Bildning behövs 1

Igår publicerade SvD en artikel eller krönika skriven av Thomas Steinfeld (författare och medarbetare på Süddeutsche Zeitungs kulturredaktion), där 13 missuppfattningar rörande bildning diskuteras. Viktig läsning och oerhört inspirerande. Nu vill jag bidra med mina tankar om samma ämne. Detta blir den första av 13 bloggposter om lika många missuppfattningar rörande sätt att se på bildning.

1) Bildning tillhör borgerligheten eller övre medelklassen

Följer man den svenska debatten om bildning, får man intrycket av att bildning framför allt tillhör en välmående, välutbildad och urban grupp inom samhället. Ett segment där benägenheten att sysselsätta sig med litteratur, konst och klassisk musik går i arv och finner sitt passande uttryck i ett piano i vardagsrummet med ett nothäfte uppslaget, där det står ”Beethoven” på omslaget.

Många verkar tänka så, att bildning är något som hör de fina salongerna till, att det är ett slags lyx. Bildning som löken på laxen, grädden på moset, som något överflödigt långt ifrån vardagens slit och måsten. Den uppfattningen är vida spridd och det påverkar samhällets bildningsgrad, vilket är allvarligt för ett land som har ambitionen att vara en kunskapsnation. Dessutom är föreställningen felaktig.

Den föreställningen är vilseledande: mer än ett kännetecken för ett visst skikt inom samhället har bildningen varit ett projekt för de lägre klasserna eller ”verklighetens folk” (Göran Hägglund) på väg uppåt. Inte bara borgerligheten, utan också arbetarna enades i sin strävan efter bildning. Gamla institutioner som folkhögskolan, Arbetarnas Bildningsförbund eller de olika kursverksamheterna – tänk på Oscar Olsson, ”Olsson med skägget”, som bildade den första studiecirkeln år 1902 – vittnar än i dag om detta förflutna. Socialdemokratin (och förmodligen alla andra partier också) tror dock numera att ”folkhemmet” och bildning aldrig hörde ihop.

Jag tänker på TV-serien Soldat med brutet gevär, som handlade om en ung man som med hjälp av böcker och bildningsivet tar sig upp och fram. Vilhelm Moberg skrev boken som serien bygger på, och han är bara en i raden av arbetarförfattare. Tänker även på boken Den skötsamme arbetaren av idéhistorikern Ronny Ambjörnsson. Den handlar, liksom Mobergs bok, om 1800-talets folkrörelser: Nykterhetsrörelsen, väckelserörelsen och arbetarrörelsen. Stommen i dessa rörelser var just bildning, skötsamhet och organisering av viljan att skapa ett bättre samhälle för alla. Sverige och alla vi som lever här idag har bildningen att tacka för allt. Bildning är allas angelägenhet, inte bara elitens!

Hittar en artikel i DN där just Ronny Ambjörnsson skriver en text som kanske kan förklara denna missuppfattning rörande bildning. Han skriver där om historien bakom föraktet mot intellektuella, som troligen är en del av förklaringen till missförståndet om vad och för vem bildningen är.

Intellektuell är inget honnörsord i Sverige. Jag minns en händelse i samband med en demonstration i Göteborg i slutet av 60-talet. Jag stod på Järntorget och skramlade med en bössa för någon insamling. Plötsligt kom det fram en man som efter en hastig blick på banderollen liksom spottade fram en massa okvädingsord, däribland intellektuell. Han hade säkert ingenting emot att jag samlade pengar. Men med vad rätt intog jag så självklart det offentliga rummet?

Järntorget är ingen klassmässigt neutral plats i Göteborg, den utgör hjärtat i själva arbetarstaden, en förenande plats mellan hamn och bostadsområde. Och det var otvivelaktigt en arbetare som kom med sin beskyllning, på den tiden kunde man se sociala skillnader på kläderna.

Hur gick det till när kunskap förvandlades till snobberi? Det är en viktig fråga, för där finns nyckeln till bildningen som mer än en kollektiv än en individuell angelägenhet. Idag är pengarna målet, och kunskapen medlet. Kanske är det förklaringen? I den tidiga arbetarrörelsen var kunskapen medlet för makt och inflytande, men idag kan alla tjäna pengar på andra sätt. Idag drömmer många unga om att bli musiker, stjärnor, fotbollsproffs eller kändisar. För att bli det krävs inte kunskap. Näringslivets företrädare skriker efter kompetens och välutbildad arbetskraft, men det är specialkunskaper man är ute efter, inte bred kunskap, beläsenhet, intellektuell mognad, analytisk förmåga och kritiskt tänkande. Det är för att bli en kugge i företagets ekonomiska maskineri och för att få en bra lön många studerar idag, inte för att bilda sig.

Intellektuella sätter inte sällan käppar i ekonomins hjul, genom att peka på samband, genom att avslöja missförhållanden och uppmärksamma problemen med de växande klyftorna i samhället. Arbetsförhållandena i tredje världen, där marknadens "billiga" varor produceras har ekonomins makthavare inget intresse att av, så därför upplevs den typen av kunskap ett hot. Bildning har den effekten, den bryr sig inte om någon och tar inga andra hänsyn än kunskapen och lärandet. Därför upplevs den som snobberi, koketteri och onyttig fernissa. Fast det är bara ett uttryck för ideologi, en annan ideologi. Ett hållbart samhälle går inte att uppnå utan bildning, det är Ambjörnssons slutsats.

Demokrati är inte bara en form för att styra utan också ett sätt att engagera människor: resonera, ifrågasätta, utmana konventioner, renodla där det är bäst, splittra där det är nödvändigt – allt uppgifter för de intellektuella. Intellektuella är trolösa och skall så vara. De må stå fast vid värden, men misstro ideologier och partier. I samhällen dominerade av reformistiska partier som det svenska innehåller politiken med nödvändighet ett pedagogiskt element som handlar om att övertyga. Politik är inte bara en fråga om att omsätta folkliga krav i handling – en populistisk inställning som ofta kommer till uttryck, senast i Göran Hägglunds debattartikel om kultureliten häromveckan i DN (17/9) – utan också att flytta fram positioner till följd av nya insikter vunna genom resonemang och kunskap.

Med vår frikostiga utbildningspolitik kunde Sverige ha ett stort skikt av intellektuella, som ifrågasatte makten och drev olika frågor. Nu styrs högskolor och universitet alltmer enligt ett slags företagsmodell. Det gäller att sälja sig, räkna citat i vetenskapliga tidskrifter, precisera kompetenser. Men vad händer med kompetensen för det allmänna, det som förr i tiden kallades bildning, omdöme, engagemang? Har dagens akademiker över huvud taget tid att vara intellektuella?

Man kan också peka på ett annat problem. Mediesamhället förvandlar obönhörligt (vissa) intellektuella till kändisar. Tankarna i deras artiklar och böcker förytligas, såvida de alls kommenteras. I stället uppmärksammas kringhändelserna, ofta i form av reportage om personen som görs till en personlighet – det heter symptomatiskt nog kulturpersonlighet, inte kulturperson. Vi får en rundgång i etermedierna: den intellektuelle blir en kulturkändis som under en tid tillfrågas om allt mellan himmel och jord, till slut har man glömt vad denne ursprungligen har sagt – kändisen är känd för att vara känd.

Bildningsfientligheten är skadlig för alla, för bara på kunskap kan ett välmående och hållbart land byggas. Ett land behöver självklart företag och en fungerande ekonom, men om allt reduceras till pengar rasar förr eller senare även marknaden ihop när människorna vänder sig mot varandra i sin egoistiska jakt på fördelar. Bildning är både ett sätt att motverka detta, och ett sätt att förstå hur man skulle kunna göra annorlunda. Bildning är en angelägenhet för alla, låt ingen få dig att tro något annat!