Mer av samma är den medicin som ordineras systemet idag. Mer kontroller, mer utvärderingar och mindre tillit till lärarna är budskapet från dem som engagerar sig starkast i frågan idag. Förstå-sig-på-folk och experter av olika slag vet besked och det finns även exempel på människor som försvarar systemet, trots att "alla" vet att resultatet uteblir och kunskapsutvecklingen gått i stå. Två uppmärksammade artiklar, skrivna av lärare, har debatterats flitigt under den senaste tiden. Dels den i sociala medier hett debatterade debattartikeln i Expressen, skriven av lärarstudenten Jessika Schedvin, som verkar mena att allt är frid och fröjd och att problemet med skolan är att lärare klagar för mycket. Dels gymnasieläraren Daniel Sandin, som på Brännpunkt, debatterar för att nuvarande betygssystem inte alls är problematiskt (den artikeln bemöts i dagens tidning). Lärarkåren är tydligt uppdelad, å ena sidan i en grupp som värnar lärandet och kunskapen, å andra sidan en som anser att det klagas för mycket. Jag sympatiserar tydligt med den förra. Kunskap och lärande är skolans huvuduppgift, inte kontroller av resultat.
Skolan är ett högst komplext fenomen, liksom lärande och kunskapsutveckling. Att höja lönerna är därför ingen lösning, det är ett populistiskt utspel som inte leder till att duktiga, kunskapsintresserande, lärare stannar kvar eller söker sig till yrket. Den som blir lärare för pengarnas skull kommer inte att kunna främja nytänkande och utveckling. Hen kommer heller inte att se eller ha några problem med kontrollsystemen och mätandet av verksamheten, för hen ser ingen skillnad mellan produktion av bilar och kunskap. Svenskt Näringsliv ser inte skillnaden, och som det verkar finns det alltså många lärare som inte heller ser skillnaden. Och det är inget att förvånas över, för det är så det fungerar. Kulturen som växer fram i kölvattnet av organiseringen av skolan påverkas av rådande förutsättningar. Sedan tidigt 1990-tal har fokus i skolan förskjutits, från fokus på kunskap och innehåll, till fokus på form och kontroll. Motivet för förändringen var att skolan skulle bli bättre. Idag har vi facit, kunskaperna rasar. Dagens högskolestudenter kan allt mindre och förstår allt sämre vad som krävs av dem för att klara sig genom den högre utbildningen. De har genom åren i utbildningssystemet vant sig vid att agera som kunder, med fokus på betyg och det som mäts, och den inställningen bär de med sig in i studierna på högskolan. Allt fler krav reses på allt mer instruktioner och detaljerade riktlinjer, som talar om exakt vad man ska lära sig, hur man ska göra och vad som är målen man mäts mot. Det är en naturlig reaktion och ett slags anpassning till det kundtänkande som dagens köp-/säljideologi för lärande som införts i utbildningssystemet.
Problemet med dagens skola är varken lärarna eller eleverna, det är synen på kunskap som alla inblandade tvingas förhålla sig till. Det finns bara utrymme för en syn, en definition, och den har sina försvarare och sina motståndare. Den som värnar kunskapen och lärandet verkar i allt högre grad välja att lämna yrket, och den som inte ser problemen förstår så klart inte varför. Kultur gör detta med människor, den påverkar tankar och uppfattningar om vad som är bra eller dåligt, ont eller gott. Är det kunskap och lärande vi vill ha kan och får vi dock inte nöja oss med att debattera för eller mot nuvarande system, vi har ett ansvar gentemot kommande generationer att höja blicken och närma oss frågan mer kritiskt och analytiskt. Och det är exakt vad Olle Josephson i SvDs språkspalt, under rubriken: Människan försvinner i kvalitetssäkringen. Den texten är det bästa jag läst om svensk skola och tillståndet i landet, på mycket länge. En klok, icke-polemisk, analys av konsekvenserna av New Public Management. Josephson visar vad som orsaken till krisen och identifierar det största hotet mot kunskapsskolan.
Vi ska kvalitetssäkra vår utvärdering av språkåret 2015. Så kunde man inleda en språkårskrönika på NPM-svenska, det språk som i mycket präglat både arbetsliv och samhällsdebatt 2015.Vi känner alla igen oss. Skolans värld är fylld av dessa ord och termer, som genomsyrar hela verksamheten och som så klart får konsekvenser för kunskapsutvecklingen och lärandet. Okritiskt har man överfört industrins kvalitetsbegrepp till skolans värld, även om kunskap är en väsensskild verksamhet. Kunskap är ingen produkt. Kunskap är något annat, något mycket mer personligt. Lärande handlar om individen, om människan bakom. Kunskapsutveckling är en förkroppsligad och högst personlig verksamhet. Lärande handlar inte om produktion, utan om intresse, motivation och en hel del om transpiration. Lärande kommer i skov och påverkas av kontexten och samhället som helhet. Idag tas det för givet att pengar är motivationsdrivande och att lönsamhet är synonymt med kunskapskvalitet. Därför detta fokus på konkurrens och mätande, betyg, prov, examen och genomströmning. Kunskapen ska kontrolleras, annars finns den inte. Det är den bärande tanken inom NPM. Språk och tanke hänger intimt samman, liksom lärande och talet om kunskap.
NPM står för new public management: offentlig verksamhet styrs med ett system av konkurrensutsättning och upphandlingar. Resultaten dokumenteras och granskas i utvärderingar. Det kräver ett särskilt språkbruk.
Den uppmärksamma läsaren märker att jag redan klämt in flera typiska NPM-ord: konkurrensutsätta, upphandla, dokumentera,utvärdera, kvalitetssäkra. Vi känner igen dem från otaliga måldokument (ett ord till!) med indikatorer och strategier (ytterligare två!).
I det nyutkomna numret för 2015 av facktidskriften Språk och stil analyseras NPM-svenskan av språk- och kommunikationsforskarna Per Ledin och David Machin. Som exempel tar de sin egen arbetsplats, Örebro universitet – representativt åtminstone för mindre och medelstora svenska universitet, menar de.Det är plågsamt att läsa detta, för det är min vardag som beskrivs. Verksamheten på högskolan, lärandet och kunskapsutvecklingen beskrivs i tabeller, diagram och abstrakta figurer. Och det är den karta som där växer fram som gäller, inte min och kollegornas upplevelse av lärandet och kunskapsutvecklingen i praktiken. Det som inte går att mäta existerar inte, i den nya sköna värld som New Public Management skapar. Alla med genuint intresse för lärande vet att det är en högst komplex verksamhet som inte går att styra utifrån. Kunskap växer inte linjärt, den kommer i skov, går i vågor och kan tidvis tillbakabildas. Lärande är mänskligt och något unikt för varje individ. Intresse kan inte tvingas fram och kunskapen blir inte bättre för att man mäter den. Tvingas man mäta kommer man självklart att få resultat, men det är något helt annat än verklig kunskap och autentiskt lärande. Det känner alla lärare in på bara skinnet, och jag förstår dem som lämnar yrket, för förståelsen för den skillnaden utarmas förfärande snabbt idag. Och när kunskapen rasar blir det ännu svårare att se och förstå. NPM har därför framtiden för sig, om och när kunskapen utarmats tillräckligt mycket.
I NPM-språket dominerar listor, tabeller, diagram, figurer, bilder och punktuppställningar. Det är ont om löptext. Ett återkommande satsmönster är just det jag började med: Vi+ska+verb (utveckla,stimulera, kvalitetspröva)+vår(a)+abstrakt substantiv.
Subjektet vi glider mellan att beteckna alla verksamma eller bara ledningen. Det är nästan enda sättet att omnämna levande människor. I övrigt döljs de i passivkonstruktioner eller formuleringar med ett abstrakt substantiv som huvudord. I ”Aktivitetsplan” för humanistisk forskning vid Örebro universitet anges exempelvis som ett av två mål: ”Kunskap om rimliga förväntningar kring fältnormaliserad citeringsgrad ska inhämtas.”Bibliometri må vara en kvalitetsindikator, något som går att mäta, men det måttet säger ingenting om varför den aktuella texten citeras eller forskaren uppmärksammas. Citerad kan man bli av olika anledningar, antingen för att den som citerar håller med, eller för att man är kritisk. Citeringar kan även fabriceras av forskare med många kontakter. Mätandet får den effekten, för fokus flyttas dit där det som betyder något finns. Vill vi ha en skola som ger oss kunskaper och som främjar lärande, om det är vad vi menar med kvalitet i utbildning, måste göra oss av med rådande kvalitetsbegrepp, för det mäter fel saker och riktar fokus mot fel aspekter av verksamheten.
Fältnormaliserad citeringsgrad är måttet på hur ofta en forskare citeras i engelskspråkiga facktidskrifter. Det är en av Örebrouniversitetets viktigaste kvalitetssäkringsindikatorer, för att använda en präktig NPM-sammansättning.
Ledin och Machin konstaterar att NPM-svenskan inte handlar om det faktiska arbetet, forskning och undervisning. Allt blir siffror och indikatorer som forskarna och lärosätet ska konkurrera med på universitetsmarknaden. Borta är sådana drivkrafter som jakten på ny och viktig kunskap eller strävan att bidra till ett bättre samhälle.Krisen i skolan handlar om detta. Det konkurreras alldeles för mycket, och lyssnas och litas på lärarna alldeles för lite. En kunskapsskola kan aldrig tvingas fram eller ekonomistyras, ny och viktig kunskap och ett bättre samhälle kan man bara hoppas på. Det handlar om människor och om kulturen som växer fram mellan människor. Om människorna försvinner ur systemet och om mätandet, nyckeltalen och siffrorna blir viktigare än subjekten som finns och verkar i systemet, kommer skolan inte att kunna utvecklas till en kunskapsskola där lärande står i fokus.
Krisen i skolan bottnar i synen på kvalitet. Därför kommer krisen att förvärras ju fler mål- och kvalitetssäkringssystem som tvingas på lärarna. Lösningen är att göra tvärtom, att börja lita på lärarna, att sluta mäta och kontrollera. Kunskap kan bara utvecklas i frihet, av individer som tar ansvar för sitt eget lärande. Dagens köp-och-säljtänkande är därför förödande, för det flyttar ansvaret från eleven till läraren, som därmed får ett hopplöst uppdrag där ingen kan bli vinnare. Att möta det problemet med höjd lön är kunskapsfientligt och kontraproduktivt.
Sensmoral: Det spelar roll hur vi ser på och talar om kunskap och lärande.
3 kommentarer:
Men om skolan bl.a. ska ägna sig åt stratifiering, och det ska den väl, eftersom ett vårt samhället väl bör bygga på meritokrati snarare än på att folks möjligheter hänger på huruvida de föds i in i "rätt" familj eller inte, så är det ju då viktigt att denna stratifiering är rättssäker (d.v.s. att den motsvarar samma krav på validitet och reliabilitet som vilken studie som helst). Således, om det nu är elevernas kunskaper som ska mätas (och det är det väl; vad skulle vi annars mäta?), så blir det ju då viktigt att utvärderingen av dessa blir just rättssäker (d.v.s. inte bygger på godtycklighet).
Det kan möjligen vara svårt att mäta kunskaper gällande hemkunskap (om det nu finns, eftersom uppfattningen om hur en god Wallenbergare ska smaka, skiljer sig åt mellan olika personer), men det borde inte vara några några problem gällande exvis franska språket.
/Thomas N.
Idag är det lärarna som bedömer och betygsätter sina egna elever. Det är på inget sätt rättssäkert, och eftersom betyget är i fokus leder det intresset bort från kunskapen.
Jag vill se externa bedömare och prov, samt inträdesprov istället för betyg. Då skulle eleverna tvingas ta ett helt annat ansvar för sin egen KUNSKAPSinhämtning.
Det jag vänder mig mot är (över)tron på mätande, inte att man mäter eller bedömer. Idag mäter vi dock mer när resultaten sjunker, och fokuserar mer på utvärderingar. Det försämrar resultaten och tvingar oss in i en od cirkel.
Också jag tror på kunskapsprov/inträdesprov (för avancemang till nästa årskurs etc.) i stället för betyg. Betydligt mindre av godtycke!
/Thomas N.
Skicka en kommentar