädarna för TCO pekar på, men det är inte högskolorna som sviker. Högskolorna vill vara mer flexibla, vill utveckla och erbjuda kunskap och utbildning av högsta kvalitet!

Arbetsmarknaden förändras i snabb takt. Varje år försvinner 450 000 jobb och ungefär lika många tillkommer. Globaliseringen och digitaliseringen innebär att denna omsättningstakt sannolikt kommer att öka i framtiden. En stor del av de nya jobben kräver högre och ibland helt ny kompetens. Den utbildning som tidigare räckte ett helt arbetsliv gör det inte längre. Det behövs kontinuerlig kompetens­utveckling och möjligheter att ställa om till ett nytt arbete både för individen och för arbetslivets behov. Regeringen måste agera och ge högskolor och universitet ett tydligt omställningsuppdrag.

Är det inte som att gå över ån för att hämta vatten. Varför inte ge högskolan frihet och mandat att utveckla den kunskap som det finns potential för, och varför inte låta mottagarna av kunskapen avgöra om den håller den kvalitet som efterlyses. Varför tala över huvudet på landets alla forskare och lektorer? Det är delvis där det brister i det svenska kunskapssamhället, att ingen lyssnar på oss som vet. Samma sak gäller skolan, där lärarna betraktas som servicepersonal som utför detaljstyrda tjänster enligt på förhand utarbetade program. Högskolan liknar allt mer en bilfabrik som enligt principer från Toyotas lean-program producerar den kunskap som kunden beställer. Med ett ännu mer detaljerat uppdrag kommer vardagen på högskolan att bli ännu mindre akademisk än den redan är. Om man redan vet vad man vill ha och hur det är, varför behövs då en högre utbildning och vad menar man med forskning? Det är viktiga frågor som vi borde tala mycket mer om.

Som det ser ut i dag finns det stora matchningsproblem på arbetsmarknaden. Det bekräftas bland annat av Svenskt Näringslivs rekryteringsbarometer, som visar att vart femte rekryteringsförsök misslyckas på grund av brist på personer med relevant kompetens. Dessa problem återfinns även i offent­lig sektor inom många viktiga yrken.

Det är så klart allvarligt, men vad säger att problemet ligger hos högskolan? Lika troligt är att det är rekryterarna som brister eller att de som ska ta jobben inte klarar måttet. Många lärare på högskolan känner stor frustration över att genomströmning är ett kvalitetsmått och att det påverkar möjligheten att bedriva högkvalitativ undervisning med kunskapen i centrum. Ingen sänker medvetet kvaliteten, men om man konsekvent värnar kunskapen och överlåter ansvaret för lärandet till studenterna som är vuxna människor och fullvärdiga samhällsmedborgare kommer antalet godkända att minskas drastiskt. Idag ligger ALLT ansvar på lärarna, som ska hålla kunden på gott humör och även se till att organisationens ekonomi går runt. Det upplägget fungerar i industrin, men är det kunskap vi förväntas producera är det en helt förkastlig och kontraproduktiv modell. Det är där det brister! Högskolan sviker inte, högskolan (eller i alla fall alla som värnar kunskapskvaliteten) sliter sitt hår i förtvivlan över att tvingas utföra ett omöjligt uppdrag, över att sitta med Svarte Petter på hand. Och denna typ av debattartiklar strör salt i såren. I grund och botten vill vi ju alla samma sak.

I ett arbetsliv där kraven på utbildning och kompetens höjs är den högre utbildningen viktigare än någonsin. På tjugo år har andelen sysselsatta med minst treårig högskoleutbildning nästan fördubblats. Denna ökning har gett ett viktigt bidrag till den ekonomiska tillväxten under samma period. Högskolans utbyggnad måste därför fortsätta, sam­tidigt som högskolan måste bli mer lyhörd för arbetsmarknadens behov.

Instämmer, men med nuvarande syn på ansvaret för lärandet och den felaktiga tron på att kunskapsutveckling går att detaljstyra, skulle en utbyggnad av högskolan bli ett slag i luften, i bästa fall. Det kan också resultera i att kunskapskvaliteten sjunker. Högskolan blir bara en plats för högre utbildning om KUNSKAPEN står i centrum och om den som vill lära själv får ta ansvar för sitt lärande och dess kvalitet. När allt mer fokus riktas mot examen gör det något med kunskapen, för den uppfattas som ett hinder på vägen mot det eftertraktade dokumentet. Och när genomströmningen är en parameter som högskolan måste ta hänsyn till har den som försvarar kunskapen och kvaliteten ett sämre utgångsläge än vad som vore önskvärt i förhandlingarna, som är vardag i akademin idag, om betyg och bedömningar. Om jag som lärare bara hade kunskapen och dess kvalitet att bevaka skulle jag inte behöva lyssna på eller ta hänsyn till en underkänd student som säger: "Jag tycker att jag svarat på frågan", eller som säger: "Tala om för mig vad jag ska skriva". Så talar bara den som anser att någon annan har ansvar för innehållet, en som bara är intresserad av examen. Och det är en effekt av rådande syn på kunskap och utbildning, vilket kommer från politiker och näringsliv. Även studenterna är offer. I förlängningen är alla offer, om inte forskare och lektorer får tillbaka makten över innehållet och utformningen av utbildningarna på landets högskolor.

Det kan handla om specialistsjuksköterskan som behöver fylla på sin kompetens inom exempelvis ledarskap eller it, om ingenjören som behöver fylla på sin utbildning för att kunna ta det nya jobbet då företaget flyttat arbetsuppgifterna utomlands, om teknikern som behöver fylla på sin utbildning när kommunens verksamhet förändras i takt med medborgarnas behov eller om polisen som behöver nya kunskaper för att kunna arbeta med brottslighet på nätet.

TCO-förbundens medlemsgrupper ser denna utveck­ling och förändring av arbetslivet. I en undersökning som TCO har låtit SCB genomföra bland tjänstemän i åldrarna 30–60 år bedömer hela 86 procent att de kommer att behöva fylla på med kunskap inom fem år. Nästan fyra av tio menar att det måste ske redan inom ett år.

Att en så stor andel vill utvecklas genom vidareutbildning eller kompetensutveckling är positivt. Sveriges framtida välstånd och välfärd bygger på att vi kan konkurrera med kunskap. Viljan till utveckling måste tas tillvara av samhället.

Exakt, det håller nog alla med om! Högskolan välkomnar denna utveckling och vill inget hellre än att erbjuda fler möjligheter till utbildning. Men så länge det finns ett krav på högskolan att en viss andel av studenterna på varje kurs, oavsett intresse, engagemang eller förkunskaper, ska klara utbildningen de sökt, så länge genomströmning anses vara ett mått på kvalitet och därför tillåts påverka högskolans ekonomi, kommer problemen som pekas på i artikeln att finnas kvar. Viljan till lärande och kunskapsutveckling måste främjas och tas till vara, men om det handlar mer om examen och poäng än om innehållet i kurserna och om lärarna tvingas ta andra hänsyn än kvaliteten i resultatet som bedöms, är och förblir utbildning på högre nivå ett omöjligt uppdrag.

I undersökningen anger 63 procent, nästan två tredjedelar, högskolor och universitet som den utbildningsform de helst skulle välja om de skulle kompetensutveckla eller vidareutbilda sig. Tyvärr har svenska högskolor och universitet i dag lite att erbjuda yrkesverksamma som vill utveckla sin kompetens.

Så blir det när landets högskolor används av politiker som ett instrument i kampen om väljarna. Vi får ständigt nya direktiv om än det ena än det andra. Nu ska ni göra si, och nu ska ni göra så. Ersättningen höjs och sänks med alldeles för kort varsel för att organisationerna ska kunna hänga med. Industrin kan lätt anpassa sig efter en flexibel arbetsmarknad genom att möta efterfrågan med personal via bemanningsföretag. Och arbete i produktion går att styra på det sättet. Några enkla handgrepp kan enkelt läras ut och många kan acceptera en otrygg anställning. Högre utbildning fungerar dock inte så. Vi snackar experter och högkvalificerad personal. Kunskap av högsta kvalitet kan inte produceras under stress, press och ständigt nya förhållanden och förutsättningar. Därför spelar det ingen roll hur många som vill, för om förutsättningarna och förväntningarna inte är de rätta uteblir resultatet.

Av SCB-undersökningen framgår också att många efterfrågar alternativ till traditionella högskolestudier på heltid. Sex av tio skulle om de vidare­utbildar sig föredra deltidsstudier samtidigt som de arbetar deltid eller andra kombinationer av studier och arbete. Det är främst utbildningar på upp till ett år som efterfrågas i undersökningen.

Samtidigt finns många yrkesverksamma som har behov av utbildning som leder till examen, som masterexamen eller yrkeshögskole- respektive kvalifi­cerad yrkeshögskoleexamen. Examen är ofta ett krav hos arbetsgivare och därmed viktig för rörlig­heten på arbetsmarknaden. På grund av bristande möjligheter till studiefinansiering är efter­frågan på längre utbildningar ofta dold i under­sökningar. Utvecklingen på landets högskolor och universitet går dock i motsatt riktning. I en rapport som TCO publicerade tidigare i år (”Ny kunskap för nya jobb – eftergymnasial utbildning för yrkes­verksamma”) visade vi att andelen antagna till ­korta kurser och program har minskat på senare år, liksom andelen utbildningar på deltid, kvällar och helger och sommarkurser.

När jag var student fanns det gott om kurser på högskolan som gavs på kvällstid. Och jag undervisar mer än gärna på andra tider och med nya former och vet att många lärare tänker och känner som jag. Men våra folkvalda har bestämt att utbildning på högskolan ska ges som program. Därför kringskärs möjligheten att ge fristående kurser och annat som skulle kunna svara mot behovet av fortbildning. Och, återigen, eftersom högskolan bara får betalt för dem som klarar kurserna, blir det svårt att ge kurser där statistiken från tidigare år visar att avhoppen är stora. Över detta styr inte vi lärare. Jag är för bättre möjligheter för studenterna att finansiera sin studietid så att de slipper arbeta, men det ligger utanför högskolans mandat. Det är alltså inte viljan som saknas, utan möjligheten.

Sammantaget kan vi se hur högskolan på punkt efter punkt sviker yrkesverksamma tjänstemän som behöver vidareutbildning.

Det är inte högskolan som sviker! Högskolan vill samma som TCO.

Vi menar därför att regeringen måste använda sin möjlighet att som ägare styra högskolorna och ge dem ett omställningsuppdrag. Att erbjuda utbildning för yrkesverksamma och bidra till en ­bättre matchning på arbetsmarknaden måste vara en del av högskolans kärnuppdrag. Utbildnings­politiken måste i större utsträckning vävas in i arbets­marknadspolitiken. Studiefinansieringen, antagningsregler och studievägledning måste ­också anpassas för yrkesverksammas behov.

Så länge det talas över huvudet på landets forskare och lektorer (och även lärarna och rektorerna i grundskolan). Så länge man tror att frågan om kunskapen ägs av någon annan än dem som vigt sitt liv åt den, kommer inga av de problem som pekas på i debattartikeln att kunna lösas. Ge högskolorna frihet och mandat, sluta detaljstudera och kontrollera, och tala sedan direkt med oss som företräder organisationen, då kan vi tillsammans lösa de problem som vi alla är överens om finns och behöver lösas. Nuvarande kvalitetssäkringssystem är en stor bov i dramat, för likt en gökunge tär det på den redan ansträngda verksamhetens möjligheter att göra ett bra jobb som svarar upp till de krav som alla verkliga värnare av kunskap vill ställa på sin egen verksamhet. Sluta misstänkliggöra lärare!

Vi är även övertygade om att det krävs former för studiefinansiering, där parter, stat och individ delar på kostnaderna. Arbetsmarknadens parter behöver ta ansvar och komma överens om system för finansiering och individuellt anpassad vägledning. Offent­liga regelverk, som studiestödssystemet, bör underlätta sådana partslösningar. För att Sverige ska vara konkurrenskraftigt även i framtiden och kunna ta tillvara de möjligheter som globaliseringen och digitaliseringen ger, måste rörligheten på arbetsmarknaden öka. En förutsättning för det är att de yrkesverksammas vilja att fylla på med ny kunskap tas tillvara. Det förväntar sig de 1,3 miljoner yrkesverksamma som vi representerar.

Visst måste studenternas vilja att lära tillvaratas, men om inte högskolorna och lärarna får de rätta förutsättningarna för att bedriva sitt arbete på rätt sätt kommer det önskade resultatet att utebli.